Ett besök på Terra Jovia och lite blandat småplock från Panta Reis källare..

Vinbaren Panta Rei

Le Serre Nuove 2002

Sassicaia 2008

Pira Barolo 2004

Som vissa av er kanske minns så var jag ganska nyligen i Apulien, och ja jag kommer att tjata om det ett tag till. Mestadels mat ska medges men även en del vin rann ner för strupen. Mest minnesvärd var kanske den drickfärdiga och småsvampiga Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove 2002 eller möjligen den überunga och supertajta Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia 2008 som dock fick se sig slagen på knock av ren nebbiolonjutning i form av Luigi Pira Barolo 2004. Allt intaget under Marcellos vakande öga på vinbaren Panta Rei i Gioia del Colle.

Vinkällare, Terra Jovia

Balongpress

Betongtank

Luigi Filippo Colapinto, Terra Jovia

Vad som däremot gjorde störst intryck var besöket hos den lilla och kvalitetsmedvetne primitivoproducenten Terra Jovia. Deras Red Label är den absolut bästa primitivo i matvänlig stil som jag smakat. Terra Jovia har förutom Red label också den alkoholstarkare Black Label och Riservan, den totala produktion är på cirka 20 000 flaskor, allt uppfostrat på betongtank i tre år, riservan minst 6 månader till på flaska och total avsaknad av ek genom hela linjen. Allt sker ekologiskt, inget tillsatt jäst och noggrann selektering. Tyvärr görs inte den svagare Red Label varje år, det som styr är vädret och mognaden på druvorna, det är helt enkelt vingården som bestämmer.

Terra Jovia Red Label 2008

Med det sagt är jag den första att medge att vin gjort på primitivo inte tillhör favoriterna, däremot har alla vinerna från Terra Jovia en fräshör, till och med Riservan som ändå klockar in någostans rund 16 procent, som inte tillhör vanligheterna från den här varma trakten. Om det beror på druvornas kvalitet, att de skördas tidigt på dagen, snabb hanteringen från vingård till källare eller frånvaro av eklagring låter jag vara osagt, kanske en kombination. Klart är i alla fall att Terra Jovia Red Label 2008, min favorit, har en gedigen välbyggd struktur, mörka bär, balanserad helhet, läskande dolcetto liknande pigghet och rund matvänlighet i bästa barbera manér. Passar såklart som en smäck till det mesta från, gissa vart?, Apulien såklart.

Tills nästa gång. Tillbaka till specialpedagogikens förtrollade land...

Château Lousteauneuf 2009. 345600 sekunder för länge..

Hemkört? Ja tack

Vissa av er kanske tycker att det börjar bli tjatigt, men har man väl börjat är det svårt att sluta. Vad jag menar? Vinshopping på nätet. Aldrig har det varit enklare att utöva konsumentens rättighet att välja, jämföra och favoritvisera utifrån egen smak och tycke, inte monopolets tömmar. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen att kunna plocka en eller två flaskor för egen maskin och nog finns det godbitar på gröna skylten, med initierade och drivna importörer bakom, men förfarandet gynnar knappast den intresserade "lilla" människan.

Nej, tacka vet jag vinsurfing. Där är problematiken snarare omvänd. Det finns ju så innibången mycket intressant att välja mellan. Om du i likhet med mig är relativt ny på det här med vin kan det vara bra att ta rygg på någon/några som du tycker verkar ha någorlunda likande smak o tycke som dig själv. Framförallt plogar de i drivor som du annars kanske inte ens kommer i närheten av. En av mina favoritspårare är Niklas Jörgensen, hans vindlande färd kan ibland vara i snårigaste laget att följa men de gånger jag snappat upp något har jag aldrig blivit besviken.

Château Lousteauneuf var ett av de första beten som jag nappade på. Bruksduglig bordå till ett pris som inte gör hål i plånboken, ja tack gärna. Då var det 2005 som levererades, sedan kom 2009. Skapligt hopp men vad gör det. Två årgångar under 2000 talet som bevisligen presterade bra material. Nu är det som sagt 2009 (köpt hos der Wein Weber för 11.90 euro) som levereras och som det levererar.

En av många dolda skatter

Doften är mustig och balanserad med gott om mörka plommon och lite blygare vinbärsdrag. Ek finns där men mullrar på snyggt i bakgrunden. Helheten känns lockande ung, med ett modern touch, och en inneboende struktur som verkligen lyfter helheten.

Munkänslan är en ren fröjd, ung slank mörkröd frukt, en härligt fräsh inbäddad syra och tanniner som tar tag i  munnen ganska omgående, arbetar följdsamt men bestämt och släpper sitt grepp långt efter att all vätska lämnat mun och svalg. Det är framförallt mixen av en slankare kropp med gott om grepp, en modernare fylligare frukt och balanserade ekinslag som gör det här vinet så innibomben bra och användbart.

Eftersmaken är torr, plommonfruktig med mer färskt trä än gammalt. (88-89p)

Det här har klass, struktur, frukt, lagringspotential och framförallt fröjdfull klunkbarhet och allt samlat för ynka hundralappen.

Viss kärlek rostar aldrig

Tills nästa gång. Tänka att 4 dagar kan vara så överjordiskt länge...

Château Rollan de By 2009. Ibland ropar man hej aningen för tidigt..

Den pockade på min uppmärksamhet

Det var mig en segdragen åkomma, näsan vill liksom inte riktigt släppa taget om förkylningen eller om det kanske är tvärt om. I vilket fall dras jag med hosta och smak samt doft som inte riktigt lirar ihop. Jag hoppas på en liten lättning och att jag dessutom inte är allt för tidigt ute med kvällens vin. Öh, dåliga odds kanske någon säger och ja, jag är beredd att hålla med. Men som så många gånger innan tar nyfikenheten över mitt bättre vetande och plopp där rykte korken på Château Rollan de By 2009.

Kvällens vin är ett av mina första primör köp, primövadå? Jo, i bordå, Frankrike, har man egenheten att sälja vin innan det är färdigt och packat på flaska. Egentligen är det en ren spekulation med vin istället för aktier. Eftersom jag varken har lust eller plånbok för en ren ekonomisk avkastning satsar jag istället på smaklik avkastning. Eller vad sägs om humana 14,5 euro flaskan för 2009? Nuvarande årgång, 2010, hos der Wein Weber kostar lika och vill du inte ligga ute med stålar kostar 09:an 18.90 euro. Fast det är klart, det var  roligt när det huxflux kom en låda vin som jag inte kunde minnas att jag beställt som dessutom redan var betald två år tidigare.

En glimt av framtiden

Det är en mörk, mullrande doft men ändå lite återhållen. Det som ligger och lurar är en mörk röd frukt, kvalitets choklad och trä.

Munkänslan är härligt balanserad med både en pigg syra, en smårund frukt och rikligt med uppstramande tanniner samt en liten antydan till bitterhet. Uttrycket är, i likhet med doften, lite återhållen, känns helt enkelt som att det är någon som trampat lite på bromsen. Men det som släpps fram är mumma, mörk plommonvinbärsfrukt, lite blyertsdrag och mörkt trä flätas samman.

Eftersmaken är bra lång, fruktig med balanserade träinslag. (90-91p, dag 5!, med potential till mer)

Överlag aningen återhållet, rent av något slutet men med en oklanderlig balans, mörkt uttryck och en härlig följsam drickbarhet redan nu. Det jag gillar allra mest med vinet i dagsläget är det runda anslag som på intet sätt är sött utan bara fruktrikt och inställsamt samtidigt som hela uttrycket har en tyngd som lovar gott inför framtiden. För det är ingen tvekan om att vinet är i yngsta laget, oavsett helt fungerande näsa eller ej, och att resterande flaskor får vila något år till.

Tills nästa gång. Nu är det nog bara jag som tycker synd om mig själv...

Pst. Klart bäst, dag 5!, fortfarande gott om ek men i schack. Smaken är en uppvisning i balans och flörtig rund fyllighet. Fasiken va gott den sista skvätten var. Tur att jag har flera flaskor kvar, för detta följer jag gärna under en längre tid.