Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012

Vilka bollar ska jag springa på? För helt ärligt, ingen kan springa på alla, inte ens Zlatan. Champagne, Bordeaux, Piemonte, Rhône, Tysk riesling, Rioja, Chianti, Napa, Bourgogne, naturligt tjofräs från världens alla hörn, Etna, allmänt bra cab, synnerligt bra syrah, listan av goda välsmakande bollar kan göras oändlig. Jag har ingenting emot en spretig vinkällare, mångfald är bra. Men några saker vill jag ha, eller rättare sagt, det lutar åt att jag borde ha vissa saker. För mig innebär vin främst en sak, upplevelsen. Hur det smakar, när jag köpte, vilka jag drack vinet med, jakten, hur det utvecklas, årgångens genomslag, terroir, ja som ni märker kan även denna lista göras oändlig. Upplevelsen är högst personlig, min egna unika, knytet till oändligt många saker. Obundet, men ändå sammankopplat, från vinets värld finns det några händelser som är lite mer speciella än andra. Ur ett rent egoistiskt perspektiv såklart. I oberoende ordning, min födelse, giftermålet med min själsvän och livskamrat och födelsen av mina tre barn. Dessa år finns det, av förklarliga, anledningar att återkomma till. Igen, igen och åter igen. För mig finns det inget bättre sätt att uppleva, minnas och återanknyta än genom vinets värld. Därav min passus till sparka bollens dilemma, vilka bollar ska jag springa på?

1981 - Min födelse, inget toppen år. Därav alla bollar jag kan hitta. De viner som har överlevt tidens tand som inte kostar en förmögenhet lägger jag vantarna på. De största, ok inget stort ännu men bästa, som jag upplevt kommer från Rioja och Bordeaux.  

2008 - Året vi gifte oss, köpte vårt första hus och fick vår första dotter. Av en händelse var det dessutom ett speciellt bra år i festligheternas högborg - Champagne. Champagne till bredden och tvären. Nej - det gör inte ont, ja - det kan bli lite dyrt, nej - man kan inte få för mycket champagne.

2010 - Sonens födelse och ett synnerligt bra vinår, överallt. Här får jag passa mig, finns oändligt mycket bra vin att köpa, dricka och lagra. Bollarna bokstavligen begraver en.

2012 - Yngsta dotterns år, inget toppenvinår men som i alla årgångar finns det såklart undantag.

In kliver Brunello di Montalcino. Jag har märkt, på sätt och vis smygande, att Brunello di Montalcino är min grej. Från ungt till gammalt, aristokratiskt stram eller lite frukt- och fatkysst. Det är helt enkelt goa grejjor. Sååå, 2010 och framförallt 2012 får bli Brunellons år.

Castello Banfi är helt klart störst i Montalcino. Ett tag var de faktiskt europas största familjeägda vinproducent. När Mariani familjen köpte sin nätta lilla jordplätt på 2900 hektar 1978 var inte Brunello vad det var idag. Då fanns ca 40 producenter i jämförelse med de 200+ som finns idag.  Det råder ingen tvekan om att familjen Mariani och Castello Banfi är en av de som hjälpte till att bana kommersiell  mark för den Brunelloboom som råder idag.

Men är störst bäst? Min generella erfarenhet är att det inte behöver vara så. Däremot brukar storlek innebära att man har mycket att välja på. Vilket i sin tur innebär att producenternas toppar alltid brukar hålla hög och jämn kvalitet om än möjligen något strömlinjeformad i vissa fall. Det var generellt, specifikt för Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012 är att det är väldigt snyggt och bra gjort. Doften har en skön blandning mellan mörkröd polerad frukt, jordigare toner och lite fatkrydda. Det är en intagande doft, balanserad med ett litet alkoholstick. I munnen får man motstånd, syran är påtaglig och tanninerna naffsar lite burdust och skönt i slutet. Frukten drar åt det mörka hållet och det märks en del fatkrydda. Modernt och rättfram men ändå med struktur och bra framtidsutsikter. Kanske aningen anonymt och tillrättalagd men det är verkligen inget fel på hantverket. Eftersmaken är lång, torr och lite småmurrig. Det finns något torrt och träigt i avslutet men vid det här laget har jag lärt mig att det inte är något att oroa sig för. Jaså ja, redan samma kväll ordnar det upp sig. Nu är uttrycket elegantare, lite varmare och allmänt trevligare.

Efter en dag öppnad är uttrycket lite mörkare, mer ek, nästan en hint cola, tråkigare och klumpigare. Trist, det som slutade så bra igår.

Tills nästa gång. Äntligen semester...

Pst.
RP 92
JS 93
WS 93
MP 90+ (dag 1)
MP 86 (dag 2)

En kväll i stan..

Usch va slarvigt, inte en bild eller rad om debaclet hos Ulf. Ok, det var kanske att ta i, men i vanliga fall brukar vinerna kunna stå upp mot sällskapet men denna kväll blev de formligen överkörd av den trevliga samvaron. Eller så kanske det berodde på sällskapet.

Det fanns i alla fall alla förutsättningar för en grym vinös kväll, bra bubbel, hajpat rött och någon trotjänare, i alla fall på papperet. Tydligen kunde amerikanarna prestera bättre, tur det, för värden alltså :) Ok att doften hos Bloom’s Field Domaine de la Côte 2012 var en ren uppvisning men smaken kunde tyvärr inte följa upp. Nej, kvällen vin(nare) var en Österrikisk pinne med 10 år på nacken, Gsellman o Hans Pinot Noir 2004 var faktiskt lysande, och vilken trevlig överraskning, skön frukt, bra mognadstoner och en helgjuten balans. Mas La Planan var också bra, men aningen ung faktiskt, skulle inte tacka nej till ett glas om sisådär fem år.

Nej, det var sällskapet som tog hem en jordskrällseger denna kväll. Sent blev det också, torsdag till trots. Men vad gör det när allt kommer omkring. Ok, maten var också bra, särskilt förrätten. Tack igen grabbar, får vi göra om så snart det är möjligt.

Tills nästa gång. Då var det min tur att tycka synd om mig själv...

Mitt Kök 2014, bästa foto!!

Stormässa på g, hur gör man för att inte överväldigas av allt som finns? Ärligt talat vet jag inte utan  attackerade mässan likt en vilsen äggsjuk höna, dock hade jag satt på mig ett par småsuddiga ekologiska glasögon innan. Denna gång valde jag att inte medverka på någon av alla provningar som ordnas av importörer utan att istället vanka runt med min vapendragare Rödtjutsulf. Av allt som provades övertygade Vinlådan ännu en gång men mässans totala överraskning bjöd två Chilenare och en Sydafrikan på. Vem hade kunnat ana det innan, ja inte jag i alla fall.  

Mässans andra OTROLIGA!! överraskning var att jag vann, JAG VANN!! matbloggsprisets kategori bästa foto. Tack o tack för det erkännandet! Tyvärr blev det inga foton från prisutdelningen eftersom jag ömsom var nervös, ömsom stakade fram ett tack på scen och ömsom gjorde ett försök till mingel med de andra grymma vinnarna och människorna bakom det hedrande priset. Och eftersom jag missade att tacka någon speciell på scen gör jag det här istället, tack till min fru, Fredrik, Ulf, Oskar L och alla ni andra som hejjat på under åren som gått, utan er vette katten om jag hade fortsatt knäppa vinflaskor, i alla fall inte i dubbel bemärkelse..

Tills nästa gång. Och igen, stort tack till alla gratulationer!!!

Ett paket kommer lastat..

Världsklass, helt enkelt världsklass. En riktigt tråkig och grå fredag i Oktober dimper det ner ett paket. Paket är alltid roliga men innehållet i detta paket kan enklast beskrivas med världsklass. Det är den gode samariten rödtjusulf som står bakom, två flaskor med kärlek. För hur ska man annars tolka besväret och mödan att skicka två dolda små skvättar vin 20 mil med post.

Glas rött
Möts först av en ganska småmogen doft, lite kokta fikon, björnbär och lite allmän portvinsvibb. Det håller dock ihop snyggt och det finns något eteriskt som sticker lite extra långt upp i näsan. Samma sak i munnen, först känns det känns aningen överkokt, brådmoget rent av. Sedan blir det utmanande, pigg syra men framförallt riktigt kännbara torra tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag, lite som att tugga på en ekplanka.

Blir inte riktigt klok på detta, aningen brådmoget som sagt, kanske beror på den omilda hanteringen i posten, samtidigt som det känns redigt utmanande och med en allt för generös ekfatsbehandling. Nja, sorry, gick inte igång på detta alls faktiskt.

Vad är det? Oj, värmen och kryddan tillsammans med det mer stringenta får mig att tänka Spanien, möjligen Portugal, den omilda ekfatsbehandlingen i kombination med det utmanande känns seriöst och för tidig korkdragning. Ålder? Väldigt svårbedömt, då jag misstänker viss effekt av hantering, men säg ungt fast inte för ungt.

Glas vitt, eller ok, orange
Ok här snackar vi småsimmigt. Doften är en helskön mix av torkade tropiska frukter, lite blomvatten och nyriven apelsinskal. Men oj vilken smak! Sött absolut, en rejäl näve med torkade aprikoser, lite nötter,saffran och apelsin, men vilken pigg syra. Hela uttrycket är som en komplett dessert i sig själv, avslutet är en uppvisning och eftersmaken vill inte ge sig. Det här var gott, seriöst jättegott.

Om det förra inte slog an gjorde det här desto mer. Det känns som att utseendet, den lilla blomvattentonen och de komplexa kryddorna talar för lite ålder, kanske rent av mycket ålder, det är lurigt med de här söta rackarna. Mängden syra och sötma känns seriösa, och tillsammans med helheten kan vi inte vara någon annanstans än i Tyskland, eller?!?

Då återstår att se hur jag har lyckat, en sak är säker i alla fall. Ulf har lyckats göra en helkväll, tack!

Tills nästa gång. Tar för givet att jag är långt ute och cyklar...

Några år senare..

Några rader till minnesbanken, minnet av goda viner, god mat och ännu godare vänner. Minnet av tidens tand, tillfälligheter och ett inte försumbart utrymme i hjärtat till baracker. Minnet av kärlek, humor, sorg och ett litet önskemål av delgivelse. Med andra ord inte minnen alls utan ett levande bevis och resultat av fem vänners kväll vars enda uppkomst och skuld är ett sammanflätat öde och några gemenskapens år, där 1981 var lite mer i fokus denna kväll. Denna gång besparas ni en kavalkad av bilder, för det finns inte tusen bilder som kan återge ett ögonblick denna kväll.

Håll till godo:

• Kaffe, bryggt med Hario och dopp. 

• Larssons potatischips, löjrom från kalix och vispad syrad grädde med en skvätt citron.
  Henriot Souverain Brut N.V. Magnum

• Gratinerade ostron,
  Henriot Souverain Brut N.V Magnum och Roederer Brut Prenimer N.V.
• Matlagningsvin, lite i mat och mer i strupe
  Roagna Langhe Bianco 2009 och Nikolaihof Riesling Steinriesler 1999
• Trattkantarellrisotto, smörstekta kantareller och lammkorvskrisp från Diléns.
  Cordero di Montezemolo Barolo Monfalletto 1981 och Tenute Cisa Asinari dei Marchesi di Grésy Barbaresco Martinenga 1981
• Hushållsost 3 år, hushållsost 1 år, gräddost 3 år, mer lokalstoppad korv, Taralli, Aceto Balsamico, Intini Olivolja, Körsbärsmarmelad, fikonmarmelad och lite annat som skafferiet kunde uppbringa.
  Marqués de Cáceres Rioja Gran Reserva 1981 och Faustino Rioja Gran Reserva I 1981
• Äppelmandelkaka
  Moulin Touchais Coteaux du Layon 1981
• Chokladkaka med chokladfudgetopping och pinjenötter
  Caol Ila 1981 och Armagnac Ténarèze 1980
• Dagenefterpizza, recept hittas här.

Tills nästa gång. Stort tack alla inblandade, svår längtan till nästa gång...

Champagne, inte bara till nyår..

Triss i Champagne

Har inte riktigt bestämt mig men någon av dessa blir det när 2013 äntrar 2014, eller rättare sagt timmarna innan för vem vet om jag orkar hålla mig vaken ändå in i klockringen. För att inte tala om att det är bäst att dricka det gottaste först när smaken är på topp.

Om ni ännu inte har köpt bubbel till nyår har både Tomas och Elvis satt ihop lite tips.

Tills nästa gång. Gott gammalt, gott nytt, allt gott...

Vardagsvin(nare) under hundringen.

Hur mycket får man egentligen för 100kr?

Jag förväntar mig inga stordåd, men gångbart, adekvat och en och annan överraskning. Utbudet av viner under hundralappen, här och i resten av Europa, är den klart dominerande sorten. Tyvärr, eller kanske självklart säger någon, har jag tappat greppet på vad som funkar att sippa på i detta segment.

Ner med gom och snok i myllan, här ska sniffas vardagstjut. Jag gör en omstart och går ut stenhårt med vad jag anser är världens bästa vin under hundringen, om ni är nyfikna kan ni följa mina utforskningar på fejjan, annars kan man alltid hålla utkik fågelvägen.

Världens bästa vin under 100 kr?!

Tills nästa gång. Vilket/vilka vin dricker ni under hundringen?...

Hejdå 2012, välkommen 2013..

Ett år sedan

Puh, helt fantastiskt underbart att umgås med nära och kära, njuta av go mat och allmänt spring men enough is enough, Nu börjar vi om på ny kula, fast sakta i backarna. Slutet på 2012 var ju inte helt fel. Eftersom vi var utnumrerade, 4 mot 5, fanns det inte allt för mycket tid att fundera över frukt, fat och annat sekundärt. Fokus var, som sig bör, umgänge, tror att jag lyckades hyfsat denna gång.

Först ut på aftonen var en lågtempad närdöd entrecote, persiljesmör, vitlöksdito och ugnsbakade morötter. Till det satt Fox Creek Short Row Shiraz 2010 (nr 6145, 175 kr) som en smäck. Följsamt, fruktigt, balanserat, strukturerat med en stramare ryggrad. Tydlig Aussie shiraz när den är som bäst. Hör inte till vanligheterna att samtliga kring bordet gillar, härligt. Palmer & Co Millésime Brut 2002 (nr 7867, 269 kr, nu årgång 2006) gillade samtliga också, härligt drickfärdig med lite småmogna äpplen, len mousse och en hög klunkfaktor. Däremot fick jag ha Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera 2004 för mig själv och tur var det. Underbar mogen ren nebba doft, inte samma intensitet i smaken men även denna i perfekt form. Till chark och ost, ett fullkomligt sätt att säga adjö 2012.

Skål

Tills nästa gång. Inte ett löfte så långt ögat når, förutom det vanliga "blienbättremänniska" och dricka mer Bourgogne, Madeira, mogen Barolo/Barbaresco, Napa Cab,... ,.... ,.... ...