Goedhart Family Bel' Villa Vineyard Syrah 2010. Sjuk, sjukare, sjukast..

Bel' Villa Vineyard Syrah 2010

Inget snack om att doften skvallrar om ett varmare klimat, eller? Nog för att frukten är rund, smått inställsam med ett stänk marsipan, en fylligare träton och en helhet som formligen skriker soffmys. Men balansen, balansen är helskön, samtidigt som det varken blir syltigt eller för övermäktigt. Det finns till och med något svalt i den direkta och lustffyllda helheten.

Munkänslan, ja hur är den egentligen? Mörk polerad frukt i massor? absolut. Syra? Absolut, inte aggressiv men definitivt närvarande. Sval? Jotack, örter, lite sten. Avslut? Lite bittert till en början men slätas ut en aning med tid. Eftersmak? Lång bärigt stram med en lätt uppiggande träton. Helheten? Sval, följsam och balanserad med musklerna på rät ställe, inget under av komplexitet i dagsläget men tar igen det på direkt charm och balans. Pris? Skulle inte känna mig lurad om jag fått ge 50-100 spänn till, nu köper jag istället flera Goedhart Family Bel' Villa Vineyard Syrah 2010 (nr 71749, 199 kr), för när det kommer till kritan är det något speciellt med svala varmblod som dessa.

Tills nästa gång. Inte vabruari utan marssjukan...

Artisan Halbturn Red 2009. Ja se de snöar..

Artisan Halbturn Red 2009

För er som har missat har Peder på handlavin.se lagt om sina rutiner lite, nu åker Peder själv ner och hämtar godbitarna från Österrike, fyra gånger per år dessutom så det gäller att passa på när han väl har öppet. I senaste nyhetsbrevet var det lite extra fokus på en av mina favoriter, nämligen Franz Schneiders Artisans Wines. En nyhet som jag uppskattar i "nya" butiken är att det finns flera årgångar av några viner, däribland ett säkert kort, nämligen Artisan Halbturn Red. Eftersom jag har källaren full av både vanliga och magnumbuteljer, som faktiskt brukar vara billigare än två vanliga, galet jo jag vet, blev suget för stort. Korken rök ur en 2009:a, bra att kolla läget och eventuellt fylla på nu när det så lägligt finns kvar.

Öppnar upp med järn, blod och lite mustigt mörk trä. Det finns dock gott om mörk frukt kvar men den håller sig i bakgrunden, det är en aning svårmodig men balanserat och njutbart av attan. Munkänslan är förvånansvärt fräsch, inte för att jag väntade mig något lik, men den är väldigt pigg och inte alls så utvecklad som jag misstänkte. Stram, bärig, mörk, örtig, lite trä och ett skönt uppstramande slut som mynnar ut i en lång bär och ekstram eftersmak. Den stora skillnaden från sist är att det känns personligare, stramare och faktiskt intressantare. Lite som en Bordeauxklon fast med ett uttalat Österrikiskt språk. Med tid blir uttrycket ännu intressantare, mognare men behåller sin fräschör. Det här är verkligen ett vin som jag önskar att fler kunde hitta, i den mening att det finns kvar åt mig också såklart. Det blir till att fylla på, helt klart.

Tills nästa gång. Skotta tung blötsnö, det var väl roligt hurra!...

Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005. Bara att fuska på..

Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005

Ibland tappar jag bort mig själv, tur att det inte behövs mer än en sniff för att hitta tillbaka. En sniff av rostjärviolbalsamicoundervegetations nirvana. En sniff av mörkröda småmurriga bär och av sadel och balsamträ. Allt samlat i en urtjusig småsvår men charmig italiensk skrud prydd med finaste sirlighet, jordskitiga naglar och torraste tanniner. Jag vet att det inte är den bäste, snyggaste, häftigaste eller rent av bästa Barolo som huset kan uppbåda men ikväll fixar den allt som inget annat kan, nämligen perfekt drickmogen druvjuice från en druva och område som både gäckar, lockar och avskräcker i all sin prakt. Sa jag att det bara blir mer och mer medhårs ju längre kvällen lider. Sista flaskan av Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005 (köpt för ca 120 kr hos Carlo Merolli sommaren 2010) och kanske är det bäst så, det guldkantade minnet av denna känns onödig att utmana.

Tills nästa gång. Inte professionellt, inte hobby, vad är det egentligen?...

André Clouet Brut Millésimé 2008. Där satt den..

André Clouet Brut Millésimé 2008

Vet inte riktigt vad jag ska säga om  André Clouet Brut Millésimé 2008 (nr 99429, 351 kr) men det är helt klart en av de mer udda och personliga champagner jag testat på sistone. Doften blir efter ett tag väldigt aromatisk, frukten spelar andra fiol men backar upp den lätt brödiga och något oxidativa tonen som drar åt sherryhållet på ett föredömligt sätt. Munkänslan upplevs lätt och elegant trots de fylligare och komplexare inslagen av lite sherry, lätt bröd och färska champinjoner. Syran som först lättar upp biter sedan tag och mynnar ut i en lång härlig syrlig efterklang, där den fräscha rödcitrustonen verkligen är smaksam.

Eget, komplext och en bitande fräschör som jag känner igen från de fåtal andra 2008:or jag smakat. Faller först lite utanför referensramen men snubblar sedan in på ett övertygande sätt, i alla fall hos mig. De först något bångstyriga men accentuerade delbitarna faller sakteliga på plats. Faktiskt att det upplevs bäst efter tre dar i kylskåpet, då var dock moussen i tröttaste laget. Nästa flaska får gott vänta något år.

André Clouet håller till i Grand Cru byn Bouzy, vilket tydligen inte är fy skam när det kommer till Pinot Noir. Till skillnad från många andra säljer inte Jean-François sina druvor till högstbjudande utan producerar istället ca 200 000 flaskor från sina 9 hektar, vilket i sin tur gör det möjligt för oss att köpa denna  årgångschampagne innehållande 70% Pinot Noir och 30% Chardonnay till ett i sammanhanget ytterst modest pris.

Tills nästa gång. Äntligen lite snö att skotta...

Koppitsch Blaufränkisch Neuburg 2011. Dags att fokusera..

Koppitsch Blaufränkisch Neuburg 2011

Jahapp, då var det snart dags igen, att lägga kameran i ide för att sakteliga dammas av när dagsljuset kommer tillbaka någon gång i April. Ok, inte riktigt så illa, men nästan. Ni som inte är hemma om dagarna och måste passa på de få timmar av solljus som passerar mellan jobb och kvällsmat, om det finns några, vet vad jag menar. Än ger jag dock inte upp, ibland sammanfaller anda och ljus, då är det bara att släppa tvätt, barn och annat väsentligt för att försöka fånga en strimma ljus.

Med mig ut har jag en flaska biodynamisk blaufränkisch, på något sätt vill jag försöka fånga essensen av vad jag tror att Koppitsch Blaufränkisch Neuburg 2011 (köpt hos handlavin.se för 209 kr) ska ge mig senare under kvällen, det sista ljuset fångat i en vaxförsedd flaska flytande glädje. För hur ska jag annars förklara den otroligt flörtiga örtiga doften, svalt och dansant letar det sig upp i näsan och vidare till lustcentrat. Så långt ifrån tung och tråkig man kan komma men ändå med tyngd och pondus. Beter sig precis lika ärligt och härligt i munnen, börjar redan vid källarsvala 13 visa upp sin bästa sida. Ungt, balanserat med en svävande lätthet och betryggande tyngd på samma gång. Örter och bär, det där mörka, smått bläckiga, som jag tycker är karakteristiskt för blaufränkisch, något floralt, mer pigg örtighet. Allt samlas i en saftig, bärig och framförallt lång eftersmak. När tempen stiger smälter saker och ting ihop, men kvar blir den pigga, dansanta örtigheten, balansen och glädjen.

Tills nästa gång. Champagne, kan de va nåt?...

Pst. Alltid roligt att bli omnämnd, hur oförtjänt det än må vara, superhärligt faktiskt!.

Tenuta Grillo Pecoranera 2003. Fullt ös!..

Tenuta Grillo Pecoranera 2003

Jag är den första att sörja, hösten börjar göra sig påmind. Nog för att det innebär en hel del trevligheter, italienresa, vuxenplugg och lite annat smått o gott men vart är värmen, de ljusa kvällarna och de immiga glasen? Äsch, inget ont som inte medför något gott, nu nalkas ju de murriga rödtjutens tid.

Letar du, som jag, efter en drickfärdig personlig italiensk slank upplevelse med båda fötterna i den Piemontesiska (undrar om det ordet finns?) myllan? Lägg till handplockat, lång skalkontakt, naturlig jäst och annat som får det att mysiga så där gott i magtrakten. Tenuta Grillo Pecoranera 2003 (finns hos terradelvino.se för 213 kr innan frakt och annat tjafs) har allt och lite till för att tillfredsställa behovet, inte provat? Då är det banne mig på tiden.

Börjar längst in i en gammal källare, sakta men säkert kliver det fram en underbar varelse, fortfarande i mörk kostym, lite skit under naglarna, lätt på foten och sådär svårmodigt komplicerad. Nyponrosorkörsbärjordorientaliskakryddorpåstallbacken för er som vill dissekera, jag skippar det den här gången.

In i munnen sköljer en slank, munutfyllande, rödlätt våg av njutning. Igen, inget för den som inte gillar slanka viner och igen, inget för den som inte tycker om när det munhålan torkas ut föredömligt. Men oj vad jag njuter, inte samma komplexitet som doften men fortfarande ruggigt njutbart, nypon, rosor, lätt mognad, mörkt nedslag på stallbacken, syra och tanniner som känns och torkar upp samt mynnar ut i en lång, torr och träfruktigt stram eftersmak.

Tills nästa gång. Så gott som medvetslös...

Pst. Om ni mot förmodan inte kan fylla en låda från Terradelvino kan ni alltid göra som jag och lägga i I Clivi Friulano San Pietro 2010 och Tenuta Grillo Tornasole 2004 förutom Pecoraneran, ruggigt bra alla tre.

Psst. BKwine har en utmärkt redogörelse för hur man går till väga när man vill ta hem vin från producent/handlare i EU som inte är registrerad som distanshandlare.

Toni Hartl Blaufränkisch Rosenberg Leithaberg 2009. Varning, läses på egen risk..

Blaufränkisch Rosenberg Leithaberg 2009

Från Toni Hartl

Det är väl för bedrövligt att samma sak ska hända varje vår, att det inte ska gå att uppbringa ett rött lätt vin med schwung i bär och drickbarhet i källaren. Av någon, inte allt för oförklarlig, anledning känns suget efter ett mustig rött lite avlägset. Rosé är jag inte allt förtjust i och vitt känns ibland aningen för lätt. Men hur kommer det sig att det är samma visa varje år? Ok, en och annan flaska finns det allt, men Terre Neren har jag precis nallat av, Fleurien likaså för att inte tala om standardverket från Becker. Två uppenbara anledningar, ett jag köper för lite, två det jag köper dricks upp eftersom det är schwung i bär och drickbarhet.

Frågan är om en ströflaska Toni Hartl Blaufränkisch Rosenberg Leithaberg 2009 kan göra susen. Källarsval, ca 13 grader, utan någon som helst förväntning beter den sig nästan som en sparsamt ekad Chianti i doften, lite krutrök och en smula mörkare bär och en grön ton gör att liknelsen inte blir klockren. Doften känns betryggande sval, pigg och bärig, precis som jag ville ha. Men det finns en mörkare komplexare tyngd som möjligen kan ställa till det. Puh, då kan jag andas ut. Lätt, mörkbärigt, svalt, följsamt och precis så uppiggande som jag hoppades på. Även i munnen beter det sig som något sangiovesebaserat, fast mörkare och bärigare. Här finns allt man kan önska i balans, följsamhet och personlig mörkare tyngd. När tempen stiger och luften gör sitt blir det förvillande slankt för att vara så fylligt eller är det månne tvärs om, för att inte tala om att eftersmaken klingar riktigt länge. Det här är ta mig tusan riktigt bra och den enda uppenbara nackdelen är att det inte finns flera flaskor kvar i källaren, fast det är ju ganska enkelt att råda bot på. Slutet gott, allting riktigt gott.

Zalto Burgundy

Tills nästa gång. Vulkanrök på er allihop, hoppas att ni inte sätter i halsen som vissa verkar ha gjort.

Pst. Bara för att förtydliga, om ni inte förstått det vid det här laget så är mina doft- och smaknoter högst personliga och egentligen finns det inget som säger att de är med "verkligheten" överensstämmande, trots att de alltid är helt sanna.

Château Guiraud 2000. Naturen kallar..

Château Guiraud

Vintage 2000

Är det någon annan som hör hur trädgården ropar? Ett långsamt lågmält men rent klingande tjut från knoppande träd, grönskande gräs, lerig jord och pockande stenar. Visst har jag nämnt att är en 110% människa, just nu är det hemtamt jordbruk som lockar. Det tillsammans med en långdragen sjukstuga har gjort att fokus varit på lite annat än det förtärda. Men något har jag lyckats få i mig.

En underbar flaska sött pockar fortfarande på uppmärksamhet. Sauternes liraren Château Guiraud 2000 (uppsnappat från Wein-bastion för 25 euro plus övriga avgifter) skäms verkligen inte för sig. Det hela började med en fruktsöt, intensiv, elegant och ungdomlig mix av aprikos, honung och saffran. Livfull söt nektar, härlig balans, intensitet, lågmäld men kraftfull. Glömdes bort och gav igen med samma inbjudande pigga toner, aningen tajtare, mer sammanhållen och inte ett trötthetstecken eller oxidation så långt ögat når. Ska medge att jag ibland har lite svårt för sött vin, blir helt enkelt aningen för mycket av det goda. Men inte här, det aspirerar aldrig på att vara stort och överkomplext men singdudeldej vilken len, balanserad och smeksam munkänsla. Inte överlång eftersmak men vadå, bara att ta en sipp till, det här kräver en sipp till.

Orrefors Difference Sweet

Tills nästa gång. Nä nu går jag ut igen...

Sottimano Langhe Nebbiolo 2009. Imorn åker jag o farsgubben till stan..

Sottimano Langhe Nebbiolo 2009

Dricks med fördel ur Orrefors Mature

Tilltugg, Papa dei Boschis hasselnötter

Skir rödlätt frukt, rosor, tjära, orientaliska kryddor, målarlåda, undervegetation, silkeslätt men tyngd hos en tungviktare med stadigt tanningrepp om halsen för att avsluta i en långdragen kamp med smaklökarna. Ibland blir sugen efter bra nebbiolo för övermäktigt, tur att det finns några säkra kort i källaren som ger exakt utdelning varje gång.

Sottimano Langhe Nebbiolo 2009 bekräftar regeln ännu en gång, livfull doft med sköraste rosor, bärig frukt antydan till målarlåda betryggande tyngd i de mörkare partierna, som det finns ganska gott om, orientaliska kryddor och lent trä. Munkänslan är som sig bör, slank, men se upp det finns gott om kraft i de mörkare partierna även här. Tanninerna kopplar ett stadigt grepp om tungan redan från start men lättar lite på trycket när tid och temp gör sitt. Eftersmaken är en skön uppvisning i balans, ungdom och torr lite träig bångstyrighet.

Svårt att hitta ett säkrare kort i min källare, tror att jag gav ca 130 kr när det begav sig. Tyvärr har Atomwine slutat att förse mig så nu får blicken vandra bortåt i jakt på 2010:an. Ser att det finns på SB för 190 kr eller på winefinder.dk för 185 kr (som egentligen inte är något alternativ då de inte levererar till oss lantbor), ett påslag på femtio kronor är i saftigaste laget men känns fortfarande som ett bra köp.

Seriöst, vilka nötter

En annan sak som jag måste fylla på med är de förträffliga nötterna, fungerar utmärkt som snacks till ett, eller snarast två glas, skön nebbiolo.

Tills nästa gång. Får se vart näsan tar oss...

Ojai Syrah 2009 med baconparmesanröra på Vilmas knäcke. 16 grader inomhus är inte ok..

Kvällsmys

Kvällsfika, vardag som helg, har kommit att bli en helig stund här hemma. På dagarna är det fullt upp med att serva, fixa och anpassa efter tre små men på kvällen är det bara vi/jag som gäller. Ofta ett glas vin, nästan alltid en ost och om jag inte missat, en korv bit till. De där sista två är ett kapitel för sig, tänka att det ska vara så svårt att hitta en bra bit ost och korv här på landet! Jaja, nu gällde det min första och tyvärr enda rekommenderade flaska syrah från Santa Barbara, tack Frederic för tips. Nästa gång ska jag inte vara lika snål vid köp av Ojai Santa Barbera Syrah 2009 (nr: n/a, kostade 259 kr), för det här var en riktig smakträff.

Santas Syrah

Från den mustiga smått bombastiska syrahdoften, som trots sina tydliga varmblodiga shirazblinkningar  stannar kvar på den svalare sidan. Gott om krydda, mustig mörk fruktkompott och balanserade eneträtoner. Munkänslan är fyllig med bra extraherad frukt, aningen alkohol som skiner igenom men ändå balanserat med en riktigt pigg syra som väger upp. Helheten suger tag i lustcentrat och levererar rikligt ikväll när suget efter fylligt rött formligen rusar i blodet. För även om det är mustigt blir det aldrig vare sig tråkigt eller tungt. Avslutet stramas upp med torra smakfullt småbittra tanniner och mynnar ut i en lång lite småstram eftersmak med både frukt och fat i en smaksam utmanande blandning. Efter någon dag öppnad kommer en mer mogen och homogen gestalt fram. Har dessutom tagit några kliv närmare sina franska kusiner, vete katten om jag inte gillade den bäst nyöppnad, konstigt det där.(90-91p)

Allt annat än korkat med Ojai

Mums, det är alltså i Amerika jag ska leta vidare efter Syrah, ja förutom Rhône, synd bara att prislappen gör det lite svårt för plånboken att gå vare sig på djupet eller bredden over there. Fast Ojai känns lockande, för om det här är insteg, hur smakar då topparna?

Eftersom det blir en hitt i glaset kräver kvällsfikat lite extra omtanke och såklart har jag främst vinet i åtanke vid tillmakning.

Vilken röra

Bacon- o parmesanröra på Vilmas sjufrö

Detta behövs:
Bacon
Parmesan, minst sisådär 20 månader för rondör och milda toner.
Cremé fraîche
Peppar
Björnbärsmarmelad
Kvalitetsknäcke, typ Vilmas.

Klipp bacon tunt och stek knaprigt,  riv parmesan grovt. Rör ihop med lite CF och peppar till en ganska satt massa. Ös på i riklig mängd och toppa med marmelad. En veritabel jubelhitt till vinet, ja till många vin för den delen.

Tills nästa gång. Tur att vi har kamin, annars hade vi gått på pumpen på riktigt...

Masi Amarone Costasera 2006 och "gammal" Bergsparmesan. Så var det dags igen..

Samma vin, olika skepnader

Sjukdom och elände, lika bra att pigga upp sig när tillfälle ges. Varför inte ta reda på vad som händer med en Amarone om man väntar sisådär 6 år från skörd? Om man väntar fyra år på Masi Amarone della Valpolicella Classico Costasera 2006 (Köpte min för 199 kr på Ålandsbåten 2010, 2008 finns på SB nr 2345, 275 kr) kan det te sig såhär men nu, två är senare, är det faktiskt en helt annan skapelse. Olika flaskor? Absolut, men ändå.

Stor hyfsat nyanserad doft med gott om körsbärspigg frukt. Stoppningen är det verkligen inget fel på och nog för att det finns en del starkvinsvibbar men det är riktigt intagande i en stor, publik stil men ändå skönt balanserad. Med lite tid kommer några schysta mognadstoner fram, härligt.

Munkänslan är relativ slank, lite körsbärssyrlig faktiskt, varken tung eller tråkig. Riktigt matorienterat, pigg, aningen kärnbeska i slutet tillsammans med gott om andra italienska markörer. Tanninerna är kännbara, torra men ändå väldigt lena. Med lite tid och värme blir uttrycket rundare, mer tillgängligt men fortfarande snyggt strukturerat och väldigt tillgängligt. Eftersmaken är pigg, lång, aningen körsbärskärnor och mer vital mörkröd frukt. (90-91p)

Överst vin, nedan blomma

Ja vad hände egentligen? Det tidigare tunga, något mättade uttrycket är som bortblåst. Nu finns det ett härligt, fylligt och matorienterat vin som säkerligen skulle passa lika bra till en redig köttbit som kvällens chark- och parmesanplock. Och jo, den skäms verkligen inte för sig utan tillbehör heller.

Större bitar tack

Sedan skadar det inte att osten är min nya favvoparmesan, ja förutom den något maskulinare och mer krävande Vacche Rossen då förstås, Bergsparmessan med minst 30 månaders lagring, jo jag tackar ja. Mild, krämig med precis nötighet, komplex,personlig och ruskigt balanserad gör denna makalöst användbar, eller väldigt svår att stoppa väl du fått smakvittring. Möjligen framstår jag partisk, men det var det samma, den Gattimondo importerade osten är precis lika god för det. Om du är nyfiken har Roberto, den trevliga italienska gentlemannen som driver nämnda företag, skrivit en utmärkt artikel i ämnet. Och jo, osten finns att tillgå hos Ekonära Gävle, nöjd är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Fem sjuka, är det vad som kallas full hand?...

Egon Müller Riesling QbA Scharzhof 2011. Livet till en räkmacka..

Magiskt

Det var något år sedan jag blev som stormförtjust i halvtorrt med lite klass, inte det där sliskiga sötdrickat med översminkat socker istället för kvalitet. Nej det finns gott om go bersådricka med balanserad syra, eller rent av markerad, lägg till några år på nacken och det kommer fram härliga dieseltoner och annat småskumt, om man gillar sånt. På sistone har det dock blivit mer åt det torra hållet, kan liksom bli aningen sött även om det är gott. Varför inte prova Egon Müller Riesling QbA Scharzhof  2011 (köpt hos Gourmondo.de för 19,90 euro), eller vad sägs om:

För oss som tycker att mosel ibland kan bli lite i sötaste laget står Egon Müllers viner för det ultimata uttrycket. Redan som unga är de perfekt balanserade. Det smakar - som sagt - så gott att ord står sig slätt. (Finare Vinares kommentar om 09:an,  följ länk för hela inlägget)

Nu blommar det

Någon mer än jag som blir nyfiken? Jo kan tänka mig det.
Doften är initialt sval, lågmäält men suveränt balanserat och inbjudande.Päron, gröna äpplen och sten slåss om uppmärksamheten. Samt en liten citrus, honugstvist. Med tid i luft blir intrycket större och rundare. Fortfarande riktigt stringent men ändå mer Moselkänningar än innan.

Smaken är helt enkelt bedårande, en spritz attackerar varje liten vrå i munnen som bara skriker efter mer. Restsötman är precis så pass at det slinker igenom som halvtorrt men det är knappt. Frukt och stenig mineral lirar med samspelt från början till slut och mynnar ut i något som skulle kunna kallas beska, vilket det å andra sidan inte finns en tillstymmelse av. Med mer tid öppnar intrycken upp, spritzen är borta med känslan är fortfarande brusigt uppfriskande.

Eftersmaken är lågmäld, fruktigt stram med både citrus och flinta. (90-91p+)

Ren, renare, Egon Müller. Behöver jag säga att det är den bästa halvtorra i den rena och fräscha klassen? Ne, då jag jag inte det heller, fast hitta gärna någon som är "bättre".

Tills nästa gång. Vaknar av sol i ansiktet 05:30, sällan har jag varit så glad att vakna..

Dill i drivor

Pst. På temat snabbmat, räkmacka säger jag bara.

Eric Lichtlé Gewürztraminer 2007. Vem hade kunnat ana?..

Hälla blint, ja tack gärna

Jajaja, nog för att jag inte utger mig för att vara ett textförfattande geni men förra inlägget var i värsta laget till och med för mig. För att klargöra, kräftspa, är alltså en plats inte helt olik andra avslappande och välmående anläggningar där det centrala i behandlingen utgörs av och med kräftor och inte en doft eller smak. Dissorienterad är jag sällan om aldrig men däremot desorienterad desto oftare på sistone. Det värsta i kråksången är att jag trots denna klara fadäs inte kan lova bättring, så börja nu inte att lusläsa mina texter för mer fel än rätt kan uppenbara sig.

Välpackad

-Tänk på att det är vitt, right back at ya. Hedersknyffeln Ulf skickar en blindbock till norrlandsskogarna. Och ta mig tusan, om karln gör nåt gör han det ordentligt. Efter att ha löpt amok med tejp, bubbelplast och handdukar! Krävdes en smärre jailbreak för att komma åt innehållet. -Är det säkert att det bara är en flaska, hör jag i periferin när jag ursinnigt river plast. Jo, det ska "bara" vara en även om mina tvivel finns. Men tillslut, dyker den upp. David, står det på så jag har nog kommit rätt.

Nedan följer såldes en studie i, vad David inte vet om vin som faktiskt kan vara värt att veta.

Dag 1
Lätt gyllengult med en ganska vattnig kant.
En första sniff ger ganska tydliga halvsötrieslingvibb, sedan kommer en ganska påtaglig mineralstensatack, för att sedan följa upp med lite rök. Doften är först lite blyg med bra mycket mer mineral än frukt, efter ett tag i glaset släpper det loss en aning.

Munkänslan är lite småfet nästan rund först, stramas upp bra av mer mineral än frukt. Stenigt som i backen, lite småbeska drag och en fyllighet som förföljer en i varje skrymsle i munnen.

Eftersmaken är lång, med gul småfet frukt, litche och lite mer beska stenar, lite som flinta luktar.

Eftersmaken vill inte riktigt ge sig, och nog är det riktigt smarrigt allt. Inget för den svagsmakade men mums va många olika skepnader detta visar upp och då är det bara dag ett. Inte lika syrastinnt som jag är van men kvaluttan är det verkligen inget fel på. Fasiken va jag gick igång på detta, blint is tha shit. Ca 14 grader, kanske lite väl ivrig efter upppackande men nyfikenheten tog ännu en gång överhanden.

Men vad är det för något? Fatlagrad riesling? Nja. Men nog är det en riesling att döma av frukt och sten. Några år på nacken? Jo, all ungbångstyrighet är borta men fortfarande bra vitalt, fast något syrafattigt, säg 2005-2007. Av fyllighet, komplexitet och tryck i smak och framförallt eftersmaken tyder det på några pinnar upp på kvalitetsstegen. Äsch nu lägger jag av för denna gång.

Dag 2
Direkt från kylen, där var den där tropiska tonen igen, nästan lite vaniljpäron när jag tänker på saken. Vispa runt lite och mer mineralkaraktär kommer till ytan.

Kylskåpskall är munkänslan bra mycket friskare, bättre tryck i frukten nu även om mineral insalgen är minst lika påtagliga. Munkänslan är fyllig, snudd på rund med en skön balans, finns en liten uppstramande knorr på slutet som liknar lite grapebeska.

Eftersmaken är lång med  rund frukt och stenigare drag.

Jäklars vilket gott vin, riktigt smarrigt och bättre nu med lite lägre temp, fräshare liksom. Gissningen landar fortfarande på en seriös riesling, säg 2006-2007, gissningsvis Tyskland men de fylligare tonerna kanske skulle kunna vara Alsace. Med högre temp blir vinet följdsammare och följsammare, riktigt smooth. Läge, producent, det ligger helt beyond mina skills. (90-91p)

Avmaskerad fransos?

Av med folien och solklart, jag håller Eric Lichtlé Gewürztraminer 2007 i handen. Ok att det enligt hörsägen är en av de bästa Gewürztraminer som finns, men Alsace gewürst istället för Tysk riesling! Och jo, med facit i hand tyckte jag att den dämpade syra och den leena munkänslan var lite riesling atypisk men ändå. Äsch, jag känner mig nöjd och är väldigt glad och ytterst tacksam, tack ännu en gång, över att jag blev en vinupplevelse rikare. För det här var seriöst riktigt goa grejjor, vill ha mer.

Kalaset är över

Tills nästa gång. Idag fyllde vår lilla stora pöjk 2...

Grof Degenfeld Tokaji Aszú 6 Puttonyos 2000. Mycket nu..

En av flera sötingar som landat

Många järn i elden, är det så det kallas att ha ett tvåårskalas i dagarna två för att sedan några dagar senare bege sig på en tredagars tur till Astridlindgrens värld med en höggravid fru, som mer och mer intagit skalbaggestadiet, och två illbattingar? För vissa av er kanske det inte låter värst mycket, men lägg in i ekvationen allt annat som ska göras plus att vi närmars oss due date. Har en lätt känsla av dissorientering och allmän ovetskap, alltså precis som tidigare men jag gillart inte.

Korken åkte illa kvickt

Igår var också en hektisk dag, inte mindre än tre vinkartongbärande människor knackade på min port under en och samma lunch. Vem har sagt att det är lugnt att vara hemmapappa? Ytterliggare ett bevis på sakernas tillstånd, förutom en mage som lever sitt eget liv, är att 187ml kan räcka i fyra dagar. Fyra dagar, eller var dem fem?, ljuvt välbefinnande i små sippar, men nog om detta. I en av kartongerna, fanns nästa lilla godbit. Grof Degenfeld Tokaji Aszú 6 Puttonyos 2000 (finns hos der Wein Weber för 19,30 euro) påminner mig ännu en gång om att jag dricker alldeles för lite Tokaji, varför?

En härlig stor sötmättad doft med torkade aprikoser, bivax, halm och över allt svävar något lätt eteriskt. Är både komplext och inbjudande på samma gång, något befriad från symaskinsolja men istället en ton av kräftspa. Vad är det egentligen med de här Tokajerna?

Munkänslan är en ren fröjd, lite lätt oljig men grymt fräsh. Förs kickar en ganska pickant syra in sedan kommer en söt våg av allehanda inlagda gula tropiska frukter, honung och läder. Allt balanserat men ändå med hyfsat urskönjbara beståndsdelar.

Eftersmaken är lång, med framförallt mjuk frukt, aningen honung och mer torkade drag av något ofruktigt. (90-91)

Inte lika lent och sammansvetsat som dr Loosen utan personligare och med mer sting. På sätt och vis roligare att analysera, men likväl en ren fröjd att sippa på. Medan jag funderade på vad detta skulle passa till, tog en bit stilton men där skar det sig, försvann de små dropparna. Och jo, det här tänker åtminstone jag sippa precis som det är utan något distraktionsmoment i form av andra smaker.

Tänk vad några droppar kan göra

Tills nästa gång. Idag kommer kanske ett till, eller vad tror du Uffe ;) ?..

Artisan Halbturn White 2009 och lite blandat småplock. Joråsåatt..

Trevligt upplägg, kassa glas

Jo jag vet, låt oss säga att detta är sista meningarna kring sommarens inträde eller ej. Men snöslask och en avföringstorm behöver ingen, vän eller fiende, vakna upp till. Sovmorgon, till 05.45, fick jag i all fall. Nu har jag släppt väder bollen och lirar med det som finns så länge jag kan. Tidigare i veckan var jag medbjuden till mors vinprovarsällskap på säsongsavslutning. Sammanfattningsvis var det go mat, hyfsade viner och kassa glas där lagring ännu en gång visade sin överlägsenhet. Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2006 var bra mycket mer homogent och murrigt än hyllvarma 2010 (nr 6253, 89 kr) . Fast det är klart, ok vin blir sällan stort även om det lagras så nå fler till källaren blir det inte för min del.

Gammal är äldst

Vad det däremot blir påfyllning av är Moscato, vars fruktdessertomfamnande kram är läskigt inbjudande. Igår matchat med jordgubbar och passionsfrukt i sockerlag. Fast det är klart, inte mycket slår solvarma dito och en skvätt på och i glaset. Passa er dock om ni hugger en Castiôn Moscato d'Asti (nr 7873, 85 kr) som står i de flesta hyllor, 2010:an kändes gammal så ta en 2011 om du måste. Själv tänker jag nog lägga vantarna på Prunottos (nr 97012, 99 kr) istället.

Jo, nu är de här.

Mycket Österrike nu men jag tycker att det lilla landet förmår att skapa personliga, mitt i min prick, spännande viner. Även de "billigare" jag testat har bjudit på mersmak, varför inte prova något en bit upp på kvalitetsstegen. Artisan Halbturn White 2009 (varuprov, finns för 259 kr hos handlavin) måste ände höra dit. Chardonnay 50%, Pinot Blanc 25 % och Pinot Gris 25% uppfostrat i ny fransk ek ala 225 och 500 liters kanske inte hör till mina vanliga vitvinspreferenser, desto mer spännande.

En fräsh tropiskt rund doft med ett fylligare djup, Riktigt tjusig och härligt balanserat i en ung men fullt spelbar uppenbarelse. Nog för att man märker av faten, ok en del vanilj, men det bidrar bara till tyngt, komplexitet och karaktär där helheten ändå får betecknas som förhållandevis lätt.

Munkänslan är fyllig men ändå trevligt pigg, lite år det småmöriga hållet men den fräsha frukten lirare på bra och väger upp helheten. Följsamt och fylligt utan att vara tungt eller tröttnade. Avslutet stramas upp en aning med en förnimelse av något som möjligen skulle kunna kallas bitterhet.

Eftersmaken är lång med rund mogen gul frukt, allt från den nordiska till mer tropiskt belägen, lite vanilj men framförallt smackade god. (90-91p)

Mums, vilken injudande skapelse. Bra annolunda mot vad jag brukar dricka men smörapåetttill vaniljkextillpersikopajen bra. Med ökad temp stramas strukturen upp och blir mer krävande, och då började jag ändå på 11-12 grader. Det som bidrar till hänförelsen är ännu en gång personlighet, balans, struktur och drickbarhet. Vad mer kan man önska egentligen?

Ved eller inte ved, det är frågan

Tills nästa gång. Kanske något sött i helgen?...