Ett besök på Terra Jovia och lite blandat småplock från Panta Reis källare..

Vinbaren Panta Rei

Le Serre Nuove 2002

Sassicaia 2008

Pira Barolo 2004

Som vissa av er kanske minns så var jag ganska nyligen i Apulien, och ja jag kommer att tjata om det ett tag till. Mestadels mat ska medges men även en del vin rann ner för strupen. Mest minnesvärd var kanske den drickfärdiga och småsvampiga Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove 2002 eller möjligen den überunga och supertajta Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia 2008 som dock fick se sig slagen på knock av ren nebbiolonjutning i form av Luigi Pira Barolo 2004. Allt intaget under Marcellos vakande öga på vinbaren Panta Rei i Gioia del Colle.

Vinkällare, Terra Jovia

Balongpress

Betongtank

Luigi Filippo Colapinto, Terra Jovia

Vad som däremot gjorde störst intryck var besöket hos den lilla och kvalitetsmedvetne primitivoproducenten Terra Jovia. Deras Red Label är den absolut bästa primitivo i matvänlig stil som jag smakat. Terra Jovia har förutom Red label också den alkoholstarkare Black Label och Riservan, den totala produktion är på cirka 20 000 flaskor, allt uppfostrat på betongtank i tre år, riservan minst 6 månader till på flaska och total avsaknad av ek genom hela linjen. Allt sker ekologiskt, inget tillsatt jäst och noggrann selektering. Tyvärr görs inte den svagare Red Label varje år, det som styr är vädret och mognaden på druvorna, det är helt enkelt vingården som bestämmer.

Terra Jovia Red Label 2008

Med det sagt är jag den första att medge att vin gjort på primitivo inte tillhör favoriterna, däremot har alla vinerna från Terra Jovia en fräshör, till och med Riservan som ändå klockar in någostans rund 16 procent, som inte tillhör vanligheterna från den här varma trakten. Om det beror på druvornas kvalitet, att de skördas tidigt på dagen, snabb hanteringen från vingård till källare eller frånvaro av eklagring låter jag vara osagt, kanske en kombination. Klart är i alla fall att Terra Jovia Red Label 2008, min favorit, har en gedigen välbyggd struktur, mörka bär, balanserad helhet, läskande dolcetto liknande pigghet och rund matvänlighet i bästa barbera manér. Passar såklart som en smäck till det mesta från, gissa vart?, Apulien såklart.

Tills nästa gång. Tillbaka till specialpedagogikens förtrollade land...

Palazzo Rosso 2008. Matlagningsvin 2.0

En mustig köttgryta kräver lite mer än de sedvanliga slattar som brukar kunna frysas in efter överblivet vinsug. Så vad göra? Varför inte prova ett billigt "buffevin" från senaste nyhetssläppet, 49 kr och hyllat från A(rtberg) till V(invin.se). Frågan är om ett 49 kronors vin tappat i Simrishamn kan ges epitetet drickbart eller om det sonika är druvjuice som endast fungerar i maten. Min förra Simrishamn tappade flaska, om än ofrivillig, fungerade även om omständigheterna utgjorde mer än skälig del av omdömet.

Palazzo Rosso 2008 (nr 2009, 49 kr) ger ett självsäkert intryck med mörka toner av choklad, körsbär och blåa bär med en avslutande ekkrydda. Ganska trevlig om än något brudus fruktdriven och ungt där en hint av kvarvarande jäst kan förnimmas. Smaken är småsyrlig, söt med lite krydda och en frukt som på intet sätt är överdriven men fyller upp munnkänslan på ett behagligt sätt. De obligatoriska körsbären finns där liksom lite rotfrukt, salmiak, läder och torkat kött. Tanninerna är i stort sett obefintliga och eftersmaken bjuder på lite körsbärskärnor och dörjer kvar lite längre än vad som kan beskrivas som obefintlig.

Överlga en trevlig bekantskap som inte stoltserar med samma syrliga personliget som Fontanafreddas Briccotondo men som ändå säkerligen kommer att kvalificera sig upp på ett och annat buffébord eller kanske till en fredagspizza. Själv tycker jag att det blir lite för opersonligt men i grytan gjorde den underverk.

Tills nästa gång. I grytan eller i glaset, det är upp till dig...

il Nostro Rosso del Salento 2008. Grattis Syster!..

Ibland är livet precis så enkelt som man kan önska. En eftermiddag med arbete, egen bil hem istället för den allmänna droskan, och serverad kombination av födelsedagsfirande och fredagspizza. Lika enkelt som härligt. Det blev inte sämre av att det första som mötte i dörren var en iskall Founders English Ale (nr 11482, 18,90 kr), precis så knäckigt fruktig och näst intill halvsöt som en aptitretande Ale möjligen kan bli. Inget motstånd, ingen beska, ingen direkt eftersmak, bara okomplicerat lättgillat.

Den hemmalagade pizzan var precis så tomatigt ostdrypande som en hemmalagad pizza kan vara, Intrycket av pizzan tillsammans med kvällen vin var en direkt spegling på den härliga och familjära stämning som spred sig i tackt kvällens skymmning. För att återknyta till ett tidigare inlägg där jag utlyste "blint" vindrickande passade, il Nostro Rosso del Salento 2008 (nr 32205, 55 kr), som handen i handsken. Inga förväntningar, ingen koll på pris, ingen koll på struktur mer än att det enligt det lokala systembiträdet skulle passa bra till Pizza. Så vad fick vi? Ett uttalat fruktigt vin med körsbär i överflöd, inga tanniner och ingen eftersmak att tala om. Den närmaste liknelsen blir körsbärssaft med sting. Nu låter inte detta som ett bra omdöme men som ackompanjemang till kvällens atmosfär och mat fyllde det sitt syfte med bravur.

Tills nästa gång. Ibland är det enkla gott nog...