Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007. Jesus är en superstar..

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007

Ibland behövs det bara lite tid, lite tid för att förlåta, smälta samman och ge ett mer solitt förhållande. Tid för att Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007 (köpt sommaren 2010 för 165 kr) skulle få aningen mer sting helt enkelt. Tid för att locka fram lite undervegetation, rosblad och tryffel, för att hela uttrycket skulle bli charmigt italienskt med en självklarhet och charm. Smaken är fortfarande åt det slanka hållet, men tiden har gett det aningen mer pondus och en helhet som är balanserad, sirlig med precis rätt dos italienska surkörsbär för att göra det så där pastapizza vänligt. Glaset försvinner i takt med den fetare animaliskt smakrika salsiccian uppstekt med tomatpuré, soltorkade tomater, haricots verts och hantverksgjord fusilli toppat med en näve kapris, både mat och dryck är i samspelt harmoni och avslutas samtidigt. Men vänta nu, lite luft gör den eleganta gentlemannen än mer morrig, bären i smaken mörknar, hela uttrycket blir mer barololikt och tanninerna börjar naffsar mig i hälarna. Får helt plötsligt en känsla det kan ge ännu mer aningen till tid och maten till blir helt plötsligt onödig. Nu är det mer än fullt njutbart på egen hand.

Tills nästa gång. Och Judas kan verkligen rocka loss...

Brunello di Montalcino Fattoi 2008. Ingen dag den andra lik..

Brunello di Montalcino Fattoi 2008

Jag tror att man måste vara vinnörd själv för att verkligen förstå vad trevligt det är när någon av de nära och kära köper vin åt en. Till skillnad från vad vissa tror är det varken svårt, konstigt eller händer särskilt ofta. Så när jag minst anar står jag plötsligt med en okänd Brunello i handen. Tack hjärtat, du kan konsten att överraska en make på kärlekskommersialismens största dag.

Brunello di Montalcino Fattoi 2008 (nr 3097, 201 kr) torde vara en av Sveriges billigaste och lätt tillgängligaste Brunellos. Men låt dig inte avskräckas av det, firman har varit i familjens ägor i generationer, vinet i fråga får ligga 4 år innan försäljning, varav två år på fat. En snabb koll på wine-searcher visar att vinet är bra mycket dyrare ute på den fria marknaden. Varav inget egentligen säger något om hur vinet smakar, lika bra att testa själv.

Ahh, vällust ända in i benmärken, mörk härligt följsam frukt, balanserat, välkomnande och med precis mycket italienskt klister/lösningsmedel på toppen. Följer precis samma spår i munnen, allt sitter på precis rätt plats, varmt, välkomnande, stort utan att vara burdust, ek utan att vara ett monster, mjuka tanniner som torkar upp svalget på ett föredömligt sätt och en eftersmak med precis rätt dos körsbärskärnor för att inte verka allt för generöst eller snipigt.

Direkt tillgänglig, välgjord, välkammad med precis så mycket l'italiano för att känna sig välkommen men inte påflugen. Struktur och uttryck formligen hojtar merköp, om du är lagt åt det hållet. Ikväll nöjer jag mig med en stor kupa och ett stort leende på läpparna. Ok, jag köper mer, sådetså.

Tills nästa gång. Eller hur är det egentligen?...

Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V. Borta bra..

Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V

För ett tag sedan, faktiskt någon månad ser jag nu, slängde jag iväg en fråga till Kåre Halldén, som bland annat driver siten Spruce Up och har skrivit boken med det passande namnet Champagne - Din guide till bubblornas värld, om han månne hade en upplevelse som jag inte borde vara utan. En beställning senare var Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V redo att hämtas ut i närmaste butik.

Huré Frères ligger i Premier Cru byn Ludes, mitt i hjärtat av Montagne de Reims. Firman grundades i början på 1980-talet och producerar årligen ca 85 000 flaskor. Idag är det François Huré som står vid rodret och vid hans styre har huset fått bättre anseende. Själv har han hyllats som en av åtta vinmakare i Champagne som utgör "nya dreamteam" i tidskriften L'Equipe.

Mémoire Extra Brut N.V (nr 73854, 430 kr) är något så ovanligt som en solera Champagne, basen utgörs av sammanlagt 28 årgångar där den första är startsatsen anno 1982. Man tar alltså ut lite och pytsar i lite nytt allt eftersom. Blandningen av 45% Pinot Meunier, 45 % Pinot Noir och 10 % Chardonnay får vila ett år på ekfat och sedan tre år på flaskan innan det extra torra "minnet" är färdigt.

Doften är minst sagt intagande, småmogen men underbart fräsch på samma gång, färska champinjoner, gula äpplen, nötter, citrus och kanske lite honung, varav inget egentligen spelar någon roll egentligen för när det doftar såhär är det bara att luta sig tillbaka, tacka och ta emot.

Eget, det är det första som dyker upp när jag tar en första sipp, lite skog, svamp, aningen oxidativ, sherry kanske, pigg syra som riktigt biter tag i gommen, fruktig också. Om starten formligen öser över munnen med intryck, syra och en vägg av mousse blir mittenpartiet kanske aningen tunt. Avslutet snörper dock upp med en rund syrlighet som mynnar ut i en lågmäld men hyfsat lång ton av citrus och gula äpplen.

Om hela uttrycket hade haft samma intensitet och komplexitet som doften och starten hade jag varit vrålimpad, nu stannar det ändå vid en småknasigtkomplex personlig och helgjuten upplevelse.

Till nästa gång. Men fru hemma är klart bäst...

Pst. Efter tre dagar öppnad är den fortfarande vid god vigör, känns nästan fräschare än när jag öppnade och hela uttrycket är mer homogent om än att det egna också är aningen nertonat. Förbaskat gott är det i alla fall.

Serge Mathieu Brut Prestige N.V. Tillfälligt fast..

Serge Mathieu Brut Prestige N.V

Jaha då ska vi se, en snabb koll på Google maps visar tydligt att Serge Mathieu kunde haft bättre förutsättningar landmässigt. I Champagne, ja i likhet med många distrikt, är det a och o om druvorna oldas på rätt ställe. Aube, där familjen Mathieu levt sedan 1700-talet, ligger alltså söder om det klart bättre ansedda Marne, men skam den som ger sig. De 9 ekologiskt skötta hektaren från byn Avirey-Lingrey ger en årlig skörd på ca 90 000 flaskor som ska visa världen att det går att producera bubbel i världsklass även här, Richard Jennings hör till en av de troende, vår egna Champagnefantom Richard är inte lika frälst. Bäst som alltid att göra sig en egen uppfattning. Mitt första besök blir hos Brut Prestige, 66% Pinot Noir och 34% Chardonnay, den mest feminina i uppställningen, spännande.

Och ja, jag är helt klart andligt sinnad, Brut Prestige N.V (nr 76245, 299 kr) kommer med en guläpplig, fräsch doft med en viss rondör, tillsammans med ett fetare mineral inslag parat med en lätt tropisk frukt ger det ett riktigt förföriskt första intryck. Munkänslan är skön med lite småagressiv  mousse, medelfyllig åt det lättare, friskt med småsyrliga äpplen, något litet småtropiskt, mandarin kanske, ett skönt uppiggande slut med något småbeskt men smaksamt över sig. Eftersmaken är bra lång med gott om stenig mineral, äppelsmakande päron eller om det är tvärt om och ett stänk citron.

Kittlar dödskönt, kombination av nerv, känsla, struktur och fylligare slösaktighet spelar helt rätt på min lyra denna kväll. Kommer så nära kärlek ett första möte kan göra och känslan när flaskan är slut är inte tomhet utan lycka. Mat? Absolut. Mer? Självklart. En av de bättre N.V jag smakat? Jo.

Till naturchips med vispad syrad grädde smaksatt med citron och en klick löjrom satt det osmakligt bra.

Tills nästa gång. Livet, maten och döden...  

Duval-Leroy Brut Rosé Prestige N.V. Julmarknad i spöregn..

Duval-Leroy Brut Rosé Prestige Premier Cru

Det här med rosé kanske inte är så dumt ändå, om det kommer från Champagne vill säga. Både Roederer och Gosset har tjusat mig, får se hur Duval-Leroy lyckas. Duval-Leroy gör denna rosa variant enbart av premier cru druvor, 80% Pinot noir och 20% chardonnay. Sedan Carol tog över familjerodret 1991 sägs stilen vara elegant, frisk och mineralrik, eftersom de funnits sedan 1859 antar jag att de gjorde saker halvhyfsat innan också. Av de 5,5 miljoner flaskor som produceras årligen förser de 200 egenägda hektaren ungefär en fjärdedel, vilket i Champagnemått, är en stor andel. Failjen har i alla tider haft sitt säte i byn Vertus, i hjärtat av Côtes des Blancs.

Rosé Prestige Premier Cru N.V. (nr 7901, 399 kr) har en lätt brödig, elegant och finstämd doft med ett diskret stänk av smultron. Efter ett tag växer det fram mer röd citrus, mineral och vita blommor.
Härligt mjuk mousse, smått gräddig, vinner helt klart en något varmare temp. Frukten är pigg, lite lingonsyrlighet, stenig mineral och ett riktigt piggt avslut som mynnar ut i en lång, rödcitruskrispig eftersmak. Helheten känns verkligen solid, pigg och krispigt balanserad med en ständig mineralnärvaro. För att sammanfatta i två ord, lättdrucken njutning!

O ja, kommer ni ihåg pralinerna Passion från Gefle Chocolaterie? Här har du en perfekt matchning, skönsång ända från början till slut.

Tills nästa gång. Pået igen imorgon...

Jacquesson Cuvée nº 736. Vart är snön?..

Viña Champagne från Schott Zwiesel

Jacquesson Cuvée nº 736 

Är man normalstörd så är man, nu har turen kommit till hotellvänlig champagnehink och glas. Vet inte hur många gånger jag har byggt något med en påse och isbitar bara för att förfäras över dess otillräknelighet och tiggt till mig ett par lika otillräkneliga flöjtar i hotellfoajén. Nu har jag investerat i en Ice Bucket i plast från Pulltex och ett par okrossbara, i alla fall vill jag tro det, Viña Champagne från Schott Zwiesel. Tar lite plats men åker man bil är det inga problem, eller? Jaja vi får se, denna afton förgylldes dock på ett föredömligt sätt.

I hinken hittas först en något varm men sedan perfekt kyld Jacquesson Cuvée nº 736 (nr 7436, 369 kr) som släpper ifrån sig en härligt frisk och bra stor doft med en blyg pikant brödighet, gula omogna äpplen och gott om mineral, mest sten men även en del skaldjur. Munkäsnlan är år det slankare elegantare hållet, en otrolig renhet och riktigt tunggripande syra som inte känns aggressivt stickig utan snarast munrensande och uppiggande, den mjuka och välgörande mousse gör sitt för att lätta upp men det är en tajt skapelse vi har att göra med. I smaken kan nämnas förutom syrliga äpplen, en aning bröd och ett lass med stenig mineral, kalk kan nog förklara det bäst. Eftersmaken är äppelsyrlig med en ihållande klang av ännu mer mineral.

För er som inte vet, kan jag som ganska nyligen blev varse, berätta att Jacquesson inte väljer att släppa en bascuvée med liknande stil varje år utan låter årgången säga sitt. I nº 736 utgörs basen av 2008 och resterande 34% utgörs av äldre skvättar. Jag tycker att det är riktigt tydligt att vi inte har att göra med en "vanlig" bascuvée, uttrycket är helt enkelt för vågat och eget för att kunna kopieras från år till år. Det måste nog anses finnas en dos aquiered taste mitt i denna kalkrika skapelse. Vi, jo denna gång är vi tydligen överens, diggar detta skarpt. Och trots att det är ytterst njutbart i dagsläget kan jag inte låta bli att undra vad som händer med lite tid ifred.

Jaquesson är i sällskap med Bollinger, Egly-Ouriet, Krug, Salon och Selosse de enda champagnehus som fått tre stjärnor av La Revue de France. Vilket i sig inte säger mig mycket, fast det är klart att dessa utmärker sig ganska rejält med tanke på att det finns ca 5000 odlare i champagne. Huset grundades 1798 och Napoleon lär ha varit ett stort fan. Redan på mitten av 1800-talet sålde huset mer än en miljon flaskor, jämfört med de ca 350 000 flaskor som produceras nu. Kvaliteten var tydligen ett problem under början och mitten på 1900-talet men på senare år har man ryckt upp sig ordentligt och förutom den franska tidningen ger Richard Juhlin stora tummen upp till druvjuicen som bröderna Laurent och Jean-Hervé förmedlar från Avize, Aÿ, Dizy och Hautvillers.

Tills nästa gång. Idag smyger vi på Tomten...

Pst. Puteljen, Vintomas, Uffe och Björnstierne för att nämna några som smakat innan.

Psst. Lite härlig nördinfo, 53%Chardonnay29%PinotN18%PinotM, Dosage: 1,5g/l, deggad: Oktober 2012, Grand o Premier Cru i Grande Vallée de la Marne och Côte des Blancs, 252.992 flaskor, 9432 magnum, 346 jeroboam. Allt från etiketten, just love it!

Berlucchi Palazzo Lana Brut Satèn 2004. Städdag..

Palazzo Lana Brut Satèn

2004

Mer italienska bubbel, svårt att låta bli när mina två andra smakprov från Berlucchi föll mig så i smaken. Palazzo Lana Brut Satèn 2004 (nr 76332, 379 kr) är en av Berlucchis toppar, 100 procent chardonnay, allt från den egna gården och mestadels frirunnen must. Som en italiensk vän skulle uttrycka det, the best of the best!

Till en början blir jag lite besviken, nog för att doften är otroligt finstämd och elegant men aningen återhållen. Det som letar sig fram är dock rasande läskande. Tur att den beter sig så mycket bättre i munnen. Smekande, otroligt len moussen, homogen, lite honungsrunt, inte ett stickspår åt något tråkigt håll utan sammanhållen harmoni. Som doften skvallrade om känns uttrycket väldigt ungt, trots nästan 10 år från skörd. Fast det är klart, inte direkt så att jag lider i dagsläget, se dock till att låta temperaturen stiga från kylskåps kallt för att verkligen njuta av den flörtiga fräscha frukten och de djupare komplexare tonerna av rök, sten och skaldjur. Behöver jag säga att det är det godaste italienska bubbel jag sippat på, för att inte tala om det dyraste. Den där riktiga wow-känslan som infann sig när jag provade 61:an uteblir dock, trots att det är "the best"!

Zalto sweet

Blev aningen besviken när jag provade mina nya bubbelglas, Zaltos sötvin. Jag trodde verkligen att kupan skulle vara perfekt för lite mer moget bubbel, trots att det "egentligen" ska snurras sött i dessa. Troligtvis var denna för ung, för drycken kom inte riktigt till sin rätt i näsan, däremot bredde drycken ut sig förträffligt i munnen tack vare den generösare öppningen.

Tills nästa gång. Alla dagar smakar inte lika gott...

Pst. Både Magnus och Per-Olof har smakat.

Artisan Halbturn red 2008. Paarty!

Artisan Halbturn red 2008

Zalto Bordeaux

Det hela började egentligen på ett helt annat sätt, något i stil med:
Hjälp! från tonåring till övergångsålder på ett år. Flaskvariation i all ära men inte var det väl så här jag mindes vinet från förra året? Missförstå mig rätt, det handlar verkligen inte om någon dissning, snarast tvärt om, mycket av det som charmade mig för ett år sedan finns kvar. En vidöppen sval men mörkbärig doft, ett uttryck som inte har någon speciell tillhörighet men samtidigt är så egen att det blir speciellt. Kanske en aning mycket ek i smaken och kanske lite slappt men fortfarande ett ytterst välkomponerat vin i en mjuk stil som passar många. Så, se det snarast som en uppmaning att våga prova något nytt, varför inte ett Österrikiskt vin? Fast det är klart, om du har någon Artisan Halbturn red 2008:a (finns hos handlavin.se för 259 kr) kvar kan det vara läge att dricka upp.

Och sedan: Fortfarande samma mörka och lockande bärighet i doften men smaken har vuxit på sig, de något påklistrade känningarna från eken är som bortblåst, kostymen har stramats till och lite höstlöv och jordhög tillkommit istället. Helheten är följsam, insmickrande men med svalka och komplexare personlighet. Avslutet gör sig nu påmind istället för att ta ett steg tillbaka och utvecklingen är precis så bra som jag hade hoppats på. Det enda! som krävdes var att flaskan stod öppen i ett dygn, så vi som har några 08:or kvar behöver inte skynda till korkskruven, åtminstone jag ska nog försöka lura ut någon till mognadston ur mina.

Nu när jag får en känsla för hur det utvecklas känns det extra roligt att jag stoppat på mig några magnumflaskor av både 2010 och 2011. En rolig detalj med vin och vinmakare, de magnumflaskor som görs får man förbeställa och magnumflaskorna är dessutom billigare än två enkelflaskor. Det kallar jag kundservice.

Tills nästa gång. 13 femåringar, kan gå hur som helst...

Burlotto Langhe Nebbiolo 2011. För fem år sedan..

Burlotto Langhe Nebbiolo 2011

Orrefors Mature

Det är inte dig utan mig det är fel på, hur förklarar jag annars att det inte uppstod någon riktig kärlek till Burlottos nebbiolo från finaste Barolomarker, superårgången 2006 och hanterat varsamt i stora fat. Försökte gjorde jag verkligen, tre gånger faktiskt, men nej det klickade aldrig på riktigt. Fem år senare, vet inte om det är för att de unga stockarna har vuxit på sig en aning, preferenserna kanske har förändrats eller att det helt enkelt är ett bättre vin men nu finns det känslor för Burlotto Langhe Nebbiolo 2011 (Finns hos Atomwine för 140 kr plus frakt). Och nej, det började inte bra denna gång heller. Men snurr, snurr och lite till snurr så lossnade det. Fortfarande farligt slankt för att passa alla men huja vilken underbar varelse. Totalt befriad från betungande ek, hallon och salmiakpastill dansar ikapp med surkörsbär, apelsin, rosor och någon färskare trävariant. Farligt lätt men med betryggande botten som säkert kommer växa både ett och två snäpp med lite tid på rygg. Läskande syror, förförande, elegant med ett avslut som torkar upp, piggar upp och lämnar en färsk känsla av nytuggad träpinne och röd sirlig frukt. (88-89p+)

Ett vin som måste andas, ett vin att andas med, ett vin som behöver sin smak, ett vin som smakar, ett vin som behöver sällskap, ett sällskapsvin. Vet inte hur ni gör men jag dricker och sparar, med största glädje och tillfredsställelse. Fruns ansiktsuttryck visade klart ett annat sätt att se på saken, surt och ofärdigt, jahaja lite mer åt mig alltså.

Tills nästa gång. I helgen blir det party, inte att förväxlas med förra årets kalas...

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011. Gräsänkling..

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011

Tack och lov för infriande förväntningar, det är en mörk bärig doft med en lätt orientalisk krydda. Intagande, där jag först fastnar i ett bryderi, hur kan något så lätt ändå ha sådan tyngd. Ju mer jag snurrar desto säkrare blir jag på att det finns något sött där också. Äsch lika bra att smaka.

Lätt och slankt till en början, mörkröda rent polerade bär, sedan kickar hela den där syra tannin grejjen in, mer torra uttorkande tanniner än syra. För trots ett slankt och till en början ganska följsamt uttryck finns det gott om kraft i flugviktssmällarna. Inte alls lika charmigt och inställsam som jag minns 2010:an utan mer av allt, mörkare och personligare. Eftersmaken sitter i ett bra tag, torr frukt, krydda och lite stjälk.

Det här var gott, men sanna mina ord, det kan alla gånger bli godare. Lägg till lite mognadstoner, nedslipade tanniner och ett mer integrerat uttryck till dagens charm, salmiaksten och polerade nästan runda frukt så har du en riktigt slagstark kombo. Bättre än 10:an? -Ajajaj, ok låt bli att vrida armen ur led, jag erkänner, nästan. Med tid och luft slipas tanninerna ner men fram kommer mer surkörsbär och vulkanrök, me like.

Körsbärsblommor och Zalto Burgundy

Och ja, körsbärsblommorna i vårt jätteträd är helt och hållet underbart vackra.

Tills nästa gång. Bara att hoppas på en lugn kväll, åtminstone tills frun är tillbaka...

Pst. Finns ett antal ströflaskor kvar på gröna skylten för 137 pix, skynda, skynda.

Pesquier Gigondas 2010 o 2011. Ständigt dessa trädgårdsprojekt, jag bara älskart..

Domaine du Pesquier Gigondas 2010 och 2011

Då var det dags igen, två årgångar, samma vin, låter dem sakteliga vandra upp från 15 grader till rumstemp (ca 20). De tjockbottnade brillorna är på, den oberoende experten är inkallad, sa jag att jag gillade 2010:an skarpt förra gången.

2010:an sparar inte på krutet, öser på med en mörk bastant fruktmatta blandat med örter, lite gummi och trots ett svalt anslag vet man att man hamnat i en solig sydfransk sluttning. Med lite tid murrar det på sig en aning, lite mer alkohol märks och det känns blommigare. 2011:an är elegantare, lättare rödare frukt, slankare men ändå långt från tunn. Växer också på sig med ökad temp, kralligare men bibehåller en elegantare, slankare framtoning.

I munnen visar båda vinerna vart skåpet ska stå, 2010 lägger i en högre växel, mer krävande, köttigare med mörk mustig frukt, gott om örter, som nästan upplevs lite småbittra, tanniner och ett bitigt småbittert avslut. Hela skapelsen säger med ganska bestämd röst att jag är för snabbt på, lufta eller låt ligga ett tag. 2011:an är något helt annat, upplevs nästan söt i jämförelse. Rödare mer polerad frukt, direkt njutbart på ett helt annat sätt, även denna har en släng av örtbitterhet men på intet sätt i jämförelse med 2010:an, mer balans och elegans. Kan säkert växa någon storlek i komplexitet med tid men dricks med fördel idag.

2011, klart bäst idag

Någon dag senare får jag det bekräftat, båda blir följsammare, mer mot motten, dock behåller 2010:an en ganska påtaglig örtbitterhet. Ingen tvekan om vilket som presterar bäst, frun håller med.

Tills nästa gång. Den där latmasken kan nästan göra lite ont ibland...

Pst. 2011:an kan du hitta på bolagets hyllor för rättvisa 145 spänn.

G.D. Vajra Barolo Albe 2007. Dagens först krypning..

Barolo Albe 2007

från G.D. Vajra 

Sticker ut näsan och påstår att detta är det bästa man kan hitta på lantbolagets hyllor om man inte har en läggning åt sylt och alkoholdränkta russin förstås. Lite sådär lagom småvresig som sig barolobör, såklart är det tillgängligt, skulle inte fått så många hyllmeter annars men det går inte att ta miste på den sköna lätt parfymerade doften av krossade röda bär, mentol, lite tobak och jord. Eller den smått krävande munkänslan med en skopa mörkare bär, uppbackande syra, mörka outveckalde toner med en sula sottobosco och kännbara småtuggiga tanniner. Det är helheten som visar var nebbioloskåpet ska stå, tillgängligt, charmigt, lite småkantigt, ursprungstassande men aldrig dåligt eller tråkigt. Känns nästan overkligt bra att man kan spontanrycka detta nästinpå varthän du hittar en grön skylt, dessutom för under 200 pix.

Tills nästa gång. Jadu, den första krypningen någonsin för att vara exakt...

Pst. Fler som fastnat för folkhemsbarolon, här, här, här, här, här och här.

Psst. Blev varnad, aningen sent tyvärr, men efter ett tag öppnad kryper det fram ganska ordentligt med likörtoner. Frukten går tillbaka och helheten förlorar tyvärr sin initiala charm.

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010. Är det redan mitten av April?..

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010

Jag diggar Châteauneuf-du-Pape, tyvärr har den sorten kommit någon i skymundan här hemma på sistone. Har en del i källaren men vågar inte riktigt korka ur. Det sagt är det definitivt skillnad på Schattenöff och Schattenöff, anabolamuffiga, överextraherade, spritiga eller allmänt syltiga och slösaktiga göra sig icke besvär om det däremot finns mycket frukt, härlig kraft, en och annan ekkyss, uppbackande syra och tanniner då spinner jag igång. För att inte tala om att några år på rygg brukar göra susen.

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010 bjuder på en varm pust av vinbär/jordgubb/hallonsylt, salmiak och örter. Ungt men med ett härligt sug och ett djup som lovar gott. Smaken är på intet sätt sämre, gott om frukt, svalare än doften angav, riktigt sval faktiskt, uppiggande syra, litet stänk örter, gummi och salmiak bäddas in i en balanserad, men framförallt följsam pigg helhet. Fantastiskt drickbart detta. Slutet stramas upp en aning och lämnar en medellång eftersmak med pigg frukt, örter och lite kärnor. (89-90p)

Känns lekande lätt, men med en betryggande tyngd. Snarare som en bättre balanserad Côtes-du-Rhône Village än en mustig Ch9, eller kanske är det tvärt om. Vill man ha en drickfärdig, tillgänglig men på intet sätt tunn fransos till fina grytan, ost eller bara som sippvänlig sällskap har man absolut hittat rätt. Om jag ska försöka mig på en vild gissning har årgången gjort sitt och skänkt både syra, balans och följsam elegans.

Påvens vin?

Tills nästa gång. Hänger inte riktigt med...

Pst. Trots att den är ytterst tillgänglig redan nu tror jag någon flaska bör sparas, kan nog bli både ett och två snäpp komplexare med lite tid.

Psst. Prissättningen är det inte heller något fel på, bara att leta på.

Pssst. Blir inte riktigt klok på hemsidan, säkert modern och påkostat men aningen för skruvat för min smak.

Château Labegorce Margaux 1999. Det här fyller jag gärna mitt ägg med..

Château Labegorce Margaux 1999

Undrar om det bara är jag, har inget direkt motivation att laga något spännande i påsk. Antagligen hänger det ihop med att vi mestadels är bortbjudna men ändå. Äsch, lika bra att göra det enkelt för sig mellan allt turnerande, ta fram en redig flaska vin, stek på några skivor entrecote och njut.

Det här är precis vad som behövs för att dra upp mungiporna till öronen. En härlig fyllig intagande doft, svarta vinbär, mörka bär, lite jord, aningen rostade fat och allt insvept i en homogen småeterisk slöja, Riktigt mycket kraft kvar i den här doften och på intet sätt vare sig trött eller särskilt mogen. I munnen beter det sig exemplariskt, slankt men fylligt, mustigt men med pigg följsam frukt, en väl avvägd dos fat och precis på mognandets rand. En dryck som fungerar att ta i små kontemplativa sippar men funkar ännu bättre i lite större slösaktigare klunkar tillsammans med en lika slösaktig tugga kött. Mmmm, eftersmaken klingar av ganska snabbt, men på intet sätt snörpligt utan snarare ekstramt med en fin skjuss frukt. (89-90p)

Påskägg, vuxenvarianten

Tills nästa gång. Glad påsk på er allihop..

Bosquet des Papes 2006. Kung Bore, du är inte välkommen..

Bosquet des Papes 2006

Kirsch, jordiga gubbar, vinbär och franska örter samsas i en satt, homogen, sirlig doft. Det mesta av babyhullet är borta och kvar är slank elegant rödbärig lätthet. Ett intagande uttryck där det säkerligen fortfarande går att lura fram flera komplexare toner, fast varför vänta, intagande redan nu.

Munkänslan är först len, slank med frukt som släppt det primära och kommit in i en mörkare mer nedtonad fas. Hela uttrycket är överlag härligt nerslipat, örter, lite kött, gummi och salmiak ligger och bubblar under ytan. Avslutet stramas upp en aning, mikroskopiska runda tanniner, ett litet alkoholstick och en aning beska letar sig fram. Eftersmaken tonas ner avsevärt men kvar blir lite brända örter, småmurrigt trä och en mörk bärighet. (89-90p)

Jaha ja, lite av den alkoholbeska som jag kommer ihåg sedan sist finns kvar men annars är uttrycket nerslipat och behagligt homogent. Nog för att det finns klara likheter med vinet som jag provade för fyra år sedan men det här är en annan varelse än den hormonstinna tonåringen. Dagens uppmaning blir således, ingen bråtska med Ch9, kan gott ligga till sig något år eller så.

Tills nästa gång. Bara att damma av skyffeln igen...

Pst. Köptes våren/sommaren 2009 för 234 kr.

Psst. Inget att hålla öppet, dag 2 dog allt motstånd och det hela blev aningen slätstruket.

Pssst. Visst är det för härligt att vårljuset trotsar kyla och snö, äntligen.

Källarbesök hos Peder, handlavin.se. F-ledig hela dan..

I källaren hos Peder, handlavin.se

Olika nyanser av Zaltoglas

Hans & Gsellmann Traminer 2011

Spontanjäst och ofiltrerat

Det har blivit en del naturliga droppar på sistone, ska inte gå in närmare på vad naturligt vin är, har aningen lite på fötterna där, men gemensamt hos de som jag provat är att man gärna inte pratar om "naturligt vin" utan snarast vin med själ, terroir, utan tillsatser, så lite påverkan som möjligt och ett genomgående kvalitetstänk. Låter väl bra, naturligt eller ej? Vad jag tycker är anmärkningsvärt är att detta, som borde vara självklart, mynnar ut i ganska udda skapelser. Huruvida man gillar eller ej är upp till den egna smaken men tänket är det verkligen inget fel på.

Det samma gällde när jag gjorde ett spontant depåstop hos Peder i hans vinkällare. Denna afton var det framförallt ett vin som stod ut, spontanjäst, ofiltrerat, traminer, Gsellmann & Hans Traminer 2011 (finns hos handlavin.se för 259 kr). Tog inga noter då kvällen främst var inriktad på sällskap, men direkt ur minnet kan jag säga följande. Utseende, grumligt morgon p***, doft, wow, smak, wow, helhet, wow. Udda, lite småmärkligt och helt underbart på ett svulstigt, lite småvulgärt men lent och smeksamt sätt. Om jag mot förmodan glömmer, påminn mig det här ska jag fylla på med. Tack ännu en gång för ett übertrevligt besök, vi var alla väldigt nöjda.

Tills nästa gång. Å så lite nya fönster på det...