Alain Graillot Syrocco Syrah 2013

Spontanryckt i Gränby centrum. Det följde med några säkra kort men av någon anledning blev nyfikenheten för stor. Det står Alain Graillot och syrah på etiketten. Men det är ungefär där likheterna upphör. Det kommer inte i närheten av Alain G:s strama, eleganta och lagringsdugliga viner från norra Rhône. Men det är nog att begära för mycket. Det här är ju faktiskt en syrah från Marocko. Det råder dock inga tvivel om att det är ett bra vin, rent av gott om man gillar röda viner av det fylligare slaget, med gott om mogen frukt och en lättsam drickbarhet. Personligen var jag nyfiken, bra vinmakare, bra druva och hmm mindre bra land. I alla fall när det kommer till vin.

Men hallå vänta nu. En dag öppnad i flaska, i rumstemperatur ska tilläggas, är det en annan varelse. Ok att temperaturen är lite lägre, vilket den tjänade på, men vinet är slankare, frukten har krypit tillbaka och blivit mindre solmogen och helheten har stramat upp sig. Efter ett tag smyger ett litet russin in och det är inget jag går igång på. Men, i det stora hela, en ytterst habil flaska vin som på intet sätt skäms för sig. Blir inga flerköp för egen del men om du är nyfiken på bra Marockansk syrah är det bara att slå till.

Tills nästa gång. Fantomen är inte vad den en gång varit..

Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2010

Nytt glas! Från Primeur till Burgundy. Det här kräver en större kupa, vispa, vispa vispa. Och då har jag ändå luftat vinet några timmar innan jag tog en första sniff. Efter ett tag släpper äntligen doften till. Men det är fortfarande på nåder, i dagsläget tillåts vi enbart känna ett uns av all potential. Att det är en italienare finns det inget tvivel om, värmande, aristokratiskt och förförisk eterisk krydda. Frukten är åt det mörkrödare hållet men ändå skir och elegant. Hmm, här kan man bli sittande ett tag.

I munnen är det först tvärnit. Det råder inget tvivel om att det finns potential, bra syra, bra tryck i den eleganta mörka frukten och bra, rent av riktigt bra tryck i tanninerna. Det jag slås av är hur elegant uttrycket är, ingen turbobrunello utan här går vi mer på underliggande kraft och elegans. Under kvällens gång blir det mer och mer likt en ung och tajt Barolo?!? Alla markörer finns där och hade jag inte hällt upp glaset själv hade jag tvivlat på innehållet. Det ska minst sagt bli intressant att se hur det här utvecklas med tid.

Efter tre dagar har doften blivit än mer expressiv. Varmt, välkomnande och frukttajt men oj vilka sköna eteriska toner. Smaken har återgått till det mera soliga och varma hållet, borta är barolovibbarna och helheten har övergått i en slank, superfokuserad, torr, syrafrisk, finlemmad toscanare, det sistnämnda säger jag såklart bara för att jag vet att det är en toscanare i glaset. Hursom, allt finns på plats för en lovande framtid. Resterande flaskor får gott vila några år till. För att inte tala om magnumflaskorna, de är det hänglås på till grabbens 18 årsdag. Ska ni mot förmodan dricka det i dagsläget är det mycket luft och fet italiensk mat som gäller.

Förresten, som titel och bild avslöjar så är det Col d'Orcias Brunello di Montalcino 2010 som jag har i glaset och trots det något tillknäppta så tyckte jag att det var förbaskat gott.

Tills nästa gång. Sportlov is tha shit!...

Copertino Riserva 2008

Bondgård, målarfärg och mörk polerad frukt.Utvecklad, komplex, aningen solbakad, följsam med personlighet och ett torrt smackande smakfullt avslut - Precis som det alltid har varit och precis som det ska vara.

Vilket vin? Eftersom ni reda har läst titeln och sett bilderna vet ni att det är gamle trotjänaren Copertino Riserva jag snackar om. Nu är det 2008 som gäller, tror att förra årgången jag provade var 2004. Hursom, det finns inte många, kanske inget, vin på Bolis som håller lika hög klass, genuinitet och igenkänningsfaktor som gamla hederliga Copertino. För er som har missat denna hyllvärmare, ja den har funnits på gröna skylten sedan 1992, kan jag berätta att det är lite accuried taste, en stor dos tillgänglig personlighet och något av ett under att hitta på våra strömlinjeformade appassimentodignande proseccobubblande hyllor. Så det så!

Tills nästa gång. Tre inlägg på en vecka, börjar bli en trevlig ovana det här...

Abdyika First Selection Reserve 2014

Lurad, grundlurad. Förutom den lilla fadäsen, fick 2014 istället för beställda 2013, känner jag mig gärna lurad. Hade jag haft chansen skulle jag gärna lura flera. Så har du vägarna förbi kom och bli lurad. Men skynda dig, för den här flaskan kommer att ta slut fort. Lurad - den är slut.

Kombinera tillgängligheten i ett nya världen vin med syra och struktur från ett dito från gamla världen. Släng in en bas av überanvändarvänliga druvan cabernet sauvignon för ryggrad, bas och stabilitet,nkrydda det med väl avvägd fathantering och de för mig obekanta druvorna melnik och ruen som bidrar med blommor och allmän torrsträv busighet. Låt svenske superblandaren Torstenson stå vid rodret och du får Abdyika First Selection Reserve 2014.

Det här är inget annat än ett förbenat bra vin. Ett förbenat bra vin från Bulgarien! Jepp, du läste rätt, Bulgarien. Balans, frukt, syra, fathantering och tanninkänning är i absoluta toppklass. Kör in en köttvagn och du har en helkväll. Fast stopp i backarna, det här kommer att bli ännu bättre med lagring. Det finns något bångstyrigt och syrafriskt som något år i ryggläge borde få bukt med. Under kvällarna som jag har det i glaset pendlar det mellan flörtigt, balanserat, bångstyrigt, aningen slätstruket och tillbaka. Tänk vad kul det kan vara med vin!

Tills nästa gång. Sitter i skrivande stund med en gammal trotjänare, du får gärna gissa vilken...

Domaine Léon Barral Faugères Jadis 2013

Det är intressant att försöka återgå intrycken av ett vin som jag verkligen gillar men när jag börjar skriva låter det inte alls bra. Hur gott låter det till exempel med en småfunkig doft av krut, mörka bär och bondgårdsspillning? Nja, kanske inte den bästa beskrivningen för att få det att vattnas i munnen.

Men vattnas i munnen gör det verkligen av den småfunkiga, skitigt polerade doft som stiger ur glaset. Det finns något hämmat ohämmat på samma gång. En balans mellan ren fjongig ung frukt, krutstänk och lantliv. Ibland kan det bli för mycket av det goda, djuren på bondgården nafsar en i byxbenet, men här håller de sig på behörigt avstånd.

Smaken är direkt, pang på, frisk frukt utan att bli vulgär. Balanserat men ändå ungt och busigt. Inget att anmärka på och inte samma wowfaktor som doften. Om jag ska anmärka på något är det ett supertorrt avslut som lyckas kännas friskt och inte bittert. Vet inte om jag ska spara resten av flaskorna eller sätta mig och halsa dem direkt ur flaskan. Gott är det så det förslår men jag blir inte riktigt klok på vinet i dagsläget. Å andra sidan är det just det som är så uppfriskande!

Tills nästa gång. Det här var ju kul!...

Domaine Sainte Croix Magneric 2013

Vissa viner, eller rättare sagt vissa vinkrängare, är säkra kort. Jag har aldrig, upprepar ALDRIG, blivit besviken när jag poppat en flaska från Vinlådan. Ok, vissa har försvunnit väldigt snabbt och lämnat ett mindre bestående avtryck men alla har varit autentiska, glädjefulla flaskor med personlighet och en känsla av tillhörighet. Jag fattar inte hur de gör de där gossarna, förlåt om jag har missat att det smugit sig någon gossinna på slutet, men mersmakande vin kan de verkligen hitta på.

Till kategorin minnesvärda viner hör Magneric 2013 från Domaine Sainte Croix. Shiit vilket coolt vin. Turbo på frukt, turbo på syra och mitt i allt kickar det in sköna småtuggiga tanniner.
Rent och skitig - lättsamt och seriöst, det här vinet pockar på uppmärksamhet från första sniff samtidigt som det är lika bekvämt som en loungefotölj med tillhörande klinkeliklonkande bakgrundsmusik. Om ni inte förstått det hittills föll jag pladask. Doften är mörk, lätt solbakad, med en släng jord och bondgård. Smaken är en fröjd, mörk fyllig frukt backas av den skönaste syra man kan uppbåda. Lite lätt kryddig och småskitig. Ett rustikt och samtidigt elegant vin.

För att summera, det här är ett riktigt vin. Riktigt i den bemärkelsen att det känns när man tar en sipp. Det känns att denna dryck kommer från jorden, från druvor och framförallt från ett gediget arbete med en känsla av tillhörighet som bara ett riktigt vin kan göra. Ett riktigt vin i den bemärkelsen att jag känner varje sipp, varje klunk och längtar till nästa sensoriska kontakt. För att summera, ett riktigt vin.

Tills nästa gång. Tack ännu en gång Vinlådan, er kan man lita på...

Remi Dufaitre Premices 2014

Det finns och ska finnas vin för alla smaker. Det viktigaste är att hitta din sweetspot. Kanske, bara kanske, har du turen att gilla mycket. Jag gillar mycket. Allt från knastertorr Champagne, slösaktig Napa Cab till fokuserad Bourgogne. Tyvärr blir det inte mycket av sistnämnda. Men sen finns det en sak som jag älskar. Skitig, flörtig och direkt Beaujolais. Naturlig kanske någon skulle säga, underbar säger jag. Av en händelse, tack Magnus, kom jag över en blandlåda från Winetrade.

Remi Dufaitre Premices 2014 doftar frukt och skit. Ja bra skit alltså. Den sorten som leder tankarna till jord och bondgård. Smaken är alldeles underbart rättfram, alldeles för lättdrycken och alldeles för sällsynt på ditt närmaste bolag. Vi kan absolut snacka mineralitet, den sorten som känns lite salt, aningen stenig men i sammanhanget är det överflödigt att snacka. Nej, källarsval, alltså 9! grader finns det en nerv och kittlande känsla som stannar kvar den korta stund drycken finns kvar i glaset. Och då har jag ändå fyllt mitt litersglas generöst. Sa jag att det finns fem flaskor kvar, i alla fall ett litet tag till.

Tills nästa gång. Jag säger inget om vad lådan heter, jag ska hinna beställa en till först...

Georges Descombes Brouilly 2014..

Vissa viner borde komma med varningstext. Georges Descombes Brouilly 2014 (köpt via caviste.se, cav41) skulle ha en fet lapp med "köp i 6 pack, minst", hur ska man annars hinna registrera hur det smakar, på riktigt alltså.

Med det sagt så finns det en seriös bonnig tyngd i all mörkröd bärig sirlighet. Det är något svårmodigt, örtigt och mörkt som vilar som en lätt slöja mitt i all lätt drickbarhet. För drickbart är det banne mig i massor, glaset, nej flaskan försvinner i ett nafs. Hinner knappt märka att det nafsar till och stramas upp i avslutet. SÅ långt från nidbilden av bananbojjo man kan komma.

Här har vi då fram och baksidan av att handla av kvalitetsmedvetna småhandlare som Caviste och Vinlådan. När man väl fattat vad saken handlar om är flaskan, eller i det där fallet flaskorna slut och man står där men ett sug efter mer. Ofta är flaskan/flaskorna blandade med andra och då är det bara att vänta in och se hur resten presterar. Fast som en av flera ledstjärnor i vinhimlen är de onekligen tämligen starkt lysande.

Tills nästa gång. Varför kan man inte ha kakan och äta den samtidigt...

Mullineux Family Wines Syrah 2013..

Varför ska man spara vin? Frågan har återkommit på sista tiden som en ständigt läckande kran. Kanske inte varför, utan snarare vilket sorts vin ska man spara? Det är så skönt när man får svaret direkt serverat i en sval, stor primeur kupa. Det här ska konsumeras, gärna halsas, NU!

Nej vänta nu, inte så snabbt för då kanske du missar den rödsirliga, eleganta frukten, pusten från barrskogen eller den precist balanserade basrösten från faten. Det är är faktiskt urgott, saftigt och seriöst på samma gång. Helt klart mer Syrah än Shiraz, trots utomeuropeiskt ursprung. Det finns en nerv, lätthet och köttig tyngt samlat i en och samma härliga klunk. Precis lika gott dag ett som dag två och ärligt, jag ser faktiskt ingen anledning att lagra detta längre. Just här och nu går det direkt upp i lustcentrat hos mig, som en smäll mot solarplexus, resterande flaskor får gott ställa sig i kö på slaktbänken, ren njutning.

Av någon, inte helt ogrundad anledning, resultatet finns ju i glaset, har Syrah från Swartland fått en speciell plats i min källare, det är ju så förbenat gott när det görs på rätt sätt. Kanske kan Mullineux väg till mitt gillade spåras till följande rader, direkt saxat från hemsidan:

"Our aim is to bottle wines that are a true expression of the Swartland. All steps of our winemaking process are taken with this aim in mind, and we pay the highest possible attention to detail in everything we do. A natural, minimalist approach is followed in the vineyards and cellar. We closely work with a select group of growers who follow sustainable, reasoned farming practices. In the cellar, apart from minimal amounts of sulphur, nothing is added to, or removed from our wines. We do not make use of any yeasts, acids, tannins, enzymes, or fining and filtering agents."

Tills nästa gång. Har hittat en lista på fler producenter som borde utforskas...

Pst. 12:an är klart mer seriös och lagringsduglig, fast vadå, bara att dricka 13 medan man väntar. Sämre kan man ha det.

Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola..

Samma visa som förra året, vet inte om det är vårluften eller en lätt släng av vårdepp men lusten är som bortblåst. Tänker inte säga att jag ska sluta, för det verkar vara omöjligt men haltande absolut. I likhet med förra året har det blivit dags för ytterligare en rensning i källaren, finns det något kvar att rensa kanske någon undrar, jo faktiskt, en hel del!

För att inte tala om hur man ska göra i framtiden, vad ska köpas, vad ska sparas och hur ska man spara??? Saker och ting blir inte enklare av att framtiden troligtvis bjuder på en hel del förändringar, men en sak är säker, vinintresset finns kvar och frodas. Gäller bara att "veta" åt vilket håll. Hade jag haft mer tid skulle jag försöka dra igång en vinprovargrupp i närområdet, något som jag verkligen skulle behöva, men mellan sjuka barn, livet och sjuka barn är det svårt att styra upp något mer varaktigt än nästa veckas matlista. Nej det är bara att tuffa på, vilket spår, får vi se.

Vad jag vet är att källartömningen fortsätter, någon flaska presterar som väntat och någon aningen oväntat. Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola faller inom kategorin oväntat. Först skitigt, kantigt och inte alls särskilt gästvänligt. Ska det verkligen smaka så här, har jag gått bet på de rara flaskor Roagna som ligger i källaren och gottar till sig, ska förälskelsen till en av Piemontes traddodoningar sluta så här. Puh, nej tack och lov inte. Dag två är det skitigt underbart, mentol, malört, mörk gästvänlig frukt och en nos som man aldrig vill bli av med. Inte direkt moget utan snarast perfekt polerat. Ok, inga riktiga stordåd men underbart vänligt och lättbegripligt. Stilen är såklart lite småkrävande och bonnig, precis som det ska vara. Sista flaskan Prima och Roagnas flagga vajar fortfarande på topp, precis som det ska vara då med andra ord.

Tills nästa gång. De e bar å åk...