Ornellaia..

Det händer inte ofta nu för tiden men någon gång då och då letar sig smaklökarna ner till El Stockholmo för en liten svängom. Nu var det således dax, Ornellaia, Djuret och lite champagne som mellanspel. Vad kan gå fel? Inte mycket visade det sig.

Axel Heinz är förutom en trevlig prick chefsvinmakare på den lilla blygsamma firman Ornellaia. Han och några liter druvjuice var på besök. Alla som är lite intresserad av vin har nog hört talas om juvelen från Toskana, så självklart även jag. Vad jag inte hade förstått, trodde i min enfald att vi "endast" skulle få prova flaggskeppet Ornellaia 2014, andravinet Le Serre Nuove 2015 och slagdängan Le Volte 2015 tillsammans med lite passande mat, var att vi skulle få prova 9 olika vingårdslägen som sammantaget utgör olika delar av firmans buteljerade arsenal. Snacka om lärorikt!

Utan att gå in på allt för uttråkande detaljer kan jag med säkerhet säga, amatörtyckare och allt, att vissa av vingårdarna absolut skulle kunna buteljeras separat. Där Merlot från Bellaria planterad 1991 skulle kunna bli nästa svulstiga opulenta kvalitetstjut som bidrar att sätta Merlot på den italienska kvalitetskartan. Samtidigt visade delarna med tydlighet att de bidrar med viktiga ingredienser till helheten. Något som kanske är ännu viktigare när man har möjlighet att kränga ett av toskanas bättre (o)heliga blandningar. 2014 var ett besynnerligt besvärligt år vilket innebar att blandningen blev ännu viktigare, en blandning man har lyckat riktigt bra med. Ornellaia 2014 är varm och mysig men framförallt balanserad. Släng in en touch av ek, lite grönt och gott om essentiell muskulös frukt och du har ett fullblodsrött i startfållan till att bli någon stort. 

Sist men inte minst hittade jag vinet som ska upp på önskelistan. Min och din. Le Serre Nuove 2015. Mandelskorpsdoppad elegans, fruktig stringens och oförskämt tillgänglig gör denna version till en av de bättre jag smakat ung. Nästan oförskämt bra har jag klottrat ner tillsammans med seriös, inte mycket att klaga på och skitgott. Vinet som fungerar lika bra i vinprovargänget som till fasters söndagsmiddag, pappas grill eller med kärleken framför brasan

Ja just ja, höll nästan på att glömma. Vi hade ett bubbligt mellanspel som var mer inställsamt och lättsamt än gravallvarligt komplex. Ändå finns det en tyngt och gräddighetet som gör Palmer BdN gångbart till mycket och många. Vet inte om jag har sippat för mycket sura brut nature men 7 g socker kändes en aning. Kändes gjorde också den lilla söta Ornus Dell'Ornellaia 2014 som serverades sist. En familjär angelägenhet som typ inte går att köpa. Ett sött vin som som är mer fräscht än sött trots några hundra gram restsocker. Ett otroligt gott slut på en kanongod kväll.

Tills nästa gång. Julstress redan i November, joråsåatt...

Pst. Kolla saldo på gröna skylten, smakar det så kostar det men vadå? Är det julklappstider så är det. Jag vet i alla fall vad jag ska köpa åt mig själv i julklapp, en Le Serre eller tre.

Le Serre Nuove dell'Ornellaia 2014 vs Mas la Plana 2012

Är inne i ett Brunello2012 stim så egentligen skulle det här handla om Banfis tolva. Men så blev det inte. Istället blev den en ganska ojämn match mellan två mellantungviktare i den omoderna moderna klassen. Mas la Plana 2012 går på knock direkt och helt ärligt så har Le Serre Nuove dell'Ornellaia 2014 aldrig en sportkeps. Två olika uttryck men det spelar ingen roll. Le Serren visar upp en kraftlös version av sig själv, snygg och polerad absolut men det saknar både kraft och elegans. Vem eller vad som har trampat på bromsen vet jag inte men det här levde inte alls upp till förväntningarna. La Planan däremot, fullpackad med kraft, frukt, choklad, varma cabvibbar, balans och stringent uppiggande syra. Ja det finns faktiskt lite av varje som omfamnar och sveper med smaklökarna på en kramgo svängom. Trots att slagserien kommer i ett par rejält stoppade silkeshandskar har de kraften hos ett skenande vildsvin. Nu ska jag i ärlighetens namn medge att det här blir aningen för mycket för mig idag, La Planan passar utmärkt till mörk söt industrichoklad, det säger faktiskt det mesta. Men som kvalitetskontroll funkar det finfint. Resultatet blir således - La Planan till källaren och Le Serren ser vi inte mer.

Tills nästa gång. Spontansemester må vara bra men det tar på nerverna...

Tenuta dell'Ornellaia Le Volte 2010 och fläskkotlett i variantion. Det var mig en segdragen snuva..

Provat med jordnötssås..

och bacon..

tunt skivat..

med ärtor..

inte ens med ankfettssimmande potatis

Äsch jag kapitulerar, hur jag än vrider och vänder på kotletten, och lite på mig det har jag gjort, tycker jag fortfarande inte vidare värst om den samme. Övriga familjen loves it, så jag får nog krypa till korset ännu en gång och tillstå att det är inte fel på er utan på mig. Men, men, inget ont som inte har något gott med sig, många kotlettrecept har det blivit, och de flesta har blivit saftiga och goa. Vad är det då jag har emot den bastanta köttabiten? Just det, så köttig och bastant utan en tillstymelse till fett, tråkigt är bara förnamnet.

Tänker inte gå in på detaljer utan bjuder på lite bilder av kotlettvariationerna som passerat, om ni undrar över något mer specifikt får ni fråga. Kommer med all sannolikhet dyka upp något till kotlettaktigt då frysen fortfarande ståtar med flera kilo, hur det gick till? Fråga mig inte..

men ett glas rött..

Så kommer kärnfrågan, vad dricks till? Kan medge att det mestadels blivit vatten på sistone men till någon av de gräddigare varianterna funkar ett, eller två glas, Le Volte 2010 (nr 32472, 159 kr) alldeles utmärkt. Årets upplaga upplever jag som något stramare än den föregående, fortfarande får man en ordentlig mörk fruktpuss, lite violpastill, stramt och nyanserat på bästa generösa Italienska välgjorda manéer. Munkänslan snuddar på väl återhållet men fungerar förträffligt till maten där syror, stram frukt och trä arbetar på högvarv med kött och grädde. Eftersmaken är dessutom förefömligt lång men även dem stramt hållen trots fruktiga inslag. (87-88p)

Men den riktiga toppen uteblir, generositeten och den omedelbara charmen som jag upplevde i 09:an uteblir också. Vad som däremot bjuds är en stram och nyanserad version som säkerligen levererar mer efter ett, eller varför inte tre år i källaren.

är aldrig fel

Tänk att jag överlevde även denna gång, fast det är klart, den riktiga jagtrorjagdöravvärldenskarlförkylning uteblev. Eller kan det vara så att tre barn, jobb och allmänna förpliktelser har en mildrande effekt? Konstigt det där.

Tills nästa gång. Återstår att testa Thé och panerat...

Le Volte 2009. Behöver en lista för att hålla reda på alla listor..

Riktigt bra, både tillgänglighet och innehåll.

Då var måndagens rivstart förbi och tisdagens lugn har infunnit sig och passerad, trodde att det skulle finnas lite tid för gammalt hederligt bloggande men tji fick jag. Får nog helt enkelt inse att mellan arbete, barn, hushållssysslor, styrelseuppdrag, eget företagande, kroppsligt underhåll och födelsedagskallasplanerande får bloggandet stryka lite på foten. Lusten finns där men tiden verkar på något sätt rinna mig mellan fingrarna. Hinner ju för bövelen inte ens läsa allt som skrivs.

Åjo dagens ilandsproblem men ändå, forcerar tiden och klämmer in en liten rapport som legat och lurat. Tjusades rejält av Ornallaias andravin när det begav sig, och kunde därför inte motstå tredjevarianten när jag såg att de lokala hyllorna hade bytt upp sig till 2009 års modellang. Efter Smakabras rapport verkade det som att 2009 skulle prestera bättre än 2008. Men vad vet jag, kändes i vilket fall som ett bra tillfälle att prova Le Volte (nr 32472, 159 kr) för första gången.

En mustig mörkbetonad fruktig doft möter med gott om fatkrydda och en aning vanilj. Faktiskt riktigt fläskigt, fast på ett i sammanhanget härligt burdust sätt. Det finns även en del skogiga toner med svamp, lite soja och bränt socker. Överlag en arbetad stor doft som lovar gott.


Smaken är fylligt följsam, nästan silkig, med runda plommon och mörka körsbär och även här återfinns mörkare toner. Trots att det finns en fatkrydda som sticker ut en aning råder en skön ungdomlig balans och en drickbarhet som inte går att ta miste på. Avslutet markeras med en syra känning och även om tanninerna knappt är kännbara lämnar de ett torrt och kärnfriskt slut. Eftersmaken klingar kvar riktigt länge med både frukt, mandel och lite körsbärkärnor.


Frun nickar jakande och fyller i med att påfyllning skulle inte skada. Kan inte annat än att hålla med. Tjusande, flörtigt och insmickrande men samtidigt med stuns och kraft sjunger detta som en Italiensk smörsångare. Fast det är klart, det är inget som jag vill ha varje dag, man måste nog ha lite läggning åt det mustigare runda hållet för att verkligen uppskatta detta. Vette katten om det inte var på gränsen till för strömlinjeformat när jag tänker efter. Men vill du bjuda på något kvalitativt som lyfter en bra bit över 69 kronorshyllan har du en kandidat. Tror att de flesta känner skillnad här. (89-90p)

Tills nästa gång. Och till råga på allt kommer en förkylning krypandes, hoppas att det inte är den dödliga manliga varianten utan den mildare kvinnliga...

Vin, foto och ny(a)gamla bekantskaper..

Den mindre pratsamma delen av kvällens sällskap.

Ojoj har nog aldrig känt mig så lantligt lost som vid detta besök i huvudstaden, om jag lidit brist på lokalsinne prebarn så var det ingenting i jämförelse med nu. Om det beror på sömnbrist, ålder eller någon annan obehandlad faktor låter jag vara osagt men lite läskigt är det allt.

I vilket fall så spenderades helgen i goda vänners sällskap, gamla som nya. Började med en gammal bekantskap, - jag kommer och hämtar dig med bil, sa han varvid jag tänkte va skönt så slipper jag kollra bort mig. Men ack, när han inte körde fram bilen precis där jag klev av bussen var jag vilsen. Han fick tillslut in mig i bilen och efter att ha försäkrat lapplisorna, som hovrade likt hungriga gamar, om att han bara skulle stå där ett kort tag och att personen som han skulle hämta var en lokalsinneshandikappad lantbo åkte vi till hans nya tjej med tillhörande lägenhet. Tack för lunch och väldigt trevligt sällskap, hoppas att det inte tar tre år till nästa gång.

Näst ut var ett depåtopp och en träff på Stockholm Wine lab, mer om det senare.

Lite smånervöst väntade så de nya bekantskaperna, men samtidigt hur fel kan det bli när tre nördar träffas.Tydligen hur bra som helst skulle det visa sig. Både Fredrik och Ulf var två riktigt sköna prickar och samtalet under kvällen flöt ikapp med vinet. Eftersom jag inte skriv några noter får det bli en schematisk överblick av kvällen, vissa gånger är det helt enkelt roligare att dricka vin än att skriva om det.

Inte stort denna gång.

Först ut var mitt vin, Keller Kirchspiel 2009 (89-90p), som serverades blint. Ulf visade på riktiga rieslingtakter och var ganska fort i Tyskland efter en liten omtur via Alsace. Fredrik var inne på Chenin blanc och sedan när flaskan avtäcktes bildades mystiskt typiska mineraltoner. Intressant vad som händer så fort man får se etiketten. Själv var jag allmänt besviken, obalanserat, lite alkoholskadat och ett ganska kort slut gjorde att jag undrade varför jag tog med mig denna flaska av alla där hemma. Nästa flaska får vila några år.

Tydligen var den bra mycket bättre dag 2 och dag 3, bra så.

Innan lammfärspastan var klar serverar Ulf nästa blinda, rött så det förslår. Nästan ogenomtränglig med en fruktspäckad doft med gott om fat. I mitt tycke lite för mycket vanlij och dill men ändå mustigt välkomnande. Smaken är fruktbetonad, lite mognad och fat med en elegant fyllighet. Slutet är riktigt torrt med en eftersmak som ringlar kvar ett tag och helheten känns dyr, lite tillrättalagd men tyvärr lite för mycket fat för att träffa mitt i. Gissningarna går kors och tvärs över globen för att sedan avslöjas vara utomeuropeisk. Ganska direkt när Ulf avslöjar att vi är i USA känns Cabernet Sauvignon dragen igen och på något outgrundligt sätt är vi i Nappa Valley. Trefethen Cabernet Sauvignon 2005 (90p) är min första Nappa CS, tack för den.

Näst ut i startblocket, Amerika.

När vi sedan blir tillfrågade om vi vill ha något lika eller något helt annorlunda kvittar det för i vilket fall blir det säkerligen något roligt, men vi svarar något helt annorlunda.

Vid första sniffen känns vinet inte helt annorlunda, den plommonbetonade frukten finns här också men till skillnad från det förra vinet är det framför allt en förförisk komplexitet som bara eskalerar ju längre vinet är i glaset. Svamp, mocca, lite stall och en släng av målarpytsen uha helt underbart. Italien känns givet men sedan? Smaken är i det närmaste perfekt, samhetslen fruk, utfyllande med en begynnande mognad och ett ganska rejält uttorkande slut som viskar längre lagring. Men i dagsläget är det så förbaskat gott så det lyssnar jag inte på. Eftersmaken är lång med både bibehållen frukt och lite cigarrlåda.

Efter ett flertal gissningar, vissa mer galna än den andra landar vi på en IGT. Helt annorlunda? Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuovo 2004 (92-93p) är flera snäpp vassare, annat land men Cabernet Sauvignon gemensamt. Tur att det var så förbaskat gott, du är förlåten Ulf ;).

Vilket vin!

Moget är gott!

Avslutningsvis dricker vi nästa glas öppet, Louis Jadot Morey-Saint-Denis 1997 (91p) är en förföriskt mogen och klunkvänligt Pinot. Här kan man hitta det mesta från tjärade rep till röd sirlig frukt sig, vilken härligt funkig och komplex doft. Smaken är slank med en perfekt mognad och vid det här laget är det svårt att hejda sig i all vinös iver. Även detta är en första bekantskap och således en fullträff, börjar ana storheten i mogen Pinot. Tänk va mycket gott vin det finns.

Till det sista vinet tog Fredrik fram en skönt funkigt doftande svampliknande sak. Epoisses hette den tydligen och ännu en gång bevisar ostkillen att ost är så mycket mer än det som trängs vakuumförpackat i Icadisken.

Fantastiskt sällskap, fantastiska viner och helt enkelt fantastiskt roligt. Tack!

Tills nästa gång. Uppgång 04:45 var vad som krävdes för att få till ett inlägg, vad som skrivits? Inte en aning...