En kväll i stan..

Usch va slarvigt, inte en bild eller rad om debaclet hos Ulf. Ok, det var kanske att ta i, men i vanliga fall brukar vinerna kunna stå upp mot sällskapet men denna kväll blev de formligen överkörd av den trevliga samvaron. Eller så kanske det berodde på sällskapet.

Det fanns i alla fall alla förutsättningar för en grym vinös kväll, bra bubbel, hajpat rött och någon trotjänare, i alla fall på papperet. Tydligen kunde amerikanarna prestera bättre, tur det, för värden alltså :) Ok att doften hos Bloom’s Field Domaine de la Côte 2012 var en ren uppvisning men smaken kunde tyvärr inte följa upp. Nej, kvällen vin(nare) var en Österrikisk pinne med 10 år på nacken, Gsellman o Hans Pinot Noir 2004 var faktiskt lysande, och vilken trevlig överraskning, skön frukt, bra mognadstoner och en helgjuten balans. Mas La Planan var också bra, men aningen ung faktiskt, skulle inte tacka nej till ett glas om sisådär fem år.

Nej, det var sällskapet som tog hem en jordskrällseger denna kväll. Sent blev det också, torsdag till trots. Men vad gör det när allt kommer omkring. Ok, maten var också bra, särskilt förrätten. Tack igen grabbar, får vi göra om så snart det är möjligt.

Tills nästa gång. Då var det min tur att tycka synd om mig själv...

Ett paket kommer lastat..

Världsklass, helt enkelt världsklass. En riktigt tråkig och grå fredag i Oktober dimper det ner ett paket. Paket är alltid roliga men innehållet i detta paket kan enklast beskrivas med världsklass. Det är den gode samariten rödtjusulf som står bakom, två flaskor med kärlek. För hur ska man annars tolka besväret och mödan att skicka två dolda små skvättar vin 20 mil med post.

Glas rött
Möts först av en ganska småmogen doft, lite kokta fikon, björnbär och lite allmän portvinsvibb. Det håller dock ihop snyggt och det finns något eteriskt som sticker lite extra långt upp i näsan. Samma sak i munnen, först känns det känns aningen överkokt, brådmoget rent av. Sedan blir det utmanande, pigg syra men framförallt riktigt kännbara torra tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag, lite som att tugga på en ekplanka.

Blir inte riktigt klok på detta, aningen brådmoget som sagt, kanske beror på den omilda hanteringen i posten, samtidigt som det känns redigt utmanande och med en allt för generös ekfatsbehandling. Nja, sorry, gick inte igång på detta alls faktiskt.

Vad är det? Oj, värmen och kryddan tillsammans med det mer stringenta får mig att tänka Spanien, möjligen Portugal, den omilda ekfatsbehandlingen i kombination med det utmanande känns seriöst och för tidig korkdragning. Ålder? Väldigt svårbedömt, då jag misstänker viss effekt av hantering, men säg ungt fast inte för ungt.

Glas vitt, eller ok, orange
Ok här snackar vi småsimmigt. Doften är en helskön mix av torkade tropiska frukter, lite blomvatten och nyriven apelsinskal. Men oj vilken smak! Sött absolut, en rejäl näve med torkade aprikoser, lite nötter,saffran och apelsin, men vilken pigg syra. Hela uttrycket är som en komplett dessert i sig själv, avslutet är en uppvisning och eftersmaken vill inte ge sig. Det här var gott, seriöst jättegott.

Om det förra inte slog an gjorde det här desto mer. Det känns som att utseendet, den lilla blomvattentonen och de komplexa kryddorna talar för lite ålder, kanske rent av mycket ålder, det är lurigt med de här söta rackarna. Mängden syra och sötma känns seriösa, och tillsammans med helheten kan vi inte vara någon annanstans än i Tyskland, eller?!?

Då återstår att se hur jag har lyckat, en sak är säker i alla fall. Ulf har lyckats göra en helkväll, tack!

Tills nästa gång. Tar för givet att jag är långt ute och cyklar...

Champagne, rött tjut och platt riesling..

 

Augusti, nytt jobb, nya rutiner och allmänt hurtande på agendan. Men först, de sista självande dagarna av Juli, ett kärt återseende av Ulfmannen och Timpan. Såklart fördes inga noter och såklart står man på läktaren och kikar ner på sin egna förödmjukelse, tur att man inte står där ensam. Att nämnas bor dock att A Christmann Idig 2009 är sjuk, ingen druvkaraktär, tillhörighet eller syra för den delen. Platt livlöst och allmänt tråkig. Tillsammans med Guigals Côte-Rotie Brune et Blonde 2009 var det besökets bottennapp. Den sistnämnda var inte dålig bara allmänt tråkig och själslös. Tur att vi drack en del annat som fick hjärtat att slå ett slag extra, Castello dei Rampolla Sammarco Toscana IGT 2009 hade en skön mix av slank supertoskan, balanserad surkörsbärskompott och stallbacke. Klart bättre dag 2 så resterande flaskor får gott vänta. Andreas Gsellmans Traminer 2011 var precis lika god och personlig som när jag testade den sist tillsammans med Peder, som sagt, bara att beklaga att det inte är lika lätt att få tag i framöver för det här är bra på alla plan. Besökets fyndvarning kan mycket väl vara Eric Rodez Blanc de Noirs Grand Cru, för 331 kr får man ekologisk odlad pinot, delvis fostrad på fat med väldigt mycket personlighet, supergod helt enkelt. Ja just ja, Bartolo Mascarello Dolcetto d'Alba 2009 kan mycket väl vara den mest barololika dolcetto jag smakat, eller godaste för den delen. Ett inte helt misslyckat slut på Juli med andra ord.

Tills nästa gång. Undrar just om den där rödtjutsrieslingen har slutat blogga eller...

Mystery bottle - Compliments rödtjutsUffe

C.H. Berres Erdener Treppchen Riesling Auslese 2010

En inte helt vanlig sms-konversation :

Jag: Det enda jag vet är att det inte är någon 71:a :)

    Uffe: Några gissningar

J: Riesling eller annan obskyr druva, 2005, Tyskland varm del eller sval del av nya världen. Nå?

    U: Du sejfar :)

Jag: Haha klart, men annars ingen aning. Är jag helt off?

    U: Nejdå, stryk obskyr druva så har di kommit sanningen närmare!

J: Så du menar att det inte är Scheurebe eller silvander :)

    U: Hihi! Nix!

J: Men inte bara riesling, eller?

    U: Silvaner heter det väl? ;)

    U: Jodå

    U: Men du vill ha in något fruktigare?

J: Så himla mkt tropisk frukt, för att inte tala om att det tog 3 dagar att vädra bort all bensin ;)

J: Det sista tyder dock på riesling i min bok

    U: Hahaha!

    U: Müsko med bensinen - det trodde jag inte

D: Förutom det är uttrycket väldigt intakt, gastkramande syra i slutet dock och simmigt sött innan. För att inte tala om supergott! :)

    U: Fullständigt ointegrerat då med andra ord! Härligt! :)

    U: Gastkramande ;)

    U: Jag provade en variant på 11:an på Vinordic och Holy Macaroni vilken syra!

J: And the winner is?

    U: Vet faktiskt inte!

J: Hahaha kommer du inte ihåg vad du gett bort;)

    U: Du är min spejare ;)

J: Äsch det här börjar bil absurt, lika bra att dra folien ;)

    U: Have fun! :)

Och ja, roligt är det minst sagt. Både att få blint samt något som jag i vanliga fall varken köper eller dricker särskilt ofta. C.H. Berres Erdener Treppchen Riesling Auslese 2010 var en riktigt charmig sötbomb, inte helt integrerat men öj vilken frödjefull dryck. Att den sedan håller någon vecka i kylskåpet och utvecklas åt helt rätt håll gör inte saken sämre. Som sagt, verkligen roligt att prova blint. Stort tack Ulf!

Tills nästa gång. Sweeet!...

Eric Lichtlé Gewürztraminer 2007. Vem hade kunnat ana?..

Hälla blint, ja tack gärna

Jajaja, nog för att jag inte utger mig för att vara ett textförfattande geni men förra inlägget var i värsta laget till och med för mig. För att klargöra, kräftspa, är alltså en plats inte helt olik andra avslappande och välmående anläggningar där det centrala i behandlingen utgörs av och med kräftor och inte en doft eller smak. Dissorienterad är jag sällan om aldrig men däremot desorienterad desto oftare på sistone. Det värsta i kråksången är att jag trots denna klara fadäs inte kan lova bättring, så börja nu inte att lusläsa mina texter för mer fel än rätt kan uppenbara sig.

Välpackad

-Tänk på att det är vitt, right back at ya. Hedersknyffeln Ulf skickar en blindbock till norrlandsskogarna. Och ta mig tusan, om karln gör nåt gör han det ordentligt. Efter att ha löpt amok med tejp, bubbelplast och handdukar! Krävdes en smärre jailbreak för att komma åt innehållet. -Är det säkert att det bara är en flaska, hör jag i periferin när jag ursinnigt river plast. Jo, det ska "bara" vara en även om mina tvivel finns. Men tillslut, dyker den upp. David, står det på så jag har nog kommit rätt.

Nedan följer såldes en studie i, vad David inte vet om vin som faktiskt kan vara värt att veta.

Dag 1
Lätt gyllengult med en ganska vattnig kant.
En första sniff ger ganska tydliga halvsötrieslingvibb, sedan kommer en ganska påtaglig mineralstensatack, för att sedan följa upp med lite rök. Doften är först lite blyg med bra mycket mer mineral än frukt, efter ett tag i glaset släpper det loss en aning.

Munkänslan är lite småfet nästan rund först, stramas upp bra av mer mineral än frukt. Stenigt som i backen, lite småbeska drag och en fyllighet som förföljer en i varje skrymsle i munnen.

Eftersmaken är lång, med gul småfet frukt, litche och lite mer beska stenar, lite som flinta luktar.

Eftersmaken vill inte riktigt ge sig, och nog är det riktigt smarrigt allt. Inget för den svagsmakade men mums va många olika skepnader detta visar upp och då är det bara dag ett. Inte lika syrastinnt som jag är van men kvaluttan är det verkligen inget fel på. Fasiken va jag gick igång på detta, blint is tha shit. Ca 14 grader, kanske lite väl ivrig efter upppackande men nyfikenheten tog ännu en gång överhanden.

Men vad är det för något? Fatlagrad riesling? Nja. Men nog är det en riesling att döma av frukt och sten. Några år på nacken? Jo, all ungbångstyrighet är borta men fortfarande bra vitalt, fast något syrafattigt, säg 2005-2007. Av fyllighet, komplexitet och tryck i smak och framförallt eftersmaken tyder det på några pinnar upp på kvalitetsstegen. Äsch nu lägger jag av för denna gång.

Dag 2
Direkt från kylen, där var den där tropiska tonen igen, nästan lite vaniljpäron när jag tänker på saken. Vispa runt lite och mer mineralkaraktär kommer till ytan.

Kylskåpskall är munkänslan bra mycket friskare, bättre tryck i frukten nu även om mineral insalgen är minst lika påtagliga. Munkänslan är fyllig, snudd på rund med en skön balans, finns en liten uppstramande knorr på slutet som liknar lite grapebeska.

Eftersmaken är lång med  rund frukt och stenigare drag.

Jäklars vilket gott vin, riktigt smarrigt och bättre nu med lite lägre temp, fräshare liksom. Gissningen landar fortfarande på en seriös riesling, säg 2006-2007, gissningsvis Tyskland men de fylligare tonerna kanske skulle kunna vara Alsace. Med högre temp blir vinet följdsammare och följsammare, riktigt smooth. Läge, producent, det ligger helt beyond mina skills. (90-91p)

Avmaskerad fransos?

Av med folien och solklart, jag håller Eric Lichtlé Gewürztraminer 2007 i handen. Ok att det enligt hörsägen är en av de bästa Gewürztraminer som finns, men Alsace gewürst istället för Tysk riesling! Och jo, med facit i hand tyckte jag att den dämpade syra och den leena munkänslan var lite riesling atypisk men ändå. Äsch, jag känner mig nöjd och är väldigt glad och ytterst tacksam, tack ännu en gång, över att jag blev en vinupplevelse rikare. För det här var seriöst riktigt goa grejjor, vill ha mer.

Kalaset är över

Tills nästa gång. Idag fyllde vår lilla stora pöjk 2...

B.S.G.S - Bring some good shit. En Stockholmsutflykt.

En medalj från min mage också.

Varmt, varmt och ja tropiskt varmt. Ett Stockholm som svettas en masse, men vad gör det när man har trevligt sällskap som vallar runt mig med vana fötter. Första vattenhålet kunde bli en Red Bull utdelning men det kändes lika fel som kön var lång. Först ut är istället Monks café på Sveavägen, en frisk, immande weisbier tillsammans med en skål nötter blir en konkret hägring för både mage och själ. I mitt fall verkar dessa två sitta farligt nära varandra, nästan överlappande.

Dagens första men absolut inte sista.

Hem till Ulf och kvällens första glas vin sätts i handen, även den lätt immig av sommaren och kylskåpets påverkan. Nog för att den varit öppnad några dagar men oj vilken härligt fruktig doft. Smaken är slank med fin syra och ett bra uppsnörpande slut och kännbara tanniner. Ett riktigt trevligt glas som skickar iväg mig och Magnus till C-d-R men som sedermera avslöjas vara Fratelli Revellos Dolcetto d’Alba 2009. (87-88p) Härligt att Fredrik även försåg mig från sin Piemonte resa med några flaskor för det här var riktigt bra. Matvänliga doningar som du kan använda istället för kniv när du skär pizzan. Blir sugen på att köra en duell mellan Roagnas 09:a och denna när jag kommer hem.

En oas på Söder.

Sedan kommer Fredrik med sällskap T, de har tagit med sig ost, vin, kött, bea, sallad, bröd och mera vin.

Basriesling? Nja kanske inte så mycket.

Ut i svalkan på baksidan och ner med näsan, complimantary bottle hojtar Ulf och slänger fram Georg Breuer Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling 2009, dold förstås. En fantastisk doft med renaste tropisk frukt, syra och citron. Smaken är även den otroligt ren med typiska rieslingtoner och mellanfyllig kropp. Efter ett tag tillkommer en pikant krydda och det enda som kan klagas på är en alldelles för kort eftersmak. Ta mig tusan om vinet inte blev flera resor bättre när folien kläddes av, konstigt det där. (89-90p med STOR potential) 

Vitt, kallt och sött = Ostvänligt.

..compliment… ja ni förstår fortsättningen. Ytterliggare en vit flaska från Ulfs egna förråd, generöst indeed. Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese 2005 var halvsimmigt söt med dieseltoner och honungsvatten. Bra avslut med gott om charm och drickbarhet. Fungerar för övrigt skrämmande bra till Comté (eller var det någon annan??). Ok lite tunn syra för att lyft och flyga iväg men även den riktigt trevlig. Drick snart dock för den kändes helt mogen. (87-88p)

Cheesus vilken skinka.

Små och naggande goda.

Det finns olja och så finns det olja.

Mitt i denna riesling kavalkad får vi avnjuta ett sammelsurium av godsaker, en skinka som var bland det godaste jag ätit på länge. Namnet är borta men det var nötigt, milt och nästan drömsmältande i munnen. Skivorna försvinner i ett rasande tempo och alla håller hårt i sin ranson. Oliver från någon obskyr del av världen och olja som inte finns i var mans skafferi. Helt fantastiskt, tack Fredrik för att du försåg oss med alla läckerheter denna afton.

Complimentary bottle

..compli.. nu är det Magnus som hojtar. Inte ordagrant men likväl sätter han fram nästa flaska öppet. Domaine la Rabidote Saint-Chinian 2010 har BiB liknande fruktighet i doften och något sjögräsblött som slår an personligheten, en stringens i smaken som ordnar upp och lämnar ett ytterst saftigt men helgjutet intryck. Inte stort på något men med gott om drickglädje. (84-85p)

Varuprov, för er som undrar.

Nu kör vi igång med det tunga artilleriet. Ut kommer fem maskerade flaskor och nu j*vlar ska här luktas.

Den första flaskan var min och jag satt och höll med om typiska bordå drag med lite mer umf i doften än vanligt. Smaken är i dagsläget lite sluten men med en god kryddighet. Sällskapet är överens om att det är en bra Bordå med framtiden för sig. Inte hellt rätt dock, nog för att Glenelly Hills Lady May 2008 har klara drag från Bordå både gällande druva och ägarinna men härkomsten är Sydafrika. Utan bakelit men med lite krutrök är detta något jag absolut kan tänka mig att dricka igen om något/några år. (88-89p) 

Vin & själ

Nästa är också mitt och blir ett av kvällens många bästa viner, med så olika stilar är det svårt att utse ett vin som kvällens. Wine & Soul Pintas 2007 är inget annat än en überfyllig frukt bomb, fast på ett bra sätt. Tror inte att det är ett skrymsle i munnen som inte får sig en genomkörare av supermogna körsbär, mörk bitter choklad och sköna tanniner. Eftersmaken sitter i länge, länge. Relativt tidigt prickas ursprung och vi konstaterar unisont att Portugal kan göra bra viner. Hm ingen nyhet kanske men varför köper jag inte fler viner därifrån då?? (92-93p)

Wine and master

Näst på tur var Magnus doldis, djungelolja, undervegetation och lite sump. Frukten är mörkröd i doften och ljusare i smaken. Det skitiga återkommer i smaken och eftersmaken är lång, stram och övertygande. Det finns något Pinotaktigt över men det hela men ändå inte. Inte så konstigt eftersom det var en Kopfensteiner Blaufränkisch Eisenberg 2007. Pinotklon som härstammar från Burgenland, Österrike. Ytterliggare ett land och region att lägga på minnet. (89-90p)

Glaset är tomt, igen.

Näst på tur är en härligt mogen doft med köttfond, baconchips, rost och mer undervegetation. Även lite småjästa körsbär på toppen. Smaken är fylligt mogen med bra syra och lite brunt socker. Bären är simmigt integrerade i en komplex småskitig gestaltning. Eftersmaken är lång med torra torra tanniner och härliga apelsinsyror som dyker upp efter ett tag. Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina 2004 är ett redigt tjut som trots sin storhet sjunger på sista versen. (91-92p) 

Helt underbart, under min virtuella bekantskapstid med Ulf har jag önskat att denna flaska skulle dyka upp igen. Möjligen att vi var ett år för sent ute men det är fortfarande en underbar dryck. Me want som more..

Tänka att det finns så mycket bra vin.

Fredrik stod för kvällens sista röda flaska, vilket skulle visa sig bli den näst sista flaskan. En rustik bonnig doft med allt du kan önska från lagårn, sirliga körsbär och målarlåda. Smaken är Italienskt fyllig, alltså inte fyllig alls men letar sig ändå ut i varje skrymsle. Härligt moget, drickfärdigt och alldeles alldeles underbart. Eftersmaken är hyfsat lång med gott om torra tanniner. Mastroberardino Taurasi Radici Riserva 1999 är också ett vin som jag har sett fram emot att prova, när jag tänker efter är nästan alla viner det denna kväll. (91-92p)

Ingen folie men lika hemlig för det.

Efter lite övertalning, -ska jag ta mitt röda? Jo det vore trevligt. Det gör jag! Snabbdekanterar T sin tredje medhavda flaska. 

Mumsigt mogen Barollo.

En klarröd vätska som bara skriker Italien kommer fram. Ännu en gång slås jag av en fantastisk doft, hallongodis, rosor och kompletterande tjära hoppar fram. Smaken är också fantalastisk med renaste frukt, finlemmad och varmjordig med mörkare komplexare toner och en underbar drickbarhet. Tanninerna finns kvar men säger inte allt för mycket och eftersmaken är framförallt riktigt god och lång. Massolino Barolo Parafada 2001 är ytterliggare ett vin som jag gärna skulle dricka varje dag om plånboken tillät. (92-94p)

Efter vin kommer grill.

Nu Mat, man blir hungrig av att kasta slattar. Tror att det snart kommer att växa en och annan vinranka på Ulfs terrass. Om inte så har växtligheten fått årets beskärda del av gödning. 

Blir inte så mycket bättre än så här.

Hängmörad och lufttorkad entrecote skivor av finaste Tyskt ursprung väntar. Jo ni läste rätt, hängmörat och lufttorkat. Kan det bli bättre? Ja med hemslagen bea ala Sovel och grönsallad är vi samtliga i himmelriket och för första gången denna kväll är det tyst. Samtliga är överrens om att denna kombo skulle vi kunna leva på alena. Ok lite vin till, men smudars vilket kött. Just det, även det från Sovel.

Moget och inte så moget.

Nu stundar desert och vad är väl det utan lite desert vin. Ulfs version av Italiensk maräng gjorde sig riktigt bra till T:s två sötingar. Även om jag i stunden tyckte mig kunna urskilja nyanser ur Roberto Anselmis I Capitelli 2001 och 2006 så kan jag med handen på hjärtat påstå att dess inte gör vinerna rättvisa. Vi var dock överrens om att 01:an hade sett sina bästa dagar med gott om äppelkompott och pumpernikel och att 06:an fortfarande var insmickrande persikosöt med mer stuns. Men mer än så vågar jag inte säga.   

En underhållande kväll med idel prat och gnat rörande stort som smått gjorde att småtimmarna sprang ikapp oss och kväll blev till ny dag. Fantastiskt trevlig och tack allihop för att ni förgyllde denna afton. Extra tack till Ulfs utmärkta värdskap och till Fredrik för ett utmärkt tillhandahållande av fett och till T för flera unika smakupplevelse och till Magnus för underhållande muntugg. Och ja till allihop igen, för att ni lätt gör det värt att ta sig 40 mil för ännu en kväll som jag sent ska glömma.

Tills nästa gång. Storvik eller Stockholm, fast på ett bra sätt.