Champagne, rött tjut och platt riesling..

 

Augusti, nytt jobb, nya rutiner och allmänt hurtande på agendan. Men först, de sista självande dagarna av Juli, ett kärt återseende av Ulfmannen och Timpan. Såklart fördes inga noter och såklart står man på läktaren och kikar ner på sin egna förödmjukelse, tur att man inte står där ensam. Att nämnas bor dock att A Christmann Idig 2009 är sjuk, ingen druvkaraktär, tillhörighet eller syra för den delen. Platt livlöst och allmänt tråkig. Tillsammans med Guigals Côte-Rotie Brune et Blonde 2009 var det besökets bottennapp. Den sistnämnda var inte dålig bara allmänt tråkig och själslös. Tur att vi drack en del annat som fick hjärtat att slå ett slag extra, Castello dei Rampolla Sammarco Toscana IGT 2009 hade en skön mix av slank supertoskan, balanserad surkörsbärskompott och stallbacke. Klart bättre dag 2 så resterande flaskor får gott vänta. Andreas Gsellmans Traminer 2011 var precis lika god och personlig som när jag testade den sist tillsammans med Peder, som sagt, bara att beklaga att det inte är lika lätt att få tag i framöver för det här är bra på alla plan. Besökets fyndvarning kan mycket väl vara Eric Rodez Blanc de Noirs Grand Cru, för 331 kr får man ekologisk odlad pinot, delvis fostrad på fat med väldigt mycket personlighet, supergod helt enkelt. Ja just ja, Bartolo Mascarello Dolcetto d'Alba 2009 kan mycket väl vara den mest barololika dolcetto jag smakat, eller godaste för den delen. Ett inte helt misslyckat slut på Juli med andra ord.

Tills nästa gång. Undrar just om den där rödtjutsrieslingen har slutat blogga eller...

Varm macka delux..

Dagens lunch

Färdig arrabiatasås

Elisir di Parmigiano Reggiano

Varm macka

Ibland, faktiskt för det mesta, finns bröd, färdig arrabiatasås, parmesankräm, salami, salladspåse, rapsolja och bösost. Sagt och gjort, blanda och du har en snabblunch. Det var ett himla tjat om varmmacka, jo jag vet men det är ju så inåtnorden gott.

Revello Dolcetto d'Alba 2009

Deluxdelen utgörs av ett litet lunchglas dolcetto, har hört att de flesta italienare dricker åtminstone ett glas av detta elixir till lunch så jag vill ju inte vara sämre. Revello Dolcetto d'Alba 2009 är precis rätt, lätt multna toner, småbläckig frukt, pigg, alert, lättsam och följsamt kärv, precis som en vardags dolcetto ska vara. Faktiskt att detta är sista flaskan, tyvärr. Dags att fylla på förrådet igen, italienskt matdricka kan man inte få för mycket av.

Tills nästa gång. Ingen till, än så länge...

Ajvarbiffar på ekologisk nötfärs med quinoa och bulgur plus some greens och Pecchenino Dolcetto di Dogliani Siri D'Jermu 2006. Vem är han? Jaha jag..

In da making

Hur många kan motstå en upplagd boll? Inte jag i alla fall. Fast denna gång borde jag, fullt upp ändå med att hitta mig själv i allt vad dagisstart, nyjobbsstart och allmän femvilsenhet innebär. Men när den eminenta Freddo på bloggen Who Cut the Cheese lägger upp ett direktpass kan jag omöjligt värja mig. Verkar dock som att Ajvarbiffar på blandfärs med quinoa och bulgur plus lots of greens ska vara riktigt enkelt och gå så fort att det ska kunna klämmas in tillagning efter jobb och dagishämtning, bara att testa med andra ord.  

En färggrann tallrik

Nja inte vet jag, blev inte helt lyckat att byta ut blandfärs mot en mager nötdito hur ekologisk den än är, hade ju inget annat hemma ju. Järparna blev aningen för stabbiga med för lite stekgojs som reslutat. Fick helt sonika ha i en skvätt vatten för att ta till vara på lite av smaken som satt i pannan. Men jag måste nog säga att grunden ändå är grymt solid. En mild (tog mild ajvar), smakfull och riktigt trevligt lättsam anrättning med rekordsnabb tillagning och minimal inblandning om man inte ska hålla på och fotofjanta som en annan. Nu hade vi fullfets Créme Fraïche men näsa gång blir det nog yoghurt istället. Inte för att jag är feträdd utan för att rätten skulle vunnit på ett fräschare, syrligare tillbehör. Frun applåderade, barnen lite mindre, kan tillägga att vi nästan aldrig brukar äta vare sig bulgur, guinoa eller ajvar men skam den som inte testar något nytt, eller hur? Stort tack igen, han kan även sin mat den där ostkillen. ;)

Inte riktigt mitt i prick, men nästan

Vinet till blev, 
upphovsmakarinspirerat, en liten smaksam italienare som brukar passa till det mesta, dolcetto. Just denna variant har jag aldrig testat innan och även om kombinationen inte blev någon sensorisk fullträff funkar det riktigt fint i hop, vilket det såklart skulle gör med mycket annat också. Pecchenino Dolcetto di Dogliani Siri D'Jermu 2006 (varuprov, 2007:an kostar 139 kr hos ewine.dk) har en doft av mogna mörka moreller, mörk choklad, mustig men ändå balanserat med mer tonvikt på mognad än ungdom. Känns för det på inga sätt trött utan bara drickfärdigt. Efter ett tag tillkommer flera dofttoner, en pelargon dyker upp bland annat .

Munkänslan är fyllig, mörkfruktig, smårund och inte särskilt dolcetto typisk. Men vänta det finns en medspelande syra, avslutande bitterhet och riktigt gott om torra tanniner som ändå fungerar riktigt dugligt i matsällskap. Hela uttrycket har smält samman och känns helt drickfärigt med gott om Italien vibb men med en modernare mörkare touch. En aning likörkänsla finns där också.

Eftersmaken är bra lång, bra torr och fruktigt mandelbitter. (86-87p)

Hade inte gissat på det

Detta är en dolcetto i en fylligare, modernare stil. Jag gillar samspelet mellan det mjuka, generösa och kärva småtjuriga, möjligen att det kan finnas en och annan som skulle ha en invändning mot aningen för generös ekbehandling och en brist på härkomstkänsla, men jag tycker att det funkar. Skadar inte att det är helt drickfärdigt heller. Frun rynkar på näsan och säger surt och sedan att hon lika gärna kan dricka vatten till maten, men å andra sidan gillar hon maten desto mer, konstigt det där att man kan tycka olika.

Tills nästa gång. Nu dröjer det till nästa inlägg, kanske...

Giuseppe Rinaldi Dolcetto d'Alba 2010. Utflykt i regn, bad i regn, allt i regn..

Titta vad jag hittade

Ja då var det dags att svära i kyrkan igen, tur att jag varken är religiös eller särskilt troende. Men det är svårt att bli annat än salig när Giuseppe Rinaldi Dolcetto d'Alba 2010 (Köpt hos Barolobrunello för ca 150 kr, tyvärr slut nu) uppenbarar sig. Låt mig göra klart från början att det inte handlar om ett underverk, mirakel eller helgerån för den delen. Utan bara druvjuice i finaste form.

Doften är ganska stor, mörkbärig med en viss likhet med bra Beaujolais eller kanske tvärt om. Mörkare småbläckiga drag, aningen salmiakstänk finns också men det bidrar bara till typiciteten.

Finns inte ett spår av störande beska, överdriven bläckighet, varmfrukt eller nymodig generositet. Smaken är helt enkelt läskande, stram men ändå generöst fruktig med en spikrak balanserad struktur. De mörkare fylligare dragen är på plats, en lät virvlande mineralkänsla samt en aning rustik egensinnighet som bara bidrar till upplevelsen. Avslutet snörper upp med torra, bra kännbara tanniner.

Eftersmaken är lång, mörkfruktig med en lätt lakritssälta. (88-89p+)

Vem kan motstå?

Nog för att jag inte blir lika bortblåst som när jag smakade Roagnas 07 version för första gången, då hade jag aldrig smakat en dolcetto av klass men det här. Den där känslan av besvikelse av för höga förväntningar infinner sig alla sekunder mellan att korken dras och vätskan befinner sig i glaset. Sedan är allt tvivel borta, jag vill ha, nu, sen och mera sen. Missförstå mig rätt, jag har haft "större" vin i munnen men det här är och förblir en av de mest användbara vinsorter som finns och frågan är om inte just denna flaska är den bästa?

Aningen mycket regn nu

Tills nästa gång. Första övernattningen borta alla fem, gick som smort...

Pst, Flera som gått samma väg, i nutid och dåtid.

Psst, Kan inte sluta att förundras över teknikens segertåg. Ingen uppkoppling ute i skogen vad göra? I med telefonen och surfa ostört i 3/1,5 Mbit.

Massolino Dolcetto d'Alba 2009. Elementen avslagna och plus sex klockan sex..

Innehållet skäms inte för sig

Ja då var vi tillbaka i vardaglig lunk, fantastiskt skönt att orka dra syskonvagnen uppför kullen där vi bor igen. Bara komma igång med träningen igen så är jag redo för nästa sjukdom. fast denna gång kan den gärna få dröja lite. Slog mig igår, som om det skulle vara någon nyhet, att jag kommer bli pappa till en 08:a, en 10:a och en 12:a. Skrämmande men samtidigt helt underbart, nu återstår bara frågan hur 12 blir som vinår? 08 var ju kanske ingen höjdare, 10 verkar kunna bli riktigt bra och då framförallt i Europa. Fast det är klart, spelar egentligen ingen roll. De uppenbara lagringsvinerna har jag ändå inte råd att köpa och helt ärligt hur stor är risken att min vinnördighet sprider sig i rakt nedåtgående led? Stora tankar efter ännu en uppgång i ottan, men om ni har något förslag på mindre kända lagringsviner som håller sisådär 20-30 år lämna gärna en kommentar.  

Medan jag väntar på att förslagen ska hagla in blir det ännu en dolcetto, ni vet det där vinet som alla dugliga, ja och odugliga, piemonte vinmakare dricker till maten istället för de prestigefulla Barolo/Barbaresco som de istället känar sina pengar på. Dolcetto aspirerar sällan på storhet, fast det lär finnas undantag, men dugligare matvin är nog svårt att finna. Tåls att säga en gång till, men SB verkar inte dela min mening. Tyvärr verkar Massolinos Dolcetto  d'Alba 2009 vara lite småsvår att få tag på, jag köpte min för en knapp hundring från Televino men där är det också slut.

Helt enkelt intagande underbar doft, renaste skiraste solmogna hallon och jordgubbar tillsammans med de mörkare druvtypiska dragen. Salmiak kanske någon säger, ganska mycket örter, te, jaja något mörkare är det i alla fall och ganska mycket av de. Har nog inte upplevt så rena kontraster så tydliga i någon annan dolcetto som jag provat.

Munkänslan är nästan lite krävande med all apelsinliknande syra som atackerar. När man väl vant sig, och som jag, fått ett riktigt sug efter mer är drickbarheten given. Frukten är minst lika skinande ren som i doften, de mörkare tonerna något mer dominanta. Med lite tid kommer en köttigare ton, lite torkad skinkaaktish och avslutet markeras med en aning bitterhet och mynnar ut i en bra lång, läskande, fruktrik eftersmak med lite avslutande själkkänning. (87-88p)

Ännu en fullträff, inte stort men ta mig tusan vilket livsbejakande elexir, för att inte tala om att det är farligt bra till mat, eller i mitt fall sedvanlig kvällsplock. Kvällens macka var överlastad med Coppa, har mig veterligen aldrig smakat denna torkade och pressade fläskkarré tidigare men sanna mina ord det ska det bli ändring på.

Inte etiketten heller för den delen

Tills nästa gång. Lite småtjatigt kanske men nu är tamigtusan våren svårstoppad...

Sottimano Dolcetto d'Alba “Bric del Salto” 2009. Får det lov att vara ledigt, ja tack..

Mycket lek med is nuförtiden

Sådärja, nu är grovskissen för sportlovet lagd. På schemat står, förutom allmänt lek och socialiserande med andra "lediga" barnfamiljer, junibacken och två nätters övernattning på annan ort. Spännande, minst sagt, tur att det "bara" är en vecka så att jag kan komma tillbaka till jobbet på måndag och vila ut. Nej, skämt osido, ska bli riktigt roligt med premiärövernattning på hotell för minsta.

Av någon konstig anledning har det blivit en hel del dolcetto, både konsumerat och inköpt på sistone. Kanske inte är så konstigt med tanke på att det är ett alldeles förträffligt matvin, till skillnad från vad SB saluför på hyllorna finns det gott om bra dolcetto i en prisklass som faktiskt kan konsumeras på en hyfsad vardaglig basis. Sedan skadar det inte att man dessutom kan reaköpa flaskor som Sottimano Dolcetto d'Alba “Bric del Salto” 2009  för 90 kr ex frakt hos Atomwine.

Solljus, is tha shit

Först ganska blyg, örtig doft med lite sval frukt som drar åt gula plommon och aningen körsbär. Finns en mörkare botten med framförallt salmiak. Med luft och tid blir uttrycket några storlekar större.

Munkänslan är läskande, balanserad syra, ungcharmig men inte bångstyrig, det är framförallt de örtiga dragen tillsammans med salmiak som utgör stommen i smaken. Fast det är klart, nog finns det körsbär blandat med någon annan rödsvart frukt också. Allt landar i en matvänlig, smått tillgänglig stil med torra aningen kartiga tanniner.

Eftersmaken är ganska kort med torr frukt och lite kärnbitterhet. (86-87p)

Ingen expert på dolcetto, inte det heller, men ur minnet landar det någonstans mitt emellan Fratelli Revellos generösa, tillgänglig och Roagnas egna, kärva. Ett vin som ger motstånd och kräver en viss tolerans mot ofruktighet men som ändå lirar alldeles utmärkt lite oavsett tillbehör.

Tills nästa gång. Imorgon kickar vi igång...

Post julhelg..

Något ortodoxt kanske men jag tillhör inte julens ivrigaste anhängare, för mycket måsten, aningen för stort fokus på det materiella och alldeles för lite julklappar åt mig. Skämt o sido, har inte riktigt lärt mig att uppskatta högtidernas moder. Årets julkväll blev dock lite i kortaste laget även för mig, en uttragen nattning och ett tidigt nattskräckscenario satte punkt på kvällen precis efter famlijens julklappsspel.

Förutom ovan nämnda är julhelgens största behållning alla kategorier gemenskapen och samvaron som ledighet, mycket mat o dryck och allmän generositet skapar. En oslagbar kombo där delarnas samverkan skapar helheten. Kulinariskt fungerar det tyvärr inte lika, delarna av allt som trängs på tallriken blir ett sammelsurium av smaker som oavsett varje smaks förträfflighet bildar en fet, mäktig kompott som trängs och sedermera kulminerar i något som endast kan liknas vid vällingsvimma. Fast samtidigt, vad vore julen utan att känna mättnad ända ut i sidorna?

I år, dryckesansvarig och allt, gjorde jag ett försök att föra in lite nymodigheter i familjen. Två utmanare, eller snarare alternativ presenterades. Kan väl knappast säga att de mottogs med ivriga hejjarop, ok kan nog medge att det bara var jag som uppskattade alternativen men det var gott nog för mig.

Nu var det jul

Först ut var komplementet till eftermiddagens glögg, Madeira. Har skrivit om Madeiran från Justino Henriques förrut. Madeira, förrutom att vara en förträfflig dryck håller den för att stå öppnad länge. Vissa varianter längre än andra men på den dryga månad som denna stått öppen hade det tillkommit en smygande pikant syrlighet som bara balanserade upp sötman något ytterliggare. Trots att jag klagade på lite brist av komplexitet slår det Blossas årgångsglögg med hästlängder. Till hemmagjort godis var det riktigt trevligt även om det var klart bäst till kakorna fyllda med mandelmassa.

Till julbordets många smaker brukar det bli snaps och något typ av "julöl". Ja, vad passar egentligen bättre till rökt lax, jansson, köttbullar, körvar, patéer och allehanda röror? Inget? Jo, nog är det bra allt men helt ärligt tycker jag att alla kryddor i ölen kan bli något för "tunga". Vad har då alla dessa maträtter gemensamt? Nja möjligen inte så mycket men två komponenter som det finns gott om är salt och fett. Något för att balansera upp dessa två inslag och som dessutom inte tar "överhand" med sin egen smak. Varför inte lite bubbel? Något smårund, bubbligt med en pigg syra som kan skära genom den fetaste av maträtter.

Nästa år igen?

Champagne Heidsieck Monopole (kan fås för 249 kr hos THW) passade riktigt bra med sitt fräscha men ändå smårunda uttryck. En Champagne i den lättare klassen som ändå har en nett rund ton trots epitetet extra dry. Förutom främst citrusfrukt ackompanjerad av gula syrliga äpplen fanns en ton av honung och brioche som utmynnade i en hyfsat lång eftersmak. Ok att det inte helt och hållet lyfter varje smak på julbordet men jag tyckte att det var ett riktigt bra alternativ. Se bara upp för sillen, något som jag överlag brukar pga av dess något tråkiga inverkan på magen, här kan det skära sig rejält.

Juldag och en fantalastisk kalkon, Roagnas Langhe Rosso 2004 (nr 75237, 199 kr) var inte lika bra. Något sluten och lite småsnipig, kan vara maten som var något mäktig eller att min ihållande nästäppa slog till igen men detta var nog det sämsta från Roagna som jag har inmundigat, en obloggad Barbera 06:a inräkant. Trots det är det fortfarande riktigt bra, syrliga körsbär, mogna mulligare toner och en rustik personlighet som gör att jag direkt tänker Roagna. Flaskan försvann till maten vilket på sätt och vis var synd, hade gärna provat en skvätt dan efter.

Helgens höjdpunkt, inte helt utan inverkan av ovan intag, var annandagens pasta med Fratelli Revellos Dolcetto 2009 (kan fås för ynka 89 kr här). Inga storheter i sig men tillsammans, smack rakt in i tjurens öga.

Tills nästa gång. Ännu är inte året slut...

Roagna Dolcetto d'Alba 2009. Överraskningar och gamla bekanta..

Ibland räcker det med ett litet glas

Meen snark, då var vi där igen. Allt hopar sig och till råga på det verkar orken ha gått in i vilomode. Jag gör något oväntat, tar tag i problemen och stökar undan. Varför gjorde jag inte det direkt? Kan vara för att problemen inte blir lika stora då och kan skuffas undan som vardagliga trivialiteter. Nej istället ska här målas faan på väggen och gärna kludda över med lite smådjävlar. Lärdom till nästa gång, knappast. Men nu är det gjort i alla fall.

Igår började jag omfamna min lediga vecka, en företeelse som är lika välförtjänt som uppskattat. Ok, kanske inte så mycket det första nu när jag ändå är hemma större delen av tiden men fortfarande lika uppskattat. Varför inte börja med att ta mig an ett trevligt problem, att det smakas så lite spanskt? Nja inget problem kanske utan möjligen mer av ett frågetecken. Blir som jag konstaterat tidigare, lätt att köra fast i samma hjulspår. Det man gillar, gillar man och varför prova något annat?? Jo för att det är så förbaskat roligt. Så under "lovet" ska jag prova något från den iberiska halvön.

Men först något helt annant. Är inne i något som möjligen skulle kunna kallas ett roagnastim. Kan kanske inte kallas stim när det handlar om två påföljande flaskor men lägg till en pluralis beställning och jag simmar omkring i roagnarosa tankar. Det är något speciellt med härliga, ärliga och "ordentliga" viner som visar var skåpet ska stå. Roagnas dolcetto 07 var ett sådant, 08:an inte lika mycket så nu är det upp till bevis för 09:an.

Ibland vill man ha mer

En stor ung doft fomligen sprutar ur glaset, lite gummiartad med gott om ung småjäsig frukt, vinbär, småsyrliga körsbär och en kryddighet som drar åt salmiak. Det finns även en mörkare botten som ger stuns åt uttrycket. Inte alls som förväntat, för ungyvigt och okomplext vad är detta? Med mer luft vädras de yngsta dragen av gummi och jäst bort och de mörkare dragen stärks. Nu så är vi på plats. uttrycket har övergått i mer rustikt, charmigt och inbjudande manér.


I munnen är det som väntat syrligt, lätt och läskande. Inte så mycket syra utan mera torra uttorkande minimal tanniner. Det finns också en ganska läcker bitterhet tillsammans med en lätt men mörk frukt. Med mer luft och tid blir uttrycket än mer homogent, frukten mörkare och rundare. Saftigt charmig med lite bonnaktighet.


Eftersmaken är småkort med frisk frukt, en liten kärnton men saftigt gött. 87-88

Shit happends with air, eller som i det här fallet, bitarna ramlar på plats med luft och tid. Detta var klart bäst, enligt mig, dag tre. I sällskap med en pecorinotoast satt det som en fläskläpp, sältan och fårtouchen va precis vad detta behövde för att spela in ett öppet smakmål.

Tills nästa gång. Spanskt kommer härnäst, eller kanske inte...

B.S.G.S - Bring some good shit. En Stockholmsutflykt.

En medalj från min mage också.

Varmt, varmt och ja tropiskt varmt. Ett Stockholm som svettas en masse, men vad gör det när man har trevligt sällskap som vallar runt mig med vana fötter. Första vattenhålet kunde bli en Red Bull utdelning men det kändes lika fel som kön var lång. Först ut är istället Monks café på Sveavägen, en frisk, immande weisbier tillsammans med en skål nötter blir en konkret hägring för både mage och själ. I mitt fall verkar dessa två sitta farligt nära varandra, nästan överlappande.

Dagens första men absolut inte sista.

Hem till Ulf och kvällens första glas vin sätts i handen, även den lätt immig av sommaren och kylskåpets påverkan. Nog för att den varit öppnad några dagar men oj vilken härligt fruktig doft. Smaken är slank med fin syra och ett bra uppsnörpande slut och kännbara tanniner. Ett riktigt trevligt glas som skickar iväg mig och Magnus till C-d-R men som sedermera avslöjas vara Fratelli Revellos Dolcetto d’Alba 2009. (87-88p) Härligt att Fredrik även försåg mig från sin Piemonte resa med några flaskor för det här var riktigt bra. Matvänliga doningar som du kan använda istället för kniv när du skär pizzan. Blir sugen på att köra en duell mellan Roagnas 09:a och denna när jag kommer hem.

En oas på Söder.

Sedan kommer Fredrik med sällskap T, de har tagit med sig ost, vin, kött, bea, sallad, bröd och mera vin.

Basriesling? Nja kanske inte så mycket.

Ut i svalkan på baksidan och ner med näsan, complimantary bottle hojtar Ulf och slänger fram Georg Breuer Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling 2009, dold förstås. En fantastisk doft med renaste tropisk frukt, syra och citron. Smaken är även den otroligt ren med typiska rieslingtoner och mellanfyllig kropp. Efter ett tag tillkommer en pikant krydda och det enda som kan klagas på är en alldelles för kort eftersmak. Ta mig tusan om vinet inte blev flera resor bättre när folien kläddes av, konstigt det där. (89-90p med STOR potential) 

Vitt, kallt och sött = Ostvänligt.

..compliment… ja ni förstår fortsättningen. Ytterliggare en vit flaska från Ulfs egna förråd, generöst indeed. Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese 2005 var halvsimmigt söt med dieseltoner och honungsvatten. Bra avslut med gott om charm och drickbarhet. Fungerar för övrigt skrämmande bra till Comté (eller var det någon annan??). Ok lite tunn syra för att lyft och flyga iväg men även den riktigt trevlig. Drick snart dock för den kändes helt mogen. (87-88p)

Cheesus vilken skinka.

Små och naggande goda.

Det finns olja och så finns det olja.

Mitt i denna riesling kavalkad får vi avnjuta ett sammelsurium av godsaker, en skinka som var bland det godaste jag ätit på länge. Namnet är borta men det var nötigt, milt och nästan drömsmältande i munnen. Skivorna försvinner i ett rasande tempo och alla håller hårt i sin ranson. Oliver från någon obskyr del av världen och olja som inte finns i var mans skafferi. Helt fantastiskt, tack Fredrik för att du försåg oss med alla läckerheter denna afton.

Complimentary bottle

..compli.. nu är det Magnus som hojtar. Inte ordagrant men likväl sätter han fram nästa flaska öppet. Domaine la Rabidote Saint-Chinian 2010 har BiB liknande fruktighet i doften och något sjögräsblött som slår an personligheten, en stringens i smaken som ordnar upp och lämnar ett ytterst saftigt men helgjutet intryck. Inte stort på något men med gott om drickglädje. (84-85p)

Varuprov, för er som undrar.

Nu kör vi igång med det tunga artilleriet. Ut kommer fem maskerade flaskor och nu j*vlar ska här luktas.

Den första flaskan var min och jag satt och höll med om typiska bordå drag med lite mer umf i doften än vanligt. Smaken är i dagsläget lite sluten men med en god kryddighet. Sällskapet är överens om att det är en bra Bordå med framtiden för sig. Inte hellt rätt dock, nog för att Glenelly Hills Lady May 2008 har klara drag från Bordå både gällande druva och ägarinna men härkomsten är Sydafrika. Utan bakelit men med lite krutrök är detta något jag absolut kan tänka mig att dricka igen om något/några år. (88-89p) 

Vin & själ

Nästa är också mitt och blir ett av kvällens många bästa viner, med så olika stilar är det svårt att utse ett vin som kvällens. Wine & Soul Pintas 2007 är inget annat än en überfyllig frukt bomb, fast på ett bra sätt. Tror inte att det är ett skrymsle i munnen som inte får sig en genomkörare av supermogna körsbär, mörk bitter choklad och sköna tanniner. Eftersmaken sitter i länge, länge. Relativt tidigt prickas ursprung och vi konstaterar unisont att Portugal kan göra bra viner. Hm ingen nyhet kanske men varför köper jag inte fler viner därifrån då?? (92-93p)

Wine and master

Näst på tur var Magnus doldis, djungelolja, undervegetation och lite sump. Frukten är mörkröd i doften och ljusare i smaken. Det skitiga återkommer i smaken och eftersmaken är lång, stram och övertygande. Det finns något Pinotaktigt över men det hela men ändå inte. Inte så konstigt eftersom det var en Kopfensteiner Blaufränkisch Eisenberg 2007. Pinotklon som härstammar från Burgenland, Österrike. Ytterliggare ett land och region att lägga på minnet. (89-90p)

Glaset är tomt, igen.

Näst på tur är en härligt mogen doft med köttfond, baconchips, rost och mer undervegetation. Även lite småjästa körsbär på toppen. Smaken är fylligt mogen med bra syra och lite brunt socker. Bären är simmigt integrerade i en komplex småskitig gestaltning. Eftersmaken är lång med torra torra tanniner och härliga apelsinsyror som dyker upp efter ett tag. Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina 2004 är ett redigt tjut som trots sin storhet sjunger på sista versen. (91-92p) 

Helt underbart, under min virtuella bekantskapstid med Ulf har jag önskat att denna flaska skulle dyka upp igen. Möjligen att vi var ett år för sent ute men det är fortfarande en underbar dryck. Me want som more..

Tänka att det finns så mycket bra vin.

Fredrik stod för kvällens sista röda flaska, vilket skulle visa sig bli den näst sista flaskan. En rustik bonnig doft med allt du kan önska från lagårn, sirliga körsbär och målarlåda. Smaken är Italienskt fyllig, alltså inte fyllig alls men letar sig ändå ut i varje skrymsle. Härligt moget, drickfärdigt och alldeles alldeles underbart. Eftersmaken är hyfsat lång med gott om torra tanniner. Mastroberardino Taurasi Radici Riserva 1999 är också ett vin som jag har sett fram emot att prova, när jag tänker efter är nästan alla viner det denna kväll. (91-92p)

Ingen folie men lika hemlig för det.

Efter lite övertalning, -ska jag ta mitt röda? Jo det vore trevligt. Det gör jag! Snabbdekanterar T sin tredje medhavda flaska. 

Mumsigt mogen Barollo.

En klarröd vätska som bara skriker Italien kommer fram. Ännu en gång slås jag av en fantastisk doft, hallongodis, rosor och kompletterande tjära hoppar fram. Smaken är också fantalastisk med renaste frukt, finlemmad och varmjordig med mörkare komplexare toner och en underbar drickbarhet. Tanninerna finns kvar men säger inte allt för mycket och eftersmaken är framförallt riktigt god och lång. Massolino Barolo Parafada 2001 är ytterliggare ett vin som jag gärna skulle dricka varje dag om plånboken tillät. (92-94p)

Efter vin kommer grill.

Nu Mat, man blir hungrig av att kasta slattar. Tror att det snart kommer att växa en och annan vinranka på Ulfs terrass. Om inte så har växtligheten fått årets beskärda del av gödning. 

Blir inte så mycket bättre än så här.

Hängmörad och lufttorkad entrecote skivor av finaste Tyskt ursprung väntar. Jo ni läste rätt, hängmörat och lufttorkat. Kan det bli bättre? Ja med hemslagen bea ala Sovel och grönsallad är vi samtliga i himmelriket och för första gången denna kväll är det tyst. Samtliga är överrens om att denna kombo skulle vi kunna leva på alena. Ok lite vin till, men smudars vilket kött. Just det, även det från Sovel.

Moget och inte så moget.

Nu stundar desert och vad är väl det utan lite desert vin. Ulfs version av Italiensk maräng gjorde sig riktigt bra till T:s två sötingar. Även om jag i stunden tyckte mig kunna urskilja nyanser ur Roberto Anselmis I Capitelli 2001 och 2006 så kan jag med handen på hjärtat påstå att dess inte gör vinerna rättvisa. Vi var dock överrens om att 01:an hade sett sina bästa dagar med gott om äppelkompott och pumpernikel och att 06:an fortfarande var insmickrande persikosöt med mer stuns. Men mer än så vågar jag inte säga.   

En underhållande kväll med idel prat och gnat rörande stort som smått gjorde att småtimmarna sprang ikapp oss och kväll blev till ny dag. Fantastiskt trevlig och tack allihop för att ni förgyllde denna afton. Extra tack till Ulfs utmärkta värdskap och till Fredrik för ett utmärkt tillhandahållande av fett och till T för flera unika smakupplevelse och till Magnus för underhållande muntugg. Och ja till allihop igen, för att ni lätt gör det värt att ta sig 40 mil för ännu en kväll som jag sent ska glömma.

Tills nästa gång. Storvik eller Stockholm, fast på ett bra sätt.