Erbaluna Barolo Piccole Vigne 2009..

Känslolöst, försöker upprepade gånger skaka liv, luft, luft luft men inget händer. Missförstå mig rätt det är på alla sätt korrekt, en ganska stor mörk gestalt med gott om torra uttorkande tanniner, ganska Baroloaktigt på alla sätt och vis. Kanske beror det på att årgången är varm, känns lite klumpigt, men den största invändningen jag har är att det inte slår an, är helt enkelt för platt och tråkigt.

Synd, för jag vill verkligen tycka om Erbaluna Barolo Piccole Vigne 2009 (ca 30 euro). Ekologiskt certifierad, hyfsad Barbera och Dolcetto. Fast det är klart, samma sak där egentligen, inget som riktigt lyfter. Nej, vidare till nästa, för nog ska det finnas bra Piemontejuice som behandlar jorden juste.

Tills nästa gång. Sol, snö och semester...

Middag med BaroloBoys..

Tydligen var det en middag som skulle till för att lusten skulle återvända, för hur kan man inte bli inspirerad av en bjudning hos chez Barolista. Bloggen har däremot blivit lite avskalad, ut med lite gammalt, ännu lite mer fokus på foton och såklart vin och mat. Och voilà, nytt försök. Stort tack för en kväll som inte glöms bort i brådrasket och ett extra stort tack till kvällens värd för en helt fantastisk upplevelse, tack!

Pilgrimsmussla och puré på jordärtskocka med tryffel

J.J Prüm Wehlener Sonnenuhr Spätlese 1989

Verget Chablis 1er Cru Fourchaume och Vaillons 1996

Kalvbräss

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 1982 och 1985

Vaktelterrin

Confiterade vaktellår

Ceretto Barolo Riserva 1964, kvällens vin, ett magiskt vin

Ceretto Barolo Brunate 1964

Ceretto Bricco Rocche Barolo 1982, 1985 och 1990

Kanin, Kal Johan, parmesan, pancetta, pasta och dragon

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 88,89 och 90 Magnum

Château Latour 1931

Companhia Vinicola da Madeira Malmsey 1880

Ceretto Barolo Riserva 1964 var helt enkelt kvällens vin för mig, elegant, skir, rosor, eterisk med ett gott stänk mjölkchoklad. I munnen är det lätt, nästan lite söt frukt, balanserat med mjuka finfinkorniga tanniner och en lång slingrande eftersmak. Helt enkelt magiskt gott och satt som en smäck tillsammans med de ankfettsconfiterade vaktellåren.

Vafan säger man, gissar sent 2000 tal och den galet unga Ceretto Bricco Rocche 1990 visas upp. Sötbärig som attan, urtjusigt med en munkänsla som både är inställsam, komplex och förförande men också ung med gastkramande tanniner och precision. Lång kakaobitter eftersmak som riktigt biter sig fast i lustcentrat. Det här skulle jag vilja dricka om säg sådär 10, 20, 30 år.

Château Latour, seriöst, CHâTEAU LATOUR, vem hade kunnat ana att den cassisdoftande åldringen var en Château Latour från före andra världskriget. Ja inte jag i alla fall. 1931 var tydligen inte det bästa året för det beryktade vinet men ojojoj va härligt att få smaka. Förutom cassis fanns det lite aska, lövhög och en omedelbar drickbarhet, både glas och påfyllning försvann i ett rasande tempo.

Näst sista glaset var galet, galet koncentrerat, galet hög syra och galet gott till några väl valda chokladbitar. Hur kan det vara annat än galet när vinet är från förförra århundradet. Companhia Vinicola da Madiera Malmsey 1880 var lika gott som galet överraskande.  

Tills nästa gång. Magiskt, helt enkelt magiskt!...

Pst. Och ett stort tack för alla uppmuntrande ord, de gjorde också underverk för lusten.

Psst. Mer ingående noter hittar du här.

Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005. Bara att fuska på..

Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005

Ibland tappar jag bort mig själv, tur att det inte behövs mer än en sniff för att hitta tillbaka. En sniff av rostjärviolbalsamicoundervegetations nirvana. En sniff av mörkröda småmurriga bär och av sadel och balsamträ. Allt samlat i en urtjusig småsvår men charmig italiensk skrud prydd med finaste sirlighet, jordskitiga naglar och torraste tanniner. Jag vet att det inte är den bäste, snyggaste, häftigaste eller rent av bästa Barolo som huset kan uppbåda men ikväll fixar den allt som inget annat kan, nämligen perfekt drickmogen druvjuice från en druva och område som både gäckar, lockar och avskräcker i all sin prakt. Sa jag att det bara blir mer och mer medhårs ju längre kvällen lider. Sista flaskan av Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005 (köpt för ca 120 kr hos Carlo Merolli sommaren 2010) och kanske är det bäst så, det guldkantade minnet av denna känns onödig att utmana.

Tills nästa gång. Inte professionellt, inte hobby, vad är det egentligen?...

Ricossa Barbaresco o Barolo. Jahaja..

Ricossa x 2

Är något för bra för att vara sant, är det oftast så. Därför kändes det inte mer än rätt att testa denna devis när tillfälle gavs. För seriöst, Barbaresco för en Linné och Barolo för ytterliggare en Lind till kan inte vara bra? eller? Sedan handlar det ju såklart om vad man upplever som bra och bra, bra kan vara att det står en Barbarolo på bordet som inte kostar en förmögenhet men som ändå lyser upp med hyfsad struktur och drickvänlighet. Bra kan också vara att få ett trevligt vin som funkar i rätt sammanhang och med sin närvaro ger lite extra glitter till tillställningen. Men sedan har vi hela biten med obra saker, något säljer mer för att det står ett förnämt och känt namn på etiketten som egentligen inte har så värst mycket mer innehållet att göra. Variationer av obra har jag råkat på vid flertal tillfällen och sanna mina ord, det gagnar varken mig, producent eller försäljare/importör.

Ricossa Barbaresco 2010

En sniff av Ricossa Barbaresco 2010 (nr 76369, 101 kr) och pang så är jag i Piemonte, riktigt skön balanserad doft med volymen på medel. Smaken följer i samma spår, ursprungstypisk utan några kladdiga klumpiga översteg, takten som innehållet försvinner i talar sitt tydliga språk, påfyllningen också. Eftersmak, komplexitet och personlighet kanske kommer på efterkälken men inte är det särskilt lång. Spelar ingen roll om det står Langhe Rosso, Langhe Nebbiolo eller Barbaresco på etiketten, kostar det 99 kr och smakar såhär förtjänar det nästan en hyllplats på närmaste utlämningsställe. Men å andra sidan finns det bra mycket som är intressantare som också förtjänar hyllplatser men det är en helt annan sak. Efter ett tag blir det i syrligaste laget för att funka på egen hand.

Ricossa Barolo 2009

Mörkare, mustigare, bättre? 50 kronor bättre? Jo faktiskt så känns Ricossa Barolo 2009 (nr 76367, 151 kr) just det. Seriöst bra mycket intressantare. Om Barbarescon är drickvänlig så är Barolon drickvänlig med en intressant knorr. Det finns ett mörker och djup som intresserar, dessutom känns syra och tanniner i bättre schack om än något opolerade vilket osökt leder mig in på vad som skulle kunna hända med lite lagring. Kan inte lova att jag köper detta igen, men om det fanns där framför näsan på mig när jag skulle ha ett passande tjut till risotton, Osso bucon eller bara till en charktallrik och utan närhet till min egna källare, ja då skulle jag lätt haffa en i farten. Förtjänar definitivt en hyllplats på ditt lokala bolag.

Tills nästa gång. Tillbaka till vardag...

Pst. Anders och J-C har också testat, har ni?

En Champagne och annan fin fångst på nätvinsprovningen..

Den gångna veckan bjöd på en hel del vinösa trevligheter. I facket spontant, efterlängtat och ytterst överraskande kommer utan tvekan nätvinsprovningen som jag ramlade in på i onsdags. Hade tänkta att ta det lite lugnt efter två intensiva dagar av nya intryck och men där satt jag med näsan full av flera. Hur ni proffs gör för att sålla, ta in och förmedla ett helt smörgåsbord av läckerheter är för mig ytterst främmande. Men det är klart, övning ger färdighet. Själv, med mitt nyfunna champagnefokus, ställdes siktet mot den enda champagne som fanns representerad.

Ostron, musslor, vad skillnad är vetekatten men gott om dem är det, bra sammansatt, lite bröd och gul lätt frukt letade sig också fram i den medelfylliga doften. I munnen är det syrligt fräscht, direkt och lätt. Riktigt gomrensande, möjligen aningen aggressiv mousse men överlag bra sammanhållet och saftigt läskande, lite som syrlig lemonad med en tvist. Väger man in priset på ytterst humana 225 kr så får det bli en klar rekommendation av Charles Montaine Brut N.V (Ewine, 225 kr).

Av övriga 50-talet viner, fördelat på näthandlarna Ewine, Idala, Italienska magasinet, Roberson Wine och Winefinder, kan sägas att grundkvaliteten var jämn och bra, det finns en del som är smått slätstruket men det mesta bjöd upp till prislapp eller över. Av det som lämnade störst intryck så här i efterhand kan nämnas Reverdito Barolo La Morra 2009 (Winefinder, 198 kr), riktigt trevlig saftig Barolo i en mer generös varmfruktig stil. Fanti Brunello di Montalcino 2008 (Idala, 329 kr), härligt sammansatt, elegant i sirligare skrud som nog vinner en hel del på att ligga till sig lite. Och den skönt parfymerade Vivera Etna Rosso 2009 (Italienska Magasinet, 230 kr), sötrödfruktig, flörtig i en personlig välstrukturerad och ursprungstypisk stil.
Sedan om jag hade haft obegränsad budget skulle trissen i Montrachet från RobertsonWine fått flera platser i källaren, aj ok om jag ska välja en så passar Tomas Morey Chassagne-Montrachet "Les Baudines" 2010 (Roberson Wine, 425 kr) mig bäst, otroligt spelbar redan nu med fetare tropisk frukt, syrliga karameller och djup med lager på lager. Att den dessutom säkerligen bjuder upp flera år framöver skadar inte heller.

Tills nästa gång. Nu tar vi helg tycker jag...

Ett besök på Terra Jovia och lite blandat småplock från Panta Reis källare..

Vinbaren Panta Rei

Le Serre Nuove 2002

Sassicaia 2008

Pira Barolo 2004

Som vissa av er kanske minns så var jag ganska nyligen i Apulien, och ja jag kommer att tjata om det ett tag till. Mestadels mat ska medges men även en del vin rann ner för strupen. Mest minnesvärd var kanske den drickfärdiga och småsvampiga Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove 2002 eller möjligen den überunga och supertajta Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia 2008 som dock fick se sig slagen på knock av ren nebbiolonjutning i form av Luigi Pira Barolo 2004. Allt intaget under Marcellos vakande öga på vinbaren Panta Rei i Gioia del Colle.

Vinkällare, Terra Jovia

Balongpress

Betongtank

Luigi Filippo Colapinto, Terra Jovia

Vad som däremot gjorde störst intryck var besöket hos den lilla och kvalitetsmedvetne primitivoproducenten Terra Jovia. Deras Red Label är den absolut bästa primitivo i matvänlig stil som jag smakat. Terra Jovia har förutom Red label också den alkoholstarkare Black Label och Riservan, den totala produktion är på cirka 20 000 flaskor, allt uppfostrat på betongtank i tre år, riservan minst 6 månader till på flaska och total avsaknad av ek genom hela linjen. Allt sker ekologiskt, inget tillsatt jäst och noggrann selektering. Tyvärr görs inte den svagare Red Label varje år, det som styr är vädret och mognaden på druvorna, det är helt enkelt vingården som bestämmer.

Terra Jovia Red Label 2008

Med det sagt är jag den första att medge att vin gjort på primitivo inte tillhör favoriterna, däremot har alla vinerna från Terra Jovia en fräshör, till och med Riservan som ändå klockar in någostans rund 16 procent, som inte tillhör vanligheterna från den här varma trakten. Om det beror på druvornas kvalitet, att de skördas tidigt på dagen, snabb hanteringen från vingård till källare eller frånvaro av eklagring låter jag vara osagt, kanske en kombination. Klart är i alla fall att Terra Jovia Red Label 2008, min favorit, har en gedigen välbyggd struktur, mörka bär, balanserad helhet, läskande dolcetto liknande pigghet och rund matvänlighet i bästa barbera manér. Passar såklart som en smäck till det mesta från, gissa vart?, Apulien såklart.

Tills nästa gång. Tillbaka till specialpedagogikens förtrollade land...

G.D. Vajra Barolo Albe 2007. Dagens först krypning..

Barolo Albe 2007

från G.D. Vajra 

Sticker ut näsan och påstår att detta är det bästa man kan hitta på lantbolagets hyllor om man inte har en läggning åt sylt och alkoholdränkta russin förstås. Lite sådär lagom småvresig som sig barolobör, såklart är det tillgängligt, skulle inte fått så många hyllmeter annars men det går inte att ta miste på den sköna lätt parfymerade doften av krossade röda bär, mentol, lite tobak och jord. Eller den smått krävande munkänslan med en skopa mörkare bär, uppbackande syra, mörka outveckalde toner med en sula sottobosco och kännbara småtuggiga tanniner. Det är helheten som visar var nebbioloskåpet ska stå, tillgängligt, charmigt, lite småkantigt, ursprungstassande men aldrig dåligt eller tråkigt. Känns nästan overkligt bra att man kan spontanrycka detta nästinpå varthän du hittar en grön skylt, dessutom för under 200 pix.

Tills nästa gång. Jadu, den första krypningen någonsin för att vara exakt...

Pst. Fler som fastnat för folkhemsbarolon, här, här, här, här, här och här.

Psst. Blev varnad, aningen sent tyvärr, men efter ett tag öppnad kryper det fram ganska ordentligt med likörtoner. Frukten går tillbaka och helheten förlorar tyvärr sin initiala charm.

Schiavenza Barolo Bricco Cerretta 2003. I ottan, nu igen..

Mycket ljus på nebba nu

Vist är det härligt när det går bra, fast jag måste nog medge att det är de riktigt sura dagarna som gör att man uppskattar de bra på riktigt. Med andan i halsen genomlever jag en riktigt genommurken dag utan en tillstymelse till lättning. Lika förvånande som självklart blir följande dag en rudimentär fullträff med godkänt tillsynsbesök som klicken på moset. Nu är det helg igen med tillhörande besök, tacosnask, päronövernattning och julmarknad. Kan med andra ord inte bli annat än fullträff.

Suget efter förra helgens nebbiolodrabbning blev för stort. Ingen idé att motstå, istället fick korkskruven sätta tanden i nästa nebbioloflaska som stod på tur, nämligen Schiavenza Barolo Bricco Cerretta 2003.

Doften är stor och underbart mörkmurrig med både lite mossa och läder, finns fortfarande gott om rödbärig frukt kvar för att ge näsan en ordentlig tripp. Lägg på lite topptoner av någon orientalisk krydda, svamp och lite tallbarr. Allt samlas och ett småfånigt flin infinner sig, det här var mumma för själen.



Smaken är torr med ändå med en rundare balanserad fyllighet, både undervegetation och mörkröd skir frukt slås om uppmärksamheten i munnen. Något smått läderaktigt, småmurket trä och mera barr. Följsamt är fel ord utan mer motsträvigt charmig, går inte att ta miste på drickbarheten även om ed nog måste man ha en läggning åt det lite mer rustika gamla för att verkligen uppskatta detta. Avslutet snörper upp bra med gott om bett i de torra sträva tanninerna. Även om de på inget sätt är oborstade eller för vresiga.



Eftersmaken är lång och torr, där russin, körbärskärnor och mörk choklad ringlar kvar längst. (91-92p)


Åh, träffar klart rätt efter helgens mera fruktflörtiga nebbor. Från den traditionella runda balansen, till den begynnande mognadaden toppat med lite motsträvighet. Allt som behövs för att skapa en italiensk helkväll på hemmaplan. Nog för att detta med glädje kan njutas allena men med en rejält torkad skinka till sjunger det verkligen lovsång.

Tills nästa gång. Julmarknad, ost, korv eller sylt?...

Pst. Som vanligt är man inte först och troligtvis inte sist heller, IV-Patrik, PR-Niels och VPK-Tryggve har låtit korkarna flyga.

Välkommen tillbax för en till titt i källaren..

Strax före middagstid anländer kombin, kombin? Jo stadsmänniskan tar landet med storm i en lantisfamlijebil. Härligt, nu kan racet börja. Racet började i och för sig klockan 06:00 men nu fick jag börja tulla på vinet.

Tur att det finns mer Keller i källaren

Först en liten rundvandring med ett sprakande glas vitt, frisk härlig syra och balanserad tropisk frukt. Gårdagens sprits har lagt sig och kvar finns fyllighet, mineral och charm i massor. 2010 års upplaga av Kellers Von der Fels gör ingen besviken och seglar upp på en favvo plats bland kvällen vita. Inte illa pinkat men så är Keller lite av en husgud här hemma. (91-92p)

Du är ingen riesling, tyvärr

Snackar man prisvärde så ligger Breuers Orleans Rüdesheim 2009 (nr 90331, 479 kr) illa till, trots att det bara kom 36 flaskor till Sverige av den nästinpå utdöda druvsorten blev det ingen påfyllning. Blöta textilier, klöver, lite återhållen frukt blandat i en fyllig och frisk doft. Smaken är fyllig och len men lite intetsägande dessutom räcker inte syran till för att balansera upp. Avslutet är lite beskt med hyfsat lång fruktig eftersmak. Tack för upplevelsen Ulf. (88-89p)

Min upphälda GG var inte heller så mycket att hänga i julgranen. Wittmann Aulerde Riesling GG 2009 bjöd på en fyllig men smått livlös gestaltning. Det finns lovade grejjor här men saknar stuns för att vara riktigt bra, kanske skulle prova någon annan av Wittmanns GG lägen. (89-90p)

Matvin, i dess bästa bemärkelse

Nu var det dags för en tur ner i källaren, klart att vi måste komma i stämning och sippa på något samtidigt. Lite kärvt, solmoget, lingonsyrlighet och syrliga körsbär. Smaken är Italienskt fyllig med undervegetation och rejält tuggbara tanniner. Avslutet är långt och även det lite småkärvt. Efter lite irrfärder landar vi i barololand, Schiavenza Barolo Vigneto Broglio 2003 känns traditionellt kärv och växer till mat. En skön flaska att ha hemma, hederligt gött. (91-92p, 92-93p till maten)

Tur att jag har fler i källaren

Andra källarglaset lurar upp Ulf på läktaren, vilket på sätt och vis var tanken. Shaw and Smith Shiraz 2006 är stiligt, ren men slösaktigt generös. Shiraz när den, enligt mig, är som bäst. Inte så mycket sylt eller övermogna bär utan mer europeisk elegans fast fortfarande med turbotryck i uttrycket. Avslutet är allt annat än krävande men stannar kvar bra länge. Ett vin att dricka precis som det är eller till ett glas till. (91-92p)

Nu är barnens tid förbi och grillens börjar, försöker mig på en inspirerande eltändning men istället blir det en överjäst glöd. Ljusets vara eller icke vara tog överhanden och det var knappt att glöden levde, men köttet lyckades ändå bli lite för välstekt. Konstigt det där.

Den höll ändå in på småtimmarna, och längre ändå

Ur folien kommer en härligt varm och generös frukt, körsbär, läder och topptoner av målarlåda. Vi måste vara i Italien, en härlig balans mellan mognadens begynnande och primärfruktens tillbakagång tyder på några års flasktillvaro. Drar till med 2004 vilket var fullträff. Spänsten i syror och tanniner tillsammans med charm, undervegetation och körsbär bär iväg ännu en gång till barololand. Ulf hade tagit med en kändis, Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera 2004 finns även i mina gömmor. Inte provad tidigare men oj va roligt, Ostfredde tog med en flaska till mig också och det tackar jag verkligen för. (91-93p)

Efter maten fortsatte flaskornas dans, men nu känns återgivningar mer fingervisningar än sanningar.

Sweeet

Sött och überkoncentrerad men en kavalkad av persika, vuxengodis på hög nivå. Ingen alkohol känns och knappt någon syra. Mullineux Family Wines Chenin Blanc Straw Wine 2009 (nr 99356, 189 kr) till Saint Agur och hjortronsylt var riktigt gott.

Förhoppningsvis smakar det bättre i någon annans mun

Ta vad du vill, hör jag mig själv säga. Något måste man ha efter en tripp på tjugo plus mil, en tysk Pinot blir svaret. Deutzerhof Spätburgunder Caspar C 2007 var inget som vi ville ha i glasen särskilt länge denna kväll, murrigt, källare och överlag lite små mysko. Nej fram med en annan flaska.

Sent, men lika bra för det

Nu så, koncentrerat med en något småjäst vinbärsfrukt. Domaine Santa Duc Gigondas 2007  (nr 2732, 195 kr) återkommer jag gärna till, både i framtid och närtid

Nu kastar småbarnspappan in handduken och sveper den kring de diskade glasen, vill inte frästa på fruns välvilja allt för mycket med kvarvarande disk också.

Tack ännu en gång Ulf, riktigt trevligt och lika generöst som alltid. Nästa gång får vi lura med några till, inte allt för svårt att hitta till the big bay.

Tills nästa gång. Fullt med halvfulla flaskor i källaren, ett tufft jobb men någon måste hälla i sig det...