Domaine de l'Olivette Bandol 2003. Efter snö kom sol..

Mer mogna halvflaskor tack

Jag tror att det finns ett uttryck? Ni vet när man har en flaska, behöver inte vara ketchup, i glas och man slår och slår och tillslut kommer allt. Jo, likheterna nu när smaklökarna är tillbaka finns där, lusten att få uppleva smaker ökade lavinartat.

Tid, en problemlösare?

Vet inte vad det berodde på men jag hade svåra problem med påtaglig alkoholkänning efter någon vecka utan smak och med en kost mestadels bestående av ris och kyckling. En smutt madeira funka, desto svårare med Toni Hartl Blaufränkisch Edelgraben 2009 även om personligheten i sig kräver ett eget inlägg. Ett vin som däremot inte kräver något förutom en viss tolerans mot ek och mullig frukt var Ruffino Chianti Classico Riserva Ducale Oro 2005 där smaklökarna fick en smärre chock med ek an massé och en allmän klumpighet, tur att resten av la familia gillade. Inte ens Weingut Josef Leitz Riesling Eins Zwei Dry "3" 2010 var i balans och nu var jag allvarligt oroad att min flytande kost hädanefter endast skulle kunna tolerera anemiska lätta saker. Men som tur fanns det bot, en halva mogen Bandol visade vägen.

De två små flaskor Domaine de l'Olivette Bandol 2003 som inhandlades på rea hos Atomwine för ca två år sedan har nu satt livet till och jo 60 pix flaskan var det lätt värt.

Ah, vad jag gillar småmoget vin. Doften är framförallt en pust av ladugård, lite spilllning, lite jord och allmänna trevligheter som man kan stöta på. Frukten är fortfarande vital, mörkröd och skitig men sjunger på i hög volym. Helheten är rustik, integrerad, personlig med begynnande mognad.

Smaken är polerad med en röd skinande frukt som drar mot vinbär, skogsbär och hallonskallar. Även här har vi varit och vänt på jordbruket med en sväng förbi svinstian. Munkänslan är pigg, slank med gott om motstånd i både syra och de minimala men uttorkande tanninerna.

Eftersmaken är ganska lång, torr med jord och frukt i en härligt förmultnande symbios. (87-88p)

Gillar detta skarpt, det är framförallt det egna uttrycket, varvat med de förmultnande skitiga tonerna som gör att det sjunger skönt vid varje klunk. Vissa kanske skulle rynka på näsan och tycka att det smakar gammalt, lite unket, ja kanske rent av för mycket djurhålling men jag njuter. Balansen och mognaden gör att alkoholen inte på något sätt känns klumpig, woho.

Tills nästa gång. Tebaka!..

La Bastide Blanche 2008. Kan kaos vara statiskt?

Welcome to the dark sida.

Börjar nästan bli lite tjatigt men det är faktiskt riktigt fullt upp nu. Den stora skillnaden är att jag börjar trivas med min beskärda del av kaos, säkert någon fas innan allt kraschar men förhoppningsvis lyfter det min förmåga och gör mig oövervinnerlig. Hm, jo snart kraschar det.

Lika bra att köra på när pulsen ändå är igång. Fler varuprover, börjar kanske bli lite tjatigt men de ligger överst i högen i mellanförvaringen (fas 2). Mellanförvaring? Jo jag har delat in mina viner i olika förvaringsfaser.
Fas 1) Är de viner som jag tror vinner på lagring och de som är så intressanta att de kräver lite eftertanke innan korken dras. Lagras i ca 8-14 grader.
Fas 2) Viner som kan drickas omgående eller intressanta köp som "behöver" provas innan merköp eller fortsatt lagring. Lagras i ca 13-18 grader.
Fas 3) Öppnade flaskor som som mår bra av luft eller som konsumeras tämligen omgående. Förvaras antingen i kylskåp eller ca 16-18 grader.
Och ja, jag är en överorganiserad j*vel som älskar listor. I alla fall för det mesta.

Näst på tur att övergå i fas 3 är La Bastide Blance 2008 (nr 2262, 139kr)
En stor doft fullpackad med kraft och ungdomlig charm. Smått jäst eller åtminstone rejält mogna körsbär, lite björnbär, örter, värme och salmiak samsas i doften där även något småmurrigt har smugit in. Med mer luft kliver mörkret in, mer balanserat och med toppnoter av röd sirlighet.


Smaken är fyllig, inledningsvis något blyg, släpper faktisk inte från sig särskilt mycket alls. Frukten finns men har inte slagit på charmen, det finns mörkare inslag som jag inte kan sätta fingret på, aningen kartig med bittermandel, örter och rostade kaffetoner. Det finns en rustik drickbarhet och inneboende charm som det är svårt att värja sig mot. Med mer luft känns intrycken mer harmoniska, det har smugit sig in en slankare gestaltning med något svalt över sig, möjligen att det känns något glest i mittpartiet men det är bara petitesser i sammanhanget.


Det först så uppsnörpande avslutet med ganska grova, smått kantiga tanniner slipas ner med luft och blir sandigare och mjukare. Avslutet är hyfsat långt med en aning bitterhet, mörk frukt, kaffe, fat och lakrits.


Efter lite tid harmoniserar uttrycken men blir på intet sätt större, bara mjukare och svalare. Det är framförallt dag två som jag njuter som mest, även om det håller ihop med bravur dag tre. (88-89p)

En av anledningarna att jag gladeligen tar emot varuprover är att jag får prova sådant som jag ibland sneglar på men inte kommer för mig att köpa. Efter hyllningarna av 07:an så var detta ett "måste köp" men som så ofta kom andra vinköp ivägen. När listningen bytte till 08 hade hejjaropen falnat och mitt intresse breddats till den grad att jag helt hade glömt denna ordinarie listning. Nu med facit i hand tror jag att jag väntar in 09:an för att se om lite av den sköna frukten återuppstår. För med lite mer gas i botten, fruktmässigt, så är detta ett riktigt kap.

Tills nästa gång. Imorgon är det pappadag, hallelejuja...

Pst. Varuprov från Vinia.