Castello di Brolio 2005. Antiklimax..

Litet kan vara stort

Uha, nu är det gjort. Betyg satta, några få onda miner men de flesta verkar fullkomligt överens med sin egna förmåga. Känsla av frihet, framtid och förundran smittar av sig och i takt med att papper slängs och skrivbordsytan synliggörs infinner sig en känsla av frid och sprudlande glädje. Möjligen motsägelsefullt, men så var även en del av de satta betygen. Ta mig tusan om vi inte skulle fira lite ikväll, tyvärr så var det bara jag i hushållet som hade anledning att fira de andra var totalt ovetande om mitt tidigare triumferande ögonblick och således ganska trött efter en dag av vardagliga bestyr. Och poff var vardagen tillbaka, likt en efterhängsen snorbuse som enträget gör sig påmind utan att för den delen kunna identifieras fanns det dock kvar en naggande känsla av seger. Ett litet firande får det bli, ner i källaren och leta fram något litet gott. Upp kommer en halva Castello di Brolio 2005 (nuvarande årgång på SB är 2007, nr 94711, 179 kr) 

Mörkt och mustigt, mogna plommon, mörk choklad, en skopa funkig skitighet och lite eteriska topptoner. En härligt fyllig doft men tydliga blinkningar åt bordå, även om tillhörigheten inte känns solklar är det ett härligt vin att sniffa på. Förutsatt att man gillar mörk mullig frukt med ett en hel del fatnärvaro.

Smaken är läskande med en klart utfyllande känsla och känns mer finlemmad än vad doften angav. Syran är på intet sätt utpräglad men tillsammans med en målarfärgskänsla bidrar den till att göra smaken mer Italiensk än vad som kan anas i doften. Frukten är renare och ljusare, men det skitiga från doften återkommer lika gör den mörka chokladen som nästan har blivit lite bitter. Avslutet är rejält uppsnörpande med finkorniga tanniner som lämnar ett torrt, nästan sandigt slut som mynnar ut i en lång murrig eftersmak med gott om katrinplommon, choklad och lite kärnbitterhet. (90-91p) 

Ja vad ska man säga, det råder inga tvivel om att det är ett påkostat vin som snurrar i kupan men är det verkligen så gott. Under de tre dagar som halvflaskan har levt är intrycken relativt bestående. Det är ett härligt kvalitativt vin, inga tvivel så, men varken fantasieggande eller speciellt märkvärdigt. Faktum kvarstår dock, det är skrämmande tomt på halvhyllan över hundringen på bolaget och denna flaska brukar finnas representerad i någon årsmodell och har aldrig gjort mig besviken.

Tills nästa gång. Imorgon bär det av till Sundsvall för lite vuxen egentid, härlisch...