Masi Amarone Costasera 2006 och "gammal" Bergsparmesan. Så var det dags igen..

Samma vin, olika skepnader

Sjukdom och elände, lika bra att pigga upp sig när tillfälle ges. Varför inte ta reda på vad som händer med en Amarone om man väntar sisådär 6 år från skörd? Om man väntar fyra år på Masi Amarone della Valpolicella Classico Costasera 2006 (Köpte min för 199 kr på Ålandsbåten 2010, 2008 finns på SB nr 2345, 275 kr) kan det te sig såhär men nu, två är senare, är det faktiskt en helt annan skapelse. Olika flaskor? Absolut, men ändå.

Stor hyfsat nyanserad doft med gott om körsbärspigg frukt. Stoppningen är det verkligen inget fel på och nog för att det finns en del starkvinsvibbar men det är riktigt intagande i en stor, publik stil men ändå skönt balanserad. Med lite tid kommer några schysta mognadstoner fram, härligt.

Munkänslan är relativ slank, lite körsbärssyrlig faktiskt, varken tung eller tråkig. Riktigt matorienterat, pigg, aningen kärnbeska i slutet tillsammans med gott om andra italienska markörer. Tanninerna är kännbara, torra men ändå väldigt lena. Med lite tid och värme blir uttrycket rundare, mer tillgängligt men fortfarande snyggt strukturerat och väldigt tillgängligt. Eftersmaken är pigg, lång, aningen körsbärskärnor och mer vital mörkröd frukt. (90-91p)

Överst vin, nedan blomma

Ja vad hände egentligen? Det tidigare tunga, något mättade uttrycket är som bortblåst. Nu finns det ett härligt, fylligt och matorienterat vin som säkerligen skulle passa lika bra till en redig köttbit som kvällens chark- och parmesanplock. Och jo, den skäms verkligen inte för sig utan tillbehör heller.

Större bitar tack

Sedan skadar det inte att osten är min nya favvoparmesan, ja förutom den något maskulinare och mer krävande Vacche Rossen då förstås, Bergsparmessan med minst 30 månaders lagring, jo jag tackar ja. Mild, krämig med precis nötighet, komplex,personlig och ruskigt balanserad gör denna makalöst användbar, eller väldigt svår att stoppa väl du fått smakvittring. Möjligen framstår jag partisk, men det var det samma, den Gattimondo importerade osten är precis lika god för det. Om du är nyfiken har Roberto, den trevliga italienska gentlemannen som driver nämnda företag, skrivit en utmärkt artikel i ämnet. Och jo, osten finns att tillgå hos Ekonära Gävle, nöjd är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Fem sjuka, är det vad som kallas full hand?...

Tedeschi Amarone 2006 vs I Castei Amarone 2006. Inte varje kväll man är uppe till midnatt..

Två vin blev ett glas

Ännu en gång har helgen sprungit ifrån och lämnat en önskan efter mer. Konstaterade i en stilla kontemplation över livet att det faktiskt har gått 11 år sedan millennieskiftet. Elva fucking år, då ung och på toppen av världen. Nu, fortfarande ung enligt vissa och, överskörd av världen. Nja kanske inte riktigt men nog har det hänt ett och annat under dessa år som har ökat på gubbstatusen och minskat ungspolediton. Enligt en hastigt passerad löpsedelstrender kan man tydligen behålla den ungdomliga fräshören med vin, om inte så kan man kanske förtränga ett och annat bekymmer. Äsch egentligen är jag riktigt tillfreds med att vara både gubbe, vinsörplare och alla andra epitet som kan läggas till. Livet må ha sin gång men överlag är jag riktigt tacksam. Så tacksam och levande i nuet att jag korkade upp, vad jag trodde var, två goa flaskor vin för att avnjutas i trevligt sällskap.

Tidigare har jag provat ripassomodellerna mot varandra så det var med spänning som korken drogs ur Tedeschis och I Casteis tyngre Amaroneinnehållande flaskor. När väl sällskapet infann sig bjöds det faktiskt bara ur en flaska.

Anledningen var att Tedeschi Amarone della Valpolicella Classico 2006 (23,35 Euro hos der Wein Weber, nu 2007) kändes aningen för spritig i doften, körsbärslikör för att vara mer precis. Frukten var inte var det minsta torkad utan primär med en småjäst känsla. Köttfond säger kära frun och jag är beredd att hålla med. 


Smaken är också lite för krävande, inget lent och inställsamt här inte. Frukten är pigg och röd med mörkare inslag, syran tar plats och avslutet är riktigt tanninrikt. Det finns en beska och även här finns det ett påtagligt alkoholpåslag som drar ner intrycket. Eftersmaken är lite småbesk, hyfsat lång och lite kärnbetonat. Intrycken består i dagarna tre och förvånansvärt mycket går till matlagning.


Även om det inte känns som ett dåligt vin trumpetar det på lite för mycket för min smak, hoppas att några år i källaren gör susen för nästa flaska. (85-86p)

Konstiga smultron i slänten när det nalkas höst

Däremot var I Castei Amarone della Valpolicella 2006 (nr 80403, 252 kr) desto trevligare.
Solvarma söta röda bär, balanserat med en skön fyllig mörkare bakgrund. Det är inte den mest komplexa doft i dagsläget utan mer primärcharmigt. Samtidigt vilar det en tyngd i uttrycket som varken känns klumpig eller tillgjord, möjligen att det är lite svårt att sätta ursprung, skulle nog kunna vara något kvalititivt från vilken del av Italien som helst. Bra eller dåligt?


Smaken är fyllig och sötrund med gott om extraherad frukt. Det känns inte klumpigt eller uttorkat utan bara generöst och inställsamt. Det finns en antydan till mognad, lite läder, tobak men den låter nog vänta på sig ett tag till. Avslutet markeras med en knapp kännbar kärnkänsla och aningen bitterhet. Eftersmaken är lång med rund mogen frukt och lite ätdruvskärnor.  Skulle nog kunna vänta ut lite mer mognad för att verkligen bjuda upp men går, i dagsläget, hem hos hela sällskapet. (90-91p)

Tills nästa gång. Nu blir det treårs fika...

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006. Dagen före som blev dagen efter som är dagen.. äsch God Jul..

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006

Jag och min fru försöker skapa våra egna traditioner kring helgen som kretsar kring födelse, död och masstro. Anledningarna är lika många som bra men den främsta är att vi helt enkelt har blivit en familj och en familj ska föra vidare vissa traditioner, tror jag i alla fall. Hursom är det trevligt att föra in nya traditioner som helt enkelt är baserad på vår vilja, hittills är mina bidrag: egenkokt skinka ( i ugn ca 100 grader och en tillagningstid som gränsar till oändlighet men gott blev det) , egengjorda spjäll (samma där som med skinkan) med tillhörande kvällsfrossa av det som inte passar sig på julbord och juldagsbrunch samt mustigt rödvinsdrickande dagen före julafton.

Spjäll med sweetcilli, honung, liquid smoke och soyatopping.

Lättsam mörk ale som sitter som en smäck såväl till revbenspjäll som en mustigare gryta. (Just nu på rea.)

Den första egna skinkan och  förhoppningsvis inte den sista.

Nu är det det sista bidraget som jag ska fokusera på. Mitt i all den masshysteri som stavas dagen före julafton befinner vi oss bilburna, cirkulerade med två små sovande barn i en medelstor svensk stad. De vuxna, jag och fru, turas om att löpa runt och utföra de sista bestyren inför den stundande helgen. Det är strax innan som jag kommer på den geniala idén att ett mustigt rött, främst för fruns skull, skulle vara trevligt att sippa på framför brasan. Att vi båda dessutom är så pass friskt att vi skulle kunna njuta av fler smaker än salt, sött och surt gör sitt till.

Oavsett vilket systembolag du passerar tröskeln till i vårt avlånga land så kommer du finna någon eller några viner gjorda enligt amaronemetoden. Om du dessutom befinner dig i ett litet till medelstort systembolag är det troligt att detta vin, åtminstone på hyllorna för stilla vin, är ett av de dyrare viner som finns tillgängliga. Bra eller anus? Även om jag dagen till ära tog denna flaska vin så är det absolut anus.

Döm av min förvåning när årets julklapp från min kära svärmor, hemkommen från stövelland, är en egenimporterad fantastiskt krämig, men ändå hårt nötig Reggiano Parmigiano. Tillsammans med fikonmarmelad kan det kvala in som årets combo när räkenskapens dag nu närmar sig. Fantastiskt god och fantastiskt vänligt till kvällens vin.

Som på egen hand beter som som följer:
Doft: Aningen överjäst ton, rödbärig med små drag åt vinbärshållet eller surkörsbär. Musitgt stram med ett litet alkoholstick om än väldigt litet. Vidare finns det lite tobak och örter, inte på något sätt sötaktigt vulgärt men nog sticker det lite i näsan allt.


Smaken: Fylligt alkoholstramt med ett smibittert avslut. Inledningen är åt det söta hållet utan att egentligen bli sött, frukten är fylligt varm med vissa drag av russin annars fullt med mogna mörka körsbär, katrinplommon, salmiak och ett avslut med knappt kännbara extremt finkorniga tanniner som stramar upp och ger ett förhållandevis torrt avslut.


Eftersmaken är lång och ganska stram med russin, körsbär, röda äppelskal och en aning träbitterhet. (88-89p)

Men är det någon gång som vinet inte kommer till sin rätt sönderplockat i ett provningsprotokoll är det en kväll som denna. Till den hårda osten och fikonmarmeladen är det mer än rätt, faktiskt farligt gott. För att summera inte så värst vin, men vilken ost och framförallt vilken kväll. Detta får mer än gärna bli en tradition..

Så till hur och varför detta inlägg blev till. Min kära son har en tendens att vakna i en tid som inte passar oss andra. Idag valde han 04:00. Upp, byta blöja, ge välling och söva om. Idag piggnade så klart farsgubben till så efter lite summerande får jag nu en chans att önska alla god jul, skulle egentligen inte ta fram datorn idag..

Tills nästa gång. Jag är tacksamt för alla tillfällen som vin passar i tider som dessa...

MASI Amarone Costasera 2006. Inskolningen forsätter och arbetslivet närmar sig med rasande fart..

Sista veckan som hemmapappa och sedan goddag förvärvsarbete, tur att jag mjukstartar med lediga fredagar. Finfint att fokusera på ledighet nu när jag "äntligen" får börja arbeta, men med handen på hjärtat så är pappaledighet något alldeles underbart härligt. Tur att jag får uppleva det igen inom en ganska snar framtid.

När vi var på den korta men intensiva "semestern" så införskaffade jag en av bloggvärldens minoriteter. Bespottad, föraktad, fuskande producenter och alldeles, alldeles underbart. Så kan man sammanfatta begreppet Amarone. För det handlar faktiskt inte om något annat än ett begrepp, att dricka amarone är folklig lyx. Att smutta på det torkade vinet från Veneto och samtidigt förundras över hur ett vin kan vara så fylligt och smakrikt. Men vad är det egentligen som väcker både förrakt och hänförelse? Finns säkerligen många aspekter men en som jag slås av själv är hur detta vin landar i gränstrakten mellan vin och likör. Med en egenhet utan att vara personlig. Nu har jag bara testat ett fåtal så det är en generalisering å det grövsta. Som så många andra gånger är det bäst att bilda sin egen uppfattning. Ett sätt är att handla i plural och följa utvecklingen på eget bevåg, först ut.

Mörk choklad, russin och andre torkade frukter, en hint av dill och rent av en klar doft av blod. Stor, eldig och inbjudande i all dess alkoholprakt, likör och port associationen är inte långt borta. Möjligen något för alkoholeldig i dagsläget för att helt och hållet tillfredställa min näsa men nog känns det välgjort och genomarbetat. Måste till något extra för att få så mycket extrakt från druvorna. En hata eller älska uppenbarelse, själv landar jag motsägelsefullt någonstans mittemellan.

Fylligt som sig bör med en skönt utfyllande munkänsla, en något småunken träsmak, gott om torkad men ändå fräsh frukt. Inledningsvis känner man av en viss sötma som sedan stramas upp av syran och avslutet som bjuder på gott om tanniner även om de känns publika i dess runda och inte fullt så sträva och krävande form. Nej det här är ett fylligt vin på ett publikt och välgjort sätt. Inte så mycket utmärkande nyanser i dagsläget utan lite mer av allt bara.

Eftersmaken är lång med katrinplommen, dadlar och russin. Man vet inte riktigt om man svalt eller om man har vinet kvar. Imponerande i all dess prakt.

Sammanfattningsvis känns MASI Amarone Costasera 2006 gediget, det är svårt att hitta några egentliga brister men en sak dyker upp när jag funderar på vad upplevelsen givit. Bristen på upplevelse, jag kan förstå att denna typ av vin blivit publikt eftersom det inte finns något att ogilla men samtidigt finns det inget att riktigt gilla heller. Nyanseringar, associationer till mer än torkad frukt och fat är det jag efterlyser, förhoppningsvis kommer det med lite tid. En sak är säker, jag tror att frugan går igång på detta och med handen på hjärtat så gör nog jag det också. För ibland kan det vara härligt med lite fullt ös där man låter sig bli bortsvept och lite smått bedövad i all prakt. Så här står jag med min vimpel mitt i mainstreamen och ropar, mera amarone, mera amarone. För ska det till en fyllig crowedpleaser så är detta absolut en väg att gå.. (90p)

Tills nästa gång. Dag 3 utan Pappa på dagis, ännu inte en middagslur...

Capitel de'Roari Amarone 2006. What´s not to like..

Dag 1 - Gott
Dag 2 - Goott
Dag 3 - Gooooott

Capitel de'Roari Amarone (nr 12366, 175 kr) får mig att tänka på Vänner avsnittet där Racheal bakar en engelsk efterrätt där Joey är den enda som tar till sig mixen av ärtor, fläsk, grädde och sylt. Om man skärskådar varje beståndsdel var för sig i detta vin känns det inte helt rätt men helheten kan kännas mer än rätt.

Dag 1 öppnar vinet upp med ek och dill, under lurar lite frukt men det är nästan absurt likt en gammal träig Rioja. Associationen följer med precis i ögonblicket när glaset förs till munnen och den inledande fasen i drickandet börjar för att lika kvickt upphöra och övergå i en mer bränt trä och mörk chokladströslad frukt som sedan eldas upp för att sedan stramas till och utmynna i en riktigt lång slutklang av russin och annan torkad frukt. Vinet känns fylligt men ändå överraskande slankt och min spontana kännsla blir att vinet nog är mer matanpassat än smuttvänligt.

Jag bestämde mig tidigat att jag skulle följa vinet flera dagar för att riktigt kunna njuta av min farsdagspresent föga anade jag vad som skulle hände med vinet.

Dag 2 möts jag av en integrerad luktpalett, där jag hittar ek, lite dill men mestadels fyllig rödfrukt där jag kommer att tänka på övermogna jordgubbar. Smaken är fruktigt läskande med lite träighet och ett rejält med samma långa eftersmak som dagen innan. Russin och dadlar dyker upp, mest russin. Nu stoltserar vinet som ett riktigt smutt vin där lite parmesan och fikonmarmelad skulle göra susen. Skulle jag köpa detta vin igen och lagra? Troligtvis inte men det finns pigga syror och kännbara tanniner för att inte tala om den kryddiga alkoholen så det skulle säkert gå. Det är i vilket fall riktigt gott och överraskande lättsippat.

Dag 3 är det rikligt med fyllig torkad frukt, man kan ana eken i bakgrunden men nu utgör den bara bakgrund. En släng av jordgubben finns där och lukten smälter samman och ger ett mörkt intryck. Smaken är fyllig, torkad frukt med lite strösslad mörk choklad följer vinet genom munnen och ner i stupen. Lite bittermandel dröjer sig kvar i den långa eftersmaken. Dag 3 finner jag som klart bäst, ett lättgillat vin utan några störande moment som jag tror att många kan ta till sig.

Trots detta får jag inte samma glädjeyttring som Joey i vänner. Det blir inte en personlig favorit, vet inte vad det är men det är något jag stör mig på. Blir lite som en stor och flådig Merca, man åker bekvämt men är det inte lite "för" bekvämt. Kan få samma känsla här, är det inte lite "för" mycket? Hur som helst en underbar gest av ombudet till min dotter och en Merca är trots allt en riktigt flådig, trevlig och lyxig bil.

Tills nästa gång. Blir inte riktigt klok på Amarone?!...

Amarone Classico 2005. Sådant vi minns, del 2

Här kommer den andra...

Onsdagslyx blev fredagsmys...


Amarone Classico 2005 på halvflaska (nr 12363, 89 kr), en Italiensk baguette och en svensk lagrad hårdost. Detta är vad som väntar när min kära fru har lagt vår underbara dotter. Jag har sett fram emot att stifta bekantskap med denna smakkombo nästan hela veckan.
Så till vinet..Det börjar minst sagt lovande, en ung, näsborrsvidgande, kraftfull, lite sluten doft möter mig vid uppkorkandet av detta förhållandevis unga vin. En svag doft av rosor som övergår i dadlar och russin för att sedan fyra timmar senare samlas till en karftfull övertygande lite fatig doft.

Smaken som först var lite återhållen men kraftfull har blommat ut och blivit övertygande kraftfull. Ska bli härligt att se vad brödet och osten gör till. Ja jag var faktiskt tvungen att provsmaka lite trots att min fru fortfarande inte kommit.