Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola..

Samma visa som förra året, vet inte om det är vårluften eller en lätt släng av vårdepp men lusten är som bortblåst. Tänker inte säga att jag ska sluta, för det verkar vara omöjligt men haltande absolut. I likhet med förra året har det blivit dags för ytterligare en rensning i källaren, finns det något kvar att rensa kanske någon undrar, jo faktiskt, en hel del!

För att inte tala om hur man ska göra i framtiden, vad ska köpas, vad ska sparas och hur ska man spara??? Saker och ting blir inte enklare av att framtiden troligtvis bjuder på en hel del förändringar, men en sak är säker, vinintresset finns kvar och frodas. Gäller bara att "veta" åt vilket håll. Hade jag haft mer tid skulle jag försöka dra igång en vinprovargrupp i närområdet, något som jag verkligen skulle behöva, men mellan sjuka barn, livet och sjuka barn är det svårt att styra upp något mer varaktigt än nästa veckas matlista. Nej det är bara att tuffa på, vilket spår, får vi se.

Vad jag vet är att källartömningen fortsätter, någon flaska presterar som väntat och någon aningen oväntat. Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola faller inom kategorin oväntat. Först skitigt, kantigt och inte alls särskilt gästvänligt. Ska det verkligen smaka så här, har jag gått bet på de rara flaskor Roagna som ligger i källaren och gottar till sig, ska förälskelsen till en av Piemontes traddodoningar sluta så här. Puh, nej tack och lov inte. Dag två är det skitigt underbart, mentol, malört, mörk gästvänlig frukt och en nos som man aldrig vill bli av med. Inte direkt moget utan snarast perfekt polerat. Ok, inga riktiga stordåd men underbart vänligt och lättbegripligt. Stilen är såklart lite småkrävande och bonnig, precis som det ska vara. Sista flaskan Prima och Roagnas flagga vajar fortfarande på topp, precis som det ska vara då med andra ord.

Tills nästa gång. De e bar å åk...