Påsken, inte bara bilder..

Kan rymma mer än snaps

Ja, vad kan man säga. Fiasko, sammanfattar det ganska väl. Tebax till början, jag är i likhet med många lite väl överkänslig mot prebjörkbarn. För att ändå få en påsklivlig stämning med lite ris och pynt plockades kala grenar, lämnades ute över natten, och pyntades sedermera med färdigmålade ägg och dyligt. Döm av vår förvåning när grenarna var fulla med löss, löss på kala grenar? Jotack, snabbt som tusan fick den lilla pyntbusken flytta ut. Fjädrarna var redan ute då vår katt löper amok vid åsynen.

Men, påsken sitter varken i fjädrar eller pynt. För mig handlar det främst om god mat, goa viner och gott sällskap. Hm, som de flesta högtider om jag tänker närmare på saken. Lagade en grymt god och enkel laxgryta till långflunch, lite sen men mycket efterlängtade kom fruns syster med familj. Ett inferno av barn, hittils fem och två till väntar, och gemenskap varade i ett intensivt dygn. Undrar hur det blir när familjerna blir fulltaliga? Ojoj, hursom frodas gemenskap och värme av mat o dryck. Något ugnen fick känna på, den fick endast vila någon timme mellan den långlagade skinksteken och lördagens perfekt stekta kalkon.

Drick nu

Till skinkan öppnades La Ferme du Mont Châteauneuf-du-Pape "Côtes Capelan" 2008 (köpt hos Atomwine på rea för ca 250 kr, slut nu). Inte alls lika instensiv och charmig som 07:an men fullfjädrad drickbarhet redan nu, något årgångsmärkt med lite obalans och aningen alkoholkänning. Inget att spara på även om luftning är att föredra, vid närmare eftertanke var uttrycket slimmat och uttrycksfullt på samma gång. Som svågern uttryckte det, smaken var som en puckel. En topp på mitten men dog ut ganska fort. När alkoholen dämpades av gräddig rotgrönsaksgratäng och den rostade vitlökssåsens söta coh småkryddiga drag hade gjort sitt var vinet riktigt bra.

Helt rätt

Döm av min förvåning när Sartori Amarone della Valpolicella 2007 (varuprov från The Wine Company, kostar 249 kr) var desto charmigare. En ytterst trevlig Amarone i en slank mer matorienterad stil. Gott om mogen, välavvägd frukt, inge direkta övertagande ekfatstoner, trevlig inbäddad syra som hjälpte till med balansen. Intressant hur olika vin kan upplevas beroende på tillfälle, ett vin som i vanliga fall möjligen skulle upplevt något anonymt och tillrättalagt var just denna kväll perfekt. Inget som tog överhanden, tillräckligt bra för att inte tröttna och dessutom helgjutet till parmesan, fikonkaka och torkad skinka. Ibland ska det vara precis så enkelt.

En första förrätt

Liite snaps blev det

En av två

21 är bra

Aftonen var bra mycket lugnare då vi tog in på helpension hos päronen, en härligt mysig god kväll tillsammans med systerfamilj. Förutom allmänt mys, godisstinna barn och en underbar lekfarbror kan nämnas, två überpyntade tårtor på en och samma dag, en perfekt avvägd aptitretande guinness, påskobordsfavoriterna paj och laxtårta, samt en med hedern åldrande 21årig Glengoine.

Tills nästa gång. Hemma igen...

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & Campagnola Valpolicella Classico Superiore Caterina Zardini 2007. Gräsänkling och vad gör jag? Flyttar in hos mor & far..

Barologodis från Carlo Merolli

Det är hektiskt när vi två samspelta föräldrar har hand om de små men ensam, ok inte ensam utan med backning från mina föräldrar men det är inte samma sak. Hur som, har dagen ändå gått riktigt bra och lite gott har vi hunnit få i oss.

En överbliven kalkon som "måste" ätas upp och en doft som är så härlig att den borde finnas på flaska. Vi äter för lite stor fågel, så är det bara. Det enda negativa är att det verkligen osar kalkon i hela huset så en riktig återgivning av vinet är i det närmaste omöjligt.

Kvällens tröstpris till den hemmavarande pappan blev Barolo, närmare bestämt Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005.

Doften förtas som väntat något av den fylliga kalkondoften men det som tränger igenom är en mörk morellbaserad doft med rosor, lite parfymerat läder och ett målarfärgsstick. Vete tusan om det inte ligger lite tjära och lurar också. Om det är något negativt så känns den något sluten, trots några timmars luftning är mute knappen något tillknäpt.


I munnen känns vinet slankt med vital syra och framförallt rikligt med krävande tanniner. Helhetsintrycket är överlag väligt krävande och något slutet. Det som kommer fram är surkörsbär, lite chark och även här tittar den mörka mulliga sidan fram


Eftersmaken är torr, stram och rejält sträv med körsbärskärnor som främsta attribut.


Efter några timmars luftning till har tanninerna släppt greppet något men det är fortfarande rejält seriöst krävande grejor, men nu anas potentialen något mer. (Svårt att betygsätta men utifrån dagsformen ger det inte mer än 85-87, kommer dock med all säkerhet att bli bättre när tanninerna tuktas och släpper fram lite fler aromer.)

Jaha det här var lite trist, inte för mig kanske men för sällskapet som ska dela flaskan. Jag hade väntat mig något krävande men detta är inte i närheten av den insmickrande och direkt charmiga by Barolon från Cucco som jag provade tidigare.

Är det Campagnolas eller Caterinas Valpolicella?

Vad göra? Bara att öppna en till flaska. Direkt från förrådet är Valpolicellan som tur är, desto charmigare. När jag inledde mitt utforskande kring denna flaska blev det först tvärnit, flaskan som inhandlades på Ålandshavet var outgrundligt svårfunnen. Problemet var att jag sökte på Caterina Zardini och inte producenten Campagnola, men med lite tålamod så fann jag den. Mer info hittar du här.

Det här var en mörk uppenbarelse, kaffe, mocca, ett drag av körsbär, lite trämurket. Skulle troligtvis inte placera detta i Italien om jag fått det blint, inte sagt att det är dåligt. bara lite atypiskt. Fast det är klart det är något med den varma mustiga tonen med körsbärstopping som skulle kunna härledas till stövelland.


Smaken är rund med ett initialt sött anslag. Frukten är mörkt röd med lite syrliga körsbär, faktiskt rejält med syra i all generös drickbarhet. Lite murket trä och kaffe slår igenom, men luftas bort efter ett tag. Trots dess lättsamma anslag så finns det gott om uppstramande tanninerna och löfte om mer. Helheten kan sammanfattas med vitalt, lättdrucket med löfte om mer men lite för strömlinjeformat för att verkligen väcka mersmak. (87p)

Till maten överraskade Barolon med en fantastisk drickbarhet, jäklar anamma vilket härligt tillbehör till kalkonen med den gräddiga skysåsen. Så om ni har en flaska hemma som pockar på uppmärksamhet. Lufta länge, ha rätt tillbehör men det säkraste tipset är nog att vänta. Det tänker jag göra med resterande flaskor.

Tills nästa gång. Nu ska jag bara se till att överleva natten också...

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006. Dagen före som blev dagen efter som är dagen.. äsch God Jul..

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006

Jag och min fru försöker skapa våra egna traditioner kring helgen som kretsar kring födelse, död och masstro. Anledningarna är lika många som bra men den främsta är att vi helt enkelt har blivit en familj och en familj ska föra vidare vissa traditioner, tror jag i alla fall. Hursom är det trevligt att föra in nya traditioner som helt enkelt är baserad på vår vilja, hittills är mina bidrag: egenkokt skinka ( i ugn ca 100 grader och en tillagningstid som gränsar till oändlighet men gott blev det) , egengjorda spjäll (samma där som med skinkan) med tillhörande kvällsfrossa av det som inte passar sig på julbord och juldagsbrunch samt mustigt rödvinsdrickande dagen före julafton.

Spjäll med sweetcilli, honung, liquid smoke och soyatopping.

Lättsam mörk ale som sitter som en smäck såväl till revbenspjäll som en mustigare gryta. (Just nu på rea.)

Den första egna skinkan och  förhoppningsvis inte den sista.

Nu är det det sista bidraget som jag ska fokusera på. Mitt i all den masshysteri som stavas dagen före julafton befinner vi oss bilburna, cirkulerade med två små sovande barn i en medelstor svensk stad. De vuxna, jag och fru, turas om att löpa runt och utföra de sista bestyren inför den stundande helgen. Det är strax innan som jag kommer på den geniala idén att ett mustigt rött, främst för fruns skull, skulle vara trevligt att sippa på framför brasan. Att vi båda dessutom är så pass friskt att vi skulle kunna njuta av fler smaker än salt, sött och surt gör sitt till.

Oavsett vilket systembolag du passerar tröskeln till i vårt avlånga land så kommer du finna någon eller några viner gjorda enligt amaronemetoden. Om du dessutom befinner dig i ett litet till medelstort systembolag är det troligt att detta vin, åtminstone på hyllorna för stilla vin, är ett av de dyrare viner som finns tillgängliga. Bra eller anus? Även om jag dagen till ära tog denna flaska vin så är det absolut anus.

Döm av min förvåning när årets julklapp från min kära svärmor, hemkommen från stövelland, är en egenimporterad fantastiskt krämig, men ändå hårt nötig Reggiano Parmigiano. Tillsammans med fikonmarmelad kan det kvala in som årets combo när räkenskapens dag nu närmar sig. Fantastiskt god och fantastiskt vänligt till kvällens vin.

Som på egen hand beter som som följer:
Doft: Aningen överjäst ton, rödbärig med små drag åt vinbärshållet eller surkörsbär. Musitgt stram med ett litet alkoholstick om än väldigt litet. Vidare finns det lite tobak och örter, inte på något sätt sötaktigt vulgärt men nog sticker det lite i näsan allt.


Smaken: Fylligt alkoholstramt med ett smibittert avslut. Inledningen är åt det söta hållet utan att egentligen bli sött, frukten är fylligt varm med vissa drag av russin annars fullt med mogna mörka körsbär, katrinplommon, salmiak och ett avslut med knappt kännbara extremt finkorniga tanniner som stramar upp och ger ett förhållandevis torrt avslut.


Eftersmaken är lång och ganska stram med russin, körsbär, röda äppelskal och en aning träbitterhet. (88-89p)

Men är det någon gång som vinet inte kommer till sin rätt sönderplockat i ett provningsprotokoll är det en kväll som denna. Till den hårda osten och fikonmarmeladen är det mer än rätt, faktiskt farligt gott. För att summera inte så värst vin, men vilken ost och framförallt vilken kväll. Detta får mer än gärna bli en tradition..

Så till hur och varför detta inlägg blev till. Min kära son har en tendens att vakna i en tid som inte passar oss andra. Idag valde han 04:00. Upp, byta blöja, ge välling och söva om. Idag piggnade så klart farsgubben till så efter lite summerande får jag nu en chans att önska alla god jul, skulle egentligen inte ta fram datorn idag..

Tills nästa gång. Jag är tacksamt för alla tillfällen som vin passar i tider som dessa...

MASI Campofiorin 2007. Jag ger upp, nästan..

Igår var en trött dag, arbetsveckan var slut och hemma väntade samliv med mina kära. Tyvärr fanns inte orken, veckan har helt enkelt tagit ut sin rätt. Då som gubbinnan ur lådan rycker hustrun in och styr upp både mig och barnen. Vilken härlig människa.

Slutligen hamnade vi på en spontanövernattning hos mina föräldrar, något drickbart skall vi väl ha i oss efter sedvanlig lättlager till "kinamaten". MASIs Campofiorin har inte imponerat tidigare, resultatet av detta blev att Vård o vin medicinerade omprövning. Sagt och gjort, helflaska fram och denna gång i 2007 års tappning. Ännu en gång stoltserar de fem stjärnorna, vilket jag nu har lärt mig reflekterar årgångens kvalitet.

Träbetonad, antydan till mörk choklad, lite sura körsbär, inte speciellt generöst snudd på småsnipigt återhållen. Möjligen en antydan av tomat som snirklar sig fram. Träighten återhämtar sig med lite luft och försvinner in i den mörkröda frukten, en behagligare mer sammanflätad doft uppenbarar sig men generöst kan man inte påstå att det blir.


Överraskande sur, frukten är röd och åt det torkade hållet, läder och lite choklad slår an tonen i det strama och oinställsamma uttryck som avslutas med gott om mikroskopiska uttorkande tanniner. Avslutet är torrt och bra långt med mer torkad röd frukt.

Nej jag blir inte tjusad av denna återhållsamma Italienare, varken speciellt komplext eller generöst inbjudande. Ska bli intressant att se om detta kan utvecklas till något mer i framtiden. För mot bättre vetande rekommenderade jag detta till mina föräldrar som köpte i pluralis på de åländska farvattnen. Som tur var tyckte fadern att det var njutbart så något rätt blev det i alla fall.

Tills nästa gång. Idag är humöret bättre, men det dåliga verkar ha smittat frugan...

MASI Amarone Costasera 2006. Inskolningen forsätter och arbetslivet närmar sig med rasande fart..

Sista veckan som hemmapappa och sedan goddag förvärvsarbete, tur att jag mjukstartar med lediga fredagar. Finfint att fokusera på ledighet nu när jag "äntligen" får börja arbeta, men med handen på hjärtat så är pappaledighet något alldeles underbart härligt. Tur att jag får uppleva det igen inom en ganska snar framtid.

När vi var på den korta men intensiva "semestern" så införskaffade jag en av bloggvärldens minoriteter. Bespottad, föraktad, fuskande producenter och alldeles, alldeles underbart. Så kan man sammanfatta begreppet Amarone. För det handlar faktiskt inte om något annat än ett begrepp, att dricka amarone är folklig lyx. Att smutta på det torkade vinet från Veneto och samtidigt förundras över hur ett vin kan vara så fylligt och smakrikt. Men vad är det egentligen som väcker både förrakt och hänförelse? Finns säkerligen många aspekter men en som jag slås av själv är hur detta vin landar i gränstrakten mellan vin och likör. Med en egenhet utan att vara personlig. Nu har jag bara testat ett fåtal så det är en generalisering å det grövsta. Som så många andra gånger är det bäst att bilda sin egen uppfattning. Ett sätt är att handla i plural och följa utvecklingen på eget bevåg, först ut.

Mörk choklad, russin och andre torkade frukter, en hint av dill och rent av en klar doft av blod. Stor, eldig och inbjudande i all dess alkoholprakt, likör och port associationen är inte långt borta. Möjligen något för alkoholeldig i dagsläget för att helt och hållet tillfredställa min näsa men nog känns det välgjort och genomarbetat. Måste till något extra för att få så mycket extrakt från druvorna. En hata eller älska uppenbarelse, själv landar jag motsägelsefullt någonstans mittemellan.

Fylligt som sig bör med en skönt utfyllande munkänsla, en något småunken träsmak, gott om torkad men ändå fräsh frukt. Inledningsvis känner man av en viss sötma som sedan stramas upp av syran och avslutet som bjuder på gott om tanniner även om de känns publika i dess runda och inte fullt så sträva och krävande form. Nej det här är ett fylligt vin på ett publikt och välgjort sätt. Inte så mycket utmärkande nyanser i dagsläget utan lite mer av allt bara.

Eftersmaken är lång med katrinplommen, dadlar och russin. Man vet inte riktigt om man svalt eller om man har vinet kvar. Imponerande i all dess prakt.

Sammanfattningsvis känns MASI Amarone Costasera 2006 gediget, det är svårt att hitta några egentliga brister men en sak dyker upp när jag funderar på vad upplevelsen givit. Bristen på upplevelse, jag kan förstå att denna typ av vin blivit publikt eftersom det inte finns något att ogilla men samtidigt finns det inget att riktigt gilla heller. Nyanseringar, associationer till mer än torkad frukt och fat är det jag efterlyser, förhoppningsvis kommer det med lite tid. En sak är säker, jag tror att frugan går igång på detta och med handen på hjärtat så gör nog jag det också. För ibland kan det vara härligt med lite fullt ös där man låter sig bli bortsvept och lite smått bedövad i all prakt. Så här står jag med min vimpel mitt i mainstreamen och ropar, mera amarone, mera amarone. För ska det till en fyllig crowedpleaser så är detta absolut en väg att gå.. (90p)

Tills nästa gång. Dag 3 utan Pappa på dagis, ännu inte en middagslur...

Campolieti Ripasso 2008. Äntligen..

Möjligen beror det på en dag helt utan nästäppa, en familj som har varit i det närmaste stadiet av harmoni man kan komma med tre olika viljor, ett tvåtimmars arbetspass i trädgården eller som så ofta en kombinaion av samtliga faktorer. För det var länge sedan ett vin träffade så rätt som denna halva Italienskt rödtjut. Jag mistänkte att det var något i görningen tidigare då jag fick en väldigt positiv, om än omvälvande Italiensk, känsla under de tre dagar som jag drack halflaskan Morellino di Scansano 2007. Bättre spenderade 13 kr per dag får man leta efter, men mer om detta i ett senare inlägg.

Tillbaka till Campolieti Ripasso 2008 (nr 6792, 49 kr, 375 ml). Det som öppnade upp med en något endimensionell doft av körsbär, torkad frukt toppat med lite lösningsmedel utvecklar sig med ökande temperatur och vidare luftning till något helt annat. Körsbären är kvar men har blivit mörkare, lite choklad, mocca och läder samsas i en mer integrerad inbjudande helhet. Samma sak med smaken, de smått syrliga körsbären har sjunkit in och blivit mer avrundade även om syrligheten absolut finns kvar. Smaken drar också åt det mörka hållet med smått kännbara tanniner och en lång eftersmak som både bjuder på körsbär men även en dragning åt dill med lite träkänsla.

Jag riktigt känner hur mina möra axlar sjunker längre och längre ner ju mer jag tänker på kvällens härliga avslut. Till kvällsvickningen som består av lufttorkad skinka och en gräddig vitmögelost tror jag att vinet träffar mer än rätt.

Tills nästa gång. Det har blivit mycket Italienskt nu...

Masi Campofiorin 2006. Italienskt för hela slanten..

Längtan blev för stor och tiden för knapp, hem från staden och köpepizza är ett faktum. Det är något speciellt med en salt, flottig bortabakad Pizza. Av en ren slump hade jag slunkit in och köpt en lämplig halvflaska. Eftersom lyxformatet är begränsat fick en välkänd Italienare fungera som sällskap ur den lokala butiken. Producenten MASI är nog känd hos de flesta systembolagsbesökare, där Philipson-Söderberg förser den svenska marknaden med ett gediget utbud från den Italienska familjen. 

Just Masi Campofiorin 2006 (nr 5123) kan fås i halv, hel eller magnumflaska. Druvblandningen är Corvina 70%, Rondinella 25%, Molinara 5% och vinet är gjort efter Ripasso metoden där man låter Valpolicella få en andra jäsningen med hjälp av torkade druvor som skulle blivit Amarone om de fått vara kvar. Vinet lagras sedan 18 månader på stora fusto veronese (ca 600 liter) samt en liten del på barrique (ca 225 liter). Efter ca 2,5 år kommer den färdiga produkten ut för försäljning. Importören lovar att denna ska hålla 10-15 år en i sval källaren beroende på årgång.

Döm av min förvåning när jag möter en ganska trist snipig lite småsur historia. Doften är riktigt trevlig med kirshiga körsbär, lite mörka choklad drag och en rostad ekton. Smaken känns däremot tunn med en avsaknad av stuns i körsbärsfrukten, bristen på komplexitet och det småsura täcke som dör ut fortare än illa kvickt i den näst inpå obefintliga eftersmaken gör att vinet inte lockar till mersmak. Vinet känns lite föråldrat och ger överlag ett ganska trött intryck. Vad man skulle kunna lagra och förbättra i denna övergår mitt förstånd. Ok att halvflaskor mognar fortare men denna borde ju nyligen ha släpts ut på marknaden.

Tills nästa gång. Livet är fullt av överraskningar...

Ps. Efter en nämare titt på SB:s sida finner jag att provningsnoteringarna nästan är ett år gamla. Frågan är om ett år i SB:s hyllor gör detta med ett vin eller om det helt enkelt inte passar mina smaklökar? Ds