En smakstart med kollegorna.

Inte alla som är begåvad med en kockkollega, jag, eller kanske ska säga vi, har den turen. Kändes inte mer än naturligt att knåpa ihop en smaksam kväll med några andra kollegor, och vilken kväll det blev sen. Om det är något som haltat på sistone är det mina utsvävningar när det kommer till nya kulinariska anrättningar. Bättre, hållbara och kvalitativt bättre råvaror, absolut, ett och annat nytt recept, oundvikligt, men att utforska nya råvaror och tillvägagångssätt har tyvärr blivit åsidosatt. Desto bättre när någon som vet gör det åt en, min uppgift? Försöka välja något passande vin.

Dryck: BrewDog Tokyo

Mat och dryck i samma glas, tät, simmande sötma med julkryddor och annat mustigt. En påtaglig alkohol, säg den som helt lyckas trolla bort 18,2 %. Men helt ärligt, försvarar varken pris eller styrka, roligt att testa ett miniglas men det är allt.

Mat: Naturella ostron 

Dryck: Henriot Souverain Brut N.V (magnum)

Det hela började på bästa enklaste sätt, Champagne och chips. Enkelt, gott och passar perfekt när folket droppar in och snacket ska tugga igång. Däremot var ostron med ett stänk citron och Champagne en helt annan sak. Någon tugga och klunk senare var man en smakupplevelse rikare, passade bra ihop gjorde det också men det var framförallt vinden i håret vid strandkanten som satte sina smakspår i minnet.

Mat: Hollandaisegrattinerade ostron 

Dryck: Henriot Souverain Brut N.V (magnum)

Den klart bästa matchningen med champagne denna kväll, en fantastisk anrättning i all sin enkelhet. Det vinnande konceptet är blandningen av fluffig smörkänsla, sälta, hav och citrussyra. Helt enkelt super och en start att minnas länge.

Mat: Pilgrimsmusslor, skummat musselspad, asiatiska syrade grönsaker, förvälld rädisa och örtbalsamicoglace  

Dryck: Henriot Souverain Brut N.V (magnum)

En lysande uppvisning i samspelet mellan konsistens och smak, fantastiskt gott där jag främst fastnade för
en tugga innehållande, syrade grönsaker, musselskumm och en bit mussla, fantalastiskt! Tyvärr orkade inte champagnen spela med på samma volym men vad gör det, den hade ju dessutom redan presterat på topp. Frågan är vad som skulle fungera ihop med denna smakexplosion, det får vi ta reda på nästa gång.

Mat: Fasanbröst, lår, parmaflarn, gräddig rotgrönsaksgratäng smaksatt med äpple, calvadossås och stekta äppelkulor. 

 Dryck: Louis Jadot Beaund Premier Cru o Mastroberardino Taurasi 1998

En spännande mix av välbekant och nytt, vilt och tämjt, elegans och kraft, sötma och sälta. Gratängen var helt superb, fågeln bra och såsen lysande. Tyvärr var vinerna i tröttaste laget, kan bero på kupa, kan bero på dagsform, hursom var de inte lika bra som maten och kunde inte riktigt matcha. Synd.

Mat: Pärontartlette, syrad grädde, passionfruktscuoli och färska frukter 

Dryck: Ca Bianca Moscato d'Asti 2012

Kvällens nästa bästa kombination, avvägd syra, sötma och fruktighet i massor skapade ett himmelskt avslut på en dito kväll.

Tack ännu en gång för en upplevelse utöver det vanliga. Nästa tema redan bestämt, smälter fortfarande smakminnet från denna middag och laddar så smått inför nästa.

Tills nästa gång. Får jag lov, ja tack gärna...

Mastroberardino Taurasi 1998 och Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999. Var tar tiden vägen?

Källarljus

Ibland springer tiden ikapp en. Ibland? Vem försöker jag lura, allt som ofta tycker jag att man blir obarmhärtigt överkörd av sådant man borde gjort eller precis höll på att glömma. Bara inse att småbarnslivet är en lätt dimma av sömnlöshet och glömska där prioriteringen ligger på mat, sov, lek och sjukdomstider. En härlig tid om du frågar mig, men lite smått utmattade är det allt. Lägg in en middagsbjudning och schemat blir på ett förunderligt sätt likt en full hink där du slår på en skvätt till. Tur att det finns listor, kalendrar och minnesanteckningar så lite blir gjort och kan lämnas till eftervärlden.

Inget grums i nån av flarrorna

I helgen som var, alltså helgen innan våra barn lägligt insjunknade så att vår hotellbokning fick vingar, ugnsstekte vi en hel femkilos fågel i ugnen. På med djungeltelegrafen och la familia var på plats, tänk att man behöver duka långbord för de närmast sörjande men lite extra festligt blir det allt.

1999 vs 1998

Maten var söndags oldschool, kalkon, brysselkål m bacon, gelé, potäter och skygjord sås. Varför det kändes naturligt att matcha med något äldre från källaren.

Först måste jag säga att Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999 (nr n/a, ca 150 kr) drog längsta strået, en härligt skogig doft med mörk röd polerad frukt, ett myller av mognare toner och över allt svävar något lättare ogripbart. Smaken är följdsamt lätt men ändå med bibehållen struktur och slank fyllighet. Tonerna från doften återkommer och mynnar ut i en ganska kort eftersmak. Men med luft och tid föll uttrycket ihop, fortfarande med hedern i behåll men charmen och trycket har liksom försvunnit och ersatts av lite småsyrlighet. Inget att spara på med andra ord utan drick den relativt snabbt så kommer den säkerligen att behålla hedern. (87-88p)

Svärmors blommande blomma

Mastroberardino Taurasi 1998 (nr n/a, 198 kr) däremot, öppnade upp med svavel, lite dass och murrighet. Inte helcharmigt men skam den som ger sig. Vispa på riktigt ordentligt och fram kommer en småmogen skönt funkig doft med gott om komplexa flyktigare toner. Mörka övermogna körsbär, lite orientaliska kryddor och en blyg målarfärgstouch för att nämna några beståndsdelar.


Smaken är frisk åt det slankare slaget fast med gott om bett både i frukt och syra trots att det utan tvivel finns mognadens mer mörka källartoner. Måste nog medge att den smått syrliga mörka körsbärsfrukten fortfarande spelar förstafiol. En charmig, drickklar skepnad som bjuder till både med en smaksam beska och ultrasmå torra tanniner i slutet.


Eftersmaken är lång och är torr, stramt fruktigt läskande med en mörkare träkant. (90-91p)

Att Taurasin dessutom, i mitt tycke, presterade klart bäst dag tre, där inga som helst trötthetstecken funnes gör den inte sämre. Båda vinerna har en mognad och direkt drickbarhet som jag endast kan hitta i flaskor med lite ålder. Oavsett om man gillar stilarna kan man inte förneka att det finns något charmigt inställsamt med både.

Tills nästa gång. Tänk om hela källaren kunde vara fylld med gamla godingar...

Pst. Den 26:e November tänker jag sippa Italiensk tjut ute på Högberga gård, kolla om det finns något plats kvar så kanske ni får se mig in action. Har lovat att hjälpa ostfredde med dukning, gör ni som Uffe o betalar 425 kr slipper ni duka men får slurka desto mer. Hoppas vi syns där. Läs mer om anmälan här.  

B.S.G.S - Bring some good shit. En Stockholmsutflykt.

En medalj från min mage också.

Varmt, varmt och ja tropiskt varmt. Ett Stockholm som svettas en masse, men vad gör det när man har trevligt sällskap som vallar runt mig med vana fötter. Första vattenhålet kunde bli en Red Bull utdelning men det kändes lika fel som kön var lång. Först ut är istället Monks café på Sveavägen, en frisk, immande weisbier tillsammans med en skål nötter blir en konkret hägring för både mage och själ. I mitt fall verkar dessa två sitta farligt nära varandra, nästan överlappande.

Dagens första men absolut inte sista.

Hem till Ulf och kvällens första glas vin sätts i handen, även den lätt immig av sommaren och kylskåpets påverkan. Nog för att den varit öppnad några dagar men oj vilken härligt fruktig doft. Smaken är slank med fin syra och ett bra uppsnörpande slut och kännbara tanniner. Ett riktigt trevligt glas som skickar iväg mig och Magnus till C-d-R men som sedermera avslöjas vara Fratelli Revellos Dolcetto d’Alba 2009. (87-88p) Härligt att Fredrik även försåg mig från sin Piemonte resa med några flaskor för det här var riktigt bra. Matvänliga doningar som du kan använda istället för kniv när du skär pizzan. Blir sugen på att köra en duell mellan Roagnas 09:a och denna när jag kommer hem.

En oas på Söder.

Sedan kommer Fredrik med sällskap T, de har tagit med sig ost, vin, kött, bea, sallad, bröd och mera vin.

Basriesling? Nja kanske inte så mycket.

Ut i svalkan på baksidan och ner med näsan, complimantary bottle hojtar Ulf och slänger fram Georg Breuer Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling 2009, dold förstås. En fantastisk doft med renaste tropisk frukt, syra och citron. Smaken är även den otroligt ren med typiska rieslingtoner och mellanfyllig kropp. Efter ett tag tillkommer en pikant krydda och det enda som kan klagas på är en alldelles för kort eftersmak. Ta mig tusan om vinet inte blev flera resor bättre när folien kläddes av, konstigt det där. (89-90p med STOR potential) 

Vitt, kallt och sött = Ostvänligt.

..compliment… ja ni förstår fortsättningen. Ytterliggare en vit flaska från Ulfs egna förråd, generöst indeed. Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese 2005 var halvsimmigt söt med dieseltoner och honungsvatten. Bra avslut med gott om charm och drickbarhet. Fungerar för övrigt skrämmande bra till Comté (eller var det någon annan??). Ok lite tunn syra för att lyft och flyga iväg men även den riktigt trevlig. Drick snart dock för den kändes helt mogen. (87-88p)

Cheesus vilken skinka.

Små och naggande goda.

Det finns olja och så finns det olja.

Mitt i denna riesling kavalkad får vi avnjuta ett sammelsurium av godsaker, en skinka som var bland det godaste jag ätit på länge. Namnet är borta men det var nötigt, milt och nästan drömsmältande i munnen. Skivorna försvinner i ett rasande tempo och alla håller hårt i sin ranson. Oliver från någon obskyr del av världen och olja som inte finns i var mans skafferi. Helt fantastiskt, tack Fredrik för att du försåg oss med alla läckerheter denna afton.

Complimentary bottle

..compli.. nu är det Magnus som hojtar. Inte ordagrant men likväl sätter han fram nästa flaska öppet. Domaine la Rabidote Saint-Chinian 2010 har BiB liknande fruktighet i doften och något sjögräsblött som slår an personligheten, en stringens i smaken som ordnar upp och lämnar ett ytterst saftigt men helgjutet intryck. Inte stort på något men med gott om drickglädje. (84-85p)

Varuprov, för er som undrar.

Nu kör vi igång med det tunga artilleriet. Ut kommer fem maskerade flaskor och nu j*vlar ska här luktas.

Den första flaskan var min och jag satt och höll med om typiska bordå drag med lite mer umf i doften än vanligt. Smaken är i dagsläget lite sluten men med en god kryddighet. Sällskapet är överens om att det är en bra Bordå med framtiden för sig. Inte hellt rätt dock, nog för att Glenelly Hills Lady May 2008 har klara drag från Bordå både gällande druva och ägarinna men härkomsten är Sydafrika. Utan bakelit men med lite krutrök är detta något jag absolut kan tänka mig att dricka igen om något/några år. (88-89p) 

Vin & själ

Nästa är också mitt och blir ett av kvällens många bästa viner, med så olika stilar är det svårt att utse ett vin som kvällens. Wine & Soul Pintas 2007 är inget annat än en überfyllig frukt bomb, fast på ett bra sätt. Tror inte att det är ett skrymsle i munnen som inte får sig en genomkörare av supermogna körsbär, mörk bitter choklad och sköna tanniner. Eftersmaken sitter i länge, länge. Relativt tidigt prickas ursprung och vi konstaterar unisont att Portugal kan göra bra viner. Hm ingen nyhet kanske men varför köper jag inte fler viner därifrån då?? (92-93p)

Wine and master

Näst på tur var Magnus doldis, djungelolja, undervegetation och lite sump. Frukten är mörkröd i doften och ljusare i smaken. Det skitiga återkommer i smaken och eftersmaken är lång, stram och övertygande. Det finns något Pinotaktigt över men det hela men ändå inte. Inte så konstigt eftersom det var en Kopfensteiner Blaufränkisch Eisenberg 2007. Pinotklon som härstammar från Burgenland, Österrike. Ytterliggare ett land och region att lägga på minnet. (89-90p)

Glaset är tomt, igen.

Näst på tur är en härligt mogen doft med köttfond, baconchips, rost och mer undervegetation. Även lite småjästa körsbär på toppen. Smaken är fylligt mogen med bra syra och lite brunt socker. Bären är simmigt integrerade i en komplex småskitig gestaltning. Eftersmaken är lång med torra torra tanniner och härliga apelsinsyror som dyker upp efter ett tag. Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina 2004 är ett redigt tjut som trots sin storhet sjunger på sista versen. (91-92p) 

Helt underbart, under min virtuella bekantskapstid med Ulf har jag önskat att denna flaska skulle dyka upp igen. Möjligen att vi var ett år för sent ute men det är fortfarande en underbar dryck. Me want som more..

Tänka att det finns så mycket bra vin.

Fredrik stod för kvällens sista röda flaska, vilket skulle visa sig bli den näst sista flaskan. En rustik bonnig doft med allt du kan önska från lagårn, sirliga körsbär och målarlåda. Smaken är Italienskt fyllig, alltså inte fyllig alls men letar sig ändå ut i varje skrymsle. Härligt moget, drickfärdigt och alldeles alldeles underbart. Eftersmaken är hyfsat lång med gott om torra tanniner. Mastroberardino Taurasi Radici Riserva 1999 är också ett vin som jag har sett fram emot att prova, när jag tänker efter är nästan alla viner det denna kväll. (91-92p)

Ingen folie men lika hemlig för det.

Efter lite övertalning, -ska jag ta mitt röda? Jo det vore trevligt. Det gör jag! Snabbdekanterar T sin tredje medhavda flaska. 

Mumsigt mogen Barollo.

En klarröd vätska som bara skriker Italien kommer fram. Ännu en gång slås jag av en fantastisk doft, hallongodis, rosor och kompletterande tjära hoppar fram. Smaken är också fantalastisk med renaste frukt, finlemmad och varmjordig med mörkare komplexare toner och en underbar drickbarhet. Tanninerna finns kvar men säger inte allt för mycket och eftersmaken är framförallt riktigt god och lång. Massolino Barolo Parafada 2001 är ytterliggare ett vin som jag gärna skulle dricka varje dag om plånboken tillät. (92-94p)

Efter vin kommer grill.

Nu Mat, man blir hungrig av att kasta slattar. Tror att det snart kommer att växa en och annan vinranka på Ulfs terrass. Om inte så har växtligheten fått årets beskärda del av gödning. 

Blir inte så mycket bättre än så här.

Hängmörad och lufttorkad entrecote skivor av finaste Tyskt ursprung väntar. Jo ni läste rätt, hängmörat och lufttorkat. Kan det bli bättre? Ja med hemslagen bea ala Sovel och grönsallad är vi samtliga i himmelriket och för första gången denna kväll är det tyst. Samtliga är överrens om att denna kombo skulle vi kunna leva på alena. Ok lite vin till, men smudars vilket kött. Just det, även det från Sovel.

Moget och inte så moget.

Nu stundar desert och vad är väl det utan lite desert vin. Ulfs version av Italiensk maräng gjorde sig riktigt bra till T:s två sötingar. Även om jag i stunden tyckte mig kunna urskilja nyanser ur Roberto Anselmis I Capitelli 2001 och 2006 så kan jag med handen på hjärtat påstå att dess inte gör vinerna rättvisa. Vi var dock överrens om att 01:an hade sett sina bästa dagar med gott om äppelkompott och pumpernikel och att 06:an fortfarande var insmickrande persikosöt med mer stuns. Men mer än så vågar jag inte säga.   

En underhållande kväll med idel prat och gnat rörande stort som smått gjorde att småtimmarna sprang ikapp oss och kväll blev till ny dag. Fantastiskt trevlig och tack allihop för att ni förgyllde denna afton. Extra tack till Ulfs utmärkta värdskap och till Fredrik för ett utmärkt tillhandahållande av fett och till T för flera unika smakupplevelse och till Magnus för underhållande muntugg. Och ja till allihop igen, för att ni lätt gör det värt att ta sig 40 mil för ännu en kväll som jag sent ska glömma.

Tills nästa gång. Storvik eller Stockholm, fast på ett bra sätt.

Château du Grand Mouëys 2006 och Feudi di San Gregorio Taurasi 2005. Tebax efter sjukdom..

Våren kom och försvann under samma dag.

Efter de senaste dagarnas sjukdomsbortfall var det dags för lite rött i glasen igen. Italien mot Frankrike, vad passar bäst till plockmat och vad skulle frun välja om hon halvt visste vad som serverades?

I glas ett:
En dov mörk mullig doft med svartavinbär, plommon, ceder, tobak och lite gräs på toppen. En skön lite småfunkigt stallig ton och skir frukt i behåll. Det är överlag en sammansatt, komplex och inbjudande doft som bjuder både på lite begynnande mognad men framförallt en tilltalande helhet.

Smaken är fyllig men med slanka syror. Frukten är mer röd än mörk, med vinbär och plommon. Du bjuds därefter på lite mörkare skitigare toner, ceder och en pikant krydda. Avslutet är riktigt torrt och hyfsat långt med en samklang mellan frukt och fat. En skön harmoni och en slank drickbarhet som sitter riktigt fint till kött och bea, ett balanserat genuint vin. (87-88p)

Även fast jag vet vad som är i glasen är det inte så svårt att sätta detta i Frankrike, närmare bestämt i Bordå. Château du Grand Mouëys 2006 (nr 90091, 89 kr) kom i höstas men det var först när Anders Öhman tipsade om det i dagarna som jag fick upp ögonen för det röda fyndaktiga bordåvinet.

Skönt sjungande Fransos.

I andra glaset,
Mörka körsbär, plommon, mörk choklad, lite vanilj och andra allehand fatkryddor. Över allt svävar en eterisk ton som drar mot målarfärg. Doften visar upp snygga mognadstoner men har gott om primärfrukt i behåll. En skön sammansatt doft som är inbjudande varm.

Smaken är fyllig, gott om mörka mogna körsbär med lite hallon och lakrits båtar. Finns en del örtkrydda, läder och något moget småmultnande. Syran är pigg och avslutet biter ifrån med gott om mjuka lena tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag och lämnar ett läskande avslut med röda äppelskal och lite gammal eka.

Mums, riktigt gott och personligt i en, för att låna Ulfs kommentar, klunkvänlig stil. Möjligen att jag väntar ut resterande flaskor i förhoppning om att lite mera småskitiga toner annars måste jag säga att det känns väldigt färdigt att konsumeras omgående. (89-90p)

San Gregorio Taurasi 2005 reades ut någon gång i vintras för 130 kr, ett högst rimligt pris även det. Detta fölll frun bäst i smaken, även fast det andra glaset tog slut fortare.

En harmoniskt darrande Italiano.

Inga konstigheter här inte, två riktigt bra tjut i en personlig men högst tillgänglig stil och både måste man säga presterar bättre än prislapp. En riktigt skön start på en förhoppningsvis friskare tid.

Tills nästa gång. Igår hämtade jag vin och kaffebryggare på posten...