Vacche Rosse och Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 för att inte tala om Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008. Oj vilken lång titel..

Så lovande

Ibland kör jag rätt i diket, smakmässigt alltså. Händer mer och mer sällan men när det väl händer är det ingen vacker syn. Vad var de då som blev så fel? Tanken kändes rätt, go italiensk hårdost och gott italiensk tjut. Äsch varför hålla på det, denna gång var det vinets fel.

Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 (varuprov, kostar 210 kr hos ewine.dk) öppnar med en stor doft, gott om mustig frukt som drar mot jästa björnbär, skrämmande när en småsvulstig zin när jag tänker efter. Även om det finns gott om mörka moreller och en liten stramare kant med aningen alkoholkänning förblir doften aningen för burdus.

Munkänslan är smått kompromisslös, gott om mörk frukt även där men en stenhård inbäddad syra, ganska dirket tar en strävare, beskare ton vid med både läder, trä och allehanda kärnor.

Eftersmaken är bra lång, körsbärskärnsbitter med lite mer krävande inslag. (svårt att bedöma, nog för att det finns vissa kvalitéer men för mig blir det inte mer än godkänt denna kväll 80-81p)

Intressant och ganska långt från insmickrande men nej, ikväll är det tvärstop för min del. Uttrycket känns för stort, beskt och aningen för obalanserat. Till osten blir det rena katastrofen, smakerna funkar hyfsat först men sen skär det sig som värsta sura mjölken. Funkar faktiskt inte heller speciellt bra till kotletter med gräddig sås.

Röda kossor kan

Osten däremot var himmelskt god,
nog för att jag säkerligen är partiskt till min bit Vacche Rosse, från bekanta Gattimondo, men sanna mina ord om den inte uppfyllde varje liten förhandsönskan som möjligen poppat upp. Krämig, hård, muskulös, följsam, komplex, inställsam och underbar är bara några av associationerna som dök upp. Ja jag vet, det är en bit ost men när ost är så här bra så vete katten om det inte är den bästa bit parmesan som passerar min gom. Nu håller vi varje tumme som finns för att Ekonära får hem dessa godbitar, håll!.

Tills nästa gång. Man kan inte ha rätt jämt...

Tur att det finns mer vin

Pst. Ja just, räddaren i nöden heter Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008 (betalade någonstans runt hundringen när det begav sig) Såklart inte den bästa matchningen och såklart inte den mest komplexa varelse men såklart hade den vuxit sedan sist och såklart var det en lättnad för gommen efter denna attack. Efter lite tid i källaren kvalar denna in i segmentet, bra köp och absolut tänkbara kandidater för merköp. Om man inte har en ostälskande langare till hands så går det utmärkt att fylla på med en nyare årgång härifrån. (86-87p)

Tedeschi "Capitel San Rocco" Ripasso 2009. Var det får lov att gå fort..

En ensam flaska..

Antiklimax, skulle få hit stockholmskisarna Fredde o Uffe samt nuvarande skånepågen mr T (vart är din blogg egentligen, vill läsa om alla italienska reliker ;)), men icke. Familj, tid, förkylning och annat världsligt gjorde sitt och ännu en gång står jag här lätt överkörd av livet. Jaja, det kommer fler tillfällen. Synd bara på alla flarror vin som står herrelösa nere i den nystädade källaren, för att inte tala om all deceniegammalt som skulle hällas i glasen. Fast det är klart, har de överlevt tretti år kanske de överlever trettiett också. Och gällande de herrelösa flaskorna, finns säkert en och annan som hittar hem, ge det lite tid bara.

Lite uppiggande är dock vinet som förgyllt några kvällar, Tedeschi "Capitel San Rocco" Ripasso 2009 (varuprov, kostar 11,50 euro hos der Wein Weber), kommer i en ny mer slimmad version av sitt bättre jag.

Varmare italienska toner absolut, lite stramare känsla jo tack. Det här är välkomnande, hemtrevligt men ändå med en viss spänning på samma gång. Något som späs på med den köttigare ton som växer fram med tiden.

Munkänslan är fyllig, smått varmfruktig och aningen åt det runda hållet. Gott om plommon, jordgubb, körsbär lätt doppade i choklad. Inte sötsliskigt utan omfamnande och trevligt rund men med en stramare ton som accentueras av den trevligt balanserade syran och de kännbara avslutande tanninerna som biter ifrån en aning.

Eftersmaken är aningen torr, sitter i ett bra tag och även där finns balansen mellan frukt och fat. (87-88p)

Det här är nog den bäst balanserade, om än möjligen även den mest strömlinjeformade, av 07, 08 och 09 som jag har provat.  Lätt, ledig och tillgänglig samtidigt som det finns struktur och tyngd. Så här vill jag ha min ripasso, generöst fylligt med ändå med stuns och balans. Bara att hälla upp, gärna en stund i förväg, luta sig tillbaka och åka med.

..fast i källaren finns det sällskap

Tills nästa gång mina herrar...

I Castei Ripasso 2009 vs Tedeschi Capitel San Rocco Ripasso 2007. En mini weekend mitt i veckan..

Gårdagen, eller var det dagen innan, var lika semesterskön som de flesta andra dagar har varit. Tänka att vi får vara lediga tillsammans så länge, varje dag är lördag och risken att man inte uppskattar ledigheten är lika ofrånkomlig som den stundande hösten. Äh, nog om detta. Vi är lediga nu så det är bara att uppskatta för bövelen. I ett försök att bryta vardagenshelgen och få lite samkväm tog vi in på Hotell Edsken. Mer känt som Casa de las peras eller hembesök hos föräldrarna.

Kvällens längsta strå

Till första dagens grill stod en duell mellan I Castei 2009 och Tedeschi "Capitel San Rocco" 2007, två ripassos som jag tidgare provat med gott resultat. Frågan var hur dessa skulle stå sig nu när smaklökarna gått mot ett stramare håll. Riktigt bra tack, som så många gånger tidigare så beror allt på sällskap och tillfälle. För att göra det hela lite mer spännande låter jag frun hälla upp i en halvblind gissningslek, på grund av flera faktorer som middagens smått kaotiska förberedelser, små battingar och förtärande hunger blir noterna minst sagt schematiska men det ger ändå en solklar bild av de tvås olika personligheter.

I glas ett finns en stor, nästan likörartad doft. Frukten är lite sötaktig och de småjästa vinbären står som en plym ur glaset. Det finns lite stalliga toner och en småblinkning till bordå spär på mynnar ut i en doft som varken känns tung eller jolmig. Riktigt trevlig att sniffa på faktiskt.


Smaken är minst sagt munfyllande med gott om fräsh frukt, även om den inte känns primör. Vinet ger ett fylligt, småskitigt intryck men ändå med klass, finns egentligen ingen direkt tillhörighetskänsla utan är mest inställsamt, stort och fruktigt. Eftersmaken är även den inställsam, fruktig och bra lång.

I glas två är intrycket mycket mer slutet, elegantare och skirare frukt. Efter ett tag öppnar vinet upp med både vinbär och körsbär i en något stramare men ändå smått sötfruktig bärkorg.


Ett elegantare uttryck med mer återhållna uttryck, inte för att det på något sätt inte är generöst utan elegantare och något mer följsamt än glas ett. Eftersmaken är även här lång med bär och en pikant ekton. Med mer luft lyfter detta och går nästan om glas ett i drickbarhet.

Till maten var det dock en annan femma.

Ingen tvekan om vad som är vad. I alla fall inte om man har druckit båda innan. Till den helgrillade grisfilén var den något slösaktiga frukten och den generösa gestalningen i glas 1 till en klar fördel. Gillar man stilen så får man absolut valuta för pengen, Tedeschi "Capitel San Rocco" Ripasso 2007 (Nu 2008 hos der Wein Weber för 11,50 euro). (87-88p)

Den något stramare och elegantare I Castei Ripasso 2009 (nr 22409, 119kr) lever upp till mina förväntningar. Ok att det är ungt och behöver luftas men det är ett helgjutet vin som trots lite anonymitet bjuder på en skön och mjuk åktur även utan mat. (88-89p)

Kvällens andra duell var nästan lite för ojämn.

Glas 1, var så mycket bättre än..

..glas 2.

Tills nästan gång. Alltid lika trevligt borta men ändå bäst hemma...

Château Lousteauneuf 2005 & Tedeschi "San Rocco" 2007. Tänk vad en veckas ledighet går fort..

Vin är om möjligt den bästa måltidsdrycken som jag har stött på, ok att ett glas riktigt kall Cola till en fettdrypande hamburgare är något i hästväg men det är nästan fusk. Men förutom mat sällskap så är det riktigt trevligt att dricka ett glas eller två i goda vänner lag, både före och efter maten. Det är med viss förvåning som jag konstaterar att denna sorts vin inte trängs i facken nere i källaren. Det måste jag råda bot på, måste nog medge att det har blivit något vitt eller bubbligt nu under sommarhalvåret. Men i takt med att frekvensen på brasans sprakande ökar kan det vara lite extra värmande med något rött. Vilken tur att jag prickade två klockrena "comfort wines" i senaste köpet.

Vackert! Egentligen har jag inte erfarenhet att uttala mig om vad som är Bordå typiskt eller inte men det behöv inte i detta fall. När man får denna doft mot sig är det helt enkelt vackert. Det är klassiskt och generöst, fruktbetonat men ändå nedtonat komplext och med en snyggt klädsam ekkant. Om jag ska försöka dissiskera doftintrycket mer ingående, så hittar jag mörka plommon, svartvinbärsgele, ek och en svårbenämnd krydda samt ett drag av choklad.


Smaken är sval, fyllig, fruktigt avhållsam och med ett stramt avslut med hyfsad tanninkänning. Eftersmaken är ganska lång och mynnar ut i mer återhållen ek, vinbär och plommon. Fantastisk drickbarhet, följsamt och framför allt riktigt gott. Glasen hos mig och frun försvinner försvinnande fort.


Om man väger in priset, vilket i detta fall är helt berättigat så är jag riktigt glad att jag köpt på mig i pluralis. Rent spontant tror jag att detta är njutningsfullt flera år framåt, med start i kväll. (89-90p)

För att krydda till det hela häller jag upp ett andra glas, det är så mycket enklare att jämföra skillnader och likheter när man har två glas bredvid varandra. Även fast det är tredje dagen för detta vin och ursprunget inte är den samma så bjöd detta också på en härlig drickbarhet. Dags att dissekera.

Stram doft med en ytterst tydlig vinbärsgodis känsla, möjligen Antonbergs plommonchoklad. Efter ett tag kommer den klockrena associationen, sötsur sås med tillhörande asiatisk kolsallad. Inte fruktigt, inte komplext utan det är denna enda ton som sticker ut och skapar en doft association som inte är omisskänlig men svårbeskrivlig. Tidigare dagar tycker jag mig funnit både mörka plommon och lite körsbär men nu nästan endast detta.


Smaken inleder med ett sött anslag, fylligt, med en tydlig om än inte markerad syra som gör det hela något slankare. Frukten är fräsh men inte burdus eller stor, även i smaken återfinns vinbärsgodisplommonshokladsötsursås känslan från doften men nu är den mer komplex och samsas med andra frukter. Avslutet är inte lika långt som i första glaset men en klar körsbärskärna tittar fram tillsammans med de riktigt småkorniga tanninerna bildar de ett torrt och upstramande avslut. 


Möjligen att detta inte låter så gott och jag måste nog medge att det var klart sämst denna tredje dag, dag ett var frukten mer slösaktig och det gick inte att ta miste på drickbarheten att döma av de glada minerna kring bordet. Så nog för att intrycket lever lite på gamla meriter men även utan dessa är det ett personligt, bra rödtjut. (88p)

När vin smakar och beter sig som dessa två är jag lycklig, nej rättelse jag är nöjd. Nöjd att jag köpt dessa, nöjd att jag rekommenderat dessa, nöjd att jag har fler flaskor kvar men framför allt nöjd att jag fått hjälp att hitta dessa guldkorn. Båda går att få till en högst rimlig, nej fyndmässig peng hos der Wein Weber.

Tills nästa gång. En avklarad, två kvar...