Stagård Riesling Steinzeug 2011. Men nu är det synd om mig, på riktigt..

Stagård Riesling Steinzeug 2011

Sjuk, desto större anledning att minnas det vita som jag öppnade häromsistens, Stagård Riesling Steinzeug 2011 (köpt från handlavin.se för 359 kr), spontanjäst Österrikisk riesling med lång skalkontakt, jo jag tackar ja.

Vid öppnandet, fet lite oljig, fruktigt sammansatt. En mjuk, len och intagande doft med massor av oförlöst potential. I munnen känns det lite småfett men bra syra, stenar, stenfrukt, omogna gula äpplen, krispigt men med en härlig följsamhet. Avslutet biter till med en härlig mild kryddighet, Inte beskt, inte surt bara uppiggande och härlig. Eftersmaken är nedtonad, med mer mineral än frukt.

Efter ett tag finns mer sten, mer utmanande, känns djupare, rökigare och intressantare. Fortfarande känns det oförlöst. Inget riktigt charmtroll i munnen, snårigt stenrös, frukten har gått tillbaka en aning, krita, örter. Om doften känns oförlöst är det inget mot hur det beter sig i munnen. Får nästan locka fram smakerna, eftersmaken som är ganska lång är doft fruktig med mycket mineral. Undrar just vart det här tar vägen.

Det här behöver tid, mycket tid, för oj vad härligt det här öppnar upp sig. Doften är mer tillgänglig, frukten har återkommit och vuxit på sig avsevärt, tänk tropisk, helheten är en uppvisning i elegans, ungcharm och mineral. Smaken följer i samma spår, mer frukt, stramt men ändå generöst tillgänglig med gott om stenigare partier. Helheten är, när jag tänker efter, åt det medelfylliga generösa hållet men med knivskarp struktur.  Ren glädje, personlighet och stort löfte om mer. (92-93p+)

Riesling Steinzeug 2011 flaska 799

Behöver kanske inte påpeka igen hur tjusad jag blev, att det utan tvekan är det bästa vita Österrikiska vin jag provat och att det är väl värt att leta upp någon av de ca 900 producerade flaskorna. Fast ge det tid, massor av tid.

Från jord till flaska

Tills nästa gång. Å så en riktig karlförkylning på det...

Côte-Rôtie J. Boutin "Bonnevaux" 2007. Inte nu igen..

Sött, rött och vitt

Vitt, gult och rött

Tanken var att Ulf skulle komma upp och ta en sista, i alla fall på ett tag, genomgång av källaren. Tji fick vi, äldsta dottern valde att kasta in handduken i sista sekund. Ibland är det extra synd om mig och typiskt nog hade jag redan öppnat och luftat vinerna som jag tänkt bjuda på. Men vadå, speciellt synd är det inte om mig för vinerna valde att visa sin allra bästa sida. Först hade jag tänkt samla allt i en post men eftersom det tog sin tid att gå igenom allt får det bli extra fokus, något alla tre förtjänar.

Côte-Rôtie signerat Stéphane Vedeau

Först ut mitt röda val. Inte ofta jag dricker Côte-Rôtie, synd för det här skulle jag kunna dricka alla dar i veckan. Vad som stoppar? Plånboken förstås. Stéphane Vedeaus, mannen bakom husfavvon La Ferme du Mont,  Côte-Rôtie J. Boutin "Bonnevaux" 2007 skapar, trots pris eller kanske tack vare, verkligen mersmak.

Vid öppnandet bjuds mörk balanserad murrig frukt, en begynnande mognad och en härlig floral och kylig intensitet. Här kan jag fastna med näsan länge, inte det mest komplexa men intagande på ett primalt sätt. I munnen är det aningen för svalt, men slank och redigt munutfyllande, mörk mustig frukt backat av mer mörker, något oborstat och djuriskt vilar över hela uttrycket förutom struktur, balans och en redig drickbarhet. Avslutet stramas upp med gott om mjuka men uttorkande tanniner och en efterhängsen eftersmak av fruktlakritspastill.

Det är efter ett bra tag öppnad som det verkligen bjuder till. Doften har vuxit, inte direkt på bredden men på djupet. De florala tonerna känns mer framträdande och näsan fastnar ännu djupare i glaset. I munnen beter det sig exemplariskt, aningen mer munutfyllande, integrerat, svalt och värmande på samma gång. Finns en liten funkighet men på rätt sida av lagårdsstängslet. Känns fortfarande riktigt vitalt och håller säkerligen ett tag till för den som inte vill korka upp. Med ännu mer tid växer det aningen lite till, fy bubblan så härligt. (92-93p)

När det kommer till drickglädje och uttryck var det ett bra tag sedan jag hade ett rött i denna kaliber, nu infinner sig frågan vad som händer när ytterligare komplexitet och intensitet smyger in i ett liknande uttryck. Har bara hört historier om LaLaLa-landet men nyfikenheten att utforska har inte direkt mattats av. Vist är det härligt med vin, bra vin alltså.

J. Boutin "Bonnevaux" 2007
flaska 1290 av 1700

Tills nästa gång. Typiskt!...

Reichsrat Von Buhl Pechstein Riesling GG 2010. Fredagsvibb..

Reichsrat Von Buhl Forster Pechstein Riesling Großes Gewächs 2010

Nya fönster, nytt över diskbänken, frisk familj, obligatorisk ost och chark inköp, solsken och färdigköpt räkmacka. Som pricken på i:et, grädden på moset, eller helt enkelt lite fredagsmys passar jag på att öppna lite tysk GG-magi.

Tropisk frukt belägen i finaste stenrös, svalt, mild krydda, mer skiffer, allt balanserat på skarpaste knivudd med lite fetare bivax som droppstop.  En ren fröjd i munnen, oj, lent men knivskapt, fullkomlig balans mellan mild tropisk frukt, gråpäron och skiffer, slicka på en sten där det legat en syrlig klubba, där har du klockren liknelse, syran är faktiskt något i hästväg. Trots aningen utmanande uttryck fastnar allt i en skön, underbar drickbarhet och allt mynnar ut i en lång, fruktsyrlig eftersmak med ett uns sten, lite krusbär och mer citrus. (92-93p+)

Spelar ingen roll hur det funkar till kvällens räckmacka, är något så här gott kan det inte bli fel oavsett. Tanken svindlar en aning när jag kort snuddar vid vad som kan hända med lite tid, tur att det finns mer i källaren.

Orrefors Crisp och tysk GG-magi

Tills nästa gång. Trevlig helg på sig...

Château Montrose 2004 och Keller Riesling trocken 2011. Nu kan 2:a Maj komma..

Kvällens andra gäst

Vad bjuder man en frankofil på? Claret så klart. När sagda person dessutom ska hjälpa mig med lite SKV tugg tar vi fram det tunga artelleriet. Fast först lite tyskt munskölj för att komma i rätt redovisningsgung.

Keller, en given plats i källaren

Keller Riesling trocken 2011 (kostar 110 kr plus frakt hos Atomwine) är en ung historia, möjligen för tidigt att ta tempen men nyfikenheten tog ännu en gång över mitt bättre vetande. Doften har både en aning tropisk frukt men även gråpäron och ett stenigt, stramare slut. Inte stort men väl balanserat i en ren och klar ton

Munkänslan är riktigt citronsyrlig med lite bubbelfräs, åt det tunnare hållet i starten men bättrar på sig i mitten då de steniga mineraldragen kliver in, tillsammans med en fetare ton bilder de en angenäm helhet. Frukten lirar på bra i bakgrunden och kliver in tillräckligt för att balansera upp. Avslutet stramas upp bra med en antydan till beska.

Eftersmaken klingar på hyfsat länge med en härlig mix av stenigare inslag och fräsh, tropisk fruktig. (86-87p)

Härligt, enkelt och hyfsat rättfram i en stil som är mer mineralfräs än frukt. Tycker personligen att von der Fels är den flaska som ger mest Kellermagic för pengen, och se nu är den också påväg.

Efter att sista kråkan har landat har vi gjort oss förtjänt av lite tyngre doningar. Fram med lite Coppa, Himmelsraften, bröd och smör toppat med en gräsig olivolja. Det sista tänker jag göra igen, riktigt, riktigt gött. Medan tankarna fortfarande svävar omkring i e-tjänstens förtrollade land börjar vi vår vandring i glaset.

Vardagsvin!

Doften är som en stor varm omfamnande kram, gott om plommon, en stramare ton av svartavinbär. Faten gör sig bra påminda med marsipan, mörk choklad och lyxig trälåda, troligtvis innehållande cigarrer. Helt underbar doft men mer varmblodig och mustig än väntat, men å andra sidan vad vet jag om 2crus??

Smaken är mycket stramare än vad doften angav, frukten är syrligare mer åt vinbärshållet. Detta är en härlig uppvisning i balans och skir drickbarhet. Trots det lättare uttrycket finns bra med komplexare drag i form av, någon smågrön ton, ceder, lite blyerts och något smårostat. Avslutet snörper upp bra med torra, mikroskopiska tanniner.

Eftersmaken är lång, torr, med frukt och fat i en balanserad smakfull klang. Det som framförallt utmärker sig är den lyxiga, lätta träkänslan som dröjer sig kvar. (92-93p)

Det är ungt säger vännen,
- Jaså hur ungt?
- Inte äldre än fem år.
- Jo det är äldre, det är en 2004:a
- Jaså, är det så här de smakar de där som kan lagras riktigt länge.
Helt och hållet underbart, galet drickbart redan nu även om det säkerligen lyser bra många år till. Det som imponerar allra mest är balansen, allt är i balans och vinet blir aldrig tungt, tråkigt eller för mycket. Bara att kapitulera, vill man ha en uppvisning i hur "riktigt" vin kan smaka ska man ha nå dylikt i glaset. För Château Montrose 2004 (varuprov, finns hos the Wein Company för 598kr plus frakt) är, överprissatt eller ej, ett av de mest harmoniska viner jag har smakat.

En till bild, sen ska jag ge mig

Tills nästa gång. Ett STORT tack...

Välkommen tillbax för en till titt i källaren..

Strax före middagstid anländer kombin, kombin? Jo stadsmänniskan tar landet med storm i en lantisfamlijebil. Härligt, nu kan racet börja. Racet började i och för sig klockan 06:00 men nu fick jag börja tulla på vinet.

Tur att det finns mer Keller i källaren

Först en liten rundvandring med ett sprakande glas vitt, frisk härlig syra och balanserad tropisk frukt. Gårdagens sprits har lagt sig och kvar finns fyllighet, mineral och charm i massor. 2010 års upplaga av Kellers Von der Fels gör ingen besviken och seglar upp på en favvo plats bland kvällen vita. Inte illa pinkat men så är Keller lite av en husgud här hemma. (91-92p)

Du är ingen riesling, tyvärr

Snackar man prisvärde så ligger Breuers Orleans Rüdesheim 2009 (nr 90331, 479 kr) illa till, trots att det bara kom 36 flaskor till Sverige av den nästinpå utdöda druvsorten blev det ingen påfyllning. Blöta textilier, klöver, lite återhållen frukt blandat i en fyllig och frisk doft. Smaken är fyllig och len men lite intetsägande dessutom räcker inte syran till för att balansera upp. Avslutet är lite beskt med hyfsat lång fruktig eftersmak. Tack för upplevelsen Ulf. (88-89p)

Min upphälda GG var inte heller så mycket att hänga i julgranen. Wittmann Aulerde Riesling GG 2009 bjöd på en fyllig men smått livlös gestaltning. Det finns lovade grejjor här men saknar stuns för att vara riktigt bra, kanske skulle prova någon annan av Wittmanns GG lägen. (89-90p)

Matvin, i dess bästa bemärkelse

Nu var det dags för en tur ner i källaren, klart att vi måste komma i stämning och sippa på något samtidigt. Lite kärvt, solmoget, lingonsyrlighet och syrliga körsbär. Smaken är Italienskt fyllig med undervegetation och rejält tuggbara tanniner. Avslutet är långt och även det lite småkärvt. Efter lite irrfärder landar vi i barololand, Schiavenza Barolo Vigneto Broglio 2003 känns traditionellt kärv och växer till mat. En skön flaska att ha hemma, hederligt gött. (91-92p, 92-93p till maten)

Tur att jag har fler i källaren

Andra källarglaset lurar upp Ulf på läktaren, vilket på sätt och vis var tanken. Shaw and Smith Shiraz 2006 är stiligt, ren men slösaktigt generös. Shiraz när den, enligt mig, är som bäst. Inte så mycket sylt eller övermogna bär utan mer europeisk elegans fast fortfarande med turbotryck i uttrycket. Avslutet är allt annat än krävande men stannar kvar bra länge. Ett vin att dricka precis som det är eller till ett glas till. (91-92p)

Nu är barnens tid förbi och grillens börjar, försöker mig på en inspirerande eltändning men istället blir det en överjäst glöd. Ljusets vara eller icke vara tog överhanden och det var knappt att glöden levde, men köttet lyckades ändå bli lite för välstekt. Konstigt det där.

Den höll ändå in på småtimmarna, och längre ändå

Ur folien kommer en härligt varm och generös frukt, körsbär, läder och topptoner av målarlåda. Vi måste vara i Italien, en härlig balans mellan mognadens begynnande och primärfruktens tillbakagång tyder på några års flasktillvaro. Drar till med 2004 vilket var fullträff. Spänsten i syror och tanniner tillsammans med charm, undervegetation och körsbär bär iväg ännu en gång till barololand. Ulf hade tagit med en kändis, Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera 2004 finns även i mina gömmor. Inte provad tidigare men oj va roligt, Ostfredde tog med en flaska till mig också och det tackar jag verkligen för. (91-93p)

Efter maten fortsatte flaskornas dans, men nu känns återgivningar mer fingervisningar än sanningar.

Sweeet

Sött och überkoncentrerad men en kavalkad av persika, vuxengodis på hög nivå. Ingen alkohol känns och knappt någon syra. Mullineux Family Wines Chenin Blanc Straw Wine 2009 (nr 99356, 189 kr) till Saint Agur och hjortronsylt var riktigt gott.

Förhoppningsvis smakar det bättre i någon annans mun

Ta vad du vill, hör jag mig själv säga. Något måste man ha efter en tripp på tjugo plus mil, en tysk Pinot blir svaret. Deutzerhof Spätburgunder Caspar C 2007 var inget som vi ville ha i glasen särskilt länge denna kväll, murrigt, källare och överlag lite små mysko. Nej fram med en annan flaska.

Sent, men lika bra för det

Nu så, koncentrerat med en något småjäst vinbärsfrukt. Domaine Santa Duc Gigondas 2007  (nr 2732, 195 kr) återkommer jag gärna till, både i framtid och närtid

Nu kastar småbarnspappan in handduken och sveper den kring de diskade glasen, vill inte frästa på fruns välvilja allt för mycket med kvarvarande disk också.

Tack ännu en gång Ulf, riktigt trevligt och lika generöst som alltid. Nästa gång får vi lura med några till, inte allt för svårt att hitta till the big bay.

Tills nästa gång. Fullt med halvfulla flaskor i källaren, ett tufft jobb men någon måste hälla i sig det... 

Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004 vs Santa Fé 2004. Happy midsommar allihop..

Dubbelt Ioppa, dubbelt så gott.

Umf ibland blir inte saker och ting som man tänkt. Frun skulle åka iväg och få några nätters ostörd sömn. Ostörd och ostörd, hem till relativt nyförlöst vän men ingen tvååring som kommer hasande mitt i natten eller ettåring som vaknar fem vardag som helg.

För min del hade jag laddat för några dagars egenfajtande barnvård med tillhörande kvällsaktivitet. Tanken var att öppna två vinflaskor jämföra dessa mot varandra under högst vetenskapliga former flera kvällar i rad och dokumentera mina iakttagelser. Allt i ensamhetenssken och med precision som egentid kräver och medger.  Inte så att jag sörjer fruns ickebortvarande tvärt om, det är härligt att ha henne hemma. Vinflaskorna öppnade jag ändå.

Jag nappade, i likhet med många andra, på ett av Carlos många fyndbeten tidigare i vintras. 12 flaskor Ghemme normale 2004 för runt hundringen när man beställde tolv flarror. Eftersom vintern var onödigt bister blev flaskorna kvar i Hollte, i alla fall trodde jag det. När de sedermera skulle forslas hem var de slut! Färdigbetalda och förväntade, vad gör då herr Carlo? Jo han erbjuder vingårdsbetecknade Bricco Balsina 2004 och Santa Fé 2004 för samma peng. Chantilt minst sagt och jag tackar och tar emot.

Provning när den är som bäst.

Dag 1
Båda vinerna bjuder upp till omedelbar dans, Briccon är mörkare och mer komplex och Santa Fén är sötare och mer rödbärig. Att det rör sig om liknande ursprung råder det ingen tvekan om men samtidigt så är det stor skillnad de båda emellan. I smaken visar Briccon musklerna på allvar med både en härligt rödmurrig frukt och läder, mocca komplexitet. Hela uttrycket utstrålar kraft från den mörkare sidan. Tanninerna är riktigt på hugget och lämnar nog ingen munhåla oberörd. Santa Fén däremot är slankare, blommigare och något mindre komplex. Tanninerna är minst sagt kännbara men inte alls lika råbarkade som hos Briccon. Eftersmakerna tävlar i kapp och båda håller ut i en lång torr stil. 

Dag 2
Det är väldigt roligt att jämföra två så pass lika viner under samma omständigheter och mot varandra. Sammhörigheten råder det inget tvivel om, inte heller att det rör sig om två olika viner. Sant Fe bjuder fortfarande på en ljusare uppenbarelse, samstämd med söta solmogna körsbär, lite mandlar, läder och eteriska topptoner som skickar iväg varje cell till det italienska lustcentrat. Briccon är mer komplex med jord och lite förmultnad utan att för den delen tappa frukten. Topptonerna av Italiensk härkomst finns här också.


I smaken är det samma melodi, den mindre krävande Santa Fe mot den mer burdusa och tanninstinna Briccon. I dag finns det hela spektrat från skir frukt till mörkaste jord, båda vinerna spelar i en egen liga men där Briccon ändå visar att det är han som är störst, bäst och vackrast.


Eftersmaken är som en torr, len karamell av körsbärskärnor, lite salmiak och bittermandel. Damn I like, båda vinerna visar upp charm, värme och egenhet och allt detta i en Italiensk avhållsam men ändå varm kram. Känns som att det finns mer att hämta här.

Dag 3
Uttrycken är mer sammstämmiga, det är helt enkelt svårare att tyda vilket vin det är i vilket glas. Tanninerna börjar kännas mer hanterbara och nu njuter jag båda glasen utan något tillbehör som stör.

Dag 4
Nu så, tanninerna är nedanför anklarna och glasen börjar bli härligt grummliga. Doften står som en kvast ur glasen och det mörka murriga slingrar ikapp med bibehållen frukt. Sa jag att smaken är fantastiskt följsam med njutning i varje skrymsle i munnen. Nu vet jag vad jag ska göra med resterande flaskor, spara. Det här vill jag njuta av i all dess tänkta prakt, ska vi säga att nästa titt blir om två kanske tre år.

Det är så här vin ska smaka, åtminstone enligt mig. Frun var inte lika imponerad utan tyckte att det var lite tunt. Men för mig stannar nog Briccon på modiga 92-93p och Santa Fén på solida 91-92p. Sa jag att det finns tillräckligt kvar för att njuta några kvällar till.

Källarskatter

Tills nästa gång. Undrar vad jag ska bjuda familjen på i midsommar?...

Vin, foto och ny(a)gamla bekantskaper..

Den mindre pratsamma delen av kvällens sällskap.

Ojoj har nog aldrig känt mig så lantligt lost som vid detta besök i huvudstaden, om jag lidit brist på lokalsinne prebarn så var det ingenting i jämförelse med nu. Om det beror på sömnbrist, ålder eller någon annan obehandlad faktor låter jag vara osagt men lite läskigt är det allt.

I vilket fall så spenderades helgen i goda vänners sällskap, gamla som nya. Började med en gammal bekantskap, - jag kommer och hämtar dig med bil, sa han varvid jag tänkte va skönt så slipper jag kollra bort mig. Men ack, när han inte körde fram bilen precis där jag klev av bussen var jag vilsen. Han fick tillslut in mig i bilen och efter att ha försäkrat lapplisorna, som hovrade likt hungriga gamar, om att han bara skulle stå där ett kort tag och att personen som han skulle hämta var en lokalsinneshandikappad lantbo åkte vi till hans nya tjej med tillhörande lägenhet. Tack för lunch och väldigt trevligt sällskap, hoppas att det inte tar tre år till nästa gång.

Näst ut var ett depåtopp och en träff på Stockholm Wine lab, mer om det senare.

Lite smånervöst väntade så de nya bekantskaperna, men samtidigt hur fel kan det bli när tre nördar träffas.Tydligen hur bra som helst skulle det visa sig. Både Fredrik och Ulf var två riktigt sköna prickar och samtalet under kvällen flöt ikapp med vinet. Eftersom jag inte skriv några noter får det bli en schematisk överblick av kvällen, vissa gånger är det helt enkelt roligare att dricka vin än att skriva om det.

Inte stort denna gång.

Först ut var mitt vin, Keller Kirchspiel 2009 (89-90p), som serverades blint. Ulf visade på riktiga rieslingtakter och var ganska fort i Tyskland efter en liten omtur via Alsace. Fredrik var inne på Chenin blanc och sedan när flaskan avtäcktes bildades mystiskt typiska mineraltoner. Intressant vad som händer så fort man får se etiketten. Själv var jag allmänt besviken, obalanserat, lite alkoholskadat och ett ganska kort slut gjorde att jag undrade varför jag tog med mig denna flaska av alla där hemma. Nästa flaska får vila några år.

Tydligen var den bra mycket bättre dag 2 och dag 3, bra så.

Innan lammfärspastan var klar serverar Ulf nästa blinda, rött så det förslår. Nästan ogenomtränglig med en fruktspäckad doft med gott om fat. I mitt tycke lite för mycket vanlij och dill men ändå mustigt välkomnande. Smaken är fruktbetonad, lite mognad och fat med en elegant fyllighet. Slutet är riktigt torrt med en eftersmak som ringlar kvar ett tag och helheten känns dyr, lite tillrättalagd men tyvärr lite för mycket fat för att träffa mitt i. Gissningarna går kors och tvärs över globen för att sedan avslöjas vara utomeuropeisk. Ganska direkt när Ulf avslöjar att vi är i USA känns Cabernet Sauvignon dragen igen och på något outgrundligt sätt är vi i Nappa Valley. Trefethen Cabernet Sauvignon 2005 (90p) är min första Nappa CS, tack för den.

Näst ut i startblocket, Amerika.

När vi sedan blir tillfrågade om vi vill ha något lika eller något helt annorlunda kvittar det för i vilket fall blir det säkerligen något roligt, men vi svarar något helt annorlunda.

Vid första sniffen känns vinet inte helt annorlunda, den plommonbetonade frukten finns här också men till skillnad från det förra vinet är det framför allt en förförisk komplexitet som bara eskalerar ju längre vinet är i glaset. Svamp, mocca, lite stall och en släng av målarpytsen uha helt underbart. Italien känns givet men sedan? Smaken är i det närmaste perfekt, samhetslen fruk, utfyllande med en begynnande mognad och ett ganska rejält uttorkande slut som viskar längre lagring. Men i dagsläget är det så förbaskat gott så det lyssnar jag inte på. Eftersmaken är lång med både bibehållen frukt och lite cigarrlåda.

Efter ett flertal gissningar, vissa mer galna än den andra landar vi på en IGT. Helt annorlunda? Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuovo 2004 (92-93p) är flera snäpp vassare, annat land men Cabernet Sauvignon gemensamt. Tur att det var så förbaskat gott, du är förlåten Ulf ;).

Vilket vin!

Moget är gott!

Avslutningsvis dricker vi nästa glas öppet, Louis Jadot Morey-Saint-Denis 1997 (91p) är en förföriskt mogen och klunkvänligt Pinot. Här kan man hitta det mesta från tjärade rep till röd sirlig frukt sig, vilken härligt funkig och komplex doft. Smaken är slank med en perfekt mognad och vid det här laget är det svårt att hejda sig i all vinös iver. Även detta är en första bekantskap och således en fullträff, börjar ana storheten i mogen Pinot. Tänk va mycket gott vin det finns.

Till det sista vinet tog Fredrik fram en skönt funkigt doftande svampliknande sak. Epoisses hette den tydligen och ännu en gång bevisar ostkillen att ost är så mycket mer än det som trängs vakuumförpackat i Icadisken.

Fantastiskt sällskap, fantastiska viner och helt enkelt fantastiskt roligt. Tack!

Tills nästa gång. Uppgång 04:45 var vad som krävdes för att få till ett inlägg, vad som skrivits? Inte en aning...

Larressingle Très Vieil Armagnac 1971. En liten på vägen..

Kappsäcken är packad, kameran laddad och humöret på topp. Måste dock medge att det är lite nervskakande att åka iväg. Nya och nygamla bekantskaper och storstad utan lokalsinne för att nämna några faktorer. Men fasiken va härligt det ska bli.

En liten rackabajsare för att värma upp humör och sinnen, Larressingle Très Vieil Armagnac 1971 (nr 317, 499 kr, 500ml) kändes intressant i en annars oinspirerad vårlansering.

Fantastiskt fantasi eggande doft, romrussin, ingefära, kanel, fikon, apelsinmarmelad för att nämna några associationer. Det känns sött och fylligt med en härlig målarfärgskänsla över sig. Doften känns, trots sin fyllighet, inte inställsam utan mer kraftfull och stämningsfull.


Smaken skäms inte för sig heller, en ganska direkt atack av lite små bitterhet sedan fylls munnen av samma aromer som går igen i doften, det känns nästan lite småfränt i all praktfull smak, inte det inställsamma parfymliknande som kan bli med en dålig konjak utan mer pang på. Även målarfärgskänslan återfinns i smaken men på ett possitift sätt. Eftersmaken är lång och lite småtorr med lite fatkänning, fikon och kärnbitterhet. (92-93p)

Tills nästa gång. Sthlm, vi syns imorgon...

Ps. Har ni hört om länkrabaldret på SB? Om inte: Alla gamla länkar fungerar inte. Vad man vinner på det? Inte en aning men någon blir säkert glad. Detta är med andra ord min första nya fungerande länk, kanske. Ds

Veiga França Solera 1940. Madeira, vänlighet och snö en oslagbar kombination..

Fyra nyanser av njutning.

Detta inlägg skulle kunna inledas på många sett, hur jag blev av med oskulden till en gammal ölänning, gammalt är äldst, fortifierat är rätt, inget går upp mot ett glas pensionär osv. Men jag väljer att fokusera på vänlighet. Ahh, ren vänlighet i dess ädlaste form. Eller? Jo det är ren vänlighet att delge sina egna upplevelser för att på så sätt få andra att möjligen närma sig den upplevelse som man har upleft själv. Varför ett eller? Vänlighet brukar ofta komma med en prislapp, ja inte direkt men indirekt. Jag har märkt att ju högre upp på vinstegen jag kommmer desto högre vill jag, eller mer kvalitativ upplevelser kräver ännu mera kvalitativa upplevelser, eller för att tala klarspårk: Vinköpen tenderar att bli dyrare och dyrare. Men i kväll skiter jag i alla möjliga om och men nu är det vänligheten som jag fokuserar på, vänligheten att delge sina egna upplevelser, vänligheten att guida en novis i en minst sagt snårig vindjungel, vänligheten att bjuda ut sina egna införskaffade droppar endast för att låta ytterliggare en upptäcksresare få ta del av 70 årigt vin. Från hela mitt hjärta, tack Niklas, Tack!

Nå vad är det som gömmer sig i apoteksflaskan, jag har fått en hint om vad det kan vara frågan om men när det kommer till en ny upplevelse, ja eller som i detta fallet riktigt gammal så vet jag aldrig vad som väntar.

Doften är stor utan att vara varken klumpig eller vulgärt söt. Fikon, knäck, lite nötter och allehanda julkryddor (ingefära, kanel) stiger upp i en härligt sammansatt och komplex helhet som dock inte känns överjävligt bra utan landar i en skön bra helhet.


Det är i smaken som detta är för mig unikt. Sammetslent, komplext, sött men ändå med en avslutande syra (lite syrliga karameller). Alkoholen känns knappt och med handen på hjärtat är det svårt om än obehövligt att dissekera intrycken i smaken. Allt hänger bara ihop, nej inte hänger utan är varsamt placerad på precis rätt ställe för att skapa elegant harmoni. 


Eftersmaken är lång med brända mandlar, katrinplommon och lite svampiga undertoner. Kan inte låta bli att bara stilla stå och andas ut genom näsan och förundras. (92-93p) 

Helt fantastiskt! Sätter mig i mörkret vid brasan och bara njuter. Dropparna försvinner i takt med att min förundran ökar. Och helt plötsligt är det borta, ett tomrum skapas och jag hittar en härligt möglig ost, fikon och valnötsmarmelad ackompanjerar det med en söt tysk och möjligen fylls tomrummet något. Men det är en annan historia.  

Tills nästa gång. Nu börjar det likna nåt, skottat tre gånger idag...

Ps. Min bättre hälft tyckte att det var fantastiskt men sköt ifrån sig glaset i vämjelse när hon andades ut och kände de svampiga undervegetationstonerna i eftersmaken. Tyvärr blev det mer till mig, för detta är i sanning en upplevelse man vill dela. Tack ännu en gång. Ds