Bressy-Masson Rasteau 2015

Uffe försökte locka med mig i fördärvet i ännu en atomsmäll. Den här gången hade jag dock styrkan att stå emot, eller? Kom att tänka på den här snyggingen. En flaska har jag sänkt lika bra att ta en till. Som tur är har jag några kvar men i den här takten ligger det farligt nära en till! Beställning.. Just nu slumpas dessutom flaskorna ut i par. Men passa på, man vet aldrig hur länge..

Örter och rödgummifrukt delux, svalt och snyggt, inbjudande med en välkomnande slank bångstyrighet. Precis så här vill jag ha min unga franska älskling. Pigg och alert med fullt fokus, småsalta stenar, uppnosigt avslut som lämnar ett piggt begär efter mer. På det hela taget ytterligare ett pangtjut anno 2015. Jag får vissa tyngre vibbar fast lite juicigare, vilket verkligen inte är fy skam.

Tills nästa gång. Nedräkningen har börjat...

David & Nadia Elpidios 2014

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag tycker om David och Nadia Elpidios 2014. Mixen "nya" Sydafrika, skicklig vinmakare med naturen i fokus och en blandning av syrah, carignan, cinsault, grenache och pinotage gjorde mig nyfiken. Dessutom en del hyllningar i den internationella vinkören. För att inte tala om att etiketten är min namne, ja jag erkänner, jag köpte faktiskt vinet delvis för etiketten. Lika bra att prova, en till mig och en till källaren.

Tid, jag gissar på att det behöver tid. Efter en hel del luft har det en skön blandning mellan sval sydrhônsk frukt, burgundisk struktur och lite torr småbränd sydafrikan. Sammanhållen och tajt nästan lite tjurigt i början. Med tid blir frukten ljusare och varmare samtidigt som det florala förstärks. Det finns helt klart mörkare grenachigare toner, blandat med gott om salt mineralstänk och salmiak. Helheten är slank, elegant, komplex och lite krävande. Avslutet snörper upp, mer syra är tanniner och eftersmaken sitter i klingande långt.

Jag blir inte riktigt klok på det här. Vid öppnandet var det närmast snipigt och surt. Efter några timmar i karaff öppnar det upp. Inget kraftpaket även om det är packat med komplexitet och en ruff elegant följsamhet. De sista sipparna dag ett är klart bäst. Tänk om jag enbart hade fått ett glas direkt från flaskan, då hade jag inte gillat det här. Nu lämnas jag med ett löfte om mer. Kul med vin som snackar, samtidigt som det finns en klar adress skulle jag aldrig ha gissat på Sydafrika om jag fått det blint. Det ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.

Dag 2. Äsch, det är bara att kapitulera. En dag öppnad i karaff har gjort susen. Frukten är rödsirlig men med en fyllig botten. Vilket gör underverk med kvällens grillade godsaker. Det som först verkade bli retur blir nu påfyllning. Fast det får nog vänta något år tills nästa påhälsning. Dricker du idag? Mitt tips, lufta länge och ställ fram matsällskap på bordet.

Tills nästa gång. Mitten på Maj, jag upprepar - mitten på Maj?!?...

Soulevé de Terre 2015

Som slavisk lyssnare och följare till träningssveriges roligaste och intressantaste duo fanns det egentligen bara en sak att göra. Beställ. Hur kan man göra annat när de släppt sitt egna "kändisvin". Kändisvin är nog att ta i från tårna, enligt egen utsago har Alex och Andreas skapat detta "pro bono". Återstår att se om det är "till godo för samhället"..

Mörk, potent och inbjudande. Det finns något dovt och vilt som river tag i en med småskitiga järnklor. Flera lager med örter, frukt och ljusare övertoner. Och det mina damer och herrar finns enkom i doften. Trots att munkänslan är följsam, lättsamt grenache kirschig har det gott om tyngre tyngd och det är helt klart åt det mörkare seriösare hållet. Det här är rent ut sagt skitgott! Avslutet snörper upp med en pigg lång eftersmak.

Det här var seriöst super! Lite utmanande i dagsläget på egen hand men jag gillart skarpt. Kommer säkerligen att överleva flera år i ryggläge. På många sätt kommer det säkerligen bli bättre men idag är det sådär flörtigt, rivigt, utmanande och direkt. Precis som ett pangtjut från Frankrike ska vara. 2015 levererar ytterligare ett övertygande bevis på att bunkra är enda alternativet.

Och ja, det är bara att kapitulera. De här är till godo för samhället. Och namnet sedan, jag kan inte mycket franska men det är vackert!

Tills nästa gång. En redig köttbit till så är dessutom proteinet säkrat...

Domaine Matassa Cuvée Romissa 2011

Alltså färgen, sicken jädra färg! Vissa viner slår an i doften, det här slår an redan när jag häller upp det i glaset. Transparent, lite smågrumligt och alldeles gyllene. Ok, solskenet kom i precis rätt vinkel men wow. Väl i glaset behöver det luft, mycket luft. Till en början ryms en hel bondgård och avslutet känns lite tvärt och torrt. Men efter ett tag, ok en hel dag i flaskan börjar det hända saker. Bondgården är nästan borta, nu är det bara lite småskitigt. Intrycket varierar under tiden, kanske inte riktigt den topp som jag hade förväntat men väldigt gångbart till rustik mat. Viker inte ner en tum under de tre dagar flaskan står öppnad utan blir snarare bättre, piggare och snyggare. Man ska nog ha en fabläs för lite naturligt skit under naglarna för att gå igång på detta. Hursom är det personligt så det förslår.

Tills nästa gång. Vart är världen påväg???

Montirius Vacqueyras Garrigues 2015

Precis, precis så här ska det smaka. Igenkänningsfaktorn är hög, precis som det ska vara. Mörk inbjudande frukt, stramt och generöst på samma gång, örter och den där biodynamiska blommigheten. Välklädda syror, saltstänk och en grusgång som ringar på länge i eftersmaken. Möjligen att det är liite utmanande i dagsläget, något år till i ryggläge kommer säkerligen inte att göra ont. Som en välkomnande kram av en gammal vän. Vi är och kommer nog alltid att förbli kompisar jag och Montirius Vacqueyras Garrigues. Nu är det 2015 som gäller och den går verkligen inte av för hackor. Precis som föregående år dricker jag ändå den här gärna ung, eller det är snarare så att jag har märkt att jag förbaskat svårt att spara flaskor, oavsett hur många jag köper.

Tills nästa gång. Sol, snö, regn, sol man kan i alla fall inte klaga på variationen...

Mont-Redon Côtes du Rhône Réserve Rouge 2015

Ibland behövs det ett saftigt och strukturerat vardagstjut. Ni vet något som funkar till mycket, inte blir tråkigt och inte gör värst stora hål i plånboken. Eftersom vi dras med monopol, nej jag gillar det inte, så underlättar det om det finns på många ställen. Just av den anledningen fick det följa med hem en ynka flaska Mont-Redon Côtes du Rhône Réserve Rouge 2015 när jag var förbi för att hämta lite andra godsaker. 2015 ska ju, näst efter 2010, vara bra i södra Rhône även om det verkar vara 2016 som man ska satsa stort på. Hursom, vinet gör nog ingen besviken. Inte stort men balanserat, piggt och fruktansvärt användbart. Kommer inte att bli stapelvara hos mig men om jag spontant måste rycka något har jag en solid kandidat. Tillsammans med Guigals Côtes-du-Rhône så är det tryggt att ha några säkra kort i monopolhyllan.

Tills nästa gång. Efter årets första handtvätt kommer snö, det är sedan gammalt...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2010

Fördelen, kanske den enda, med ett litet bolag på en liten ort är att folket på orten sällan går på de dyrare grejjorna. Om det inte börjar med Ama och slutare på rone, med andra ord finns det möjlighet att hitta sådant som man egentligen inte borde hitta. Och med sådant, menar jag årtal som egentligen borde vara borta från hyllorna men som finns kvar pga av dålig åtgång. Så var nu fallet med klassikern Château Mont-Redon Cndp 2010. Det här var faktiskt min första vinkärlek, lite trevande, lite dyrt men helt klart högre kvalitet än vad jag va van. Det var ungefär 13 år sedan och mycket har hänt sedan dess. För att citera en annan klassiker, åren gick, jag glömde bort min vän.. Men nu stod de där, några ensamma 2010 i havet av 2011:or. Lika bra att göra processen kort, redan samma kväll åkte korken.

Plopp, källarsval, direkt ur flaskan. Jäklars, vilket potent vin. Mörkt och polerat med en bukett franska färska örter spelandes i bakgrunden. Det här är faktiskt seriöst gott, jag skriver faktiskt för jag kommer inte ihåg att det var så här uttrycksfullt. Kanske att den finfina årgången gör sitt men det här är ett riktigt bra rödtjut. Ta bara det salta lite sträva avslutet, den långa eftersmaken eller det småtuffa mörka som bara ropar efter lite tid i källaren. Och glöm inte balansen, uttrycket och det ursprungstypiska. Nej, nu tycker jag synd om mig själv som inte hann lägga några magnumflaskor i källaren innan de bytte årgång.

Tills nästa gång. Nackdelen med äldre barn stavas M E L L O...

Domaine Pouderoux Maury 2012..

Det finns inte så gott om ekologiska dessertvinsalternativ i den svenska flaskfloran. Ibland kan det vara bra att kunna spontanhugga något om tillfället så kräver. När tillfället väl dyker upp är det lika bra att ta ett smakprov. Förväntar mig inga stordåd men till en chokladpreppad småkaka kanske det kan funka.

Här kan man snacka om att kombinationen lyfte helheten, Domaine Pouderoux Maury 2012 (nr 7806, 101 kr) själv är en ganska söt, fruktspäckad historia som landar hyfsat nära port utan att riktigt ha dess tyngd och komplexitet. Faktiskt riktigt bra balans och väger man in priset är det ett solitt köp om än kanske lite småtråkig på egen hand. Samma sak med kakan, barn och mormorbakad med aningen för mycket mjöl och aningen för lite kärlek men tillsammans, mumma. Gick två kakor och ett litet glas av bara farten och då är jag absolut inget gottemonster.

Så, till en dessert, gärna med chokladinslag kommer en varm sådär mellansvensklagom rekommendation att gå förbi en butik med grön skylt och hugga en flarra i farten, eller rent av beställa hem. Jag kan nästan lova att svärmor och svärfar kommer att tacka dig för att efterrätten aldrig varit lika god, för att inte tala om att om du misslyckats kan man alltid skölja ner det med ett litet glas till.

Tills nästa gång. Pollen, skojar du med mig...

Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010..

Svalt, elegant, kraftfull och ungfruktig. Det är något smått magiskt med den rena mörka frukten, det smått florala och sydfranska småflörtiga som samsas i doften. Att det är rediga doningar råder det inget tvivel om. I munnen är det sömlöst, det ligger en urkraft och lurar som inte riktigt är förlöst. Otroligt bra struktur och vilken balans, mörk frukt och ett torrt ganska utmanande avslut som mynnar ut i en lång stramfruktig eftersmak.

Med tanke på kraft, struktur och syra är det ett säkert matsällskap, ska man dricka i dagsläget rekommenderas bra med luft även om jag ska medge att det var häftigt direkt vid plopp också. Om du vill läsa mer om mannen bakom de ekologiskt certifierade vinerna från Saint Jean du Barroux, ja om vinerna också, rekommenderar jag en titt hos UppkorkatMagnus. Behöver jag säga att jag bunkrar upp med Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010 (nr 71069, 203 kr) . Frågan är bara om jag har tillräckligt med karaktär för att spara, för det här var försvinnande gott redan i dagsläget.

Tills nästa gång. Snö, grönt, snööö...

Pst. Såklart är det fler som smakat och gillat.   

Château la Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006..

Nja, det här var ju ingen dans på rosor. Trots att Château la Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006 (nr 90082, 299 kr) var perfekt ackompanjerad av en grym oxfile från lokala Karlsrogård, rotgrönsaker och en fläskig bea upplevdes den lite bränd och alkoholmärkt. Senare när maten var uppäten var den bättre men fortfarande trött och lite tråkig. Såhär vill jag inte ha min Ch9dp, ja inget annat vin för den delen heller. En flaska kvar, hoppas att det bara var en tillfällig formsvacka annars kvalar det in som sämsta köp på länge, den ekologiska skötseln till trots.

Tills nästa gång. VAB...

Montirius Vacqueyras Le Clos 2012

Den väntan blev inte särskilt lång. När Montirius Vacqueyras Garrigues 2012 kändes juvenilt, busigt och lättsamt är Montirius Vacqueyras Le Clos 2012 (nr 90044, 209 kr) en annan varelse. Många av dragen går igen, bärigheten, örterna, de typiska sydrhônska markörerna men här finns det mer tyngd, något helgjutet och samtidigt mer krävande. Lite luft gör såklart susen men riktigt utdelning tror jag man får om man väntar minst ett halvår/år innan man börjar tulla på resten. Frun ger tummen upp, till båda ska tilläggas, och det är bara att hålla med. Det är två riktigt bra viner i en ärlig, direkt och mersmakande stil, att de är förhållandevis billiga gör ju inte saker sämre.

Tills nästa gång. Då var det klart, Montirius har kommit för att stanna, i alla fall i min källare.

Montirius Vacqueyras Garrigues 2012..

 

Inte nog med att man skulle vara utan vin i nästan en månad, när man väl får dras man ner i förkylningsträsket. Det är synd om människan och ännu mer om den förkylda mannen. Hursom, lite vinfilosoferande kommer man inte undan. Montirius, tänk vad många gånger jag hört namnet prisas, utan att själv ha lyckats bärga särskilt många smakprov. Christine och Eric Saurel känns av någon anledning som sinnesbilden av biodynamisk odling, de har ju ändå hållit på i närmare 20 år. Aja, dags för bättring, när Vacqueyras Garrigues 2012 (nr 92296, 179 kr) och Vacqueyras Le Clos 2012 (nr 90044, 209 kr) släpptes i August knappade jag hem några flaskor av varje. Nu när nästäppan släppt var det svårt att inte prova. Med orden "It is up to us to hear the needs of the wine and to allow it reveal itself so as its tasting is a magic experience  to be shared." (citat från Montirius hemsida) klingandes i bakhuvudet tar jag mig an an en första sniff.

Vacqueyras Garrigues 2012 har en lättsam pirrande nerv, intrycken passerar svalget, förbi hjärnan, för att stanna och gotta sig i lustcentrat. Utan tvekan hamnar den svala örtbäriga doften i södra Rhône. Den mörkare tonen i botten lägger till tyngd, pondus och det blommiga ger det en lekfullhet som förstärks av de unga busiga likörsdricka dragen. I munnen lever det verkligen livet, den ungbusiga frukten är en fröjd i munnen, som bara förstärks av den vitala syran och de runda örterna. Det finns något floralt i smaken och tillsammans med det salmiakbittra avslutet bildar det en personlig och mersmakande dryck som försvinner i ett nafs.

Det här var verkligen lättbegripligt, lekfullt, direkt och charmigt och med ett litet löfte om framtida njutning. Av någon mindre konstig anledning dras korkskruven mot Le Clos hals, men den får vänta, ok i alla fall ett litet tag till.

Tills nästa gång. Skolstart, lika med sjukstuga...