Magnusson Red Room

När man får en inbjudan av den alltid lika lurige och framförallt generösa Barolista Joakim är det både dumdristigt och svårt att säga något annat än JA. Även om det inbegriper en ilfärd ner till storstan och vända. Instruktionen var enkel, ett vitt och två par röda. Och där, försvann allt vad enkelt innebär.

Först ett glas vitt, småsött, inbjudande med en precis balans mellan frukt, syra, sötma och lättja. Ungt men ändå med en pikant dieselkant. I munnen uppför det sig precis som det ska. Söt, len, munutfyllande men med en härligt läskande syra. Det är syndigt gott och allt man kan önska av en rieslinglemonad. Var det någon som sa vuxenläsk! Men vad är det? Och hur gammalt? Att det är tysk riesling av klass är bortom allt tvivel men sen då?? Till en ost- och charkbricka sitter det som en smäck, det är nästan skrämmande vad gott sötsyrabalanserad riesling med lite ålder är till allt!

Glas 2 och 3. Bordeaux, jepp. Där satt den! Samma år! Wtf?!? Glas ett är moget, tobak, rosor, nypon. Lite småblyg men oj så gott. Frukten drar åt det röda lätta hållet och har en betryggande tyngd. Det är intressant med bra mogna viner, svårt att beskriva men de har en lättare elegantare sida samtidigt som de har en betryggande tyngre sida. Det här vinet har både och och på frågan vilket jag gillar bäst här och nu av glas 2 och 3 finns det inget tvivel. Jag dricker den här askkoppen alla dagar i veckan. Glas 3 är en helt annan varelse. Här går vi verkligen på knock, med cassis, lite gröna stjälkar  en otroligt lyxig cigarrlåda. Smaken är sval, elegant, bra syra och framförallt nyanserad. Den bibehållna frukten, koncentrationen och det småkärva avslutet skvallrar om ett yngre vin. Högre klass och riktigt gott. Under kvällen pendlar det mellan att vara lite småfunkigt och ruskigt bra. Kanske inte svindlande bra men ojoj. Att glas nummer två kostar 15 gånger så mycket som glas nummer ett är galet. Det är också galet att båda hade samma inköpspris en gång i tiden. Hursom, det bara att lyfta på hatten och tacka ännu en gång för att man har förmånen att sippa så rara droppar. Jag sa ju tidigare att det var samma årgång. 1982!

Som om det inte var nog. Nu börjar förnedringen på riktigt. Glas 4 är bara sååå gott. Solbakad frukt, sammansatt, varm, inbjudande, fokuserad med bra grepp i tanninerna och med en lååång eftersmak. Alltså suck vad gott. Det här var kvällens vin för mig. När vin smakar så här finns det faktiskt inget godare. Nypon, rosor, jord, varmt och mysigt. Det är något magiskt när alla bitar sitter på plats, syret har verkligen gjort ett bra jobb med ett vin som i sin ungdom säkert var gott men som på intet sätt kan nå den här höjden och bredden. Självklart finns det något gemensamt med glas 5, det är ju ändå Joakim som har hällt upp. Men vad? Glas 5 är också urtjusigt på alla sätt. Men tajt som ett skruvstäd. Ungt, utmanande, rent och utan ett ekspån i sikte. Syrah, helt säker på att det är en ren sval syrah. Det är bara så snyggt. Frukten sjunger, det finns något köttigt, syran sjunger ja allt bara sjunger ur glas 5. Men vad är det? Och vad är den gemensamma nämnaren?? Oavsett vilket kan vi enas kring att det är otroligt bra. Tillslut landar jag i Italien. Glas 4 skvallrar om lite värme men inte utomeuropeisk värme. Jaha ja det är alltså Brunello. Ja det är klart att det är Brunello, mer Brunello åt folket!

Åter igen, tusen tack till alla inblandade, och framförallt till Joakim, för en toppentrevlig kväll. Sällskap och viner var verkligen av världsklass!

Facit
Glas 1: Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2004.
Glas 2: Château Mauvinon 1982
Glas 3: Château Gruaud Larose 1982
Glas 4: Tenute Silvio Nardi Brunello di Montalcino Vigneto Manachiara 1995
Glas 5: Azienda Agricola Le Ragnaie Brunello di Montalcino 2010

Tills nästa gång. Långhelg, det är något speciellt med våren...