Vin, foto och ny(a)gamla bekantskaper..

Den mindre pratsamma delen av kvällens sällskap.

Ojoj har nog aldrig känt mig så lantligt lost som vid detta besök i huvudstaden, om jag lidit brist på lokalsinne prebarn så var det ingenting i jämförelse med nu. Om det beror på sömnbrist, ålder eller någon annan obehandlad faktor låter jag vara osagt men lite läskigt är det allt.

I vilket fall så spenderades helgen i goda vänners sällskap, gamla som nya. Började med en gammal bekantskap, - jag kommer och hämtar dig med bil, sa han varvid jag tänkte va skönt så slipper jag kollra bort mig. Men ack, när han inte körde fram bilen precis där jag klev av bussen var jag vilsen. Han fick tillslut in mig i bilen och efter att ha försäkrat lapplisorna, som hovrade likt hungriga gamar, om att han bara skulle stå där ett kort tag och att personen som han skulle hämta var en lokalsinneshandikappad lantbo åkte vi till hans nya tjej med tillhörande lägenhet. Tack för lunch och väldigt trevligt sällskap, hoppas att det inte tar tre år till nästa gång.

Näst ut var ett depåtopp och en träff på Stockholm Wine lab, mer om det senare.

Lite smånervöst väntade så de nya bekantskaperna, men samtidigt hur fel kan det bli när tre nördar träffas.Tydligen hur bra som helst skulle det visa sig. Både Fredrik och Ulf var två riktigt sköna prickar och samtalet under kvällen flöt ikapp med vinet. Eftersom jag inte skriv några noter får det bli en schematisk överblick av kvällen, vissa gånger är det helt enkelt roligare att dricka vin än att skriva om det.

Inte stort denna gång.

Först ut var mitt vin, Keller Kirchspiel 2009 (89-90p), som serverades blint. Ulf visade på riktiga rieslingtakter och var ganska fort i Tyskland efter en liten omtur via Alsace. Fredrik var inne på Chenin blanc och sedan när flaskan avtäcktes bildades mystiskt typiska mineraltoner. Intressant vad som händer så fort man får se etiketten. Själv var jag allmänt besviken, obalanserat, lite alkoholskadat och ett ganska kort slut gjorde att jag undrade varför jag tog med mig denna flaska av alla där hemma. Nästa flaska får vila några år.

Tydligen var den bra mycket bättre dag 2 och dag 3, bra så.

Innan lammfärspastan var klar serverar Ulf nästa blinda, rött så det förslår. Nästan ogenomtränglig med en fruktspäckad doft med gott om fat. I mitt tycke lite för mycket vanlij och dill men ändå mustigt välkomnande. Smaken är fruktbetonad, lite mognad och fat med en elegant fyllighet. Slutet är riktigt torrt med en eftersmak som ringlar kvar ett tag och helheten känns dyr, lite tillrättalagd men tyvärr lite för mycket fat för att träffa mitt i. Gissningarna går kors och tvärs över globen för att sedan avslöjas vara utomeuropeisk. Ganska direkt när Ulf avslöjar att vi är i USA känns Cabernet Sauvignon dragen igen och på något outgrundligt sätt är vi i Nappa Valley. Trefethen Cabernet Sauvignon 2005 (90p) är min första Nappa CS, tack för den.

Näst ut i startblocket, Amerika.

När vi sedan blir tillfrågade om vi vill ha något lika eller något helt annorlunda kvittar det för i vilket fall blir det säkerligen något roligt, men vi svarar något helt annorlunda.

Vid första sniffen känns vinet inte helt annorlunda, den plommonbetonade frukten finns här också men till skillnad från det förra vinet är det framför allt en förförisk komplexitet som bara eskalerar ju längre vinet är i glaset. Svamp, mocca, lite stall och en släng av målarpytsen uha helt underbart. Italien känns givet men sedan? Smaken är i det närmaste perfekt, samhetslen fruk, utfyllande med en begynnande mognad och ett ganska rejält uttorkande slut som viskar längre lagring. Men i dagsläget är det så förbaskat gott så det lyssnar jag inte på. Eftersmaken är lång med både bibehållen frukt och lite cigarrlåda.

Efter ett flertal gissningar, vissa mer galna än den andra landar vi på en IGT. Helt annorlunda? Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuovo 2004 (92-93p) är flera snäpp vassare, annat land men Cabernet Sauvignon gemensamt. Tur att det var så förbaskat gott, du är förlåten Ulf ;).

Vilket vin!

Moget är gott!

Avslutningsvis dricker vi nästa glas öppet, Louis Jadot Morey-Saint-Denis 1997 (91p) är en förföriskt mogen och klunkvänligt Pinot. Här kan man hitta det mesta från tjärade rep till röd sirlig frukt sig, vilken härligt funkig och komplex doft. Smaken är slank med en perfekt mognad och vid det här laget är det svårt att hejda sig i all vinös iver. Även detta är en första bekantskap och således en fullträff, börjar ana storheten i mogen Pinot. Tänk va mycket gott vin det finns.

Till det sista vinet tog Fredrik fram en skönt funkigt doftande svampliknande sak. Epoisses hette den tydligen och ännu en gång bevisar ostkillen att ost är så mycket mer än det som trängs vakuumförpackat i Icadisken.

Fantastiskt sällskap, fantastiska viner och helt enkelt fantastiskt roligt. Tack!

Tills nästa gång. Uppgång 04:45 var vad som krävdes för att få till ett inlägg, vad som skrivits? Inte en aning...

Querciabella Chianti Classico 2008.

Både dynamiskt och biodynamiskt

Vad är detta? Termometern letar sig ner till -30, tur att solen tittade fram och lurade ut oss på en stillsam eftermiddagspromenad. Lilltufflan har varit låg hela dagen och när det började närma sig middagstid visade det sig varför, magen. Uha inte roligt men trots det så var hon vid gott mod. Vilken tur att gossen precis har frisknat till, var det någon som sa immunförsvar?

Igår var jag och hämtade ut varuprover på posten, vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till den typen av semipåtvingad varor. Eller jo det vet jag visste, smaka och skriv vad jag tycker. Det värsta som kan hända är att jag inte får några fler prover och det bästa är att jag hittar något som är gott och inte behövt betala för att ta reda på det.

Tyvärr är de flesta flaskor här hemma betalda, desto viktigare att göra mesta möjliga av de surt förvärvade slantarna. Querciabella Chianti Classico 2008 kan fås på systemet för 199 kr, tur att jag betalade 120 kr i en förhandsbeställning på Atomwine. Välförtjänta slantar skulle det visa sig, hur man nu kan spara genom att handla men det är en annan femma.

Ungjästigt, näsan lite skumbanan till en början. När detta har luftas bort kommer en mörk mustig men ändå stram doft fram. Ganska framträdande fatbehandlig i form av mörk choklad fint samspelt med mörka moreller. Båda i finaste kvalitet. Efter en stund i glaset skiner den röda frukten ikapp med lite målarlåda, tobak, örter och färskt läder, uttrycket blir bara mer och mer eteriskt finstämd. 


Smaken skäms inte för sig heller, munfyllande men åt det slanka elegant hållet, pigg röd frukt med gott om aptitretande syra men även lite mörkare drag i form av choklad, mogna moreller och lite starkvinskänsla avslutas med små nästan pulverfina tanniner samt ett drag åt det kärnbittra.


Eftersmaken är bra lång med torr lite små syrlig frukt, körsbärskärnor och ytterliggare lite träkänning.


Ja här körde vi in precis på min bakgata, uttrycket känns Italienskt, lyxigt men ändå med ett vist mått skitighet. Det finns inget som sticker ut i detta sömlösa vin vilket gör det alldeles utmärkt att dricka i dagsläget men jag misstänker att det vinner en del på lagring. Slatten i matureglaset bli i alla fall mer och mer komplext och samstämt, för att inte tala om de underbara övertonerna som träder fram allt mer. (90p)

Tills nästa gång. Undrar vad jag ska lura med mig till Sthlm nästa helg, nu kan jag åtminstone förpacka dem rätt...

Les Verrieres Clos des Soutyères 2006. Spontant är bra..

Lurad? Gärna om det smakar så här.

Ibland fattar jag inte hur de gör, eller så fattar jag alldeles utmärkt men det är så lockande lätt att gå i den ena fällan efter den andra.
Vad jag menar? Vinhandlare som vädjar till en blandning mellan:
- Det här är för bra för att vara sant
- Det här är speciellt just nu, passa på innan det tar slut.
- Andra likasinnade som dig tycker att det här är det bästa som de har druckit på länge
osv.. listan kan göras lång men fakta kvarstår. De lyckas pricka min vinköparnerv alldeles för bra.

Men med handen på hjärtat, är det så himla fel? När de flesta viner som rekommenderas på detta sätt är :
1) Förhållandevis billiga
2) De som tycker att det är bra brukar veta vad de pratar om.
3) Vinerna är faktiskt så JÄVLA bra som de påstår.

Nej jag låter mig gärna luras, mer lur tack. Les Verrieres Clos des Soutyères 2006 var ett sådant vin.

Inledningsvis kommer frukten i andra hand, nu är det framförallt järn och lite blod som dominerar. Efter lite luft är det istället frukten som spelar första fiol. Det är en stor, småstram och inbjudande varmblodig doft med ett stänk örter. Vissa liknelser med bättre Côtes-du-Rhône eller rent av Ch9dP. Utan att för den delen kännas stöpt i mainstreamen.


Smaken är härligt läskande, aningen sött anslag men på intet sätt störande, med en skön drickbarhet. Det ringlar en bäck någonstans i munnen och frukten följer med och driver på i stil som bästa vallhund. Jäklar vad gott detta är, det finns något inställsamt som ändå inte blir tråkig utan bara omedelbart lättgillat.  


Avslutet är hyfsat långt med den porlande känslan som består tillsammans med lite örter, salmiak och vinbär/hallon.


Om man letar efter något direkt drickbart men inte på något sätt tråkigt eller strömlinjeformat så har du hittat rätt. Allting ska inte behöva ligga till sig i källaren även om jag för det mesta må plädera för det. Om det finns något som drar ner så är det möjligen en liten brist på komplexitet och en liten ton av smörkola i doften men det tycker jag uppvägs av dess charm. (90 p)  


Döm av min förvåning när jag:
1) Märker att det inte är slut utan finns kvar i BS.
2) 05:an finns också, dessutom en 10:a billigare.
3) Mitt finger darrar lite när jag lägger en beställning på 05:an..

Billigt vin har också provat 06:an, är det någon som provat 05:an? Om jag inte missminner mig helt så var det 04:an som fick Garyvee att jubla..

Tills nästa gång. Du skall inte förakta impulser, de leda dig i fördärvet men på ett bra sätt...

Diplomático Reserva Exclusiva 12 Años. Ett mellanspel som heter duga..

Mörk rom, inte att förväxlas med dess ljusa namnlike. 

Ett inlägg från minnenas bank, men till skillnad från den flyktiga bekantskap som vin oftast är så består innehållet i denna flaska något längre. Även om det är förrädiskt sött och lättsippat.

Det doftar härligt sött av arrak, mörk choklad, vanilj, ett uns julkrydda och kanel. Möjligen att spriten slår igenom en aning, om endast en aning, Smaken är densamma som doften, mörk lite bitter choklad, något fylligare smaker än doften anger och det hela avslutas med en lång eftersmak där arrak, russin och kanel samsas. Om det är något negativt så känns det lite endimensionellt. Å andra är detta ett mycket trevligt sällskap till chokladdeserten och ett smuttvänligt alternativ i vintermörkret. Om jag däremot vill drömma mig bort i sinnesvärlden blir det nog en Whisky med några år till på nacken. (90p)

Egentligen hade jag tänkt låta denna post passera men när jag såg att flaskan åter ståtar i hyllan så kändes det aktuellt. Då gav jag 399 kr, nu kostar den 435 kr och är fortfarande en stark köprekommendation som alternativ till andra små starka.

Tills nästa gång. Ombyte förnöjer..

MASI Amarone Costasera 2006. Inskolningen forsätter och arbetslivet närmar sig med rasande fart..

Sista veckan som hemmapappa och sedan goddag förvärvsarbete, tur att jag mjukstartar med lediga fredagar. Finfint att fokusera på ledighet nu när jag "äntligen" får börja arbeta, men med handen på hjärtat så är pappaledighet något alldeles underbart härligt. Tur att jag får uppleva det igen inom en ganska snar framtid.

När vi var på den korta men intensiva "semestern" så införskaffade jag en av bloggvärldens minoriteter. Bespottad, föraktad, fuskande producenter och alldeles, alldeles underbart. Så kan man sammanfatta begreppet Amarone. För det handlar faktiskt inte om något annat än ett begrepp, att dricka amarone är folklig lyx. Att smutta på det torkade vinet från Veneto och samtidigt förundras över hur ett vin kan vara så fylligt och smakrikt. Men vad är det egentligen som väcker både förrakt och hänförelse? Finns säkerligen många aspekter men en som jag slås av själv är hur detta vin landar i gränstrakten mellan vin och likör. Med en egenhet utan att vara personlig. Nu har jag bara testat ett fåtal så det är en generalisering å det grövsta. Som så många andra gånger är det bäst att bilda sin egen uppfattning. Ett sätt är att handla i plural och följa utvecklingen på eget bevåg, först ut.

Mörk choklad, russin och andre torkade frukter, en hint av dill och rent av en klar doft av blod. Stor, eldig och inbjudande i all dess alkoholprakt, likör och port associationen är inte långt borta. Möjligen något för alkoholeldig i dagsläget för att helt och hållet tillfredställa min näsa men nog känns det välgjort och genomarbetat. Måste till något extra för att få så mycket extrakt från druvorna. En hata eller älska uppenbarelse, själv landar jag motsägelsefullt någonstans mittemellan.

Fylligt som sig bör med en skönt utfyllande munkänsla, en något småunken träsmak, gott om torkad men ändå fräsh frukt. Inledningsvis känner man av en viss sötma som sedan stramas upp av syran och avslutet som bjuder på gott om tanniner även om de känns publika i dess runda och inte fullt så sträva och krävande form. Nej det här är ett fylligt vin på ett publikt och välgjort sätt. Inte så mycket utmärkande nyanser i dagsläget utan lite mer av allt bara.

Eftersmaken är lång med katrinplommen, dadlar och russin. Man vet inte riktigt om man svalt eller om man har vinet kvar. Imponerande i all dess prakt.

Sammanfattningsvis känns MASI Amarone Costasera 2006 gediget, det är svårt att hitta några egentliga brister men en sak dyker upp när jag funderar på vad upplevelsen givit. Bristen på upplevelse, jag kan förstå att denna typ av vin blivit publikt eftersom det inte finns något att ogilla men samtidigt finns det inget att riktigt gilla heller. Nyanseringar, associationer till mer än torkad frukt och fat är det jag efterlyser, förhoppningsvis kommer det med lite tid. En sak är säker, jag tror att frugan går igång på detta och med handen på hjärtat så gör nog jag det också. För ibland kan det vara härligt med lite fullt ös där man låter sig bli bortsvept och lite smått bedövad i all prakt. Så här står jag med min vimpel mitt i mainstreamen och ropar, mera amarone, mera amarone. För ska det till en fyllig crowedpleaser så är detta absolut en väg att gå.. (90p)

Tills nästa gång. Dag 3 utan Pappa på dagis, ännu inte en middagslur...

La Ferme Du Mont Côtes du Rhône Village " Le Ponnant" 2007. Efter sol kommer regn..

Källaren börjar ta form och kunna presentera både en och annan godbit, ett av mina återkommande dilemman som jag säkerligen delar med många där ute är hur jag ska kunna köpa, smaka och lagra utan att göra allt för stora hål i plånboken. Singelflaskor är med andra ord ett nödvändigt ont, eller gott beroende på hur man ser på saken. En väg att vandra är över andra sidan sundet, sätt ihop en salig blandning och prova dig fram, finns både en och annan som faktiskt sätter ihop provpaket åt dig och dessutom till en mindre peng än om du skulle blanda själv. Trevligt, enkelt och förhoppningsvis gott. I ett egenkomponerat provpaket kom kvällens gäst.

Oj! La Ferme Du Mont Côtes du Rhône Village 2007s 60% Grenache och 40 % Syrah ger ifrån sig en stor fruktdriven doft med mörkröd nästan blå frukt, sviskon, björnbär, aningen jästa vinbär. Nästan lite likörvarning i all dess prakt. Missförstå mig inte nu, doften är stor men härligt god. Känns varken spretig eller burdus möjligen att det finns aningen örtighet och en ung bångstyrighet men helheten är övertygande. En av de mer kraftfulla CdR vinerna jag doftat på.


I munnen är vinet fylligt med gott om upppiggande syror som tillsammans med en förnimmelse av mineral ger en sval munnkänsla. Frukten drar åt det mörkare hållet och förstärker det personliga och stora intrycket. Avslutet är kryddigt med gott om uttorkande kännbara tanniner. Eftersmaken är läskande med lite jästa vinbär, blåbär samt en smaksam närvaro av faten. Lite för kort för att vara riktigt, riktigt bra men vad gör det när det är så lockande och lätt att ta en klunk till.

Om det inte skulle vara för den något korta eftersmaken och min hatkärlek till vinbärslikören så skulle detta kunna klättra över nittiostrecket, men nu stannar det på övertygande 89 pinnar. En helgjuten upplevelse som får mig att lite drömskt snegla på producentens Ch9dP.

Skam den som ger sig, två dagar öppnad i kylskåpet har gjort susen. Nu dag tre bjuder vinet upp till en i det närmaste total upplevelse, vinbärslikören är borta och frukten har blivit ett snäpp mörkare. Det finns en harmoni genom hela upplevelsen, inte finstämt utan mer storslaget. Eftersmaken är fortfarande lite i det anonymaste laget för att bli riktigt storslaget men oj vilket vin, väger man dessutom in priset blir detta en av mina bättre upplevelser i år. (90p)

Fascinerande att producenten är den förre friidrottaren Stéphane Vedeau  som 2003 körde igång vinmakandet på domänen. Att han lyckats bevisas i 2007 års upplaga där han förrutom att behaga mig även tillfredsställde den amerikanska advokaten som också delar ut 90 poäng till denna Côtes du Rhône Village och övertygande 96 till domänens Ch9dP. Båda går att få tag på hos Atomwine.

Tills nästa gång. Finns det en finns det flera...