David & Nadia Elpidios 2014

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag tycker om David och Nadia Elpidios 2014. Mixen "nya" Sydafrika, skicklig vinmakare med naturen i fokus och en blandning av syrah, carignan, cinsault, grenache och pinotage gjorde mig nyfiken. Dessutom en del hyllningar i den internationella vinkören. För att inte tala om att etiketten är min namne, ja jag erkänner, jag köpte faktiskt vinet delvis för etiketten. Lika bra att prova, en till mig och en till källaren.

Tid, jag gissar på att det behöver tid. Efter en hel del luft har det en skön blandning mellan sval sydrhônsk frukt, burgundisk struktur och lite torr småbränd sydafrikan. Sammanhållen och tajt nästan lite tjurigt i början. Med tid blir frukten ljusare och varmare samtidigt som det florala förstärks. Det finns helt klart mörkare grenachigare toner, blandat med gott om salt mineralstänk och salmiak. Helheten är slank, elegant, komplex och lite krävande. Avslutet snörper upp, mer syra är tanniner och eftersmaken sitter i klingande långt.

Jag blir inte riktigt klok på det här. Vid öppnandet var det närmast snipigt och surt. Efter några timmar i karaff öppnar det upp. Inget kraftpaket även om det är packat med komplexitet och en ruff elegant följsamhet. De sista sipparna dag ett är klart bäst. Tänk om jag enbart hade fått ett glas direkt från flaskan, då hade jag inte gillat det här. Nu lämnas jag med ett löfte om mer. Kul med vin som snackar, samtidigt som det finns en klar adress skulle jag aldrig ha gissat på Sydafrika om jag fått det blint. Det ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.

Dag 2. Äsch, det är bara att kapitulera. En dag öppnad i karaff har gjort susen. Frukten är rödsirlig men med en fyllig botten. Vilket gör underverk med kvällens grillade godsaker. Det som först verkade bli retur blir nu påfyllning. Fast det får nog vänta något år tills nästa påhälsning. Dricker du idag? Mitt tips, lufta länge och ställ fram matsällskap på bordet.

Tills nästa gång. Mitten på Maj, jag upprepar - mitten på Maj?!?...

Domaine Matassa Cuvée Romissa 2011

Alltså färgen, sicken jädra färg! Vissa viner slår an i doften, det här slår an redan när jag häller upp det i glaset. Transparent, lite smågrumligt och alldeles gyllene. Ok, solskenet kom i precis rätt vinkel men wow. Väl i glaset behöver det luft, mycket luft. Till en början ryms en hel bondgård och avslutet känns lite tvärt och torrt. Men efter ett tag, ok en hel dag i flaskan börjar det hända saker. Bondgården är nästan borta, nu är det bara lite småskitigt. Intrycket varierar under tiden, kanske inte riktigt den topp som jag hade förväntat men väldigt gångbart till rustik mat. Viker inte ner en tum under de tre dagar flaskan står öppnad utan blir snarare bättre, piggare och snyggare. Man ska nog ha en fabläs för lite naturligt skit under naglarna för att gå igång på detta. Hursom är det personligt så det förslår.

Tills nästa gång. Vart är världen påväg???

Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010..

Svalt, elegant, kraftfull och ungfruktig. Det är något smått magiskt med den rena mörka frukten, det smått florala och sydfranska småflörtiga som samsas i doften. Att det är rediga doningar råder det inget tvivel om. I munnen är det sömlöst, det ligger en urkraft och lurar som inte riktigt är förlöst. Otroligt bra struktur och vilken balans, mörk frukt och ett torrt ganska utmanande avslut som mynnar ut i en lång stramfruktig eftersmak.

Med tanke på kraft, struktur och syra är det ett säkert matsällskap, ska man dricka i dagsläget rekommenderas bra med luft även om jag ska medge att det var häftigt direkt vid plopp också. Om du vill läsa mer om mannen bakom de ekologiskt certifierade vinerna från Saint Jean du Barroux, ja om vinerna också, rekommenderar jag en titt hos UppkorkatMagnus. Behöver jag säga att jag bunkrar upp med Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010 (nr 71069, 203 kr) . Frågan är bara om jag har tillräckligt med karaktär för att spara, för det här var försvinnande gott redan i dagsläget.

Tills nästa gång. Snö, grönt, snööö...

Pst. Såklart är det fler som smakat och gillat.   

Château Musar 2002. Sjuk Posk i påsk..

Château Musar 2002

Fräsch kork i elvaårig halva

Halvmogen halva (2005 finns på SB), mmm. En härligt intagande doft, varm ren jord möter sirlig röd frukt, toppat med lite orientaliska kryddor, eneträ, blyerts, tobak ja listan kan göras lång. Lika bra att stoppa där och konstatera att det är en urskön doft, lika delar ungdom som ålder.

Munkänslan är föredömligt slank men med gott om tyngd i den pigga frukten, de mörkare trätonerna och det småmultna. Upplever inget orent utan bara skön lite småjordig mognad som lika gärna skulle kunna ha sin hemvist i Italien, Frankrike som tydligen Libanon. Avslutet snörper upp en aning och mynnar ut i en lång, jordfruktig och skönt varm eftersmak. (91-92p)

För en stund glömde jag tvätten och diskmaskinen, för en stund fanns bara jag, glaset och mina upplevelser kring det förtärda. För en kort stund sveptes jag in i varför det är så underbart med vin, tack för det Gaston Hochar.

Vin från Libanon

Tills nästa gång. Lugnt värre...

Pst. Som om man trodde sig förståsigpå, frun fick andra halvan av halvan dag två, en helt annan doft, mer parfymerad, mogen, varmblodig, nästan sötmättad. Samma skärpa i smaken, oj vilket spännande vin.

Psst. Halvmoget is tha SHIT!, synd att källaren knappast kryllar av den varan men å andra sidan är det ju därför jag fortsätter fylla på, bra så.

Domaine Richeaume Cuvée Tradition 2009. Á la rödtjut..

Vive la France

Inspirerat av Ulf, en ytterst trevlig plats i cyberrymden besök den, blir det ett inlägg med fokus på upplevelsen, ni får väl hojta till om ni gillart.

Domaine Richeaume Cuvée Tradition Domaine Richeaume 2009 är ren njutdricka, förvillande många sydrhônska markörer finns på plats såväl i doft som smak. En mörk skrud, fantastisk drickbarhet uppbackat av struktur, klass och ungdomlig dansant livlighet. Inte ett ekmonster eller syrataliban så långt ökat kan nå.

Det här vinet får mig att känna mig hemma, bekväm och bakåtlutad samtidigt som det fångar upp och bjuder till dans vid varje sipp. Jag flinar ikapp med glaset och tillbehören som försvinner i ett rasande tempo. Balansen, som finns i massor, upphör direkt när glaset är tomt.

Livligheten fortsätter, i moderat takt, då detta franska tjut klockar in på 13,5 procent. Tack Wolfgang för att jag fick smaka, en given följeslagare vid nästa beställning.

Rödtjut, i bästa bemärkelse

Tills nästa gång. Möjligen inte en klockren tolkning, men direkt från hjärtat...

Pst. Vinet var ett varuprov och kostar 15,90 e, andra (bio)dynamiska produkter från samma producent hittar du här. Och tänka sig, påtal om läsvärt, FV har såklart varit på besök och ger som vanligt mersmak.

La Bastide Blanche 2008. Kan kaos vara statiskt?

Welcome to the dark sida.

Börjar nästan bli lite tjatigt men det är faktiskt riktigt fullt upp nu. Den stora skillnaden är att jag börjar trivas med min beskärda del av kaos, säkert någon fas innan allt kraschar men förhoppningsvis lyfter det min förmåga och gör mig oövervinnerlig. Hm, jo snart kraschar det.

Lika bra att köra på när pulsen ändå är igång. Fler varuprover, börjar kanske bli lite tjatigt men de ligger överst i högen i mellanförvaringen (fas 2). Mellanförvaring? Jo jag har delat in mina viner i olika förvaringsfaser.
Fas 1) Är de viner som jag tror vinner på lagring och de som är så intressanta att de kräver lite eftertanke innan korken dras. Lagras i ca 8-14 grader.
Fas 2) Viner som kan drickas omgående eller intressanta köp som "behöver" provas innan merköp eller fortsatt lagring. Lagras i ca 13-18 grader.
Fas 3) Öppnade flaskor som som mår bra av luft eller som konsumeras tämligen omgående. Förvaras antingen i kylskåp eller ca 16-18 grader.
Och ja, jag är en överorganiserad j*vel som älskar listor. I alla fall för det mesta.

Näst på tur att övergå i fas 3 är La Bastide Blance 2008 (nr 2262, 139kr)
En stor doft fullpackad med kraft och ungdomlig charm. Smått jäst eller åtminstone rejält mogna körsbär, lite björnbär, örter, värme och salmiak samsas i doften där även något småmurrigt har smugit in. Med mer luft kliver mörkret in, mer balanserat och med toppnoter av röd sirlighet.


Smaken är fyllig, inledningsvis något blyg, släpper faktisk inte från sig särskilt mycket alls. Frukten finns men har inte slagit på charmen, det finns mörkare inslag som jag inte kan sätta fingret på, aningen kartig med bittermandel, örter och rostade kaffetoner. Det finns en rustik drickbarhet och inneboende charm som det är svårt att värja sig mot. Med mer luft känns intrycken mer harmoniska, det har smugit sig in en slankare gestaltning med något svalt över sig, möjligen att det känns något glest i mittpartiet men det är bara petitesser i sammanhanget.


Det först så uppsnörpande avslutet med ganska grova, smått kantiga tanniner slipas ner med luft och blir sandigare och mjukare. Avslutet är hyfsat långt med en aning bitterhet, mörk frukt, kaffe, fat och lakrits.


Efter lite tid harmoniserar uttrycken men blir på intet sätt större, bara mjukare och svalare. Det är framförallt dag två som jag njuter som mest, även om det håller ihop med bravur dag tre. (88-89p)

En av anledningarna att jag gladeligen tar emot varuprover är att jag får prova sådant som jag ibland sneglar på men inte kommer för mig att köpa. Efter hyllningarna av 07:an så var detta ett "måste köp" men som så ofta kom andra vinköp ivägen. När listningen bytte till 08 hade hejjaropen falnat och mitt intresse breddats till den grad att jag helt hade glömt denna ordinarie listning. Nu med facit i hand tror jag att jag väntar in 09:an för att se om lite av den sköna frukten återuppstår. För med lite mer gas i botten, fruktmässigt, så är detta ett riktigt kap.

Tills nästa gång. Imorgon är det pappadag, hallelejuja...

Pst. Varuprov från Vinia.

Chateau Musar 2002. Arbetsfördelning..

Fortfarande inga rutiner att prata om, däremot finns det en ganska tydlig arbetsfördelning. Amma gör T sedan delar vi på resten, hm kanske inte helt solklart men det funkar. En sak som dock har överlämnats helt år mig är planering och upphämtning av viner från källaren, en inte helt oangenäm syssla ska tilläggas. Möjligen något mer njutningsfullt är såriga matdon.   

Ett vin som pockat på min uppmärksamhet allt sedan mitt eskalerande vinintresse är det Libanesiska vinet Chateau Musar: Föga viste jag då om engelska vinskribenters uppskriveri eller om flask ochh årgångsvariationer som tydligen kan ge allt från himmelskt till aceton. Vad jag viste var att vinet är en vågdelare mellan de som gillar och inte, samt att det finns att tillgå i stort sett alla län. Att det dessutom är ett av få viner från "mellan östern" som har en given plats i det ordinarie sortimentet ökar på mystiken. För mer ingående info ta en titt här.

Så vad är då Chateau Musar 2002 (nr 7463, 139 kr, 375 ml). De CS typiska svarta vinbären, nagellack, lite målarlåda, orientaliska kryddor, något småskitigt, lite starkvinston, personlighet, exotiskt men ändå välbekant, så sammanfattas doftintrycken. Smaken ger mer svartavinbär, riktigt mogna plommon, lite murket trä, den svårdefinerade skitiga tonen från doften återkommer. Vinet känns utfyllande men ändå slankt och med rikligt av små finkorniga tanniner. Eftersmaken är lång med paprika, plommon och en inramande trälåda av åldrande trä. Intrycket är personligt, skitigt och riktigt gott. Man märker att det har några år på nacken men kan absolut ligga några till och då är det ändå halvflaskan vi dricker.

Tills nästa gång. Exotish må möjligen inte vara tyska för bra, men det här är exotiskt bra...