Gustave Lorentz Evidence Pinot Gris 2013..

Tysk riesling, bentorr, bättre klass, ska vi säga runt 200-250 kr? What, inte riesling, vad är det då? Jadu, efter många om och men landade gästen, inga namn med det rimmar på Bulf, i Frankrike, närmre bestämt Alsace och Pinot Gris. Men lätt var det verkligen inte.

Blindprovning visar sig ännu en gång vara en av de mest underhållande former som finns, säger han med facit alltså. Öppet landar Gustave Lorentz Evidence Pinot Gris 2013 (nr 75542, 129 kr) kanske inte i rieslingtyskland men att det är ett bra vin råder det ingen tvekan om. Kanske aningen platt och opersonligt för att nå de verkligt höga höjderna men sett till pris är det ganska klockrent. Aromatisk, hyfsad syra, fräscht lovande med en fetare botten. Det är i munnen det händer, lite fetare, härligt fyllig frukt, krydda, piggt och fräscht. Det kickar in en riktigt pigg syra mitt i all prakt och avslutet tar ett tag på sig innan det mynnar ut.

Tills nästa gång. Tänk att det är så härligt att vara ledig...

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2013..

Då var det dags, gräsänkling. Har fastnat ganska ordentligt för Alf Tumbles utmärkt nördiga podcast, Dela en flaska. Fungerar faktiskt riktigt bra till tunga marklyft också, tro det eller ej. I samtalet med europamästaren Arvid Rosengren nämner Alf i förbigående att han brukar öppna flaskor som hans sambo gillar mer. Precis! Min bättre hälft uttrycker det snarast rent ut, hon vill inte ha sånt där konstigt naturligt, slankt och syrligt. Lika bra att dricka det när man är själv med andra ord.

Speciellt konstigt är väl kanske inte Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2013 (nr 99338, 139 kr) men nog är det slankt och sirligt allt. Doften har en sådan där härlig balans mellan småskitigt och flörtig bärighet. Bären drar åt lingon björnbär och det skitiga är inte smutsigt utan snarast mörkt och inbjudande. I munnen är det bra utmanande, gott om syra och riktigt fast grepp på tanninerna. Tankarna drar inte allt för långsökt till en ung piemontesisk skapelse. Ett dygn i vila gör faktiskt inte susen denna gång. Fortfarande bra utmanande men med stoppning och en rustik balans som lovar gott för framtida bruk.

Det här måste nog vara den mest krävande Etna Rosso från Terre Nere som jag smakat som ung. Ska ni dricka idag rekommenderas ett ordentligt matsällskap, nog för att jag gillar det som det är men det säger nog mer om mig än om vinet. Resterande flaskor får gott vänta in lite till mognad, jag har lite annat att testa nästa gång frun är borta.

Tills nästa gång. Ni vet den där, borta bra men hemma bästa, så sant...

Domaine Pouderoux Maury 2012..

Det finns inte så gott om ekologiska dessertvinsalternativ i den svenska flaskfloran. Ibland kan det vara bra att kunna spontanhugga något om tillfället så kräver. När tillfället väl dyker upp är det lika bra att ta ett smakprov. Förväntar mig inga stordåd men till en chokladpreppad småkaka kanske det kan funka.

Här kan man snacka om att kombinationen lyfte helheten, Domaine Pouderoux Maury 2012 (nr 7806, 101 kr) själv är en ganska söt, fruktspäckad historia som landar hyfsat nära port utan att riktigt ha dess tyngd och komplexitet. Faktiskt riktigt bra balans och väger man in priset är det ett solitt köp om än kanske lite småtråkig på egen hand. Samma sak med kakan, barn och mormorbakad med aningen för mycket mjöl och aningen för lite kärlek men tillsammans, mumma. Gick två kakor och ett litet glas av bara farten och då är jag absolut inget gottemonster.

Så, till en dessert, gärna med chokladinslag kommer en varm sådär mellansvensklagom rekommendation att gå förbi en butik med grön skylt och hugga en flarra i farten, eller rent av beställa hem. Jag kan nästan lova att svärmor och svärfar kommer att tacka dig för att efterrätten aldrig varit lika god, för att inte tala om att om du misslyckats kan man alltid skölja ner det med ett litet glas till.

Tills nästa gång. Pollen, skojar du med mig...

Le Cinciole Chianti Classico Petresco Riserva 2009..

Då ska vi se, ekologiskt odlat, de bästa druvorna, bästa läget, spontanjäst i betong, sedan fat och en längre tid på flaska. Trots allt det goda har jag mina tvivel, 15% känns aningen i överkant.

Direkt vid plopp bjuds näsan på en mörk turboladdad bärladdning. Det är verkligen ett mustigt första möte men en aning alkoholstick. Det är inget snack om att det är högkvalitativt raket bränsle, äsch, lika bra att ta en sipp.

Ohejochå! Här var det mycket av allt, otroligt tryck i den mörka chokladdoppade frukten, snygga småbittra rostade fat, syra och tanniner i överflöd och ett träbittert avslut. Nja, det här var faktiskt i mesta laget. Det är helt enkelt för mycket av allt i dagsläget. Lika bra att korka igen resten och se vad en dags vila kan ge.

Sådärja! Nu snackar vi, det burdusa har växlat ner och fram har det smugit än mer komplexitet. Samma sak har händer i munnen, det är fortfarande bra ös men allt har smällt samman och bjuder på en riktigt härlig åktur. Le Cinciole Chianti Classico Petresco Riserva 2009 (köpt på atomrea för 199 dkk) är när allt kommer omkring ett underbart vin i fullgasstil som kräver sin tid för att riktigt komma i takt. Tur att jag har fler flaskor, för här kommer det bli åka av i framtiden.

Tills nästa gång. Å du underbara sol...

Nuova Cappelletta Barbera del Monferrato 2011..

Röd skir doft, nästan lite jordgubbsvibb, smått eterisk med en skopa mörk jord i botten. Riktigt förförande i en blyg och sammanhållen gestalt som blinkar mer åt pinot än barbera.
I munnen är det rustikt, bra med syra, mörkt utan att bli murrigt, ett riktigt bra uppstramande avslut med en lätt smaksam bitterhet. Avslutet är bra långt.

Det här var rediga saker, varken jolmigt eller inställsamt, snarast lite utmanade i en enkel och rustik stil. Trots det hittar Nuova Cappelletta Barbera del Monferrato 2011 inte ända fram i dagsläget. Får nog ge den en chans till framöver, svårt att låta bli när producenten varit eko sedan det magiska året 1981.

Tills nästa gång. Snart är det påsklov...

Pst. Såg precis att de gör en vingårdsvariant utan tillsatt svavel, den får det bli nästa gång.

Luneau-Papin Muscadet Terre de Pierre 2012..

Ja ännu är ej undrens tid förbi, för ynka 89 dkk (kostar nu 149 dkk) kan det här kvala in som årets, eller rättare sagt förra årets, härligaste upptäckt. Om vi börjar med doften, jadu vilken doft. Druvor, litche, lite fetare mineral och en otroligt ren nerv, tankarna vandrar iväg mot mästaren Egon Müller.

I munnen skäms det verkligen inte för sig heller, rent, snyggt, vilket struktur, ung, underbar drickbarhet, lite mjukare, gott om mineral, citrus, småskarp syra, aningen oförlust, sa jag rent, uppstramande slut som mynnar ut i en blyg men bra lång eftersmak.

Halleleuja vilket härligt, ärligt och ytterst lättsmackat vin! Att det ligger något under ytan och lurar råder det inga tvivel om, tur att jag köpte fler. Perfekt medicin mot snöyra och allmän Vabruarikänsla.

Tills nästa gång. Pass på, går att hitta rea buteljer året om...

Pst. Uffe har också varit en sväng i muscadet himlen..

Le Cinciole Cinciorosso 2011..

Det är en ung, sval och mörkmustig toskanare som kommer på besök. Lite rotlös, fruktigt inställsam, körbärshatten på sne och båda fötterna i myllan. Le Cincioles Cinciorosso 2011 (köpt på julrea hos Atomwine för fjuttiga 69 dkk, helt klart värt 119 dkk också) är en ohelig blandning av sangiovese, cab, merlot och syrah som fungerar förträffligt direkt efter plopp. Men som gör sig klart bäst efter någon dag öppnad, då släpper den fram lite mer mognad, vilket passar sig utmärkt. Lika saftig, blommig och fruktigt inställsam hela tiden men lite bättre när syran poleras en aning och jorden samt de orientaliska kryddorna gör sig lite mer påmind. En helgjuten upplevelse till, tja det mesta i italiensk matväg, och en klockren första bekantskap med Le Cinciole. Kanske skulle ta och klicka hem någon Petresco nu när den så lämpligt reas ut.

Tills nästa gång. Stockholm på fredag, vad är väl en bal på...

Luneau-Papin Muscadet "Le L d'Or" 2012..

Seriöst, vart tog de vägen?!? Jag och Uffen köpte ett prova på paket tillsammans (verkar vara slut nu), tanken var att prova tillsammans men då förra träffen spårade ur, som så ofta, kändes det bäst att ta tre var och testa i lugn och ro. Mina erfarenheter av muscadet är minst sagt sporadiska, desto mer spännande.

Sammanfattningsvis, urbra! Med en flod drickbarhet. Luneau-Papin Muscadet "Le L d'Or" 2012 (finns hos Atomwine för 149 ddk) är inget undantag, lite som en varg i fårakläder. Ung flörtig frukt som drar åt tropiskt, fylligare inställsamhet, närvarande syra och ett bra stänk mineral. Ska i ärlighetens namn erkänna att jag formligen sveptes in i muscadet dimma där ett tag, smaknoteringar, foton och annat trivialt försvann och in kom den ena flaskan fortare än den andra. Fast sakta i backarna, det här är seriösa doningar! Se för bövelen till att ha bättre självdisciplin än jag, detta förtjänar verkligen din uppmärksamhet, för att inte tala om att det säkert går att njuta i många år framöver.

Tills nästa gång. Friska barn, tveksamt...

Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010..

Svalt, elegant, kraftfull och ungfruktig. Det är något smått magiskt med den rena mörka frukten, det smått florala och sydfranska småflörtiga som samsas i doften. Att det är rediga doningar råder det inget tvivel om. I munnen är det sömlöst, det ligger en urkraft och lurar som inte riktigt är förlöst. Otroligt bra struktur och vilken balans, mörk frukt och ett torrt ganska utmanande avslut som mynnar ut i en lång stramfruktig eftersmak.

Med tanke på kraft, struktur och syra är det ett säkert matsällskap, ska man dricka i dagsläget rekommenderas bra med luft även om jag ska medge att det var häftigt direkt vid plopp också. Om du vill läsa mer om mannen bakom de ekologiskt certifierade vinerna från Saint Jean du Barroux, ja om vinerna också, rekommenderar jag en titt hos UppkorkatMagnus. Behöver jag säga att jag bunkrar upp med Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010 (nr 71069, 203 kr) . Frågan är bara om jag har tillräckligt med karaktär för att spara, för det här var försvinnande gott redan i dagsläget.

Tills nästa gång. Snö, grönt, snööö...

Pst. Såklart är det fler som smakat och gillat.   

Erbaluna Barolo Piccole Vigne 2009..

Känslolöst, försöker upprepade gånger skaka liv, luft, luft luft men inget händer. Missförstå mig rätt det är på alla sätt korrekt, en ganska stor mörk gestalt med gott om torra uttorkande tanniner, ganska Baroloaktigt på alla sätt och vis. Kanske beror det på att årgången är varm, känns lite klumpigt, men den största invändningen jag har är att det inte slår an, är helt enkelt för platt och tråkigt.

Synd, för jag vill verkligen tycka om Erbaluna Barolo Piccole Vigne 2009 (ca 30 euro). Ekologiskt certifierad, hyfsad Barbera och Dolcetto. Fast det är klart, samma sak där egentligen, inget som riktigt lyfter. Nej, vidare till nästa, för nog ska det finnas bra Piemontejuice som behandlar jorden juste.

Tills nästa gång. Sol, snö och semester...