Barbeito Madeira Delvino Reserva och Rainwater Reserva

Jag och Madeira har något av ett hatkärleksförhållande. Jag älskar Madeira men hatar att jag har så lite i källaren. Ganska enkelt att göra något åt tänker ni men av någon outgrundlig anledning kommer Madeira alltid sist ner på inköpslistan. Dags att göra bot och bättring. Lika bra att klicka hem några flaskor och huxflux har beståndet ökat med 500%. Eftersom det fanns en ensam flaska innan så är det inga stora mängder vi snackar om men det är en start.

Medan jag grunnar på vilken av de äldre flaskorna jag ska våga ta först sippar jag på Barbeitos Delvino och Rainwater Reserva. Två pigga och spänstiga ynglingar som verkligen inte går av för hackor. Båda är lätt nötiga, balanserade med en pigg men ändå inte allt för aggressiv syra. Ska jag vara riktigt ärlig så älskar jag lite aggressiv syra i Madeira, det får gärna krusa sig lite på tungan. Men här gör den jobbet, med bravur ska tilläggas, genom att balansera upp de sötare knäckigare tonerna. Om vi ska gå in på detaljer gillar jag den något torrare Delvinon bättre. Den är helt enkelt lite bångstyrigare och uttrycksfullare än den något fylligare och sötare Rainwater. Men i sammanhanget är det bara petitesser, båda är eleganta, följsamma och humana utan att bli tråkiga, sockerbrända eller slätstrukna. Två klockrena representanter för ett vin som aldrig ska gå ur tiden.

Tills nästa gång.

Pst. Vill ni veta mer om Madeira, vilket ni såklart vill, kan ni göra som jag och lusläsa Madeiravirtuosen Niklas Jörgensens utmärka blogg på ämnet. Det är svårt att inte bli Mad about Madeira.

Ulf skjuter från höften..

Sommarlov, vad passar bättre än att Ulf och son kommer för att förgylla de första dagarna. Frågan var bara om barnen skulle löpa amok, och jo, fast på ett bra sätt. Lite gott fick vi i oss också, ok, inte så lite gott var det. Eftersom sommarlov snarast betyder mer jobb för en utmanövrerad pappa får det bli en bildlig återgivelse på dagarnas offer. Bäst var dock att se Ulf våndas över land, druva, årgång och annat väsentligt, blindbock ftw.

Ok, några korta lärdomar från det druckna. Årgångsmadeira är slösaktigt gott, syra, komplexitet och smuttglädje, ett kap och extra roligt att det går att få tag hyfsat enkelt. Alsace kan vara riktigt nasty, eller i det här fallet helt och hållet underbart, skulle vi vara lagd åt det hållet skulle vi ropa FYND! Vi lugnar dock ner oss och konstaterar lugnt att vi gärna hade gett någon hundring extra för just denna flaska. Tydligen hade vi ryckt samma champagne men vad gör det när det smakar så här, årgångens syra i kombination med en egen stil, mums till våfflor med syradgrädde och stenbitsrom. Mer lagrad Chablis och likaså med Ch9dp. Vit bourgogne kan vara snordyrt och minst lika gott, helgens vin med ett otroligt djup, frukt, mineralrök, rätt hanterade fat i en härlig symbios. Herr Brumont kan sin tannat även om den kanske blir aningen övermäktig som ung, Santa Duc lyckas även i en svårare årgång som 2011 och om det luktar sydrhône utan för mycket fläskig frukt är det USA.

Tills nästa gång. Och ännu är det inte slut på det goda...  

Middag med BaroloBoys..

Tydligen var det en middag som skulle till för att lusten skulle återvända, för hur kan man inte bli inspirerad av en bjudning hos chez Barolista. Bloggen har däremot blivit lite avskalad, ut med lite gammalt, ännu lite mer fokus på foton och såklart vin och mat. Och voilà, nytt försök. Stort tack för en kväll som inte glöms bort i brådrasket och ett extra stort tack till kvällens värd för en helt fantastisk upplevelse, tack!

Pilgrimsmussla och puré på jordärtskocka med tryffel

J.J Prüm Wehlener Sonnenuhr Spätlese 1989

Verget Chablis 1er Cru Fourchaume och Vaillons 1996

Kalvbräss

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 1982 och 1985

Vaktelterrin

Confiterade vaktellår

Ceretto Barolo Riserva 1964, kvällens vin, ett magiskt vin

Ceretto Barolo Brunate 1964

Ceretto Bricco Rocche Barolo 1982, 1985 och 1990

Kanin, Kal Johan, parmesan, pancetta, pasta och dragon

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 88,89 och 90 Magnum

Château Latour 1931

Companhia Vinicola da Madeira Malmsey 1880

Ceretto Barolo Riserva 1964 var helt enkelt kvällens vin för mig, elegant, skir, rosor, eterisk med ett gott stänk mjölkchoklad. I munnen är det lätt, nästan lite söt frukt, balanserat med mjuka finfinkorniga tanniner och en lång slingrande eftersmak. Helt enkelt magiskt gott och satt som en smäck tillsammans med de ankfettsconfiterade vaktellåren.

Vafan säger man, gissar sent 2000 tal och den galet unga Ceretto Bricco Rocche 1990 visas upp. Sötbärig som attan, urtjusigt med en munkänsla som både är inställsam, komplex och förförande men också ung med gastkramande tanniner och precision. Lång kakaobitter eftersmak som riktigt biter sig fast i lustcentrat. Det här skulle jag vilja dricka om säg sådär 10, 20, 30 år.

Château Latour, seriöst, CHâTEAU LATOUR, vem hade kunnat ana att den cassisdoftande åldringen var en Château Latour från före andra världskriget. Ja inte jag i alla fall. 1931 var tydligen inte det bästa året för det beryktade vinet men ojojoj va härligt att få smaka. Förutom cassis fanns det lite aska, lövhög och en omedelbar drickbarhet, både glas och påfyllning försvann i ett rasande tempo.

Näst sista glaset var galet, galet koncentrerat, galet hög syra och galet gott till några väl valda chokladbitar. Hur kan det vara annat än galet när vinet är från förförra århundradet. Companhia Vinicola da Madiera Malmsey 1880 var lika gott som galet överraskande.  

Tills nästa gång. Magiskt, helt enkelt magiskt!...

Pst. Och ett stort tack för alla uppmuntrande ord, de gjorde också underverk för lusten.

Psst. Mer ingående noter hittar du här.

Cossart Gordon Sercial Colheita 1997. Status, trött pappa..

Tänk att hösten kom tillbaka

Den här veckan har det varit mycket, nästan kaotiskt, så pass att jag missade sista mötet när det begav sig vilket inte hör till vanligheterna. Skönt med en helt oplanerad helg, eller hur var det nu? Den största skillnaden mellan barn och prebarn måste vara att det nu närmast är omöjligt att ta det precis som man själv vill. Är det ingen som ska ha fika, sova, vakna alldeles för tidigt, pyssla, leka med kompisar eller något annat absolut superviktigt som inte kan vänta en sekund, ska allt annat livsnödvändigt in. Äsch på ett igen bara, tomatreduktion innan frukost och två lekbesök på en dag, check.

Ett litet då och då

Cossart Gordon Sercial Colheita 1997 (nr 99224, 279 kr) höll jag också på att glömma, långlivad hal rackare som pga av sin lite undanskymda placering i kylskåpet föll bort ur direkt fokus. Men är det något som finns i flaskan är det fokus.

Doften är nästan syrlig, inte alls speciellt sötmättad men med en rund härlig komplex mix av nötter, apelsinskal, bivax och lite läder. Inte ett spår av stickig alkohol utan allt kommer i en balanserad härlig skrud.

Munkänslan är frisk, nästan lite småsyrlig och även här i en härlig balans mellan syra och lättare sötma. För även om detta är den torraste madeiravarianten finns det helt klart sötma med i bilden. Den komplexare mix av nötter, fräschare frukt, pommerans och lite läder lirar med snyggt men det handlar främst om en livfull vätska som formligen banar sin väg ner i svalget. Avslutet markeras med en förnimmelse av beska och eftersmaken är hyfsat lång, fräsch med både frukt, aningen nötighet och lite mognadstoner.

Halv liter men helt innehåll

Oj vilken användbar dryck, förutsatt att man gillar när det är lite småoxiderat förstås, fungerar precis lika bra till tappasplock, en mustig svampsoppa, hårdost eller som aptitretare precis som där är. Men se för allt i världen till att den inte är för kall, då kommer den verkligen inte till sin rätt.

Tills nästa gång. Ett lekbesök avklarat nu laddar jag inför nästa...

Henriques & Henriques Madeira Finest Medium Rich 5 yo. Variation förnöjer..

Ytterliggare en liten variant

Alternativ till gröna skylten, ja tack. E-wine.dk, levererar till dörren för ynka 99 kr á tolvpacket. Skatter och avgifter betalda, tack för det. När det kommer till att utforska en ny handlare brukar jag blanda lådan med några "kändisar" och några som ser intressant ut i ett merköpsperspektiv. Henriques & Henriques Madiera Finest Medium Rich 5 yo (kostar 129 kr) är av senare sort, alltid bra att ha en skaplig madeira hemma. 129 kr för en helflaska får ändå passera som riktigt bra, om det är ok vill säga.

Kurragömma?

Hade "glömt" bort den här lilla rackaren, inte för att den inte är minnesvärd, utan för dess smått luriga egenskaper. Öppna flaska, låt stå svalt, titta till den igen efter några dagar, veckor eller rent av månader och den håller fortfarande. Just denna har stått ut med några små smakprov, någon skvätt i maten och några småsmuttar till. Drygt, är bara förnamnet. Om du vill läsa mer om vinstil och producent rekommenderar jag ännu en gång att ta en titt här, scrolla ner en bit så hittar du faktiskt just denna flaska.

Doften är balanserat, sötmättad med fikon, dadlar, något kanderat, apelsinskal och en liten fernissatopping. Inte den mest komplicerade eller komplexa doft men rakt i nyllet vänligt med en söt tvist.

Munkänslan är något åt det slankare hållet, balanserad med lite av varje från doften. Mer söt än torr men ändå inte kladdig på något sätt. Riktigt pigg faktiskt. Längst bak i svalget känns alkoholen av en aning, annars är uttrycket bra följsamt.

Eftersmaken är hyfsat kort, fräsh med apelsinskal, lite bränt socker och gula russin. (85-86p)

Aningen kort eftersmak och lite "enkel" för att verkligen bjuda upp till dans men fungerar mer än väl både till mat och i mat. Om man väger in pris så blir det en stark rekommendation, för hur som är det riktigt trevligt att kunna trolla fram en skvätt madeira, nästan oberoende av tillfälle.

Där var du

Tills nästa gång. 1 Juni idag, vad hände?...

Pereira d´Oliveira Madeira 15 years old demi sec. Inte riktigt bra, men bra mycket bättre..

Vin i box

Det är något efterhängset som sitter kvar i näsan och irriterar, samtidigt som smaklökarna har fått sig en rensning av all osmaksatt mat som senaste tidens sjukdom inneburit. Har faktiskt försökt mig på några små glas vin men allt har haft en osmaklig klang av för hög alkohol. Påväg in till jobbet kom jag att tänka på vad som kanske skulle funka, ett litet glas sött balanserat starkt som ska intas i små sippar, varför inte ta med lite Madeira vid helgens besök i föräldrahemmet?

Efter lite förhandstissel från allas vår Maderiafantom Niklas, stod det klart att en av mina favvohandlare, der Wein Weber, skulle börja prångla kvalitetsdroppar från den portugisiska vulkanön. Frågan, hur man får tag på det sötsyrliga guldet? Var därmed löst, lite väntan bara så damp den första flaskan in.

Ska inte ge mig på någon utförlig beskrivning av vare sig vinstil eller producent, de finns det andra som gör desto bättre. Men en sak är säker, det finns inte mycket som slår Madeira på fingrarna när det kommer till balansakterna syra - sötma, personlighet - tillgänglighet och upplevelse - prisvärde. Ok att Pereira d´Oliveira Madeira 15 years demi sec kostar en dryg trehundring men med tanke på hållbarhet (flera månader) och mängd (några centiliter) som smuttas åt gången är det en riktigt schyst smaklig investering.

Ett litet glas räcker länge

Just den 15 åriga, finns i fyra utföranden från torr till söt. Denna är halvtorr eller rättare sagt söt men inte absolut inte sliskigt söt.
Doften är härligt balanserad lite småmättad med fikon, inlagda russin, lite halm, bränt socker och något uppiggande svårgripbart. Intagande och balanserad,

Smaken är en skön balansakt mellan påtaglig sötma, mättade smaker och en sirlig småsyrlig syra. Intrycken från doften kommer igen men är på sätt och vis ännu mer i harmoni. Avslutet markeras med en topp av syrlighet och mynnar ut i en lång, smackande god eftersmak. (89-90p)

Men nog är etiketten tjusigt prålig?

Att sitta och smutta på ett litet glas före eller efter mat fungerar utmärkt, säkert lika bra till någon inte allt så smakrik hårdost, charkplock eller varför inte till lite nötter ja eller någon liten pikant soppa. Du hör själv, användningsområdena är nästan oändliga. Det enda jag har att klaga på är att det bildas ett sug efter "rejälare" doningar, lite som instegstjack kan jag tänka mig. Om jag får en sådan fix av detta hur ska då inte någon av årgångsbuteljeringarna smaka. Har fortfarande svåra flashbacks av den lilla generösa skvätt som skickades mig vintern för några år sedan.

Tills nästa gång. Kvalitet framför kvantitet, funkar nästan jämt...

Post julhelg..

Något ortodoxt kanske men jag tillhör inte julens ivrigaste anhängare, för mycket måsten, aningen för stort fokus på det materiella och alldeles för lite julklappar åt mig. Skämt o sido, har inte riktigt lärt mig att uppskatta högtidernas moder. Årets julkväll blev dock lite i kortaste laget även för mig, en uttragen nattning och ett tidigt nattskräckscenario satte punkt på kvällen precis efter famlijens julklappsspel.

Förutom ovan nämnda är julhelgens största behållning alla kategorier gemenskapen och samvaron som ledighet, mycket mat o dryck och allmän generositet skapar. En oslagbar kombo där delarnas samverkan skapar helheten. Kulinariskt fungerar det tyvärr inte lika, delarna av allt som trängs på tallriken blir ett sammelsurium av smaker som oavsett varje smaks förträfflighet bildar en fet, mäktig kompott som trängs och sedermera kulminerar i något som endast kan liknas vid vällingsvimma. Fast samtidigt, vad vore julen utan att känna mättnad ända ut i sidorna?

I år, dryckesansvarig och allt, gjorde jag ett försök att föra in lite nymodigheter i familjen. Två utmanare, eller snarare alternativ presenterades. Kan väl knappast säga att de mottogs med ivriga hejjarop, ok kan nog medge att det bara var jag som uppskattade alternativen men det var gott nog för mig.

Nu var det jul

Först ut var komplementet till eftermiddagens glögg, Madeira. Har skrivit om Madeiran från Justino Henriques förrut. Madeira, förrutom att vara en förträfflig dryck håller den för att stå öppnad länge. Vissa varianter längre än andra men på den dryga månad som denna stått öppen hade det tillkommit en smygande pikant syrlighet som bara balanserade upp sötman något ytterliggare. Trots att jag klagade på lite brist av komplexitet slår det Blossas årgångsglögg med hästlängder. Till hemmagjort godis var det riktigt trevligt även om det var klart bäst till kakorna fyllda med mandelmassa.

Till julbordets många smaker brukar det bli snaps och något typ av "julöl". Ja, vad passar egentligen bättre till rökt lax, jansson, köttbullar, körvar, patéer och allehanda röror? Inget? Jo, nog är det bra allt men helt ärligt tycker jag att alla kryddor i ölen kan bli något för "tunga". Vad har då alla dessa maträtter gemensamt? Nja möjligen inte så mycket men två komponenter som det finns gott om är salt och fett. Något för att balansera upp dessa två inslag och som dessutom inte tar "överhand" med sin egen smak. Varför inte lite bubbel? Något smårund, bubbligt med en pigg syra som kan skära genom den fetaste av maträtter.

Nästa år igen?

Champagne Heidsieck Monopole (kan fås för 249 kr hos THW) passade riktigt bra med sitt fräscha men ändå smårunda uttryck. En Champagne i den lättare klassen som ändå har en nett rund ton trots epitetet extra dry. Förutom främst citrusfrukt ackompanjerad av gula syrliga äpplen fanns en ton av honung och brioche som utmynnade i en hyfsat lång eftersmak. Ok att det inte helt och hållet lyfter varje smak på julbordet men jag tyckte att det var ett riktigt bra alternativ. Se bara upp för sillen, något som jag överlag brukar pga av dess något tråkiga inverkan på magen, här kan det skära sig rejält.

Juldag och en fantalastisk kalkon, Roagnas Langhe Rosso 2004 (nr 75237, 199 kr) var inte lika bra. Något sluten och lite småsnipig, kan vara maten som var något mäktig eller att min ihållande nästäppa slog till igen men detta var nog det sämsta från Roagna som jag har inmundigat, en obloggad Barbera 06:a inräkant. Trots det är det fortfarande riktigt bra, syrliga körsbär, mogna mulligare toner och en rustik personlighet som gör att jag direkt tänker Roagna. Flaskan försvann till maten vilket på sätt och vis var synd, hade gärna provat en skvätt dan efter.

Helgens höjdpunkt, inte helt utan inverkan av ovan intag, var annandagens pasta med Fratelli Revellos Dolcetto 2009 (kan fås för ynka 89 kr här). Inga storheter i sig men tillsammans, smack rakt in i tjurens öga.

Tills nästa gång. Ännu är inte året slut...

Madeira Justino Henriques Old Reserve Fine Rich 10 Years Old. Den kom och gick..

En gång per år blir det s/v

Passerat första advent, första snön kom och är så sakteliga påväg bort. Snart äntrar vi månaden fylld av ljus, lussekatter, hemmakvällar och paketångest. Även den månad som jag återkommande kommer på mig själv med att längta efter något småsött, småstarkt och småspännande. Undrar om det är månaden, analkanade högtid eller bara det faktum att vi har som mörkast denna tid. Spelar mindre roll, bara att följa med sinnestämningen och korka upp. Personligen tycker jag inte att glögg passar in på ovannämnda epitet, visserligen dricker jag det stundtals om kylan och sällskapet är det rätta men speciellt intresseväckande och fantasieggande kan nog ingen beskylla det för. Nej istället får det bli en smutt port, andligt Eiswein, åldrig malt eller rent av en skvätt sherry. I år blir dock första, och möjligen enda, bekantskap en Madeira. Madeira, ett fantastiskt vin som kräver att nämnas både en och två gånger. Oavsett om du är intresserad eller ej, allas vår maestro på området har en gedigen kunskapsbank. Ta en titt vet ja..

Madeira Justino Henriques Old Reserve Fine Rich 10 Years Old är doce, alltså sötast i en serie av fyra 10åriga blandningar från Justino's. De andra är seco, meio seco, meio doce, från torr till söt med andra ord. Jag har inte en aning om vad som väntar, desto mer spännande.. Mer om producenten/buteljeraren hittar du här.

Sweeet

Doften är söt och mättad, med bränt socker, romrussin och lite rostade mandlar.Just ja lite fikon är det nog också. Inte det mest komplexa men skönt inställsam med alla dofter sammanvävda.


Smaken är såklart söt men det som lyfter denna dryck i jämförelse med många andra sötingar som jag provat är att det finns en pikant upplyftande syra som balanserar upp, och så även här. Doftintrycken går igen i smaken som dessutom är harmonisk, följsam och en efterrätt i sig.


Eftersmaken är lite dov och faktiskt inte särskilt lång med söta drag och en liten touch av mandel, fikon och romrussin. (87-88p)

Det jag saknar är bristen på komplexitet och fantasieggande attribut. Det är och förblir dock ett riktigt gott glas och med något sötnötinnehållande till så blir det säkerligen klockrent. Får nog bege mig ut på jakt efter något mer, fast det är klart en hel flaska räcker läänge.

Tills nästa gång. Nu väntar inspektion.

Veiga França Solera 1940. Madeira, vänlighet och snö en oslagbar kombination..

Fyra nyanser av njutning.

Detta inlägg skulle kunna inledas på många sett, hur jag blev av med oskulden till en gammal ölänning, gammalt är äldst, fortifierat är rätt, inget går upp mot ett glas pensionär osv. Men jag väljer att fokusera på vänlighet. Ahh, ren vänlighet i dess ädlaste form. Eller? Jo det är ren vänlighet att delge sina egna upplevelser för att på så sätt få andra att möjligen närma sig den upplevelse som man har upleft själv. Varför ett eller? Vänlighet brukar ofta komma med en prislapp, ja inte direkt men indirekt. Jag har märkt att ju högre upp på vinstegen jag kommmer desto högre vill jag, eller mer kvalitativ upplevelser kräver ännu mera kvalitativa upplevelser, eller för att tala klarspårk: Vinköpen tenderar att bli dyrare och dyrare. Men i kväll skiter jag i alla möjliga om och men nu är det vänligheten som jag fokuserar på, vänligheten att delge sina egna upplevelser, vänligheten att guida en novis i en minst sagt snårig vindjungel, vänligheten att bjuda ut sina egna införskaffade droppar endast för att låta ytterliggare en upptäcksresare få ta del av 70 årigt vin. Från hela mitt hjärta, tack Niklas, Tack!

Nå vad är det som gömmer sig i apoteksflaskan, jag har fått en hint om vad det kan vara frågan om men när det kommer till en ny upplevelse, ja eller som i detta fallet riktigt gammal så vet jag aldrig vad som väntar.

Doften är stor utan att vara varken klumpig eller vulgärt söt. Fikon, knäck, lite nötter och allehanda julkryddor (ingefära, kanel) stiger upp i en härligt sammansatt och komplex helhet som dock inte känns överjävligt bra utan landar i en skön bra helhet.


Det är i smaken som detta är för mig unikt. Sammetslent, komplext, sött men ändå med en avslutande syra (lite syrliga karameller). Alkoholen känns knappt och med handen på hjärtat är det svårt om än obehövligt att dissekera intrycken i smaken. Allt hänger bara ihop, nej inte hänger utan är varsamt placerad på precis rätt ställe för att skapa elegant harmoni. 


Eftersmaken är lång med brända mandlar, katrinplommon och lite svampiga undertoner. Kan inte låta bli att bara stilla stå och andas ut genom näsan och förundras. (92-93p) 

Helt fantastiskt! Sätter mig i mörkret vid brasan och bara njuter. Dropparna försvinner i takt med att min förundran ökar. Och helt plötsligt är det borta, ett tomrum skapas och jag hittar en härligt möglig ost, fikon och valnötsmarmelad ackompanjerar det med en söt tysk och möjligen fylls tomrummet något. Men det är en annan historia.  

Tills nästa gång. Nu börjar det likna nåt, skottat tre gånger idag...

Ps. Min bättre hälft tyckte att det var fantastiskt men sköt ifrån sig glaset i vämjelse när hon andades ut och kände de svampiga undervegetationstonerna i eftersmaken. Tyvärr blev det mer till mig, för detta är i sanning en upplevelse man vill dela. Tack ännu en gång. Ds

10+10 = En Madeira upplevelse

Starkvin är en för mig ny företeelse, eller rättare sagt det är först nu jag har börjat uppskatta
den härliga inramning den gör på en stor måltid eller dess majestätiska uppenbarelse som kan ske på tu man hand. Det var dessa "nya" tankebanor som fick mig att rota fram en gammal öppnad kvarleva i mina föräldrars gömmor. En flaska som har legad öppnad längre än vad som är lovligt, närmare bestämt 10 år. När jag skulle korka ur fick jag plastmanchetten i handen, korkbiten följde efter lite lirkande motvilligt med. Doften var underbart sötmättad med klar doft av fikon och dadlar utan ett spår av att vara "sjuk" på något sätt. Smaken följde upp där lukten slutade och jag förundrades över hur den kunde vara så välbevarad. Dagen efter kunde jag känna samma dofter i det tomma glaset, något svagare men ändock. Fascinerande!