Det finns all anledning att fira..

Skål!

Trogna läsare, jo ni är ett par, har blivit rikligt terroriserad under årens lopp. Start 2009 och sedan har det gått utför, eller kanske möjligen snett uppåt. Har berikat mig med både vinösa kontakter som kortslutningar, en hel del underbara kommentarer, en och annan provtitt men mestadels egna kostsamma utsvävningar. 500 inlägg och några tusen bilder senare är jag varken särskilt mycket klokare eller kunnigare, kameran är aningen säkrare och källaren rymmer bra många fler flaskor. Inläggen kommer titt som tätt och bloggen, jo först ville jag inte utge mig för bloggare men det är jag allt, lever med mig när jag gör nya upptäckter. Lusten att förmedla det goda har blivit en del av mig och någonstans när jag drömmen om att en dag få baka in mina hobbys i den professionella kakan. Så tack, ni får nog dras med mig ett litet tag till.

Vad gör man när korkskruvsångesten är som värst? När inget man har i källaren verkar "klart" eller spännande nog att korka ur? När flaskorna ligger och hånler, tyst viskandes, ta inte mig, ta inte mig? Jo, man bjuder in en annan nörd och går bärsärk tillsammans. Några, ta vad du vill, brukar också hjälpa. Bästa kuren och ångesten är som bortblåst när första korken ryker. Sedan finns det ju all anledning att fira, far blir man ju inte varje dag. Stort grattis Ulf, det mesta är redan sagt nu återstår "bara" framtiden, härligt!

Keller Nierstein Riesling Trocken 2011

Keller Westhofener Kirchspiel Riesling
Großes Gewächs 2011

Jo det rök en del korkar denna afton, längre smaknoteringar får ni leta efter länge för sådana finns inte, men minnesvärda viner var det gott om. Först ut en liten jämförande duell från min, och mångas, källarmästare Keller. Ulf visade härliga analytiska takter och lade fram sina teser med en skrämmande exakthet, misstänker att jag som värd kanske är aningen förutsägbar, hursom hatten av för både vin och kännare. Keller Nierstein 2011 visade först lite SB takter, ungt, busigt, tropiskt, packat med mineral och en skiftande skepnad. Kan säkert lura ut mer komplexa drag men varför? Direkt lustframkallande och en fröjd i dagsläget, rieslinglycka helt enkelt. Allt annat än enkelt är Keller Kirschspiel 2011, först aningen återhållet, lite småtjurigt rent av, sedan öppnar den upp, muskulöst och finlemmat på samma gång, alldeles för ungt men vilka löften om framtida njutning. Frukt, check, mineral, check, syra, check, balans, check osv, osv.. Ett vin att åldras med och igen ett bevis på hur löjligt bra, intressant och framförallt god tysk riesling är.

Vilmart Champagne Coeur de Cuvée 1999

Inget firande utan bubbel, o vilket bubbel sedan. Nu var det min tur att leka blindbock, tyvärr är min erfarenhet av champagne begränsad men att det var champagne i glaset stod utan tvivel. Mikroskopiska bubblor, lent, gräddnougat med en antydan till nötighet och gula äpplen i slutet. Bra syra, munsmackande och harmoniskt så det hette duga. Runt 2000, jaså 1999, producent? Ingen aning men gott så innih-vete. Gaah, om jag hade outsinligt av detta skulle jag vara alkis på heltid. Vilmart Champagne Coeur de Cuvée 1999 visar igen varför man ska lagra vin och varför det kan löna sig att lägga någon hundralapp extra på sin Champagne, stort tack Ulf.

Bonny Doon Vineyard Le Cigare Volant 2008

Sedan lite käk, sallad, bröd, äppelsås, bea och mixedgrilled var perfekt till denna bättre balanserade sydfransos. Jaså inte ne, Bonny Doon Le Cigare Volant 2008 är en urtjusig amerikan med båda fötterna i den franska myllan. Här finns allt och lite till som ett grillvin ska ha, frukt, struktur, syror, allmänt medhårsstrykande men med ett mörkare bett.

 La Pèira en Damaisèla Las Flors de La Pèira 2010

Och lite till vin såklart, gärna med lite restsötma lägger Ulf till. Nog för att La Pèira en Damaisèla Las Flors de La Pèira 2010  är aningen runt och lite svulstigt men ack du milde vilken medtagande dryck. Gott om mörka bär, franska örter, lite till mörkare drag och allt samlat i en lång, mjuk men uppiggande omfamning. Snäppet slankare och tuffare än 2008:an utan att för den delen vara för krävande, en mästerlig uppvisning i redigt rödtjut.

Tio Pepe Fino En Rama 2013 edition

Avslutningsvis lite chark, undergörande Balsamico och en skvätt sherry, Tio Pepe Fino En Rama 2013 edition var precis lika pigg som häromsistens. Meen, får inte glömma den flaska Markus Molitor Riesling Zeltinger Deutschherrenberg Auslese ** 2010 som satte punkt på kvällen. Slank ner i en rasande takt, sötsyrligt godis för vuxna. Hur man kan klämma in så mycket sötma utan ett uns kladdighet är för mig en gåta. Sedan att vi kunde sitta ute till kl 23 skadade inte heller, vilken härlig kväll.

Tills nästa gång. Nu väntar lite semester i björn och tomteland...

Reichsrat Von Buhl Pechstein Riesling GG 2010. Fredagsvibb..

Reichsrat Von Buhl Forster Pechstein Riesling Großes Gewächs 2010

Nya fönster, nytt över diskbänken, frisk familj, obligatorisk ost och chark inköp, solsken och färdigköpt räkmacka. Som pricken på i:et, grädden på moset, eller helt enkelt lite fredagsmys passar jag på att öppna lite tysk GG-magi.

Tropisk frukt belägen i finaste stenrös, svalt, mild krydda, mer skiffer, allt balanserat på skarpaste knivudd med lite fetare bivax som droppstop.  En ren fröjd i munnen, oj, lent men knivskapt, fullkomlig balans mellan mild tropisk frukt, gråpäron och skiffer, slicka på en sten där det legat en syrlig klubba, där har du klockren liknelse, syran är faktiskt något i hästväg. Trots aningen utmanande uttryck fastnar allt i en skön, underbar drickbarhet och allt mynnar ut i en lång, fruktsyrlig eftersmak med ett uns sten, lite krusbär och mer citrus. (92-93p+)

Spelar ingen roll hur det funkar till kvällens räckmacka, är något så här gott kan det inte bli fel oavsett. Tanken svindlar en aning när jag kort snuddar vid vad som kan hända med lite tid, tur att det finns mer i källaren.

Orrefors Crisp och tysk GG-magi

Tills nästa gång. Trevlig helg på sig...

Reichsrat von Buhl Paradiesgarten Deidesheim Riesling GG 2009. Halvvägs..

Två halvor blir en hel

Tänk, lillpluttan blev sjuk precis när det vankas luciasång på dagis. Kan det vara värre? Jo, om bästa vännen är där. Alltså, en vit liten lögn om att denne också ligger hemma sjuk och lugnet lägger sig i takt med piluttasången. Möjligen inte dagens mest chevalereska gärning men ibland har nöden ingen lag, nu väntar troligtvis fyra veckor av dagissemester så nog är det synd att hon inte fick leka av sig lite. Ett samtal med förskolechefen bekräftar, sex barn av 20 på bygget. Tur att man var en "dålig" förälder och tog sitt ansvar.

Ibland skrivs det inte om det som förtärs, kanske inte tillräckligt intresseväckande, inte tillräckligt med tid eller någon annan anledning som helt enkelt sätter käppar i kreativitetshjulet. Prisintressanta viner brukar dock generera en text eller två, kändes således ganska givet att skriva om Reichsrat von Buhl Paradiesgarten Deidesheim Riesling GG 2009. En tysk GG för under trehungringen, ett givet kap eller?

Ibland räcker det med ett halvt glas

När jag verkligen testa vad ett vin går för brukar jag sippa det över flera dagar, inte alla vin som håller för denna behandling men de flesta. Se bara till att återförsluta och förvara svalt, gärna kallt, så kan det hända saker.

Dag 1
En rund, fräch doft med lite tropisk frukt, hårdare sort av päron, lite krusbär, aningen tuttifrutti i slutet. Vidare kommer en stenigare känsla av mineral även om helheten känns ganska sluten direkt vid öppnandet är det lockande runt med en förhoppning om mer.

Munkänslan är åt det fylligare håller, syran är pigg men inte allt för påtaglig, gul lite fetare frukt, en liten puff av mineral, en aning krydda som övergår i ett lite småbesk avslut med fänkål och några andra örtigare inslag.

Eftersmaken sitter i ett bra tag med gul frukt, lite beska och något ogripbart.

Dag 2
Fortfarande väldigt ung, lite kolsyrebubblor letar sig upp till toppen av glaset. Gul fräsh rund frukt, lite småstenig och druvig.

Munkänslan är fortfarande fyllig , nästan lite småfet, med en välbehållen syra. Frukten finns där men spelar faktiskt lite i bakgrunden, i avslutet biter en grapefruktsliknande beska tag och lämnar en småbitter eftersmak som sitter i ett bra tag.

När vinet passerat kylskåpets kalla klor försvinner den värsta beskan och hela uttrycket övergår i en lättsmält, följsam och inbjudande skepnad.

Dag 3, 4 och 5
Fortfarande en ung och något återhållen doft, mer sammansatt än tidigare,

Smaken är som tidigare dagar fast mer integrerad, beskan dyker upp igen men mer klädsamt och diskret.

Eftersmaken är lång, med hårda päron, lite grape och ätdruvor. (87-88p)

Klart bäst dag tre, fyra och fem men ärligt talat har jag lite svårt att förstå mig på detta vin i dagsläget. Lite svårflörtat med volymen på låg nivå och aningen för mycket beska samtidigt som jag skulle vilja ha lite mer "klös" i min GG, var är komplexiteten, mineralieten och trycket i smakerna? Å andra sidan kanske de kan lockas fram med lite lagring? The wine company försåg mig med denna och du kan läsa mer positiva beskrivningar om Reichsrat von Buhls 2010:or hos Finare Vinare som provat Pechstein och Ungeheuer. Ska nog också ta och prova mig en 2010:a.

Tills nästa gång. Sockan är halvfull, eller halvtom beroende på hur man ser på saken...

Groebe Kirchspiel Westhofen GG 2009. Förväntningarna på topp, orken inte like mycket..

GG under 200 spänn, me like.

När vissa delar av helgens sniffare väljer att värma upp smak och doftsensorer på ett ståndsmässigt sätt i hufvudstaden får jag stilla kontemplera min ensamhet här på landsbygden. Ok, så värst ensamt är det inte stilla kontemplerande var det länge sedan jag kom i närheten av. I vilket fall så passar det alltid bra med ett bra vin och helgen till ära åker korken ur en tysk Grosses Gewaschs. 09 i Tyskland går inte av för hackor men frågan är hur producenten Groebe har lyckats behandla sin GG från Kirchspiel Westhofen.

Doften är full av småfet fräsh frukt med en antydan till krydda i slutet. I nuläget är det fantastiskt ungt och faktiskt lite svårsniffat i all återhållsamhet. Trots det råder en skön balans mellan frukt och krydda som lovar gott.


Smaken är fyllig, nästan lite småsimmig med en antydan till sötma. Munkänslan är inledningsvis samhetslen med gott om gula äpplen, persika, och honungsmelon för att sedan stramas upp med grapefrukt och en stenigare krydda. Det är ingen syraattack, även om det finns gott om det också, utan mer följsamt med ett slut som ringlar kvar ett bra tag längst ut på tungvingarna. 


Eftersmaken är lång med gott om druvor och en viss pikant krydda som kan liknas med småomogna krusbär. (90-91p med löfte om mer)  

Trots att jag vid det här laget inte borde dra korken ut fler 09:or är jag överförtjust och kommer säkerligen att göra om samma barnarov flera gånger för det här är såå gott. Smakerna vecklar ut sig med mer tid i glaset men här tror jag att ryggläge är att rekommendera. Det finns nog med allt för en lovande lång framtid.

Tills nästa gång. Kanske något till rieslingsträffen 2015...

Weingut Keller Westhofen Kirchspiel Riesling 2008. Vinet som kan stå på egna ben..

Rapport från "Vinprovningen" med kollegor kommer, men först några rader om kvällens vin eller rättare sagt ett av de bättre viner jag har smakat i hela mitt korta vinliv.

Efter att ha läst några minst sagt lovande inlägg hos Red Screem blev jag väldigt sugen att få prova Weingut Kellers Westhofen Kirchspiel Riesling 2008 (nr 95294, 424 kr). Att prova vin över flera dagar har jag gjort förut men att producenten faktiskt rekommenderar detta är något nytt. Weingut Keller med Klaus-Peter i spetsen hyllas av den tyska vintidningen Gault Millau och husets kvalitetsrieslings har överlag fått väldigt bra kritik i årgång 2007. Men nu är det 2008 som gäller, ett ungt kvalitetsvin med 2000 producerade flaskor. Nu har jag nästan drivit upp förväntningarna till det ouppnåliga så det är bara att rycka fram kroksruven. Det börjar bra med ett omtag för att få upp den gedigna långa korken.

Oj vilket vin. Doften är riktigt komplex, spritsig fräsh men ändå med en fet känsla, mineral (våta stenar), en aning blommighet, persika, gula äpplen, bivax, kanske lite petro för att försöka nämna några egenskaper. Smaken är inte sämre, jo kanske lite. Sametslen lite trögslytande men ändå lite kittlande på tungan, persika och gula äpplen i frukten. Restsötman och den viskösa känslan ger ett sött intryck trots att vinet är torrt. Aptitretande som tusan samtidigt som det fungerar mer än väl solo. En skön diskret krydda i slutet som mynnar ut i en fruktig blommig eftersmak. Allt sitter precis där det ska och om det är något negativt med vinet så känns det lite oförlöst. Som att något ännu härligare ligger och lurar i bakgrunden, trots det är det förbaskat gott. Detta skulle jag vilja dricka varje dag, eller rättare sagt kunna dricka varje dag bara för att i slutändan välja något annat eftersom jag skulle vilja spara detta till ett speciellt tillfälle.

I rent vetenskapligt syfte skulle det vara riktigt roligt att få smaka detta när det har legat några år. Om det finns någon som bjuder så är jag frivillig. Bara rent vetenskapligt..

Tills nästa gång. Gott är dyrt...