David & Nadia Elpidios 2014

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag tycker om David och Nadia Elpidios 2014. Mixen "nya" Sydafrika, skicklig vinmakare med naturen i fokus och en blandning av syrah, carignan, cinsault, grenache och pinotage gjorde mig nyfiken. Dessutom en del hyllningar i den internationella vinkören. För att inte tala om att etiketten är min namne, ja jag erkänner, jag köpte faktiskt vinet delvis för etiketten. Lika bra att prova, en till mig och en till källaren.

Tid, jag gissar på att det behöver tid. Efter en hel del luft har det en skön blandning mellan sval sydrhônsk frukt, burgundisk struktur och lite torr småbränd sydafrikan. Sammanhållen och tajt nästan lite tjurigt i början. Med tid blir frukten ljusare och varmare samtidigt som det florala förstärks. Det finns helt klart mörkare grenachigare toner, blandat med gott om salt mineralstänk och salmiak. Helheten är slank, elegant, komplex och lite krävande. Avslutet snörper upp, mer syra är tanniner och eftersmaken sitter i klingande långt.

Jag blir inte riktigt klok på det här. Vid öppnandet var det närmast snipigt och surt. Efter några timmar i karaff öppnar det upp. Inget kraftpaket även om det är packat med komplexitet och en ruff elegant följsamhet. De sista sipparna dag ett är klart bäst. Tänk om jag enbart hade fått ett glas direkt från flaskan, då hade jag inte gillat det här. Nu lämnas jag med ett löfte om mer. Kul med vin som snackar, samtidigt som det finns en klar adress skulle jag aldrig ha gissat på Sydafrika om jag fått det blint. Det ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.

Dag 2. Äsch, det är bara att kapitulera. En dag öppnad i karaff har gjort susen. Frukten är rödsirlig men med en fyllig botten. Vilket gör underverk med kvällens grillade godsaker. Det som först verkade bli retur blir nu påfyllning. Fast det får nog vänta något år tills nästa påhälsning. Dricker du idag? Mitt tips, lufta länge och ställ fram matsällskap på bordet.

Tills nästa gång. Mitten på Maj, jag upprepar - mitten på Maj?!?...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2010

Fördelen, kanske den enda, med ett litet bolag på en liten ort är att folket på orten sällan går på de dyrare grejjorna. Om det inte börjar med Ama och slutare på rone, med andra ord finns det möjlighet att hitta sådant som man egentligen inte borde hitta. Och med sådant, menar jag årtal som egentligen borde vara borta från hyllorna men som finns kvar pga av dålig åtgång. Så var nu fallet med klassikern Château Mont-Redon Cndp 2010. Det här var faktiskt min första vinkärlek, lite trevande, lite dyrt men helt klart högre kvalitet än vad jag va van. Det var ungefär 13 år sedan och mycket har hänt sedan dess. För att citera en annan klassiker, åren gick, jag glömde bort min vän.. Men nu stod de där, några ensamma 2010 i havet av 2011:or. Lika bra att göra processen kort, redan samma kväll åkte korken.

Plopp, källarsval, direkt ur flaskan. Jäklars, vilket potent vin. Mörkt och polerat med en bukett franska färska örter spelandes i bakgrunden. Det här är faktiskt seriöst gott, jag skriver faktiskt för jag kommer inte ihåg att det var så här uttrycksfullt. Kanske att den finfina årgången gör sitt men det här är ett riktigt bra rödtjut. Ta bara det salta lite sträva avslutet, den långa eftersmaken eller det småtuffa mörka som bara ropar efter lite tid i källaren. Och glöm inte balansen, uttrycket och det ursprungstypiska. Nej, nu tycker jag synd om mig själv som inte hann lägga några magnumflaskor i källaren innan de bytte årgång.

Tills nästa gång. Nackdelen med äldre barn stavas M E L L O...

Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010..

Svalt, elegant, kraftfull och ungfruktig. Det är något smått magiskt med den rena mörka frukten, det smått florala och sydfranska småflörtiga som samsas i doften. Att det är rediga doningar råder det inget tvivel om. I munnen är det sömlöst, det ligger en urkraft och lurar som inte riktigt är förlöst. Otroligt bra struktur och vilken balans, mörk frukt och ett torrt ganska utmanande avslut som mynnar ut i en lång stramfruktig eftersmak.

Med tanke på kraft, struktur och syra är det ett säkert matsällskap, ska man dricka i dagsläget rekommenderas bra med luft även om jag ska medge att det var häftigt direkt vid plopp också. Om du vill läsa mer om mannen bakom de ekologiskt certifierade vinerna från Saint Jean du Barroux, ja om vinerna också, rekommenderar jag en titt hos UppkorkatMagnus. Behöver jag säga att jag bunkrar upp med Saint Jean du Barroux Ventoux l'Argile 2010 (nr 71069, 203 kr) . Frågan är bara om jag har tillräckligt med karaktär för att spara, för det här var försvinnande gott redan i dagsläget.

Tills nästa gång. Snö, grönt, snööö...

Pst. Såklart är det fler som smakat och gillat.   

Château la Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006..

Nja, det här var ju ingen dans på rosor. Trots att Château la Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006 (nr 90082, 299 kr) var perfekt ackompanjerad av en grym oxfile från lokala Karlsrogård, rotgrönsaker och en fläskig bea upplevdes den lite bränd och alkoholmärkt. Senare när maten var uppäten var den bättre men fortfarande trött och lite tråkig. Såhär vill jag inte ha min Ch9dp, ja inget annat vin för den delen heller. En flaska kvar, hoppas att det bara var en tillfällig formsvacka annars kvalar det in som sämsta köp på länge, den ekologiska skötseln till trots.

Tills nästa gång. VAB...

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009. Synd att storstan inte ligger nästgårds..

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009

I jämförelse med den direkta och generösa 08:an som slank ner i somras känns Bonny Doon Le Cigar Volant 2009 (nr 5386, 301 kr) till en början snarast som ett småtjurigt småsyskon. Inte dålig eller oäven utan snarast lite ofärdigt. Ingenting i den stora småjästiga chokladdoppade mörka frukten, de franska örterna eller den allmänt Ch9dp aktiga doften skvallrar om vad som komma skall. Det är i munnen som det visar att jag var aningen tidig med att skruva av korken, helt klart åt det stramare hållet trots mycket mörk frukt. Syran är riktigt uppiggande och de svalare sydfranska inslagen av gummi, örter och lite kött håller sinnet på "fel" sida av Atlanten. Fast det är främst i sluttampen som det visar varför det kan vara bra att vänta, en pikant beska tillsammans med en lätt känsla av att precis ha tuggat på vindruvskärnor gör att jag återkommer till resten av innehållet nästkommande dag.

Sådär ja, dag 2 är det fortfarande högvilt i glaset, doften formligen skriker sval södrarhônetjut av klass och smaken följer i samma spår. Det finns fortfarande gott om motstånd kvar, syran, de svala örterna, den mörka mustiga frukten och det strama uppsnörpande slutet viskar fortfarande om att det kan luras fram mer med tid men nu är helheten mer balanserad, för att prata klarspråk, skitgott helt enkelt.

Tills nästa gång. Riktigt synd faktiskt...

Semestern 2013, inte riktigt slut än..

Svarta vinbär

Äpplen

Krusbär

Päron

De sista skälvande dagarna på den gemensamma semestern, själv tänker inte jag gå tillbaka till jobbet förrens tidigast Januari 2014, men det är en helt annan historia. Denna semester måste betecknas som riktigt bra, hunnit snickra en hel del, bra väder, bra umgänge och bra utflykter, skulle inte kunna blivit bättre egentligen. En av fördelarna med att ha egen trädgård, en gammal sådan ska tilläggas, är de skatter som bara väntar på att skördas. Förutom att vi snaskat rabarber, smultron, jordgubbar, körsbär och nu hallon i överflöd ska det skördas äpplen, vinbär, krusbär och päron. Mina barn, i alla fall valda delar, har visat sig ärva moderns bärplockargener. Själv tar jag hellre hand om än plockar och snaskar, med andra ord kompletterar vi varandra utmärkt, även här.

Keller Kirchspiel och Nierstein 2011

Det har druckits en del bra också, syskonen från Keller kan nog räknas till det bättre. Tänk att det tog nästan en vecka för att visa sitt rätta anlete men den som väntar, väntar tydligen på rieslingnirvana. Ren frukt, överlass av mineral, Kirchspiel 2011 aningen fetare och maffigare, Nierstein 2011 laservass och elegant. Om ni inte provat riktigt bra riesling är det verkligen på tiden.

À Fleur de Pampre 2012

Lite grill har det också blivit, aningen besviken på À Fleur de Pampre 2012 (nr 71776, 99 kr). Lite för mjuk, fluffig frukt och intetsägande. Ok, inte dåligt på något sätt men ibland kan viner slå halvnelson på sig själv när förväntningarna är för höga.

La Bastide Blanche 2010

Vin från Bandol

Semesterns överraskning bjöd La Bastide Blanche 2010 (nr 2262, 139 kr) på. En rejäl dos mörker, mustigt men med gott om svala örter och en släng bonnagård i doften. Smaken går i samma stil, men hallå, nog för att jag har gillat tidigare årgångar av detta vin men detta måste vara den som passat mig klart bäst. Pigg, sval och mustig mörk, lite starkvinsvibb, bra uppsnörpande tanniner, löfte om en ännu mörkare komplexare framtid, ett långt, saftigt och ekkantat avslut. Efter någon dag öppnad har vi traskat ut på landet och ner i jorden på riktigt. Smack, här ska fyllas på. (89-90p)

Annars funderar jag mest på vilka projekt hösten ruvar på, kanske skulle köra igång matbloggstjuvandet igen, lite lokalproducent besök kanske, springskorna förtjänar att dammas av ytterligare, professionellt hobbygörande och en resa till Italien blir det också ja. För att inte tala om att spendera mer ensamtid med Macka Packa, smeknamn på yngsta, livet är inte fel, inte fel alls.

Tills nästa gång. Amerikanskt ska det va, gärna syrah...

Château Musar 2002. Sjuk Posk i påsk..

Château Musar 2002

Fräsch kork i elvaårig halva

Halvmogen halva (2005 finns på SB), mmm. En härligt intagande doft, varm ren jord möter sirlig röd frukt, toppat med lite orientaliska kryddor, eneträ, blyerts, tobak ja listan kan göras lång. Lika bra att stoppa där och konstatera att det är en urskön doft, lika delar ungdom som ålder.

Munkänslan är föredömligt slank men med gott om tyngd i den pigga frukten, de mörkare trätonerna och det småmultna. Upplever inget orent utan bara skön lite småjordig mognad som lika gärna skulle kunna ha sin hemvist i Italien, Frankrike som tydligen Libanon. Avslutet snörper upp en aning och mynnar ut i en lång, jordfruktig och skönt varm eftersmak. (91-92p)

För en stund glömde jag tvätten och diskmaskinen, för en stund fanns bara jag, glaset och mina upplevelser kring det förtärda. För en kort stund sveptes jag in i varför det är så underbart med vin, tack för det Gaston Hochar.

Vin från Libanon

Tills nästa gång. Lugnt värre...

Pst. Som om man trodde sig förståsigpå, frun fick andra halvan av halvan dag två, en helt annan doft, mer parfymerad, mogen, varmblodig, nästan sötmättad. Samma skärpa i smaken, oj vilket spännande vin.

Psst. Halvmoget is tha SHIT!, synd att källaren knappast kryllar av den varan men å andra sidan är det ju därför jag fortsätter fylla på, bra så.

Domaine Richeaume Cuvée Tradition 2009. Á la rödtjut..

Vive la France

Inspirerat av Ulf, en ytterst trevlig plats i cyberrymden besök den, blir det ett inlägg med fokus på upplevelsen, ni får väl hojta till om ni gillart.

Domaine Richeaume Cuvée Tradition Domaine Richeaume 2009 är ren njutdricka, förvillande många sydrhônska markörer finns på plats såväl i doft som smak. En mörk skrud, fantastisk drickbarhet uppbackat av struktur, klass och ungdomlig dansant livlighet. Inte ett ekmonster eller syrataliban så långt ökat kan nå.

Det här vinet får mig att känna mig hemma, bekväm och bakåtlutad samtidigt som det fångar upp och bjuder till dans vid varje sipp. Jag flinar ikapp med glaset och tillbehören som försvinner i ett rasande tempo. Balansen, som finns i massor, upphör direkt när glaset är tomt.

Livligheten fortsätter, i moderat takt, då detta franska tjut klockar in på 13,5 procent. Tack Wolfgang för att jag fick smaka, en given följeslagare vid nästa beställning.

Rödtjut, i bästa bemärkelse

Tills nästa gång. Möjligen inte en klockren tolkning, men direkt från hjärtat...

Pst. Vinet var ett varuprov och kostar 15,90 e, andra (bio)dynamiska produkter från samma producent hittar du här. Och tänka sig, påtal om läsvärt, FV har såklart varit på besök och ger som vanligt mersmak.

La Bastide Blanche 2008. Kan kaos vara statiskt?

Welcome to the dark sida.

Börjar nästan bli lite tjatigt men det är faktiskt riktigt fullt upp nu. Den stora skillnaden är att jag börjar trivas med min beskärda del av kaos, säkert någon fas innan allt kraschar men förhoppningsvis lyfter det min förmåga och gör mig oövervinnerlig. Hm, jo snart kraschar det.

Lika bra att köra på när pulsen ändå är igång. Fler varuprover, börjar kanske bli lite tjatigt men de ligger överst i högen i mellanförvaringen (fas 2). Mellanförvaring? Jo jag har delat in mina viner i olika förvaringsfaser.
Fas 1) Är de viner som jag tror vinner på lagring och de som är så intressanta att de kräver lite eftertanke innan korken dras. Lagras i ca 8-14 grader.
Fas 2) Viner som kan drickas omgående eller intressanta köp som "behöver" provas innan merköp eller fortsatt lagring. Lagras i ca 13-18 grader.
Fas 3) Öppnade flaskor som som mår bra av luft eller som konsumeras tämligen omgående. Förvaras antingen i kylskåp eller ca 16-18 grader.
Och ja, jag är en överorganiserad j*vel som älskar listor. I alla fall för det mesta.

Näst på tur att övergå i fas 3 är La Bastide Blance 2008 (nr 2262, 139kr)
En stor doft fullpackad med kraft och ungdomlig charm. Smått jäst eller åtminstone rejält mogna körsbär, lite björnbär, örter, värme och salmiak samsas i doften där även något småmurrigt har smugit in. Med mer luft kliver mörkret in, mer balanserat och med toppnoter av röd sirlighet.


Smaken är fyllig, inledningsvis något blyg, släpper faktisk inte från sig särskilt mycket alls. Frukten finns men har inte slagit på charmen, det finns mörkare inslag som jag inte kan sätta fingret på, aningen kartig med bittermandel, örter och rostade kaffetoner. Det finns en rustik drickbarhet och inneboende charm som det är svårt att värja sig mot. Med mer luft känns intrycken mer harmoniska, det har smugit sig in en slankare gestaltning med något svalt över sig, möjligen att det känns något glest i mittpartiet men det är bara petitesser i sammanhanget.


Det först så uppsnörpande avslutet med ganska grova, smått kantiga tanniner slipas ner med luft och blir sandigare och mjukare. Avslutet är hyfsat långt med en aning bitterhet, mörk frukt, kaffe, fat och lakrits.


Efter lite tid harmoniserar uttrycken men blir på intet sätt större, bara mjukare och svalare. Det är framförallt dag två som jag njuter som mest, även om det håller ihop med bravur dag tre. (88-89p)

En av anledningarna att jag gladeligen tar emot varuprover är att jag får prova sådant som jag ibland sneglar på men inte kommer för mig att köpa. Efter hyllningarna av 07:an så var detta ett "måste köp" men som så ofta kom andra vinköp ivägen. När listningen bytte till 08 hade hejjaropen falnat och mitt intresse breddats till den grad att jag helt hade glömt denna ordinarie listning. Nu med facit i hand tror jag att jag väntar in 09:an för att se om lite av den sköna frukten återuppstår. För med lite mer gas i botten, fruktmässigt, så är detta ett riktigt kap.

Tills nästa gång. Imorgon är det pappadag, hallelejuja...

Pst. Varuprov från Vinia.

Les Verrieres Clos des Soutyères 2006. Spontant är bra..

Lurad? Gärna om det smakar så här.

Ibland fattar jag inte hur de gör, eller så fattar jag alldeles utmärkt men det är så lockande lätt att gå i den ena fällan efter den andra.
Vad jag menar? Vinhandlare som vädjar till en blandning mellan:
- Det här är för bra för att vara sant
- Det här är speciellt just nu, passa på innan det tar slut.
- Andra likasinnade som dig tycker att det här är det bästa som de har druckit på länge
osv.. listan kan göras lång men fakta kvarstår. De lyckas pricka min vinköparnerv alldeles för bra.

Men med handen på hjärtat, är det så himla fel? När de flesta viner som rekommenderas på detta sätt är :
1) Förhållandevis billiga
2) De som tycker att det är bra brukar veta vad de pratar om.
3) Vinerna är faktiskt så JÄVLA bra som de påstår.

Nej jag låter mig gärna luras, mer lur tack. Les Verrieres Clos des Soutyères 2006 var ett sådant vin.

Inledningsvis kommer frukten i andra hand, nu är det framförallt järn och lite blod som dominerar. Efter lite luft är det istället frukten som spelar första fiol. Det är en stor, småstram och inbjudande varmblodig doft med ett stänk örter. Vissa liknelser med bättre Côtes-du-Rhône eller rent av Ch9dP. Utan att för den delen kännas stöpt i mainstreamen.


Smaken är härligt läskande, aningen sött anslag men på intet sätt störande, med en skön drickbarhet. Det ringlar en bäck någonstans i munnen och frukten följer med och driver på i stil som bästa vallhund. Jäklar vad gott detta är, det finns något inställsamt som ändå inte blir tråkig utan bara omedelbart lättgillat.  


Avslutet är hyfsat långt med den porlande känslan som består tillsammans med lite örter, salmiak och vinbär/hallon.


Om man letar efter något direkt drickbart men inte på något sätt tråkigt eller strömlinjeformat så har du hittat rätt. Allting ska inte behöva ligga till sig i källaren även om jag för det mesta må plädera för det. Om det finns något som drar ner så är det möjligen en liten brist på komplexitet och en liten ton av smörkola i doften men det tycker jag uppvägs av dess charm. (90 p)  


Döm av min förvåning när jag:
1) Märker att det inte är slut utan finns kvar i BS.
2) 05:an finns också, dessutom en 10:a billigare.
3) Mitt finger darrar lite när jag lägger en beställning på 05:an..

Billigt vin har också provat 06:an, är det någon som provat 05:an? Om jag inte missminner mig helt så var det 04:an som fick Garyvee att jubla..

Tills nästa gång. Du skall inte förakta impulser, de leda dig i fördärvet men på ett bra sätt...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2004. Regn i värmen gör det bara fuktigare..

Egentligen undrar jag hur vi är funtade, när det är kallt klagar vi på kylan och när det är varmt svär vi över värmen. Samtidigt ligger det något tabubelagt över att klaga på värmen, nu är sommaren här så njut förfasen. Jo nog kan jag njuta allt om inte livet skulle fortgå i samma überjäkliga tempo som alltid. Den enda skillnaden på nu och förr var att förr när jag var på semester vilade jag upp mig, nu får jag vila när jag kommer hem. Same, same but soo different.

Både jag och min kära tyckte att det var på tiden att ta fram en gammal slagdänga, en flaska Châteauneuf-du-Pape. Har faktiskt blivit en och annan flaska inköpt på senare tid men de känns alldeles för unga för att våga närma sig med skruvkorken. Ångesten är total när budgeten bara tillåter ett fåtal inköp. Men något drickfärdigt borde vi kunna skramla fram. Sagt och gjort.

Det känns inte som att Château Mont-Redon behöver någon närmare presentation. Representerad på nästan samtliga bolag i vårt avlånga land och har så varit i alla år jag kan minnas. Enligt Robert Parker en underpresterare men passar nog många i sin välgjorda, strömlinjeformade och lättgillade stil. Ett "vanligt" vin men med lite extra allt som vinner på att luftas, så har mina tidigare erfarenheter varit.

Ska bli spännande att se om 04:an (inköpt för ca 2 år sedan) har utvecklats och åt vilket håll. Direkt från källaren ges strama röd bär, lakritsbåtar, franska örter och den berömda eken. Integrerat, vitalt och ganska långt från en fruktbomb utan att för den delen ha tappat stinget. En härlig "fransk" doft som lika gärna hade kunnat vara en Côtes-du-Rhône med lite stoppning.

Smaken är slankare än doften anger med gott om intakta syror, tanninerna har sjunkit in och är närmast obefintliga utan lämnar bara ett torrt avstamp i den långa eftersmaken. Frukten är lite torkad men ändå vital med vinbär, hallon, jordgubbar. Lakritsen och örterna återfinns även i smaken. Ett säkert kort till det lilla lammet men fungerar mer än väl på egenhand. 

Jag har inte druckit så många Ch9dP:er och inga med några år på nacken, men även jag blir förvånad vad fort detta har utvecklats. Vinet känns helt drickfärdigt och jag tror inte att det blir så mycket bättre än så här. Det råder en skön balans mellan mognadstonerna i den torkade frukten, de insjunkna tanninerna och den friska syran samt den välgjorda helheten. 

Efter ett tag i öppnad flaska moppsar vinet upp sig med en fylligare mörkare frukt och mer svårdefinierade nyanser och mer kännbara tanniner, men vad som skulle kunna bli riktigt bra sjönk ihop dag två till ett minne av sitt forna jag. Mitt råd blir att dricka nu med lite luftning. (89p)

Hur är era erfarenheter av "mogen" Mont-Redon, tål de att hållas på eller? Har några 05:or i källaren, känns som att de hade lite bättre stoppning för längre lagring, men vem vet..

Tills nästa gång. Utflykt i helgen, vilket ska bort? Mas la Plana, Eckerolinjen, Buffé eller storm... 

Chateau Musar 2002. Arbetsfördelning..

Fortfarande inga rutiner att prata om, däremot finns det en ganska tydlig arbetsfördelning. Amma gör T sedan delar vi på resten, hm kanske inte helt solklart men det funkar. En sak som dock har överlämnats helt år mig är planering och upphämtning av viner från källaren, en inte helt oangenäm syssla ska tilläggas. Möjligen något mer njutningsfullt är såriga matdon.   

Ett vin som pockat på min uppmärksamhet allt sedan mitt eskalerande vinintresse är det Libanesiska vinet Chateau Musar: Föga viste jag då om engelska vinskribenters uppskriveri eller om flask ochh årgångsvariationer som tydligen kan ge allt från himmelskt till aceton. Vad jag viste var att vinet är en vågdelare mellan de som gillar och inte, samt att det finns att tillgå i stort sett alla län. Att det dessutom är ett av få viner från "mellan östern" som har en given plats i det ordinarie sortimentet ökar på mystiken. För mer ingående info ta en titt här.

Så vad är då Chateau Musar 2002 (nr 7463, 139 kr, 375 ml). De CS typiska svarta vinbären, nagellack, lite målarlåda, orientaliska kryddor, något småskitigt, lite starkvinston, personlighet, exotiskt men ändå välbekant, så sammanfattas doftintrycken. Smaken ger mer svartavinbär, riktigt mogna plommon, lite murket trä, den svårdefinerade skitiga tonen från doften återkommer. Vinet känns utfyllande men ändå slankt och med rikligt av små finkorniga tanniner. Eftersmaken är lång med paprika, plommon och en inramande trälåda av åldrande trä. Intrycket är personligt, skitigt och riktigt gott. Man märker att det har några år på nacken men kan absolut ligga några till och då är det ändå halvflaskan vi dricker.

Tills nästa gång. Exotish må möjligen inte vara tyska för bra, men det här är exotiskt bra...