Vale D. Maria Rufo 2010. Den tiden på året..

Vale D. Maria Rufo 2010

En mörk sval bärkompott, helheten är mustig men helgjuten med en väl avvägd eknärvaro. Det andas Portugal på ett lite småsalt, behagligt och balanserat personligt sätt. I munnen beter det sig exemplariskt denna kväll, mogna mörka bär, svalt och varmt på samma gång, mustigt men piggt och följsamt. Finns en grön örtkvist som skänker precis rätt krydda för att balansera upp frukten. Avslutet möter upp med just en aning beska, nej inte beska, snarare innbäddade tanniner som stramar upp men ändå inte känns. Avslutet är en bärig, mjuk men stramt smackig historia. Helheten känns helgjuten, behaglig men samtidigt sådär familjärt lättsam som jag tycker är så befriande i bra men inte övergjorda portugisiska viner. (88-89p)

Det här är bra, riktigt bra, kanske ett av årets roligaste överraskningar för 85 spänn, svårslaget blir det i alla fall. När Portugal bjuder till har jag svårt att värja mig och varför? Här har alla hundratals hyllmeter under hundra något att lära.

Douro, Portugal

Tills nästa gång. Det man inte klarat av på 9 månader kan man ju alltid göra på tre veckor...

Grottlagrad Cheddar och J.Koegler Auslese 2004. Det var en ledighet att vara skön..

Meen, vart tog snön vägen

Jag har en matkällare men tydligen är det grotta man ska ha. Grottlagrad Gruyère är en stående favorit här hemma, nu har turen kommit till cheddardito. Just, påtal om julaktig ost, den hemmalagrade hushållsosten blev precis lika bra i år som tidigare år. Ett litet tips för oss som är utan grotta men har en källare, höll på att glömma, det går ju alldeles utmärkt att lagra cheddar själv också.

En vecka sommar skulle inte sitta fel

Lagringen i grottan har bidragit med en härligt koncentrerad smak, ganska skarp sälta faktiskt, aningen rustik känsla, bra lång eftersmak och allmänt krämigt. Som all lagrad ost smakar det av ursprungsvarianten men så mycket mer av den samma. Ska nog slänga ner en egen cheddarstubbe i källaren till nästa år.

Solsken i flaska, och i glas

För att möta upp mot den relativt starka smaken borde något småsött funka. J. Koegler Eltviller Sonnenberg Riesling Auslese 2004 (slut nu, kostade ca 140 kr i somras hos derWeinWeber) är en Auslese från Rheingau, obekant producent, men med några gratisår på nacken. En pust petro, ananas,  honung och lite fetare skiffertoner samsas i den småmogna homogena doften. Munkänslan är polerad men fortfarande vital med pigg frukt, kännbar syra och sötma som dansar tätt tillsammans genom hela munnen. Eftersmaken är lite kort men med aningen tramp på gaspedalen blandat med citrus och lite musselskal. En integrerad, slimmad och lättillgänlig halvsöting med aningen mindre sötma och mer syra än vad jag är van vid från Moselkusinerna i samma prisklass.

Tillsammans går det i vågor, först ost, sedan vin, sedan ost igen. Smakerna går in i varandra snyggt men lyfter inte varandra. Vinet är aningen för torrt för att passa till den starka smaken, trots det försvinner ost och vin i högt tempo, ett gott betyg om något.

Tills nästa gång. Fast det är klart, några till vänner hinner vi allt med...

Pst. I år SKA Stockhs-grabbarna få smaka hushålls, om jag så ska behöva komma ner med den själv.

Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004. Och med det säger jag GOD jul.

Härlig doft

Vilken doft, snacka om att få en hästspark i lustcentrat  Det formligen skriker nebbiolo, rosor, tryffel, lite tjära, höst och skir vital rödlätt frukt. I munnen beter det sig precis som det ska, lite vresigt, småkärvt och alldeles underbart. Frukten finns där, inte torkad men bra bit från färsk, gott om komplexare hösttoner, båt och annat livsnödvändigt. Sammansmält med en rejäl näve jävlar anamma. Eftersmaken sitter i bra länge med frukt, småtorra vresiga tanniner och tryffelsniffande svin. (91-92p)

Om det finns något att invända mot finns det säkert de som skulle klaga på bristande elegans, ja rent av balans. Men jag ger inte efter för sådana invändningar ikväll, endast en stilla undran. Hur ter sig egentligen nebbiolos riktiga, riktiga toppar, när det finns både en urskön elegans, balans och personlighet?? Med min ekonomi lär det dröja men någon gång ska jag ta reda på hur det kännas att befinna sig i stormens öga. Nu nöjer jag mig gott släntrandes i utkanten för även här är det bäst att hålla i hatten när man har vin som Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004 (finns fortfarnade kvar för 250 kr plus frakt hos Carlo Merolli) i glaset.

Ju fler desto bättre

Tills nästa gång. Tåls att upprepas, man kan dricka vin till julbordet...

Doris Blå och Domaine Boudeau Rivesaltes 2010. Nu kan julen komma, i alla fall den lediga delen av den..

Undrar vilken som heter Doris

Kära frun och dotter var på julmarknad, med hem kom ett litet paket med kärlek, ja och så en ost förstås. Stora Lunan Gårdsmejeri är ett litet gårdsmejeri strax utanför Falun. Produktionen är liten, såklart, med fyra fjällkor som bidrar med sitt. Doris Blå har ett tunt lager blåmögel runt sig, eftersom biten är färdigskuren och inplastad antar jag att smaken spridit sig en aning.

Helt makalöst krämig ytterkant, riklig sälta, en touch messmör, lite mild mögel och en krämig smått animalisk eftersmak. Låter smarrigt eller hur? Saken är den att det var riktigt smarrig, mäktig, mustig och sådär småskitig som man kan förvänta sig av en hantverksgjord ost. I kärnan är osten snarast hård, en ytterst märklig skapelse och perfekt när du är sugen på lite lagom mycket mögel, om du kan få tag på den vill säga.

Aldrig hört talas om? Inte jag heller

Till detta passar såklart ett vitt sött men hur är det med ett rött? Domaine Boudeau Rivesaltes Grenat Sur Grains 2010 (köpt hos der Wein Weber för en hundring exkl frakt) är också en lite småudda varelse. Vin doux naturel, vilket kort, om jag fattat rätt, innebär att man tillsätter en liten del ren sprit i jäsningen vilket medför att det blir en del socker kvar när jästen jäst klart. Därav ett sött vitt, eller som i det här fallet, rött alternativ.

Maken till användbart dessertaktigt vin får man leta efter, ännu ett glöggalternativ för oss få som tycker att det är en styggelse. Doften är fruktig fräsh med bara aningen torkade drag. I munnen är det fyllig, ganska extraherat med ett skönt tryck, tydliga portvinsvibbar fast utan allt för tung alkohol och fruktsötma. Balanserat absolut, lätt kanske är att ta i, men inte är det långt ifrån. Varken särskilt komplext eller komplicerat i dagsläget, bara riktigt bra sällskapsdricka och smaksällskap till allt från smakrik ost till chokladinnehållande saker.

Gick lika bra att skära med pepparkaka

Gick alldeles utmärkt ihop med den krämiga, smakrika och salt osten. För att riktigt gotta mig i julstämning stoppar jag ner några peppisar också, vilket såklart inte gjorde saken sämre.

Tills nästa gång. Bara fem dar kvar, sen kan man slappna av...

Keller Riesling RR 2011. Namngivning avklarad, pust..

En annan sorts Keller i källaren

Vad är det jag har i glaset egentligen? Är det halvtorrt eller torrt? Att det är riesling i världsklass och händelsevis från en av mina absoluta favoritproducenter, Weingut Keller, råder det ingen tvekan om men vad? Keller RR Riesling 2011 (finns hos Atomwine.dk för 200 kr) kommer inledningsvis med en något sluten men ändå komplex doft som utstrålar pondus trots sitt unga uttryck. Persika, citrusfrukt, granit, stenfrukt och något kryddigare drag samsas i den intagande doften. Med lite tid, säg 4-5 dagar, utvecklas komplexiteten något mer och vinet håller ihop, eller snarare lägger i en växel till, imponerande.

Munkänslan är helt och hållet underbar, nog för att det är åt det halvtorra hållet men samtidigt finns struktur, stramhet och finess som känns mer torr. Det här är helt enkelt det bästa av både världar,en härlig mix av avstämd rundare tropisk frukt, stramare inslag av både citrus, kalkig mineral, en precis syra och en snygg småbitter krydda. Eftersmaken är smaskigt fruktigt men ändå med ett grymt stramt grepp. (91-93p+)

Liite varmare bara

Så uppåtväggarna snyggt sammansatt, det är bara att buga och bocka att detta inte kostar skjortan och femti. Den enda invändning jag har i dagsläget är att det känns väl ungt, inte för att det skäms i glaset idag utan snarare tvärt om, men tänk vad det kan utvecklas till om något år. Bara att hålla fingrarna ifrån resterande flaskor, fast det kommer bli svårt.

Tills nästa gång. Tack ännu en gång alla underbara människor som trängdes i vårt "lilla" hus...

Pst. En rök precis, en gåva, ja vadå? Klart man vill dela med sig av gosakerna. Bara att fylla på medan man kan.

Schnitzel, mos och gröna ärtor kräver tydligen Groiss GV 2011. Funkar oavsett årstid..

Schnitzel, schnitsigt värre

Äntligen, har tillslut hittat det optimala sättet att ta tillvara på fläsk i kotlettform. Banka skiten ur den, göm i ägg och ströbröd, stek, stänk på en citron och servera med smörigt mos och sköna gröna ärtor. Så inninorden enkelt, saftigt och smörigt gott. Ni får ursäkta alla fina recept som jag gjort, fått och tänkt göra, det här gick raka vägen till hjärtat hos alla i familjen.

Schnygg kombo

Blev så till mig att jag formligen rusade ner i källaren efter passande vin, men vad väljer man? Vitt, knivskarpt, med syra och tillräcklig struktur för att stå upp mot de mjuka, massiva och enkla smakerna. Varför inte en Österrikare?

Scheisse vilken Grüner  

Spritt, språngande, spritzigt, spontant och sprattlande sammanfattar Groiss Grüner Veltliner 2011 (köpt hos Handlavin.se för 115 kr, tydligen slut för tillfället men jag hoppas verkligen att den kommer in igen) i fem s av fem möjliga. Det här var en livfull klar vätska som formligen bubblar sin väg från tungspets till rot. Fräscht, fruktig som sig bör, inte överjordiskt komplext men snyggt sammanhållet med en blandning av gröna äpplen/päron, steniga svala partier och pikant mild krydda i sluttampen. Kan egentligen inte sätta fingret på vad jag fastnar för mest, det unga livfulla men solida sammansatta uttrycket, den klockrena partnern till maten eller att jag ännu en gång övertygas om vilka charmiga viner som kommer från Österrike. Helt klart ett angenämt dilemma. (87-88p)

Tills nästa gång. Vinterdäck, vintertid och eld i spisen, en liten nypa julångest på det, häpp...

Castello di Ama Chianti Classico 2006. Härligt med höst..

Ljust och skirt

Varför slår vin det mesta på fingrarna i dryckesväg? Finns flera skäl men Castello di Ama Chianti Classico 2006 (varuprov, årgång 2007 finns hos ewine.dk för 255 kr, halvan finns dessutom som TS på SB för 129 kr)  demonstrerar på ett nästan överpedagogiskt sett en av dem.

Vid öppnandet bjuds skira surkörsbär, viol och eneträ på en mörkare men ytterst elegant botten. Munkänslan bliter tag i gom och tanninerna är närmast brutalt torra och läppsmackande. En skir, ursprungstiskt slimmad Chianti med mörkare tryck i botten, mild fatbehandling och ytterst matkrävande.

Mörkt och komplext

Efter tre dagar öppnad i rumstemp har vinet bytt skepnad, mörkt, lite småmuriigt, soja, tomatsås, svamp och höstlöv. Munkänslan är nu snarast polerad, tanninerna skickligt tämjda och hela uttrycket är följsamt med en underliggande frukt och en "smutsigare" känsla. Inte trött, bara aningen brådmoget.

Vilket jag föredrar? Ung skir frukt, mörk murrig komplexitet, bitiga svårtämjda tanniner, lent luxiöst och följsamt, hmm. Diggar båda uttrycken skarpt men om någon skulle hålla en korkskruv mot strupen föredrar jag, i skrivande stund, komplexiteten dag tre. Det intressanta är dock hur det gått från att ha varit ett exemplariskt matvin till något du snarast snurrar i kupan utan tilltugg. Fascinerande är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Igår rusk, idag sol, eller va det tvärt om...

Krutzler Blaufränkisch Reserve 2009. Orkesoptimist, jag?!

Livets pussel

Hade egentligen lovat mig själv att inte blogga på ett tag, ekvationen jobb, barn, hushåll, mat-, dryckesspridande och allmänt fotande rann över vid åtagandet av ytterliggare fotojobb. Något får stryka på foten och det mest naturliga är att ta bort det ideella spridandet av mat-dryck-bild oavsett hur roligt det är. Men skam den som ger sig så lätt, fick en liten lucka och vad gör man inte för att sprida det goda ordet.

För alltså vad är det med de här Österrikarna? skidor kan de åka, ialla fall sist jag hade tv, trevligt folk är de, i alla fall de som jag har haft kontakt med och vin kan de göra. Ta till exempel Krutzler Blaufränkisch Reserve 2009 (köpt hos handlavin.se för 219 kr), ett skönt småblommigt doftande vin med ryggrad, struktur och gott om mörk frukt. Backat med en återhållen men ändå närvarande ekkant. Munkänslan sitter som ett skruvstäd först, syror och småbesk mörkfrukt som drar åt tungskruvarna. Ge det dock lite tid och intrycket lättar, lämnar en välgjord, gedigen, småegen skapelse som dock fortfarande är bra utmanande. Men släng in lite schyst Sweizisk Gruyere reserve, en torkad spansk korv och voilà. Du har fått bästa europeiska sammanhållning. (87-88p)

Och nej, jag vet inte om jag kommer köpa Krutzler Blaufränkisch Reserve 2009 igen, aningen för eget och utmanande i dagsläget samtidigt som det inte når de riktiga smaktopparna i min gom. Å andra sidan är det en spännande bekantskap, lova mig dock en sak om ni dricker den i närtid, låt den få sällskap i gommen. Annars gör ni både er och vinet en otjänst.

Tills nästa gång. Nu kanske det dröjer, men jag lovar inget...

Vacche Rosse och Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 för att inte tala om Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008. Oj vilken lång titel..

Så lovande

Ibland kör jag rätt i diket, smakmässigt alltså. Händer mer och mer sällan men när det väl händer är det ingen vacker syn. Vad var de då som blev så fel? Tanken kändes rätt, go italiensk hårdost och gott italiensk tjut. Äsch varför hålla på det, denna gång var det vinets fel.

Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 (varuprov, kostar 210 kr hos ewine.dk) öppnar med en stor doft, gott om mustig frukt som drar mot jästa björnbär, skrämmande när en småsvulstig zin när jag tänker efter. Även om det finns gott om mörka moreller och en liten stramare kant med aningen alkoholkänning förblir doften aningen för burdus.

Munkänslan är smått kompromisslös, gott om mörk frukt även där men en stenhård inbäddad syra, ganska dirket tar en strävare, beskare ton vid med både läder, trä och allehanda kärnor.

Eftersmaken är bra lång, körsbärskärnsbitter med lite mer krävande inslag. (svårt att bedöma, nog för att det finns vissa kvalitéer men för mig blir det inte mer än godkänt denna kväll 80-81p)

Intressant och ganska långt från insmickrande men nej, ikväll är det tvärstop för min del. Uttrycket känns för stort, beskt och aningen för obalanserat. Till osten blir det rena katastrofen, smakerna funkar hyfsat först men sen skär det sig som värsta sura mjölken. Funkar faktiskt inte heller speciellt bra till kotletter med gräddig sås.

Röda kossor kan

Osten däremot var himmelskt god,
nog för att jag säkerligen är partiskt till min bit Vacche Rosse, från bekanta Gattimondo, men sanna mina ord om den inte uppfyllde varje liten förhandsönskan som möjligen poppat upp. Krämig, hård, muskulös, följsam, komplex, inställsam och underbar är bara några av associationerna som dök upp. Ja jag vet, det är en bit ost men när ost är så här bra så vete katten om det inte är den bästa bit parmesan som passerar min gom. Nu håller vi varje tumme som finns för att Ekonära får hem dessa godbitar, håll!.

Tills nästa gång. Man kan inte ha rätt jämt...

Tur att det finns mer vin

Pst. Ja just, räddaren i nöden heter Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008 (betalade någonstans runt hundringen när det begav sig) Såklart inte den bästa matchningen och såklart inte den mest komplexa varelse men såklart hade den vuxit sedan sist och såklart var det en lättnad för gommen efter denna attack. Efter lite tid i källaren kvalar denna in i segmentet, bra köp och absolut tänkbara kandidater för merköp. Om man inte har en ostälskande langare till hands så går det utmärkt att fylla på med en nyare årgång härifrån. (86-87p)

Kendall-Jackson Vintner's Reserve Chardonnay 2009. Men vad ska jag ha till?

Sneak peek

Vanskligt att generalisera någons sortiment, det gör jag bara efter att ha provat riktigt mycket eller i all hast när beslutsångesten slår till precis i beställningsögonblicket. Vad jag däremot kan säga är att samtliga provade flaskor från ewine.dk har passat mig ypperligt, näst i tur är amerikansk Chardonnay, inget som brukar köpas eller konsumeras särskilt flitigt, desto roligare att testa.

Kendall-Jackson Vintner's Reserve Chardonnay 2009 (varuprov, kostar 165 kr hos ewine.dk, eller 169 kr i BS) har en lite dov, fräsh doft med aningen tropisk gul frukt med en omslutande citruskant. Finns även en liten rundare släng med tillhörande vanilj, men svag och balanserad.

Munkänslan är åt det medelfylliga hållet, bra gott om mjuk följsam gul frukt, en aning smörighet och ett uppstramande avslut med en pikant småbeska som biter sig kvar och stannar bra länge i den långa frukttropiska eftersmaken. (88-89p)

En riktigt trevlig småung uppenbarelse i en fylligare stil än jag är van. Fin balans och ett uttryck som är precis perfekt avvägt mellan fat, frukt och struktur. Tror dock att detta kan lyfta ytterlligare något med rätt mat.

Ett litet glas nu, resten sen

Frågan är bara vad som ska ätas till? Jag funderar på laxsida, men hur den ska tillagas återstår att se. Förslag?

Tills nästa gång. Annars är det bara bra med dagis, jobb och resten av familjen...

Ajvarbiffar på ekologisk nötfärs med quinoa och bulgur plus some greens och Pecchenino Dolcetto di Dogliani Siri D'Jermu 2006. Vem är han? Jaha jag..

In da making

Hur många kan motstå en upplagd boll? Inte jag i alla fall. Fast denna gång borde jag, fullt upp ändå med att hitta mig själv i allt vad dagisstart, nyjobbsstart och allmän femvilsenhet innebär. Men när den eminenta Freddo på bloggen Who Cut the Cheese lägger upp ett direktpass kan jag omöjligt värja mig. Verkar dock som att Ajvarbiffar på blandfärs med quinoa och bulgur plus lots of greens ska vara riktigt enkelt och gå så fort att det ska kunna klämmas in tillagning efter jobb och dagishämtning, bara att testa med andra ord.  

En färggrann tallrik

Nja inte vet jag, blev inte helt lyckat att byta ut blandfärs mot en mager nötdito hur ekologisk den än är, hade ju inget annat hemma ju. Järparna blev aningen för stabbiga med för lite stekgojs som reslutat. Fick helt sonika ha i en skvätt vatten för att ta till vara på lite av smaken som satt i pannan. Men jag måste nog säga att grunden ändå är grymt solid. En mild (tog mild ajvar), smakfull och riktigt trevligt lättsam anrättning med rekordsnabb tillagning och minimal inblandning om man inte ska hålla på och fotofjanta som en annan. Nu hade vi fullfets Créme Fraïche men näsa gång blir det nog yoghurt istället. Inte för att jag är feträdd utan för att rätten skulle vunnit på ett fräschare, syrligare tillbehör. Frun applåderade, barnen lite mindre, kan tillägga att vi nästan aldrig brukar äta vare sig bulgur, guinoa eller ajvar men skam den som inte testar något nytt, eller hur? Stort tack igen, han kan även sin mat den där ostkillen. ;)

Inte riktigt mitt i prick, men nästan

Vinet till blev, 
upphovsmakarinspirerat, en liten smaksam italienare som brukar passa till det mesta, dolcetto. Just denna variant har jag aldrig testat innan och även om kombinationen inte blev någon sensorisk fullträff funkar det riktigt fint i hop, vilket det såklart skulle gör med mycket annat också. Pecchenino Dolcetto di Dogliani Siri D'Jermu 2006 (varuprov, 2007:an kostar 139 kr hos ewine.dk) har en doft av mogna mörka moreller, mörk choklad, mustig men ändå balanserat med mer tonvikt på mognad än ungdom. Känns för det på inga sätt trött utan bara drickfärdigt. Efter ett tag tillkommer flera dofttoner, en pelargon dyker upp bland annat .

Munkänslan är fyllig, mörkfruktig, smårund och inte särskilt dolcetto typisk. Men vänta det finns en medspelande syra, avslutande bitterhet och riktigt gott om torra tanniner som ändå fungerar riktigt dugligt i matsällskap. Hela uttrycket har smält samman och känns helt drickfärigt med gott om Italien vibb men med en modernare mörkare touch. En aning likörkänsla finns där också.

Eftersmaken är bra lång, bra torr och fruktigt mandelbitter. (86-87p)

Hade inte gissat på det

Detta är en dolcetto i en fylligare, modernare stil. Jag gillar samspelet mellan det mjuka, generösa och kärva småtjuriga, möjligen att det kan finnas en och annan som skulle ha en invändning mot aningen för generös ekbehandling och en brist på härkomstkänsla, men jag tycker att det funkar. Skadar inte att det är helt drickfärdigt heller. Frun rynkar på näsan och säger surt och sedan att hon lika gärna kan dricka vatten till maten, men å andra sidan gillar hon maten desto mer, konstigt det där att man kan tycka olika.

Tills nästa gång. Nu dröjer det till nästa inlägg, kanske...

Becker Spätburgunder 2010 och Kyckling med getost och bacon. Matbloggar here I come..

Det gäller att ta till vara på det man gör bäst, eller tror sig göra bäst i alla fall. Har dessutom varit lite skralt med inspiration på matsidan på sistone för att inte tala om att tiden för det mesta är knapp, varför inte prova en ny infallsvinkel? Finns ju så otroligt mycket inspiration i matbloggsdjungeln, jo för det är minst sagt en variationsrik fauna. Ta något "snabbt och enkelt" recept som jag gillar, sno om ni vill, såklart får upphovsmakaren cred, och para med något vin som jag tror passar. Bäddat för succé? Minst sagt, fast jag tänker faktiskt säga till när det inte blir det också. Funkar även åt andra hållet såklart, välja vin först och sedan recept som jag tror passar.

Kärlek varje gång

Först ut är vin kontra mat, Beckers Spätburugunder har varit grymt bra tidigare år och ett riktigt matvin. Rediga syror, bra fjong i frukten och mörkare personligare drag. Till detta borde en lättare kötträtt funka, gärna lite fett och mer nyanserat än kraftfullt. Hittade Recept 32 - LCHF Kyckling med getost och bacon på Kickis Blogg - Middagsfrid som hon i sin tur tagit från Annika Dahlqvist kokbok, hm diskad på eget grepp i första försöket? Sak samma, bra låter det i vilket fall.

Klart bäst källarsval

Först vinet,  
Becker Spätburgunder 2010 (köpt hos Gourmondo.de för 11.90 brukar dyka upp både på Bolis och hos Atomwine.dk)
Doften är slank, gott om röda bär, aningen småjästa vinbär och hallon. Det finns även gott om mörkare örtigare drag, lite blomvatten och rosor.

Munkänslan är riktigt läskande, slank med bra tryck i frukt och syror. Frukten är skir och rödbärig förhållandevis rund för att vara så slank, syran är också snarare rund än agressiv och de mörkare örtigare dragen följer med som en trogen följeslagare genom hela uttrycket. Balanserat, ungdomligt fräsch och alldeles förträffligt följsam med en personlig tvist.

Eftersmaken sitter i ett bra tag med bär och mörkare drag. (87-88p+)

Vettekatten om inte detta är den mest tillgängliga varianten hittills, fast på ett mycket bra sätt. Finns ingen svacka och den eventuella brist på komplexitet kan nog skyllas på ungdomen. Gott, tillgängligt och eget på bästa tyska manéer. Härlisch.

Hög tid att göra något åt den där fönsterbrädan

Och maten, 
var helt enkelt riktigt bra. Enkel, snabb och en perfekt vinmatchning. Jag bytte ut getosten mot brie, vilket var bra för hemfriden men kanske sämre för smaken. Persilja från landet istället för köpetimjan, kändes helt enkelt bättre. La till lite flottiga stekta färskpotatisar, inte värst mkt LCHF där, och färsk bladspenat. Den svaga ton av apeslin var helt perfekt och bidrog till en fräshare touch, samtidigt som baconet bevarade saftigheten och bidrog med köttig sälta. Möjligen att jag nästa gång skulle servera en gnutta vinbärsgelé till för ytterliggare en smakbrygga med det är bara petitesser i sammanhanget. Stark rekommendation, både till mat, vin och i kombination.

Tills nästa gång. Hoppas att nästa middag är något mindre kaotisk, bara något...

Pst. Är det någon som har ett recept och vin som "jag bara måste prova", hojta gärna till. Ledorden är, förutom att det ska vara utomordentligt gott, snabbt och enkelt.

Psst. Tro nu inte att varje inlägg kommer vara lika genomtänkta, fortfarande en virrpanna vid spakarna med alldeles för mycket idéer och för lite tid.

Artisan Halbturn red 2008. Helgens kommer i retur hos vissa..

Grillat är grejen

Vi åt och drack lite annat i helgen också. Grillat är grymt gott, frågan är om det inte är ännu godare när man slipper ansvara för rök och eld. Måste säga, trots att jag varit skeptisk, att gasolen klarade av uppgiften med bravur. För att inte tala om hur fort och smärtfritt hela proceduren var, extra välkommet när barnantalet överstiger de vuxna.

Dricksglas deluxe

Det är bara att kapitulera, gott vin smakar gott i dricksglas också. Svårast är nog att få häng på doften i Artisan Halbturn red 2008 (gåva, finns hos handlavin.se för 259 kr)  med nog är det en del ek och mustig frukt. Detta går igen i smaken men som så många andra fina exempel från Österrike har det en skön balanserande syra, ren silkighet och angenäm lång eftersmak. (89-90p)

Bland saxar och köpebea

Just denna variant känns relativt modern, generös och inställsam trots sitt inhemska uttryck vilket verkligen inte skadade till kvällens grillade kompott. Vin, mat och sällskap bildade treenighet av bästa sort. Artisan wines har seglat upp som en given producent att hålla koll på i fortsättningen och de båda Halbturn varianterna är två mycket välgjorda och ytterst trevliga viner, där den vita är strået vassare i min gom.

Tills nästa gång. Tack ännu en gång för allt, hoppas vi slipper det sista...

Egon Müller Riesling QbA Scharzhof 2011. Livet till en räkmacka..

Magiskt

Det var något år sedan jag blev som stormförtjust i halvtorrt med lite klass, inte det där sliskiga sötdrickat med översminkat socker istället för kvalitet. Nej det finns gott om go bersådricka med balanserad syra, eller rent av markerad, lägg till några år på nacken och det kommer fram härliga dieseltoner och annat småskumt, om man gillar sånt. På sistone har det dock blivit mer åt det torra hållet, kan liksom bli aningen sött även om det är gott. Varför inte prova Egon Müller Riesling QbA Scharzhof  2011 (köpt hos Gourmondo.de för 19,90 euro), eller vad sägs om:

För oss som tycker att mosel ibland kan bli lite i sötaste laget står Egon Müllers viner för det ultimata uttrycket. Redan som unga är de perfekt balanserade. Det smakar - som sagt - så gott att ord står sig slätt. (Finare Vinares kommentar om 09:an,  följ länk för hela inlägget)

Nu blommar det

Någon mer än jag som blir nyfiken? Jo kan tänka mig det.
Doften är initialt sval, lågmäält men suveränt balanserat och inbjudande.Päron, gröna äpplen och sten slåss om uppmärksamheten. Samt en liten citrus, honugstvist. Med tid i luft blir intrycket större och rundare. Fortfarande riktigt stringent men ändå mer Moselkänningar än innan.

Smaken är helt enkelt bedårande, en spritz attackerar varje liten vrå i munnen som bara skriker efter mer. Restsötman är precis så pass at det slinker igenom som halvtorrt men det är knappt. Frukt och stenig mineral lirar med samspelt från början till slut och mynnar ut i något som skulle kunna kallas beska, vilket det å andra sidan inte finns en tillstymmelse av. Med mer tid öppnar intrycken upp, spritzen är borta med känslan är fortfarande brusigt uppfriskande.

Eftersmaken är lågmäld, fruktigt stram med både citrus och flinta. (90-91p+)

Ren, renare, Egon Müller. Behöver jag säga att det är den bästa halvtorra i den rena och fräscha klassen? Ne, då jag jag inte det heller, fast hitta gärna någon som är "bättre".

Tills nästa gång. Vaknar av sol i ansiktet 05:30, sällan har jag varit så glad att vakna..

Dill i drivor

Pst. På temat snabbmat, räkmacka säger jag bara.

Giuseppe Rinaldi Dolcetto d'Alba 2010. Utflykt i regn, bad i regn, allt i regn..

Titta vad jag hittade

Ja då var det dags att svära i kyrkan igen, tur att jag varken är religiös eller särskilt troende. Men det är svårt att bli annat än salig när Giuseppe Rinaldi Dolcetto d'Alba 2010 (Köpt hos Barolobrunello för ca 150 kr, tyvärr slut nu) uppenbarar sig. Låt mig göra klart från början att det inte handlar om ett underverk, mirakel eller helgerån för den delen. Utan bara druvjuice i finaste form.

Doften är ganska stor, mörkbärig med en viss likhet med bra Beaujolais eller kanske tvärt om. Mörkare småbläckiga drag, aningen salmiakstänk finns också men det bidrar bara till typiciteten.

Finns inte ett spår av störande beska, överdriven bläckighet, varmfrukt eller nymodig generositet. Smaken är helt enkelt läskande, stram men ändå generöst fruktig med en spikrak balanserad struktur. De mörkare fylligare dragen är på plats, en lät virvlande mineralkänsla samt en aning rustik egensinnighet som bara bidrar till upplevelsen. Avslutet snörper upp med torra, bra kännbara tanniner.

Eftersmaken är lång, mörkfruktig med en lätt lakritssälta. (88-89p+)

Vem kan motstå?

Nog för att jag inte blir lika bortblåst som när jag smakade Roagnas 07 version för första gången, då hade jag aldrig smakat en dolcetto av klass men det här. Den där känslan av besvikelse av för höga förväntningar infinner sig alla sekunder mellan att korken dras och vätskan befinner sig i glaset. Sedan är allt tvivel borta, jag vill ha, nu, sen och mera sen. Missförstå mig rätt, jag har haft "större" vin i munnen men det här är och förblir en av de mest användbara vinsorter som finns och frågan är om inte just denna flaska är den bästa?

Aningen mycket regn nu

Tills nästa gång. Första övernattningen borta alla fem, gick som smort...

Pst, Flera som gått samma väg, i nutid och dåtid.

Psst, Kan inte sluta att förundras över teknikens segertåg. Ingen uppkoppling ute i skogen vad göra? I med telefonen och surfa ostört i 3/1,5 Mbit.

Gsellmann och Andreas Gabarinza 2007. Giftas..

Bilder påväg

Ibland är gränsen mellan fritidssyssla och arbete hårfin, det bästa kanske är man kan kombinera de två. Igår fick jag smaka det sötasura äpplet, vännerna M och J gjorde slag i saken och behövde någon som förevigade det hela. Frågan kom och svaret var inte lika givet i mitt fall som i deras, skulle jag verkligen kunna stå upp till förväntningarna? Vi får väl se, roligt var det i vilket fall. Grattis ännu en gång, fasiken va skitsnygga ni var.

Ljuv musik

En som spenderar bra mycket mer av sin fritid med jobb är Peder som driver nätbutiken handlavin.se. Lite vila verkar han dock få för nu är butiken semesterstängt men så fort han slår upp portarna igen ska jag hålla utkik efter mer vin från Gsellmann och Andreas, Gabarinza 2007 (köpt för 279 kr, men pass på finns bara enstaka ex kvar) formligen orsakade jubelrop här hemma.

Doften är fullspäckad med mörk generös frukt, gott om ekattribut men bra balanserat med en piggare ton. Tillsammans bildar det en riktigt skön doft som trots sin tyngd känns balanserad och riktigt sval

Munkänslan är fyllig, underbart grepp i den smårunda mogna mörka frukten, lika bra grepp i den friska pigga syran och allt omgärdat av mörkare silkiga slingor av kaffe och mörk choklad . Avslutet snörper upp med torra runda tanniner och mer av den underverkande syran.

Eftersmaken vill inte ge sig och är även den fullspäckad av frukt, körsbärskärnor och en mörkare finish (91-92p+)

Växer inte på träd

Undrar om inte detta är det maffigaste, mest publika men ändå snyggast sammansatta vin som jag provat från Österrike, kanske inte säger så mycket men för min del bevisas ännu en gång storheten i detta allmänt okända vinland. Till grillad fläskkarré, grönsaker och bea satt det som en fläskläpp och minst lika bra utan. För att inte tala om vad några år på rygg kan göra!

Solsken i slutet också?

Tills nästa gång. Tur att vi lyckades pricka den enda dan utan regn hittills denna sommar...

Pst. Magnus har också köpt på sig.

Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva 2008. Nja, kanske eller jo absolut..

Monstanto minsann

Wolfgang hojtade att lite "nya" Chiantiproducenter skulle hitta hem med tillhörande intropriser, jag nappade och köpte några Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva 2008 för det i sammanhanget modesta priset av ca 12 euro, kostar nu 17,50 euro. Inte värsta summan kanske någon tänker men att köpa pluralis av något osett är alltid lika vanskligt, fast det är klart helt okänd är inte Riservan från Monsanto. 2007 var årgången som satte igång ryggdunkandet på allvar. Frågan är dock hur detta skulle passa mig? En hardcore Chianti utan värst insmickrande drag lät det då. Och hejaropen lät sig inte dröja, även om de var uppblandade med ett och annat höjt ögonbryn.

Nej uscha, inleder lite väl dämpat och bra lingonsyrligt. Men med tid växer intrycken fram. Doften förblir något blyg men bärigt finstämd med en mörkare köttigare ryggrad. Framförallt surkörsbär, en gnutta lingon, lite rött kött och mörkare orentaliska kryddor.

Det är framförallt i smaken vinet lyfter. Det griper tag i en och släpper inte taget för en sekund, från de mörka sura körsbären, de mogna lingonen, den smågriniga bittiga syran, de mörkare kryddigare inslagen och de avslutande uttorkande knappt kännbara tanninerna. Inte förrens den långa, bärig och mörkköttig eftersmaken klingar ut kan jag pusta ut. (88-89p+)

Oldschool

Urskön, om man är lagd åt det hållet, härlig stram klunkbarhet i en smågrinig kärv gestaltning. Låter det gott? Nja, möjligen ett vin att älska eller hata. Jag gillar, fast resterande flaskor får gott lugna ner sig en aning och invänta en gnutta mognad.

Passar självklart förträffligt bra till lite charkplock och ost, försvinnande bra faktiskt.

Tills nästa gång. Har faktiskt köpt på mig lite rosé, får se om värmen kan lura fram korkskruven...

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigna Asinone 2006 och Van Zellers Branco 2010. Stora familjen..

Härligt med presenter

Då var vi själva igen, efter ett härligt intensivt dygn av familjär samvaro. Trots att vi, och fruns systerfamilj, har två bäsar under månaden, fungerade allt galant. Det enda negativa i sammanhanget är att det är för långt mellan gångerna vi träffas. Fast det är klart, nu dröjer det inte allt för länge till nästa. Hursom, sällskapet äntrade scenen igår och vad passar bättre än att tända grillen, slänga fram ett schyst vin och berusas av all lekfull samvaro.

Vitt är helt rätt

Kvällens vita fick inte en syl i vädret, lite synd med tanke på att Van Zellers Branco 2010 ( köpt hos Atomwine för ca 80 kr, tyvärr slut nu)  är mer än väl värd att nämna. Doften är bra stor, generöst tropiskfruktig men snyggt avstämd mot de grönare dragen av gräs, krusbär och stenigare mineral. Känns både slösaktig och stram på samma gång.


Munkänslan är medelfyllig, följdsam med go generös frukt. Även här finns det en balanserad motpol i de stramare, grönare och stenigare dragen. Det som verkligen utmärker sig är det mjuka, följdsamma men ack så fräsha uttrycket som verkligen letar sig fram till varje skrymsle i munnen.

Eftersmaken är bra lång, mjuk och balanserat fruktig med en stramare knorr. (88-89p)


Men oj va mumsigt detta var. Om jag ska försökja mig på en grym generaliserign är det en perfekt mix av "nya välrden" frukt och "gamla världen" stamhet. 

Härligt med sällskap

Nej, kvällens överlägsna segrare och faktiskt enda utmanare tillika sommarens hittills bästa grillvin var Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigna Asinone 2006 (köpt hos Gourmondo för ca 300 kr)

Doften är störtskön, mörka mogna moreller blandat med surkörsbär, mörk lyxig choklad, härligt avstämda fat. Mottagandet är varmt, italienska och välkomnande. Är så sakteliga påväg in i mognad men har inte riktigt nått ända fram.

Harmoni, munkänslan är en enda lång värmande kram just när man behöver den som bäst. Det råder en mjuk smaksam balans mellan de fruktigare körsbärs/morell dragen, mörk choklad och de småmurriga trä tonerna. Kan kvala in som slankt, elegant, smårunt och mustigt på samma gång, men det är framförallt den allt igenom italienska värmen som sprider sig som en löpeld vid varje sipp som biter sig fast i lustcentret.

Avslutet snörper upp precis perfekt med torra smaksamma tanniner som mynnar ut i en lång, balanserad och varmfruktig eftersmak.  (91-92p)

Det här fångar essensen av ett bra vin, otroligt lättförståelsigt men samtidigt grymt intresseväckande. Alla kring bordet utropade jubelord, enough said.

Fast det är klart, rött är inte fel heller

Tills nästa gång. Nu lite familjetid, imorgon bär det ut på Ålandshavet.