Då var det dags, gräsänkling. Har fastnat ganska ordentligt för Alf Tumbles utmärkt nördiga podcast, Dela en flaska. Fungerar faktiskt riktigt bra till tunga marklyft också, tro det eller ej. I samtalet med europamästaren Arvid Rosengren nämner Alf i förbigående att han brukar öppna flaskor som hans sambo gillar mer. Precis! Min bättre hälft uttrycker det snarast rent ut, hon vill inte ha sånt där konstigt naturligt, slankt och syrligt. Lika bra att dricka det när man är själv med andra ord.
Speciellt konstigt är väl kanske inte Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2013 (nr 99338, 139 kr) men nog är det slankt och sirligt allt. Doften har en sådan där härlig balans mellan småskitigt och flörtig bärighet. Bären drar åt lingon björnbär och det skitiga är inte smutsigt utan snarast mörkt och inbjudande. I munnen är det bra utmanande, gott om syra och riktigt fast grepp på tanninerna. Tankarna drar inte allt för långsökt till en ung piemontesisk skapelse. Ett dygn i vila gör faktiskt inte susen denna gång. Fortfarande bra utmanande men med stoppning och en rustik balans som lovar gott för framtida bruk.
Det här måste nog vara den mest krävande Etna Rosso från Terre Nere som jag smakat som ung. Ska ni dricka idag rekommenderas ett ordentligt matsällskap, nog för att jag gillar det som det är men det säger nog mer om mig än om vinet. Resterande flaskor får gott vänta in lite till mognad, jag har lite annat att testa nästa gång frun är borta.
Tills nästa gång. Ni vet den där, borta bra men hemma bästa, så sant...
