Tedeschi Amarone 2006 vs I Castei Amarone 2006. Inte varje kväll man är uppe till midnatt..

Två vin blev ett glas

Ännu en gång har helgen sprungit ifrån och lämnat en önskan efter mer. Konstaterade i en stilla kontemplation över livet att det faktiskt har gått 11 år sedan millennieskiftet. Elva fucking år, då ung och på toppen av världen. Nu, fortfarande ung enligt vissa och, överskörd av världen. Nja kanske inte riktigt men nog har det hänt ett och annat under dessa år som har ökat på gubbstatusen och minskat ungspolediton. Enligt en hastigt passerad löpsedelstrender kan man tydligen behålla den ungdomliga fräshören med vin, om inte så kan man kanske förtränga ett och annat bekymmer. Äsch egentligen är jag riktigt tillfreds med att vara både gubbe, vinsörplare och alla andra epitet som kan läggas till. Livet må ha sin gång men överlag är jag riktigt tacksam. Så tacksam och levande i nuet att jag korkade upp, vad jag trodde var, två goa flaskor vin för att avnjutas i trevligt sällskap.

Tidigare har jag provat ripassomodellerna mot varandra så det var med spänning som korken drogs ur Tedeschis och I Casteis tyngre Amaroneinnehållande flaskor. När väl sällskapet infann sig bjöds det faktiskt bara ur en flaska.

Anledningen var att Tedeschi Amarone della Valpolicella Classico 2006 (23,35 Euro hos der Wein Weber, nu 2007) kändes aningen för spritig i doften, körsbärslikör för att vara mer precis. Frukten var inte var det minsta torkad utan primär med en småjäst känsla. Köttfond säger kära frun och jag är beredd att hålla med. 


Smaken är också lite för krävande, inget lent och inställsamt här inte. Frukten är pigg och röd med mörkare inslag, syran tar plats och avslutet är riktigt tanninrikt. Det finns en beska och även här finns det ett påtagligt alkoholpåslag som drar ner intrycket. Eftersmaken är lite småbesk, hyfsat lång och lite kärnbetonat. Intrycken består i dagarna tre och förvånansvärt mycket går till matlagning.


Även om det inte känns som ett dåligt vin trumpetar det på lite för mycket för min smak, hoppas att några år i källaren gör susen för nästa flaska. (85-86p)

Konstiga smultron i slänten när det nalkas höst

Däremot var I Castei Amarone della Valpolicella 2006 (nr 80403, 252 kr) desto trevligare.
Solvarma söta röda bär, balanserat med en skön fyllig mörkare bakgrund. Det är inte den mest komplexa doft i dagsläget utan mer primärcharmigt. Samtidigt vilar det en tyngd i uttrycket som varken känns klumpig eller tillgjord, möjligen att det är lite svårt att sätta ursprung, skulle nog kunna vara något kvalititivt från vilken del av Italien som helst. Bra eller dåligt?


Smaken är fyllig och sötrund med gott om extraherad frukt. Det känns inte klumpigt eller uttorkat utan bara generöst och inställsamt. Det finns en antydan till mognad, lite läder, tobak men den låter nog vänta på sig ett tag till. Avslutet markeras med en knapp kännbar kärnkänsla och aningen bitterhet. Eftersmaken är lång med rund mogen frukt och lite ätdruvskärnor.  Skulle nog kunna vänta ut lite mer mognad för att verkligen bjuda upp men går, i dagsläget, hem hos hela sällskapet. (90-91p)

Tills nästa gång. Nu blir det treårs fika...

I Castei Ripasso 2009 vs Tedeschi Capitel San Rocco Ripasso 2007. En mini weekend mitt i veckan..

Gårdagen, eller var det dagen innan, var lika semesterskön som de flesta andra dagar har varit. Tänka att vi får vara lediga tillsammans så länge, varje dag är lördag och risken att man inte uppskattar ledigheten är lika ofrånkomlig som den stundande hösten. Äh, nog om detta. Vi är lediga nu så det är bara att uppskatta för bövelen. I ett försök att bryta vardagenshelgen och få lite samkväm tog vi in på Hotell Edsken. Mer känt som Casa de las peras eller hembesök hos föräldrarna.

Kvällens längsta strå

Till första dagens grill stod en duell mellan I Castei 2009 och Tedeschi "Capitel San Rocco" 2007, två ripassos som jag tidgare provat med gott resultat. Frågan var hur dessa skulle stå sig nu när smaklökarna gått mot ett stramare håll. Riktigt bra tack, som så många gånger tidigare så beror allt på sällskap och tillfälle. För att göra det hela lite mer spännande låter jag frun hälla upp i en halvblind gissningslek, på grund av flera faktorer som middagens smått kaotiska förberedelser, små battingar och förtärande hunger blir noterna minst sagt schematiska men det ger ändå en solklar bild av de tvås olika personligheter.

I glas ett finns en stor, nästan likörartad doft. Frukten är lite sötaktig och de småjästa vinbären står som en plym ur glaset. Det finns lite stalliga toner och en småblinkning till bordå spär på mynnar ut i en doft som varken känns tung eller jolmig. Riktigt trevlig att sniffa på faktiskt.


Smaken är minst sagt munfyllande med gott om fräsh frukt, även om den inte känns primör. Vinet ger ett fylligt, småskitigt intryck men ändå med klass, finns egentligen ingen direkt tillhörighetskänsla utan är mest inställsamt, stort och fruktigt. Eftersmaken är även den inställsam, fruktig och bra lång.

I glas två är intrycket mycket mer slutet, elegantare och skirare frukt. Efter ett tag öppnar vinet upp med både vinbär och körsbär i en något stramare men ändå smått sötfruktig bärkorg.


Ett elegantare uttryck med mer återhållna uttryck, inte för att det på något sätt inte är generöst utan elegantare och något mer följsamt än glas ett. Eftersmaken är även här lång med bär och en pikant ekton. Med mer luft lyfter detta och går nästan om glas ett i drickbarhet.

Till maten var det dock en annan femma.

Ingen tvekan om vad som är vad. I alla fall inte om man har druckit båda innan. Till den helgrillade grisfilén var den något slösaktiga frukten och den generösa gestalningen i glas 1 till en klar fördel. Gillar man stilen så får man absolut valuta för pengen, Tedeschi "Capitel San Rocco" Ripasso 2007 (Nu 2008 hos der Wein Weber för 11,50 euro). (87-88p)

Den något stramare och elegantare I Castei Ripasso 2009 (nr 22409, 119kr) lever upp till mina förväntningar. Ok att det är ungt och behöver luftas men det är ett helgjutet vin som trots lite anonymitet bjuder på en skön och mjuk åktur även utan mat. (88-89p)

Kvällens andra duell var nästan lite för ojämn.

Glas 1, var så mycket bättre än..

..glas 2.

Tills nästan gång. Alltid lika trevligt borta men ändå bäst hemma...

Snacka om humörsvängning..

Det var meningen att jag skulle fortsätta på föregående inlägg för att komplettera smaknoteringarna på I Casteion, men det gick inte. Jag och vinet genomgick en transformering.

Först lite bakgrund.

Det är inte det enklaste att vara småbarnsförälder och samtidigt få tid över till sig själv. Dett har resulterat i en humörsvacka modell större. Så när middagen närmade sig och vår dotter valde att somna precis när maten fädigställdes tändes hoppet. Äntligen lite vuxentid, detta visade sig vara precis vad som behövdes.

..så till vinet

Maten smakade gudomligt och vinet var, en i sammanhanget, perfekt följeslagare. Det mörka och murriga passade mycket bättre till tända ljus än mitt tidigare granskande öga i dagsljus. De extra timmarna i karaffen gjorde säkert sitt till också men upplevelsen var total. Om du söker en objektiv bedömning läs mitt andra inlägg, detta inlägg är tillägnad kärleken. Kärleken till god mat och gott vin, kärleken till min lilla dotter men framförallt kärleken till att spendera tiden med den jag älskar.

Tills nästa gång, se det du har alldeles framför näsan. Ofta är det helt underbart...

I Castei Rispasso 2005. Kallt ute, men inne finns en värmade Italienare..

Del 1
Ikväll väntar chili och ingefärskryddade revbenssjäll. Marinaden är lika enkel som god, Honung, chilisås och soja, en deciliter av varje för varje 7-800 g kött. Detta får ligga över natten tillsammans med färsk ingefära, för att på kvällen gifta sig i 175 grader ca 30-40 min. Till detta ska vi prova en Italiensk Rispasso. En Valpolicella med en krydda av Amarone. I Castei Rispasso 2005 (nr 22409, 117 kr) drar lite åt det alkoholstinna murriga hållet. Läder, ek och lite torkad frukt trängs i luftgångarna. Smaken är mer solmogna röda bär, körsbär med små hintar av svartavinbär med en aningen jordgubb i avslutet som övergår i en framträdande ton av torkad frukt, russin och fikon. Sött men ändock en viss syra. Eftersmaken är kort, i allt en trevlig bekantskap dock lite intetsägande. Ska bli intressant att se vilket sällskap det är till maten.

Fortssättning följer