Domaine Matassa Cuvée Romissa 2011

Alltså färgen, sicken jädra färg! Vissa viner slår an i doften, det här slår an redan när jag häller upp det i glaset. Transparent, lite smågrumligt och alldeles gyllene. Ok, solskenet kom i precis rätt vinkel men wow. Väl i glaset behöver det luft, mycket luft. Till en början ryms en hel bondgård och avslutet känns lite tvärt och torrt. Men efter ett tag, ok en hel dag i flaskan börjar det hända saker. Bondgården är nästan borta, nu är det bara lite småskitigt. Intrycket varierar under tiden, kanske inte riktigt den topp som jag hade förväntat men väldigt gångbart till rustik mat. Viker inte ner en tum under de tre dagar flaskan står öppnad utan blir snarare bättre, piggare och snyggare. Man ska nog ha en fabläs för lite naturligt skit under naglarna för att gå igång på detta. Hursom är det personligt så det förslår.

Tills nästa gång. Vart är världen påväg???

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2010

Fördelen, kanske den enda, med ett litet bolag på en liten ort är att folket på orten sällan går på de dyrare grejjorna. Om det inte börjar med Ama och slutare på rone, med andra ord finns det möjlighet att hitta sådant som man egentligen inte borde hitta. Och med sådant, menar jag årtal som egentligen borde vara borta från hyllorna men som finns kvar pga av dålig åtgång. Så var nu fallet med klassikern Château Mont-Redon Cndp 2010. Det här var faktiskt min första vinkärlek, lite trevande, lite dyrt men helt klart högre kvalitet än vad jag va van. Det var ungefär 13 år sedan och mycket har hänt sedan dess. För att citera en annan klassiker, åren gick, jag glömde bort min vän.. Men nu stod de där, några ensamma 2010 i havet av 2011:or. Lika bra att göra processen kort, redan samma kväll åkte korken.

Plopp, källarsval, direkt ur flaskan. Jäklars, vilket potent vin. Mörkt och polerat med en bukett franska färska örter spelandes i bakgrunden. Det här är faktiskt seriöst gott, jag skriver faktiskt för jag kommer inte ihåg att det var så här uttrycksfullt. Kanske att den finfina årgången gör sitt men det här är ett riktigt bra rödtjut. Ta bara det salta lite sträva avslutet, den långa eftersmaken eller det småtuffa mörka som bara ropar efter lite tid i källaren. Och glöm inte balansen, uttrycket och det ursprungstypiska. Nej, nu tycker jag synd om mig själv som inte hann lägga några magnumflaskor i källaren innan de bytte årgång.

Tills nästa gång. Nackdelen med äldre barn stavas M E L L O...

La Bastide Blanche 2008. Kan kaos vara statiskt?

Welcome to the dark sida.

Börjar nästan bli lite tjatigt men det är faktiskt riktigt fullt upp nu. Den stora skillnaden är att jag börjar trivas med min beskärda del av kaos, säkert någon fas innan allt kraschar men förhoppningsvis lyfter det min förmåga och gör mig oövervinnerlig. Hm, jo snart kraschar det.

Lika bra att köra på när pulsen ändå är igång. Fler varuprover, börjar kanske bli lite tjatigt men de ligger överst i högen i mellanförvaringen (fas 2). Mellanförvaring? Jo jag har delat in mina viner i olika förvaringsfaser.
Fas 1) Är de viner som jag tror vinner på lagring och de som är så intressanta att de kräver lite eftertanke innan korken dras. Lagras i ca 8-14 grader.
Fas 2) Viner som kan drickas omgående eller intressanta köp som "behöver" provas innan merköp eller fortsatt lagring. Lagras i ca 13-18 grader.
Fas 3) Öppnade flaskor som som mår bra av luft eller som konsumeras tämligen omgående. Förvaras antingen i kylskåp eller ca 16-18 grader.
Och ja, jag är en överorganiserad j*vel som älskar listor. I alla fall för det mesta.

Näst på tur att övergå i fas 3 är La Bastide Blance 2008 (nr 2262, 139kr)
En stor doft fullpackad med kraft och ungdomlig charm. Smått jäst eller åtminstone rejält mogna körsbär, lite björnbär, örter, värme och salmiak samsas i doften där även något småmurrigt har smugit in. Med mer luft kliver mörkret in, mer balanserat och med toppnoter av röd sirlighet.


Smaken är fyllig, inledningsvis något blyg, släpper faktisk inte från sig särskilt mycket alls. Frukten finns men har inte slagit på charmen, det finns mörkare inslag som jag inte kan sätta fingret på, aningen kartig med bittermandel, örter och rostade kaffetoner. Det finns en rustik drickbarhet och inneboende charm som det är svårt att värja sig mot. Med mer luft känns intrycken mer harmoniska, det har smugit sig in en slankare gestaltning med något svalt över sig, möjligen att det känns något glest i mittpartiet men det är bara petitesser i sammanhanget.


Det först så uppsnörpande avslutet med ganska grova, smått kantiga tanniner slipas ner med luft och blir sandigare och mjukare. Avslutet är hyfsat långt med en aning bitterhet, mörk frukt, kaffe, fat och lakrits.


Efter lite tid harmoniserar uttrycken men blir på intet sätt större, bara mjukare och svalare. Det är framförallt dag två som jag njuter som mest, även om det håller ihop med bravur dag tre. (88-89p)

En av anledningarna att jag gladeligen tar emot varuprover är att jag får prova sådant som jag ibland sneglar på men inte kommer för mig att köpa. Efter hyllningarna av 07:an så var detta ett "måste köp" men som så ofta kom andra vinköp ivägen. När listningen bytte till 08 hade hejjaropen falnat och mitt intresse breddats till den grad att jag helt hade glömt denna ordinarie listning. Nu med facit i hand tror jag att jag väntar in 09:an för att se om lite av den sköna frukten återuppstår. För med lite mer gas i botten, fruktmässigt, så är detta ett riktigt kap.

Tills nästa gång. Imorgon är det pappadag, hallelejuja...

Pst. Varuprov från Vinia.