Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2010

Nytt glas! Från Primeur till Burgundy. Det här kräver en större kupa, vispa, vispa vispa. Och då har jag ändå luftat vinet några timmar innan jag tog en första sniff. Efter ett tag släpper äntligen doften till. Men det är fortfarande på nåder, i dagsläget tillåts vi enbart känna ett uns av all potential. Att det är en italienare finns det inget tvivel om, värmande, aristokratiskt och förförisk eterisk krydda. Frukten är åt det mörkrödare hållet men ändå skir och elegant. Hmm, här kan man bli sittande ett tag.

I munnen är det först tvärnit. Det råder inget tvivel om att det finns potential, bra syra, bra tryck i den eleganta mörka frukten och bra, rent av riktigt bra tryck i tanninerna. Det jag slås av är hur elegant uttrycket är, ingen turbobrunello utan här går vi mer på underliggande kraft och elegans. Under kvällens gång blir det mer och mer likt en ung och tajt Barolo?!? Alla markörer finns där och hade jag inte hällt upp glaset själv hade jag tvivlat på innehållet. Det ska minst sagt bli intressant att se hur det här utvecklas med tid.

Efter tre dagar har doften blivit än mer expressiv. Varmt, välkomnande och frukttajt men oj vilka sköna eteriska toner. Smaken har återgått till det mera soliga och varma hållet, borta är barolovibbarna och helheten har övergått i en slank, superfokuserad, torr, syrafrisk, finlemmad toscanare, det sistnämnda säger jag såklart bara för att jag vet att det är en toscanare i glaset. Hursom, allt finns på plats för en lovande framtid. Resterande flaskor får gott vila några år till. För att inte tala om magnumflaskorna, de är det hänglås på till grabbens 18 årsdag. Ska ni mot förmodan dricka det i dagsläget är det mycket luft och fet italiensk mat som gäller.

Förresten, som titel och bild avslöjar så är det Col d'Orcias Brunello di Montalcino 2010 som jag har i glaset och trots det något tillknäppta så tyckte jag att det var förbaskat gott.

Tills nästa gång. Sportlov is tha shit!...