Château Bouscassé 2012

Man kan inte bara dricka Brunello, eller tja kan och kan men det är svårt skadligt för plånboken även om det smakmässigt säkert går. Lika bra att ta en titt på senaste årgången av Alain Brumonts trotjänare Château Bouscassé 2012. Inte nog med att den stod där så passande mitt framför ögonen vid ett spontanbesök, den har dessutom fått 94 kraftfulla pinnar av WineEntusiast. Lika bra att göra saken kort, ner med snoken.

Mmm det är verkligen en intagande doft, mörk djup polerad frukt, hanterbara integrerade fat som drar mot modern lyxig Bordå, balanserad och kraftfull. En mustig doft med en liten spritkant i slutet. I munnen är det full fart, mörk nästan söt frukt (trots att det är helt torrt och utan restsocker), fat, kraft och raketbränsle i sluttampen. Men vänta nu, det finns en pigg trevlig syra som balanserar upp och tanninbettet är blygt men ändå klart kännbart. Eftersmaken är dov och sitter i ett bra tag. Här har det inte sparats på krutet men i all turbo så finns det en balans och friskhet som det inte går att ta miste på. Ska man dricka detta i dagsläget så är det matsällskap som gäller och/eller en fetisch för übermustigt rött med lite alkoholhetta. Personligen tycker jag att det blir aningen mycket men jag ska alla gånger lägga undan några i källaren, för det här kommer att utvecklas åt rätt håll. Och för pengen, ja vad ska man säga? Vrålbra!

Men vänta lite nu, vet inte om det är vinet eller om det är jag, men nu börjar jag känna mig hemma i denna goa kram av kalops, lagerblad och mysig generositet. Med luft blir det ju riktigt bekvämt, fortfarande med framtiden i sikte och inget för den svaghjärtade men mums. (89+)

Tills nästa gång. Moi mukulat...

Querciabella Turpino 2010..

Jag har druckit några versioner av biodynamiska Querciabellas Chianti men aldrig denna. Kanske inte så konstigt heller då det är först årgången, Querciabella Turpino 2010 (köpt via atomwine.dk för 169 dkk) är Cab Franc dominerat med en skvätt Merlot och Syrah, spännande är bara förnamnet.

Vilket fullträff, varm, jordig men ändå floral med precis rätt mängd gröna inslag och en släng tobak. Doften är verkligen en helhärlig mix  av varm generös italienare och mer aristokratisk slotts boende. I munnen händer samma sak, det kombinerar helt klart det bästa av världar.Uttrycket känns modernt utan att vara överextraherat eller tungt. Det florala, lättsamma och rena som jag tycker kännetecknar Querciabellas Chianti går igen men med mer tyngd såklart. Det stadiga bett som avslutar och den långa smackiga eftersmaken gör inte saken sämre. Ska bli riktigt spännande att följda hur det här utvecklar sig, möjligen att det känns aningen ungt i dagsläget, men inte så att det gör ont på något sätt.

Tills nästa gång. Aningen svårt att få ihop vardagen, tur att man har två friska föräldrar...

Pst. Mäkta stolt! Har blivit nominerad till två! kategorier i årets upplaga av matbloggspriset.

La Tour de By o Fourcas Hosten 2008. Internationella kvinnor i all ära, för mig finns bara en..

2 x Bordeaux

60% CS, 36% Merlot och 4% CF

59% Merlot, 40% CS och 1% CF

Årgång 2008

Fick ett sug efter vardagsbordå och en saftig köttbit, egentligen världens enklaste och godaste snabbmat, om du frågar mig. Ett stycke rumstempererat redigt kött, några drag med pepparkvarnen och lite salt. Stek tills det börjar blöda en aning, en klick smör, sedan skjuts in i munnen. Behöver kanske inte tilläggas men köttkvaliteten är a och o.

För att krångla till det lite gör jag ett jämförande test, båda från Médoc, båda på halvflaska och 2008.

Glas 1
Röd småjäst vibärsfrukt, kryddigare trätoner, slank, bärfylld och ganska endimensionell. Fortsätter slankt i munnen, småsyrligt med matkrävande syra och tanniner. Frukten är närvarande men snyggt inbäddad i helheten. Framförallt tjusigt balanserat. Eftersmaken är torr, bärig och småträig. Med tid, luft och högre temp blir uttrycket följsammare, lenare nästan slätstruket. (85-86p)

Glas 2
Lite skitagare, aningen bondgård, frukten ligger under ytan. Slank och intagande på ett litet svårmodigt sätt. Munkänslan är slank, samma sak här, ganska krävande, syra, tanniner. Mer toner av bondgård, lite blod och metall, frukten är mindre framträdande än i glas ett men kämpar på bra, bättre med tid och luft. Eftersmaken är mörkare och aningen mer utmanande, hyfsat lång. (86-87p)

Inget av glasen är till en början direkt tillgängliga utan kräver sitt sällskap eller smakpref åt det lite småkärva. Dock blir både bra mycket rundare med tid nästan på gränsen till intetsägande. Personligen föredrar jag det lite mer egna uttrycket i glas 2. Båda fungerar såklart som en smäck till köttet, nästan förvillande lika i matsällskap.

Tills nästa gång. Fem år och förhoppningsvis många till...

Pst. Facit
Glas 1 = Château Fourcas Hosten 2008 (nr 99236, 95 kr, 375ml)
Glas 2 = Château la Tour de By 2008 (nr 3083, 79kr, 375ml)

Château la Tour de By 2007. Haga, del ett..

Lugn

Då var vi på plats, strålande väder, inga oroväckande samtal och en låda vin levererad och förhoppningsvis en lämnad. Det är en go tid vi lever i. Önskar bara att min kära fru inte behövde dras med gravsmärtor, eftersom de inte försvinner av min önskan får vi glädjas åt att det inte finns någon bättre plats för att stå ut.

Äntrade scenen för helgens begivenheter igår kväll, sängläge och slötitt på den engelska versionen av den svenskt utspelande kvinnohatarseriens första del, kee? Jo, ungefär lika solklart som att engelsktalande ska bryta på svenska och då och då slänga in svenska fraser, befängt om du frågar mig.

Vinbaren är stängd på helgen

Just ja, innan var vi in en sväng på Gränby, blev påmind ännu en gång över hur oinspirerande utbudet av halvor är. Högg tillslut en Château la Tour de By 2007 (nr 3083, 79 kr, 375 ml).

Det är en trevlig doft, inte värst inställsam men nog vet man vart man är. Strama plommon, krutrök, lite gödsel något småblodigt och lite kött. Som sagt, jag gillar, klassiskt, lite ogint men ändå inställsamt.

Smaken är åt det stramare hållet men ändå med en hyfsat generös frukt, kärnan är lite smågrön, nästan själkig men ändå med hyfsad fyllighet. Överlag bjuder uttrycket upp till en ok drickbarhet, om man är lagd lite åt det asketiska hållet bör tilläggas. Avslutet snörper upp bra med både lite beska och hyfsat bitiga tanniner.

Eftersmaken är torr med mer stram frukt och lite kärnbeska. (83-84p)

Nja, går inte att värja sig mot att det är ett skönt tjut i en lite småvrång stil. Men helt ärligt tror jag inta att det är den bästa versionen som står på hyllorna nu. För 79 kr halva och 149 kr hela kan man få bra mycket roligare saker.

Chirre? Nja

Testade också Icas rotfrukts chips, trevlig knaprig konsistens, varje rotfrutkssmak kommer fram med en balanserad sälta och flottighet. Överlag mer mat än snacks men riktigt trevlig.

Tills nästa gång. Nu träning och vattenaktiviteter...

Château Montrose 2004 och Keller Riesling trocken 2011. Nu kan 2:a Maj komma..

Kvällens andra gäst

Vad bjuder man en frankofil på? Claret så klart. När sagda person dessutom ska hjälpa mig med lite SKV tugg tar vi fram det tunga artelleriet. Fast först lite tyskt munskölj för att komma i rätt redovisningsgung.

Keller, en given plats i källaren

Keller Riesling trocken 2011 (kostar 110 kr plus frakt hos Atomwine) är en ung historia, möjligen för tidigt att ta tempen men nyfikenheten tog ännu en gång över mitt bättre vetande. Doften har både en aning tropisk frukt men även gråpäron och ett stenigt, stramare slut. Inte stort men väl balanserat i en ren och klar ton

Munkänslan är riktigt citronsyrlig med lite bubbelfräs, åt det tunnare hållet i starten men bättrar på sig i mitten då de steniga mineraldragen kliver in, tillsammans med en fetare ton bilder de en angenäm helhet. Frukten lirar på bra i bakgrunden och kliver in tillräckligt för att balansera upp. Avslutet stramas upp bra med en antydan till beska.

Eftersmaken klingar på hyfsat länge med en härlig mix av stenigare inslag och fräsh, tropisk fruktig. (86-87p)

Härligt, enkelt och hyfsat rättfram i en stil som är mer mineralfräs än frukt. Tycker personligen att von der Fels är den flaska som ger mest Kellermagic för pengen, och se nu är den också påväg.

Efter att sista kråkan har landat har vi gjort oss förtjänt av lite tyngre doningar. Fram med lite Coppa, Himmelsraften, bröd och smör toppat med en gräsig olivolja. Det sista tänker jag göra igen, riktigt, riktigt gött. Medan tankarna fortfarande svävar omkring i e-tjänstens förtrollade land börjar vi vår vandring i glaset.

Vardagsvin!

Doften är som en stor varm omfamnande kram, gott om plommon, en stramare ton av svartavinbär. Faten gör sig bra påminda med marsipan, mörk choklad och lyxig trälåda, troligtvis innehållande cigarrer. Helt underbar doft men mer varmblodig och mustig än väntat, men å andra sidan vad vet jag om 2crus??

Smaken är mycket stramare än vad doften angav, frukten är syrligare mer åt vinbärshållet. Detta är en härlig uppvisning i balans och skir drickbarhet. Trots det lättare uttrycket finns bra med komplexare drag i form av, någon smågrön ton, ceder, lite blyerts och något smårostat. Avslutet snörper upp bra med torra, mikroskopiska tanniner.

Eftersmaken är lång, torr, med frukt och fat i en balanserad smakfull klang. Det som framförallt utmärker sig är den lyxiga, lätta träkänslan som dröjer sig kvar. (92-93p)

Det är ungt säger vännen,
- Jaså hur ungt?
- Inte äldre än fem år.
- Jo det är äldre, det är en 2004:a
- Jaså, är det så här de smakar de där som kan lagras riktigt länge.
Helt och hållet underbart, galet drickbart redan nu även om det säkerligen lyser bra många år till. Det som imponerar allra mest är balansen, allt är i balans och vinet blir aldrig tungt, tråkigt eller för mycket. Bara att kapitulera, vill man ha en uppvisning i hur "riktigt" vin kan smaka ska man ha nå dylikt i glaset. För Château Montrose 2004 (varuprov, finns hos the Wein Company för 598kr plus frakt) är, överprissatt eller ej, ett av de mest harmoniska viner jag har smakat.

En till bild, sen ska jag ge mig

Tills nästa gång. Ett STORT tack...

Toni Hartl Inkognito 2008. Att uppskatta skatten..

Inkognito, lite småhemlig

Inget snack om saken, man får mycket gjort när dagen startar 05:00. Sonen är inne i en fas, undrar om uppväxten är något annat än faser??, i vilket fall go upp, go upp brukar vara startskottet på ytterliggare en dag i ottan. Har provat de flesta taktiker för att få slumra några minuter till, allt från att låtsas sova till att hålla fast, inget resulterar i sömn bara en arg liten pöjk vars volym tillslut väcker resten av det sovande sällskapet. I morse fick jag lilla gubbens man uppkörd i näsan, bara att kapitulera och kliva upp.

Har känt mig oförskämt pigg de senaste dagarna, ni vet lite sådär halvflummigt dödapoetersfångadagen  aktig. Underligt att tidig uppgång kan vändas från ett h-vete till det bästa som hänt. Ja ni hör, lite till sömn skulle inte skada.

Inkognito, en upplyst doldis

Mer Österrike i glaset, turen har kommit till Toni Hartl Inkognito 2008 ( 08:an är tyvärr slut, 09 finns för 22,70 euro hos der Wein Weber)

En stor doft med mörka choklad doppade bär, sydfransk örter, mer mörkt trä och en tydlig likördricksvarning. Inget för den svagsinnade men absolut inte obalanserat.

Munkäsnkan är härligt fyllig men med en bra balanserad syra, gött om bär, moreller, plommon och lite vinbär. Uttrycket är riktigt saftig och tappar inte för en sekund fokus. Ekattributen finns där likväl som en aning likör, men inte övertagande utan snarare som en fyllig vän att luta sig mot.

Eftersmaken är lång, med mer bär doppade i mörk choklad. (89-90p)

Härlig drickbarhet redan nu, men kan säkert bjuda till bra många år till. Finns en känsla av kvalitet, lite bångstyrighet och homogenitet på samma gång. Personligt och inbjudande samtidigt som det kan vara lite krävande. Ja jisses, nu böjar jag hallucinera på riktigt. Men något igenkännande finns det i de båda provade flaskorna från bioproducenten Toni Hartl. Något svävande, ogripbart, småskitigt och blommigt. Äsch, kan vara hur det vill med den saken. För min del är det bara att kapitulera, jag är helsålt på stilen. Bara att botanisera, i Österrike i allmänhet och Toni Hartls sortiment i synnerhet.

Inkognito, men absolut inte anonym

Tills nästa gång. Morgonlektyr, SKV 295, SKV 282 och SKV 283 går inte av för hackor...

Robert Mondavi Cabernet Sauvignon Oakville 2007. Uppfordrande uppfostran..

Inte allt för länge sedan

Tror inte att lite snöyra och dalande celsiusskala kan klassas som busväder men nog kändes de extra minusgraderna vid gårdagens utelekande. Trots ihärdiga varningar om allehanda otrevligheter ute på vägarna verkar vi ha varit förskonade i vår del av landet, skönt.

Här vankades det födelsedagsfirande av vännen J på kvällskvisten, men först lite allmänna uppfostringsbekymmer. Vad gör man egentligen när åsikterna, hos mig och treåringen, kolliderar och mynnar ut i en lipande unge och en hårslitande far. Uscha och då har vi ändå bara börjat vår gemensamma färd i livet. Med mer tur än skicklighet överlevdes gårdagen, hur motigt det än kändes där ett tag.  

Desto trevligare blev kvällen då J ändrar hemmet, två galna ungar blir ännu galnare då de fullkomligt avgudar och leker skiten ur vår vän och lämnar en liten fristad åt två matlagande föräldrar. Ribs, skysås, bea, lite grönt och klyftpopäter, lägg till en småfläskig jänkare och den försenade födelsedagsmiddagen var klar. En klockren träff i smaknyllet och Robert Mondavis Cabernet Sauvignon Oakville 2007 (varuprov från THW, 349 kr kostar den annars) lyckades verkligen tjusa kvällen gäst.

Födelsedagsvin

Vi bjuds på en djup sötfruktig doft med perfekt mogna plommon, vinbär och hallon. Drag från faten iform av marsipan, aningen vanlij och mocca finns där och ramar in tillsammans med smått eteriska drag av färskare trä och någon obestämbar krydda.

Munkänslan är rund, generös med en väl avvägd mängd übermogen frukt och fatkrydda. En riktigt mustig gestalning som trots sina extra allt tendenser känns balanserad. Avslutet torkar till sig lite med microskopiska mjuka tanniner och mynnar ut i en lång rund fruktig eftersmak.

Välgjort, elegant med typiska drag av både Cabblandning och varmare klimat. Födelsedagsbarnet och frun ,som tog en försiktig sipp, tyckte att det var fantastiskt gott och tur var väl det eftersom vinet valdes med vännen i omsorg. Vad gjorde det då att jag själv hade en okalibrerad gom med en molande hals som upplevde vinet något alkoholstickigt, post födelsedags mission accomplished.

Tills nästa gång. Hoppas frun lyckas bättre idag...

Château d'Armailhac 2007 å så lite bubbel på de. Igår, idag, imorgon..

Naturen glittrar till

Wild and crazy? Nja inte så värst. Efter sjukdomar på repeat tog vi det säkra före det oanskrämligt osäkra. Vi var hemma och tillbringade de sista självande timmarna, på året, i hemmets lugna vrå. Lugnt och lugnt, med en dotter som precis slutat med napp, kombinerat med nättskräck, blir det inte så mycket lugn på kvällarna. Lägg till oansvarigt, slösaktiga människor som väljer att bränna upp plånbok och ozonlager och skrämma djur och barn till vettet, så var det som vilken halvnykter tillställning som helt. Man är med men ändå inte, liksom. Ojoj, bäst att lägga av innan gubbstatusen helt och hållet tar över och P1 tonerna dränker alla typer av ungdomliga toner. Hursom, nytt år i annalkande innebar trerättersmiddag för föräldrar och barn. Innehåll på tallrikarna bytte ägare och stämningen var uppsluten, inte så värst under tillagning men desto mer efter. Tyvärr lyckades jag inte med dryckes matchningen den sista måltiden, även om delarna i sig var ytterst kapabla.

Siktet var inte helt kalibrerat

Kvällens röda rackare, Château d'Armailhac 2007 ( går att fås för 325 kr hos TWC), tutar på från start med en mörk doft med både katrinplommon, svartavinbär, enbär, vitpeppar och någon mer barrkrydda. Doften är åt det yngre hållet men ändå med en viss inställsam rondör.

Munkänslan är åt det slankare hållet, bra tryck i frukten som både är mörkt generöst med mogna plommon och lite stramare med svartavinbär. Syran spelar på gött i bakgrunden och tanninerna är återhållet inneslutna i helheten, nästan tama. Det finns även lite drag av enbär, vitpeppar och något färskare träslag tillsammans med en angenäm rostad ton och någon mer krydda.

Eftersmaken är len, bra lång med frukt, barr och småfärskt trä. (88-89p)

Helheten känns slank men med övertygande tyngd i uttrycken. Efter några svängar i decantern så är munkänslan nästinpå len men med en tilltagande kryddighet som inte gör sig med kvällens kalvstek, madeirasås och råstekta potäter. Nej, till detta unga drickfärdiga vin skulle det vara något med mer motstånd, en mustiggare gryta eller varför inte en entrecote med bea och klyftisar.

2002-2012, tydligen inte tillräckligt

Nyårets bubbel, Palmer Millésime Brut 2002 (nr 7867, 274 kr nu årgång 2005) , blev en kompromiss då sällskap uteblev och fruns näsa alltjämt var ur funktion. Klart bättre dag 2, vet ännu ej hur den är dag 3. En fräsh inställsam doft med ostronskal, citrus och aningen, aningen brödighet. Smaken är lätt, bubblorna är pigga och nästan syrliga, med en begynnande mognad och rondör. Eftersmaken sitter i ett bra tag. Enkel och rättfram med en begynnande mognad som säkerligen tål några år till i ryggläge. (86-87p)

Tills nästa gång. Sängläge innan tolvslaget på nyår, ojoj gubbvarningsklockan ringer igen eller är det småbarnsbluesen som gör sig påmind?...

Grand Vin de Glenelly 2007 vs Château de Seguin Cuvée Prestige 2008 vs Château Labadie 2007. Idag är det sol..

Vin i sikte

Grr nu hopar det sig igen, oavsett hur mycket jag vill och försöker samlas göranden på hög och ackumulerar störande fragment längst bak i huvudet. Ibland trycker dock gamla fragment ut mindre gamla vilket resulterar i medvetande och de riktigt gamla verkar ramla ner i en allmän säck av glömska. Innan det händer helgens bordåblandningsshootout skakar jag av mig intrycken i kortform. Varför då inte bara låta dem falla i glömska? Jo för att efter fem dagars sippande var utvecklingen possitiv och samtliga viner faller inom kategorin. Trevligt drickbara, väldigt matdugliga viner som vinner på något års lagring. Eller om ni vill ha en poäng, så någonstans mellan 85-88. Tack för det Bizling Wine & Spirits AB, Chris Wine & Spirits och Hjo Grosshandel AB. Samtliga viner finns i en butik nära dig, eller en knapptryckning bort.

Château Labadie 2007 (nr 3550, 139 kr) bjuder på den mest generösa nosen i trion. Mörka mustig frukt med drag åt riktigt mogna körsbär, nästan lite sötaktig och stickig men ändå hyfsat balanserad med mörk choklad och trä. Smaken är rund med en fylligare kropp, även om frukten känns förvånandsvärt slank trots dess mognad. Det finns även här mörkare toner, lite likörartat med lite murknare trä. Eftersmaken är rund och hyfsat lång. (87-88p)


Detta skulle jag kunna tänka mig att lagra ett kort tag för att locka fram lite mer komplexitet och toner ner uttrycken något. Ett troligt merköp i.

Grand Vin de Glenelly 2007 (nr 71252, 148 kr, beställs i kolli om 6 flaskor, varuprov) har till en början en något tunn doft men som bättrar på sig med lite tid. Frukten är pigg även om blomvatten blir den starkaste associationen dag 1. Efter lite tid luftas det bort och lämnar en samstämmig klang med frukt i första led och färskt trä i andra. Smaken är slank med ett runt inslag, lite varmare toner, frukten är primär men ändå i fin samklang med resten. Även här är träkänslan färsk och toppas av lite salmiak. Eftersmaken är torr med liten kärnbitterhet. (85-86p)

Ett trevligt väldigt lättanvänt vin som gör sig riktigt bra till mat men jag lägger mycket hellre mina pengar på storasyster, Lady May.

Château de Seguin Cuvée Prestige 2008 (nr 3570, 127 kr) är till en början också något sluten men öppnar sedan upp, mörkröda bär, lite blomvatten och lätt kryddighet. Faten finns där och ramar in intrycket. Smaken är fyllig med mörkröd frukt, något murket trä och småbeskt i slutet. Avslutet är mest krävande av de tre och snörper upp med torra tanniner som lämnar ett halvhyfsat långt avslut. (85-86p)

Det mest matorienterade vinet av de tre och även detta ett trevligt vin i den medelfylliga klassen.

Årtalskork

Överlag är det tre bra viner som tyvärr hamnar lite i ett mellanfack, inte tillräckligt intressanta för att verkligen göra intryck men tillräckligt intressanta för att förtjäna en till påhälsning. Skulle vara intressant att se var de här tar vägen om säg sisådär ett år, men med handen på hjärtat är det tveksamt om jag får uppleva det.

Tills nästa gång. Nu är det inte långt kvar till fredagspizzan, trevlig helg...

Heaven 23. Så var vi i götet..

Götteborgar tornet i sikte

Dop och fest för tretti sommrar, det är grejjor det. Men först en lite lunch. Turistfälla? Säkert. Mycket räckor? Absolut. En trevlig start på götlaborgsvistelsen? Helt klar. Heaven 23 by lunch är ett faktum.

Varför 23? jaha

Varför heaven? inte en aning.

 Klart att man måste ha en King Size.

"Receptet togs fram redan 1977 av Staffan Enander. Under 1970-talet hade han under en rad USA-besök upptäckt en amerikansk storslagenhet som han gillade. Hamburgarna på tallriken var stora och skyskraporna i New York ännu större. Målet blev att ta med sig den storheten till Sverige i form av en maträtt som dessutom skulle vara folklig, ha anknytning till västkusten och till rätt pris. Räkcocktailen hade tagit folkhemmet i anspråk och nu ville Staffan Enander trumfa med en huvudrätt. Resultatet blev en macka med 200 gram handskalade räkor, majonnäs, ägg och en lättare sallad." hämtat från http://www.gothiatowers.com/heaven23/

Tydligen såldes det 152 249 st räkmackor rekordåret 2010. Ja macka och macka, vet inte bedöm själv.

Jo, mackan ligger där under.

Ett glas vin till blev det också, Spy Valley Sauvignon Blanc 2010 (nr 81604, 114 kr, 99 kr på glas) en trevligt tropiskt fruktig, generös (fat?) men ändå smackande syrlig stil med en trevlig krydda som var lite småvaxig, som satt som en smäck till mackan. Ytterliggare en trevlig Sauvignon Balnc som i flaskformat inbjuder till merköp.

Ingen flaska men däremot ett fullt glas.

Resten av dan spenderandes traskande från en affär till någon annan. Ett litet depåstopp på viceamiralskeppet i Nordstan hanns också med. Ingen fångst denna gång men nog fanns det lockelser. Men svullna fötter återvänder vi besegrade till hotellet.

Tills nästa gång. Nu är det tack och god natt..

Kvällsfösare.

En hotellvarmstempad Langlois Crémant de Loire Brut (nr 7404, 119 kr) var förvånande fräsh. Lent fruktigt med stuns i uttrycket, Bravo. Kan absolut tänka mig att återkomma när tempen är lägre..

Tills nästa gång. Nu är det tack och godnatt...

Château du Grand Mouëys 2006 och Feudi di San Gregorio Taurasi 2005. Tebax efter sjukdom..

Våren kom och försvann under samma dag.

Efter de senaste dagarnas sjukdomsbortfall var det dags för lite rött i glasen igen. Italien mot Frankrike, vad passar bäst till plockmat och vad skulle frun välja om hon halvt visste vad som serverades?

I glas ett:
En dov mörk mullig doft med svartavinbär, plommon, ceder, tobak och lite gräs på toppen. En skön lite småfunkigt stallig ton och skir frukt i behåll. Det är överlag en sammansatt, komplex och inbjudande doft som bjuder både på lite begynnande mognad men framförallt en tilltalande helhet.

Smaken är fyllig men med slanka syror. Frukten är mer röd än mörk, med vinbär och plommon. Du bjuds därefter på lite mörkare skitigare toner, ceder och en pikant krydda. Avslutet är riktigt torrt och hyfsat långt med en samklang mellan frukt och fat. En skön harmoni och en slank drickbarhet som sitter riktigt fint till kött och bea, ett balanserat genuint vin. (87-88p)

Även fast jag vet vad som är i glasen är det inte så svårt att sätta detta i Frankrike, närmare bestämt i Bordå. Château du Grand Mouëys 2006 (nr 90091, 89 kr) kom i höstas men det var först när Anders Öhman tipsade om det i dagarna som jag fick upp ögonen för det röda fyndaktiga bordåvinet.

Skönt sjungande Fransos.

I andra glaset,
Mörka körsbär, plommon, mörk choklad, lite vanilj och andra allehand fatkryddor. Över allt svävar en eterisk ton som drar mot målarfärg. Doften visar upp snygga mognadstoner men har gott om primärfrukt i behåll. En skön sammansatt doft som är inbjudande varm.

Smaken är fyllig, gott om mörka mogna körsbär med lite hallon och lakrits båtar. Finns en del örtkrydda, läder och något moget småmultnande. Syran är pigg och avslutet biter ifrån med gott om mjuka lena tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag och lämnar ett läskande avslut med röda äppelskal och lite gammal eka.

Mums, riktigt gott och personligt i en, för att låna Ulfs kommentar, klunkvänlig stil. Möjligen att jag väntar ut resterande flaskor i förhoppning om att lite mera småskitiga toner annars måste jag säga att det känns väldigt färdigt att konsumeras omgående. (89-90p)

San Gregorio Taurasi 2005 reades ut någon gång i vintras för 130 kr, ett högst rimligt pris även det. Detta fölll frun bäst i smaken, även fast det andra glaset tog slut fortare.

En harmoniskt darrande Italiano.

Inga konstigheter här inte, två riktigt bra tjut i en personlig men högst tillgänglig stil och både måste man säga presterar bättre än prislapp. En riktigt skön start på en förhoppningsvis friskare tid.

Tills nästa gång. Igår hämtade jag vin och kaffebryggare på posten...

Tenuta di Biserno Insoglio del Cinghiale 2008 och Fontannafredda Barbera Briccotondo 2009. Till götet och tebax..

Fynd eller ej, gott är det.

Så bar det iväg, 50 mil enkel resa. Enkel? Jo det gick över förväntan, synd att man inte kan resonera med en niomånaders ung man. Man får helt enkelt vänta tills han behagar somna och sedan hålla tummarna. Destinationen var kära vänner som trots avstånd känns behagligt nära.

Som den törstande lantbo jag är tog jag tillfället i akt när vi passerade Gränby centrum, några flaskor Tenuta di Biserno Insoglio del Cinghiale 2008 åkte ner i varukorgen. Och ja, får nog sälla mig till hyllningskören och ringa i fyndklockan. Det här landade mitt i lustcentra för mig. Doften var ganska återhållen, lite gröna stick mitt i all den mörka frukt tillsammans med tobak och lite fatig choklad bildades en typisk, atypisk bordeauxblandning. Smaken var härligt fyllig med både personlighet och generös drickbarhet. Ingen direkt utmärkande syra eller tanniner för den delen även om den ganska långa eftersmaken bjöd på en viss torr bitterhet. I nuläget kändes intrycket, trots dess omedelbara charm, lite oförlöst och resterande flaskor får nog vila ett tag i källaren. Om detta utvecklas åt rätt håll kan vi nog få flera trevliga framtida bekantskaper (89p-90p)


Bättre förr än senare..
Dag 3 så har vinet dragit på gasen, en mörk mustig plommonbetonad doft, lite gummi, chark och en stram kant svingar sig upp ur glaset, nog för att doften var trevlig innan men nu är alla gröna inslag som bortlåsta. Det har även tillkommit en svag starvinston som ökar på charmen, riktigt skön doft.


Smaken är riktigt härlig, en genuint fyllig mörk gestaltning där den tidigare paprikan endast kan skönjas svagt. Vinet känns fylligt, följsamt nästan köttigt med en omdelebar charm som gör det svårt att vilja urskilja specifika toner, här är det bara att dricka. Avslutet är mindre bittert än tidigare och långt och plommonbetonat med en ektvist. Intressant att det gröna nästan är som bortblåst. Vinner säkerligen en del på lagring men jag misstänker att det inte är något långtidprojekt, lite för lite syra och tanniner. Men varför spara? I dagsläget är det riktigt gott, lufta lite innan bara så att du får njuta av hela kakan. (90-91p)

Stjärthasning med fart

Till den hemmabakade pizzan bjöds på ett vin som jag hade rekommenderat, Fontannafredda Barbera Briccotondo 2009 är ett vin som sällan gör mig besviken även om den inte direkt drar ner stående ovationer heller. Ett helgjutet Italienskt uttryck med gott om småsyrliga körsbär, solsken och slank munkänsla. Denna årgång kändes mycket mer generös med en omedelbar tillgänglighet än föregående som jag provat. Personligen tycker jag inte att det är bättre men jag kan förstå om andra inte håller med. Saknar lite av den syrliga charm som tidigare har varit mer påtaglig. Trots detta skämdes inte min rekommendation och värden tog påfyllining av detta och inte av den mer än dubbelt så dyra Insoglion. Enkelt, rättframt med en känsla av tillhörighet vad mer kan begära av ett vardagstjut? Ok möjligen lite strömlinjeformat men å andra sidan behöver inte det vara negativt om man är fler runt bordet än vinsörplande nördar. (86-87p)


Tills nästa gång. Tröttare efter ledighet än innan...

Vin, foto och ny(a)gamla bekantskaper..

Den mindre pratsamma delen av kvällens sällskap.

Ojoj har nog aldrig känt mig så lantligt lost som vid detta besök i huvudstaden, om jag lidit brist på lokalsinne prebarn så var det ingenting i jämförelse med nu. Om det beror på sömnbrist, ålder eller någon annan obehandlad faktor låter jag vara osagt men lite läskigt är det allt.

I vilket fall så spenderades helgen i goda vänners sällskap, gamla som nya. Började med en gammal bekantskap, - jag kommer och hämtar dig med bil, sa han varvid jag tänkte va skönt så slipper jag kollra bort mig. Men ack, när han inte körde fram bilen precis där jag klev av bussen var jag vilsen. Han fick tillslut in mig i bilen och efter att ha försäkrat lapplisorna, som hovrade likt hungriga gamar, om att han bara skulle stå där ett kort tag och att personen som han skulle hämta var en lokalsinneshandikappad lantbo åkte vi till hans nya tjej med tillhörande lägenhet. Tack för lunch och väldigt trevligt sällskap, hoppas att det inte tar tre år till nästa gång.

Näst ut var ett depåtopp och en träff på Stockholm Wine lab, mer om det senare.

Lite smånervöst väntade så de nya bekantskaperna, men samtidigt hur fel kan det bli när tre nördar träffas.Tydligen hur bra som helst skulle det visa sig. Både Fredrik och Ulf var två riktigt sköna prickar och samtalet under kvällen flöt ikapp med vinet. Eftersom jag inte skriv några noter får det bli en schematisk överblick av kvällen, vissa gånger är det helt enkelt roligare att dricka vin än att skriva om det.

Inte stort denna gång.

Först ut var mitt vin, Keller Kirchspiel 2009 (89-90p), som serverades blint. Ulf visade på riktiga rieslingtakter och var ganska fort i Tyskland efter en liten omtur via Alsace. Fredrik var inne på Chenin blanc och sedan när flaskan avtäcktes bildades mystiskt typiska mineraltoner. Intressant vad som händer så fort man får se etiketten. Själv var jag allmänt besviken, obalanserat, lite alkoholskadat och ett ganska kort slut gjorde att jag undrade varför jag tog med mig denna flaska av alla där hemma. Nästa flaska får vila några år.

Tydligen var den bra mycket bättre dag 2 och dag 3, bra så.

Innan lammfärspastan var klar serverar Ulf nästa blinda, rött så det förslår. Nästan ogenomtränglig med en fruktspäckad doft med gott om fat. I mitt tycke lite för mycket vanlij och dill men ändå mustigt välkomnande. Smaken är fruktbetonad, lite mognad och fat med en elegant fyllighet. Slutet är riktigt torrt med en eftersmak som ringlar kvar ett tag och helheten känns dyr, lite tillrättalagd men tyvärr lite för mycket fat för att träffa mitt i. Gissningarna går kors och tvärs över globen för att sedan avslöjas vara utomeuropeisk. Ganska direkt när Ulf avslöjar att vi är i USA känns Cabernet Sauvignon dragen igen och på något outgrundligt sätt är vi i Nappa Valley. Trefethen Cabernet Sauvignon 2005 (90p) är min första Nappa CS, tack för den.

Näst ut i startblocket, Amerika.

När vi sedan blir tillfrågade om vi vill ha något lika eller något helt annorlunda kvittar det för i vilket fall blir det säkerligen något roligt, men vi svarar något helt annorlunda.

Vid första sniffen känns vinet inte helt annorlunda, den plommonbetonade frukten finns här också men till skillnad från det förra vinet är det framför allt en förförisk komplexitet som bara eskalerar ju längre vinet är i glaset. Svamp, mocca, lite stall och en släng av målarpytsen uha helt underbart. Italien känns givet men sedan? Smaken är i det närmaste perfekt, samhetslen fruk, utfyllande med en begynnande mognad och ett ganska rejält uttorkande slut som viskar längre lagring. Men i dagsläget är det så förbaskat gott så det lyssnar jag inte på. Eftersmaken är lång med både bibehållen frukt och lite cigarrlåda.

Efter ett flertal gissningar, vissa mer galna än den andra landar vi på en IGT. Helt annorlunda? Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuovo 2004 (92-93p) är flera snäpp vassare, annat land men Cabernet Sauvignon gemensamt. Tur att det var så förbaskat gott, du är förlåten Ulf ;).

Vilket vin!

Moget är gott!

Avslutningsvis dricker vi nästa glas öppet, Louis Jadot Morey-Saint-Denis 1997 (91p) är en förföriskt mogen och klunkvänligt Pinot. Här kan man hitta det mesta från tjärade rep till röd sirlig frukt sig, vilken härligt funkig och komplex doft. Smaken är slank med en perfekt mognad och vid det här laget är det svårt att hejda sig i all vinös iver. Även detta är en första bekantskap och således en fullträff, börjar ana storheten i mogen Pinot. Tänk va mycket gott vin det finns.

Till det sista vinet tog Fredrik fram en skönt funkigt doftande svampliknande sak. Epoisses hette den tydligen och ännu en gång bevisar ostkillen att ost är så mycket mer än det som trängs vakuumförpackat i Icadisken.

Fantastiskt sällskap, fantastiska viner och helt enkelt fantastiskt roligt. Tack!

Tills nästa gång. Uppgång 04:45 var vad som krävdes för att få till ett inlägg, vad som skrivits? Inte en aning...

Château de Tiregand Pécharmant 2007. Poäng, vad är poängen?

Det finns en sak som nästan är roligare än att bjuda på vin, det är att bli bjuden. I alla fall som idag, när värdinnan har lagt ner möda och muskelkraft på att bära hem den pressade druvjuicen hela vägen från dess hemland Frankrike.

Medan min kära nattade vår största flicka fick jag en chans att pracka på ytterliggare en nödtvungen själ lite vinovett. En sak som kom upp var huruvida man kan poängsätta vin. Vad handlar det om egentligen? En påtvingad åsikt av de som kan och vet mer, en egen helt opåverkad absolut sanning eller är det rätt och slätt en ytterst påverkbar skiftande mening om något som egentligen inte kan poängsättas mer än utifrån vald tidpunkt, förutsättning och sinnesstämning. Ni kanske misstänker vad jag tycker..

Eftersom jag precis har lagt över samtliga viner i Cellartracker, en alldelles förträfflig sida skall tilläggas, har jag blivit varse om min egna poängbaserade åsikt. När jag skulle registrera första flaskan som var drucken blev jag varse om de värdefulla poängen som fungerar vägvisare faktiskt ska registreras av någon. I detta fall var någon jag. Eftersom jag mig vetligt aldrig har druckit ett hundrapoängsvin har jag blivit avskräckt tidigare, men nu kändes det både befogat och någorlunda rättvist att faktiskt ge det en chans. Hjälpen blev en kort sammanfattning på sidan, varvid jag gjorde en direkt översättning.

100 poängs skalan

Extraordinärt (96-100 points)

Enastående (90-95)

Väldigt bra till utmärkt (85-89)

Bra (80-84)
Medel (75-79)

Under medel (70-74)

Undvik (50-70)

Skall tillägga att jag inte gillar det stora spannet från 79 och neråt, om jag får bestämma kommer de flesta viner jag inmundigar att ligga från 80 och uppåt vilket borde innebära att en 20 poängsskala skulle räcka. Men men nu är det så att man får ta seden dit man kommer, och om jag vill att folk ska registrera en godtycklig bedömning om hur vinet upplevdes då och där får jag göra det samma.

Tillbaka till värdinnans vin och dagens upplevelser. Faiveley Mercurey Clos Rond 2006 var vinet som hade kvällens förväntningar. Tyvärr för samtliga inblandade var kvällens flaska "korkad". Synd och skam eftersom det som lurade under simbassängen var en härligt röd slimmad frukt med struktur och eftersmak för att förgylla kvällen mer än väl.

Istället åkte korken upp på Château de Tiregand Pécharmant 2007, ur vidöppna glas doftar blandningen av Merlot (54%), Cabernet Sauvignon (23%), Cabernet Franc (18%) och Malbec (5%) stramt men ändå mörkt och generöst. Med handen på hjärtat är det svårt att uppfatta nyanser, men det ligger en oren karamell ton som jag tidigare har hittat i Gnarly Heads Zinfandel, även om den är mindre och renare här. 


Smaken är desto lättare att känna, mörk generös chokladströsslad frukt, svarta vinbär, plommon och en ganska påtaglig fatbehandling tyvärr finns det något orent som ger en småbesk och själkig känsla i slutet. Små knappt kännbara tanniner som dock är bra uttorkade. Eftersmaken är torr och ganska lång med påtaglig ekkänning och mörka frukter. (82 p) Känns i dagsläget för ungt men med potential att bli trevlig när faten lindas in i helheten. Läs mer på producentens hemsida.


Tills näst gång. Högst poäng denna kväll får vännen J, större gästfrihet får man leta efter...

Château Bernadotte 2002. Grattis eller n(å)t..

Oj, oj undrar hur många som har gjort denna matchning dagen till ära. Trots det är jag så långt från ultramonarkist som man kan komma, även om jag har tjänat hans majestät konungen med bravur i ett tidigare liv. Nej det är övriga familjen, och då främst den kvinnliga sidan hos oss som kan se och känna tjusningen med lite glitter och glamour. Å andra sidan vilka behöver inte lite glitter och glamour. Bordeaux är glitter och glamour nog för mig, eller rättare sagt så får namnet att kittla till lite extra i vinnerverna.

Vi  fokuserar på det svenska konungariket med dess franska härkomst. Intressant att Aftonbladet inte kände samma starka dragning åt det monarkiska den 21:a Juni 1976, nu känns det som att de flesta blaskor är ute och cyklar.

Men, men ett vin är ett vin och om det har några år på nacken, kommer från Bordeaux och prismatchas väl kan jag säkert ta det till mitt hjärta. Även om det nu besudlas med ett anrikt namn, å andra sidan känns det som att anrika namn står som spön i backen från den här delen av Frankrike. Här kan du läsa mer om producenten.

Château Bernadotte 2002 (nr 94079, 139 kr) lanserades som nyhet någon gång under våren, 2001:an finns i BS för det facila priset av 269 kr. Nog snackat här kommer intrycken, begynnande mognad i form av integrerad ek, svarta mogna vinbär och plommon. En inbjudande utfyllande men ändå åt det slankare hållet. Lite topptoner av likör som förvillande nog gör att tankarna går mot något Italienskt i inledningsskedet. Efter ett tag landar det dock pladask i Cabernet Land.

Smaken är av det slankare slaget, gott om läskande syror och ännu mer småkorniga uttorkande tanniner. Ett drag av sura körsbär tillsammans med en blåröd frukt gör att tankarna ännu en gång går mot den avlånga stöveln. Men även här landar vi sannerligen i svartvinbärsbusken efter lite luft under vingarna.

Eftersmaken är torr med ett stänk av något grönt, sedan kommer plommon och vinbär tillsammans med de sedvanliga ektouchen

Gott, ja faktiskt riktigt gott efter ett tag. Fullt vital frukt och en utvecklande drickfärdighet gör att nästa flaska får vänta lite. Första gången på länge som jag villrådigt letade efter mer när glaset var tömt. En ganska redig bottensats tillsammans med fyra törstiga strupar hade en förvinnande åtgång på den stackars flaskan.

Tills nästa gång. 10, 9, 9, vad nu det är värt...