Diléns saluhall. En dag att minnas, igen, igen och igen..

Diléns Saluhall, Valbo

Bakom disken, Peter Lutterström

Jag är verkligen helimpad, vilket butik! Kött och delikatesser i massor, närproducerat, ekologiskt, hängmörat, speciellt utvalt, listan kan göras lång, allt med kvalitet i fokus. Det här är faktiskt mitt första besök hos Diléns Saluhall, trots att butiken ligger mindre än tre mil bort och trots att den funnits i fyra år nu. Sent ska tydligen syndaren vakna.

Fick i vilket fall en riktigt trevlig pratstund med Peter Lutterström, med från start och före detta krögare som helt enkelt tröttnade på att få handskas med undermåligt kött i alla dess former. Det jag verkligen slås av är kundfokuset, de delikatesser som återfinns på väggarna är efterfrågade av kunderna, de få lamm som kommer in tas hand om och får nya hem i de privata köken. Alla köttbitar kommer med små råd om bästa tillagningssätt, bara för att kött och kund förtjänar det. På frågan om de gör egna såser guidar hellre personalen än gör egna som skulle kräva konserveringsmedel för att hålla. Eftersom jag tyvärr inte hade några timmar på mig att fördjupa mig i köttdiskens alla beståndsdelar kom jag därifrån med styckarens special, en rumpstek, lite mer råd och insikten att jag nu måste ta omvägen genom Valbo många flera gånger.

Rumpstek, styckad på Diléns

Ridge Cabernet Sauvignon 2009

Ingredienser till VSS

Ikväll blir det lågtempand rumpstek, världens skitgodaste sås (i alla fall om man ska tro Steffo Törnquist) och  Ridge Cabernet Sauvignon Estate 2009, låter inte helt fel eller hur?

Tills nästa gång. Och kanske ett litet glas bubbel, bara för att...

Pst. Görgott, mycket köttsmak, smältande mört och helt underbart med världens skitgodaste sås till. För att inte tala om de överblivna lökbitarna, oh my! Ridge CS 2009 var också precis så bra man kan önska, gott om CS markörer, varmare generositet med seriös uppiggande syra, väl avvägd marsipankant och ekkrydda. Kan säkert överleva bra många år i en sval vrå, själv väntar jag minst ett år tills nästa påhälsning.

Viña Pomal Reserva 2008 och pulled pork. Som en fläskläpp..

Viña Pomal Reserva 2008

Ibland behöver man lite extern inspiration, pulled pork har lagats både en och två gånger här hemma. Denna gång tog jag inspiration, nej rättelse, jag följde slaviskt receptet som damp ner i e-lådan. För att göra det extra enkelt tog jag sonika vinrekommendationen som följde med. Viña Pomal Reserva 2008 (nr 6712, 119 kr) har jag ju provat innan med gott resultat, för att inte tala att det alltid är intressant att prova en ny årgång.

2008:an känns fräsch, finstämd doft med lika delar fat och frukt. Den lilla hint av dill skvallrar om att vi kanske är i Rioja men annars skulle jag nog kunnat hamna lite varstans. En frisk och lätt munkänsla, fin balans mellan murrigare fat och svalare rödfrukt. I avslutet lägger tanninerna ut en mjuk matta som mynnar ut i saftig medellång eftersmak. Skulle må bra av att ligga till sig lite och aningen tillrättalagd, men proffsigt och snyggt.

Köttet var som sig bör otroligt mört, den extra krydda som chilin och den rökta paprikan tillförde gjorde det hela extra spännande. För att inte tala om hur koncentrerat och smakrikt det blev när all vätska fick koka in. Tillsammans med vinet bildar det ett sammelsurium av smaker, syran tar hand om det mustigare, det rökiga slingrar ikapp med eken och frukten backar upp det hela på ett föredömligt sätt. Inte en kombination som jag på förhand skulle satt själv, desto roligare att det passade så bra. Tänk va roligt det är att testa nytt.

Tills nästa gång. Nu ska här transkriberas, pust!...

Pst. Receptet i sin helhet.

Hantverksmässigt snabb ragu. Höst, burr..

Allt som behövs för en lyckad måltid

Korv, mm, korvhantverk, mmmm

Klart!

Ojojoj vilken tid det tar, att plugga alltså. Ambitionsnivå låg, men plötsligt sitter man där med inkludering, historiska perspektiv, klassificeringar och bom! så är jag fast. Skadat, jo tack, jobbigt, en del, lärorikt, massor. Ska bli intressant att se vart det tar vägen. Annars är tid en bristvara, denna månads tidsreserv togs av Italienresan, lägg till annat krimskrams, där sova tyvärr inte ingår, och jag kan lugnt konstatera, igen, att det finns för få timmar på dygnet.Vad som däremot inte tar vägen någonstans förutom snett nedåt är vinintresset, som ligger på en rekordlåg nivå för tillfället. Inte sagt att det inte dricks en del men lusten att analysera, fota och återge upplevelserna är på sparlåga.  Hursom, äta bör man annars.., det gör man i vilket fall lika bra att äta gott när man ändå är i livet.

Snabbt och gott, det är en slogan som passar in som en fläskläpp på vårt liv just nu. Snabbt, gott och redigt bra om man ska vara petig. Hur ska man annars beskriva den grymma pastan Orecchiette från Apuliens smak, Salemipinas färdiga tomatsås från Gattimondo, Korvhantverks korv smaksatt med rostad vitlök med citron och chili toppat med 30 månaders bergsparmesan DOP, också från Gattimondo? Kan det bli annat än ruggigt gott???  Ta ur och stek på innehållet i korven, tillsätt tomatsås och lite extra hela tomater. Koka pasta, häll på ragu och ös på med parmesan. Så enkelt, så gott.

Och tack! Freddo som bjöd på denna festmåltid, nog för att jag fick laga själv men fort gick det.

Tills nästa gång. Keramikfilter, kan det va nåt?...

Pst. Freddo, du får gärna fylla på med vart man kan hittad dessa godbitar, antar att det krävs en storstadsresa snart igen.

Ett besök på Terra Jovia och lite blandat småplock från Panta Reis källare..

Vinbaren Panta Rei

Le Serre Nuove 2002

Sassicaia 2008

Pira Barolo 2004

Som vissa av er kanske minns så var jag ganska nyligen i Apulien, och ja jag kommer att tjata om det ett tag till. Mestadels mat ska medges men även en del vin rann ner för strupen. Mest minnesvärd var kanske den drickfärdiga och småsvampiga Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove 2002 eller möjligen den überunga och supertajta Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia 2008 som dock fick se sig slagen på knock av ren nebbiolonjutning i form av Luigi Pira Barolo 2004. Allt intaget under Marcellos vakande öga på vinbaren Panta Rei i Gioia del Colle.

Vinkällare, Terra Jovia

Balongpress

Betongtank

Luigi Filippo Colapinto, Terra Jovia

Vad som däremot gjorde störst intryck var besöket hos den lilla och kvalitetsmedvetne primitivoproducenten Terra Jovia. Deras Red Label är den absolut bästa primitivo i matvänlig stil som jag smakat. Terra Jovia har förutom Red label också den alkoholstarkare Black Label och Riservan, den totala produktion är på cirka 20 000 flaskor, allt uppfostrat på betongtank i tre år, riservan minst 6 månader till på flaska och total avsaknad av ek genom hela linjen. Allt sker ekologiskt, inget tillsatt jäst och noggrann selektering. Tyvärr görs inte den svagare Red Label varje år, det som styr är vädret och mognaden på druvorna, det är helt enkelt vingården som bestämmer.

Terra Jovia Red Label 2008

Med det sagt är jag den första att medge att vin gjort på primitivo inte tillhör favoriterna, däremot har alla vinerna från Terra Jovia en fräshör, till och med Riservan som ändå klockar in någostans rund 16 procent, som inte tillhör vanligheterna från den här varma trakten. Om det beror på druvornas kvalitet, att de skördas tidigt på dagen, snabb hanteringen från vingård till källare eller frånvaro av eklagring låter jag vara osagt, kanske en kombination. Klart är i alla fall att Terra Jovia Red Label 2008, min favorit, har en gedigen välbyggd struktur, mörka bär, balanserad helhet, läskande dolcetto liknande pigghet och rund matvänlighet i bästa barbera manér. Passar såklart som en smäck till det mesta från, gissa vart?, Apulien såklart.

Tills nästa gång. Tillbaka till specialpedagogikens förtrollade land...

Apulien, Che Buono!..

Solnedgång i Apulien, Italien

Trulli i Alberobello

Polignano a Mare

Sommarhuset

Olivträd på bakgården

Allodlare och vinmakare, Marco

Vinplantor

Inlagda oliver

Piero Intini, Olio Intini

Enrico Giordani, Terra Jovia 

Barolo i plastglas

Mozzarellarulle med skinka

Sassicaia 2008 på vinbaren Panta Rei

När jag blev tillfrågad om jag ville vara en del av Che Buono fanns det inte mycket att tveka på. En solid tanke, sprida det goda italienska från små importörer, de behöver verkligen all hjälp de kan få, genuina produkter med den gemensamma nämnaren, kvalitet. Exakt hur och vad som kommer av detta återstår att se men något riktigt gott, det kan jag lova. Och snacka om smakstart, Roberto från Apuliens smak bjöd ner oss till hans föräldrahem i Gioia del Colle, i hjärtat av Apulien.

Vi hade ett minst sagt fullspäckat schema, där det ena överträffade det andra. Eller vad sägs om mozzarella makande, olivoljeproducerande, vinmakarmiddag, pastarullande eller ett besök hos grannen Marco för att nämna något. Snacka om att mitt första Italienbesök gav mersmak. Tyvärr kan jag inte lägga all tid på att återge alla intryck, för jo det är verkligen overload av allt gott, nu måste allt det som har förbisetts under mina dagar borta tas igen. Men det kommer med all säkerhet dyka upp en hel del goa saker, om inte här så på Che Buono.

Återstår bara att tacka, tack Roberto, Mamma Francesca och Pappa Nick, vilken otrolig gästfrihet, helt fantastiskt faktiskt. Och tack alla ni små härliga producenter, som tog er tid och lust att återge lite av er kärleksförklaring till jorden och vad den har att ge. Och tack till mitt resesällskap, längesedan jag hade så roligt med the best of the worst. Slutligen ett till min familj, utan er hade jag fortfarande varit utan min första, men absolut inte sista, resa till Italien.

Tills nästa gång. Tillbaka till vardagen...

Villa Antinori 2009. Påtal om trollen..

Villa Antinori 2009

Zalto Bourdeaux

Nog känns namnet igen? Villa Antinori är så italienska klingande att det redan känns som att jag vet vad vinet ska smaka i förväg. Inget ont i det, ibland kan det vara skönt med en bekväm färd från hylla till glas. Eller spelar hjärnan mig ett spratt, finns i flertal av landets hyllor, stor firma med flera egendomar i Toskana, den här i Chianti, påkostat, korrekt, proffsigt och en första årgång som såg dagens ljus 1928. Lika bra att korka upp 2009:an (nr 2300, 139 kr) och se var mina förutfattade meningar tar mig.

Urtypiskt modern, färsk, generös, välkammad toskanare, gott om mörka körsbär, lite chokladtopping, däck och färskare trä. Bra med gas i doften och med ett avvägt tryck på pedalen kör det varken i diket eller för fort. Samma sak i munnen, bra syra, saftigt med härligt grundtryck i frukten. Passerar någonstans mellan slankt och medelfylligt, trots det generöst med ett uppstramande slut, färskare trä och en torr ganska lång eftersmak. Allt sitter där det ska, inget att klanka ner på men inget att ropa hurra för heller. Känns på det hela taget aningen bekvämt, lite tillrättalagt, men vadå, ibland vill man bara åka med, utan vägbulor eller allt för mycket vind i håret.

Å på fredag åker jag till Italien, ska bli så innerligt skönt, härligt, spännande, slappt, varmt och tusen andra saker som inte ryms inom några få teckens beskrivande. Jag har, vid en närmare koll på passet som såklart behövde förnyas, inte varit utomsocknes sedan vår äldsta föddes. Fem långa år och vart tar näsan mig denna gång, Italien baby!!!

Tills nästa gång. Där trollet är ITALIEN!!!

Lasagne och skinkstek, jo det funkar..

-Man kan faktiskt äta snor, nja, trots att jag älskar min systerdotter, och trots att tårtan hon nös över såg god ut kunde jag inte förmå tonårsjaget att ta henne på orden. Nu vet jag bättre. En till sak som jag lärt mig  är att man kan göra en monsterlunch på nästan ingenting. Slut på spagetti, slut på smakrik ost, lägg till en påbörjad karlförkylning och hopplösheten formligen sköljer över mig.

Då tar överjaget över och helt plötsligt sitter vi där och smaskar i oss den godaste lunchen på länge.

Hur det gick till?

Letade fram den pasta som fanns, i det här fallet lasagneplattor som bröts sönder, kokades och sedan överöstes med peppar, salt och slösaktigt mycket av den grymma olivoljan Colli del Tifata Itrana.

Skinksteksresterna spintades upp, stektes i en rejäl klick smör, i med två hackade vitlöksklyftor, bränn av med chilisås. I med en näve spenat och en skvätt grädde. Rör ihop, KLART!

Tills nästa gång. 18 litteraturposter, tre veckor, jepp...

Château Condom Cuvée Delph 2005. Då var det dags..

Château Condom Cuvée Delph 2005

Kommer ni ihåg det där Bordåvinet vars namn, Château Condom, osökt får en att tänka på allt annat än vin? Jaså inte, inte jag heller trots att jag köpte någon flaska. Nu, så här tre år efter funderar jag va tusan som hände. Från en ok, något framtung och mediokert rött till det här. Fortfarande inga fyrverkerier men en gedigen doft, först åt tallskogshållet sedan växer mörk mustig balanserad plommonfrukt, uppiggande färskare trä och blyerts fram.

Smaken är precis perfekt, total njutning, sådär fylligt slank som bara ett vin med några år på nacken kan vara. Frukten är klart intakt, mörk, inte allt för mycket mognad, faten som tidigare var lite för mycket fyller helt klart ut men ger i mitt tycke helheten stuns och balans. Eftersmaken är inget att skriva hem om men helheten, oj vilken medtagande helhet.

Ibland blir man extra glad åt att ha sparat en flaska och nog för att just detta vin, i all sin enkla überdrickbarhet, inte väcker några stående ovationer kan jag inte låta bli att fundera på hur bättre Bordeaux kan te sig när med några år under bältet. Kanske dags att ta reda på det.

Tills nästa gång. Back to schooool...

Pst. Från Frankrike är det inte långt till Italien, landet som jag äntrar nästa vecka, WOHOO!. Och påtal om Italien och olivolja, ni har väl sett vad som händer den 26 september, ja för er som bor i storastan alltså.