Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola..

Samma visa som förra året, vet inte om det är vårluften eller en lätt släng av vårdepp men lusten är som bortblåst. Tänker inte säga att jag ska sluta, för det verkar vara omöjligt men haltande absolut. I likhet med förra året har det blivit dags för ytterligare en rensning i källaren, finns det något kvar att rensa kanske någon undrar, jo faktiskt, en hel del!

För att inte tala om hur man ska göra i framtiden, vad ska köpas, vad ska sparas och hur ska man spara??? Saker och ting blir inte enklare av att framtiden troligtvis bjuder på en hel del förändringar, men en sak är säker, vinintresset finns kvar och frodas. Gäller bara att "veta" åt vilket håll. Hade jag haft mer tid skulle jag försöka dra igång en vinprovargrupp i närområdet, något som jag verkligen skulle behöva, men mellan sjuka barn, livet och sjuka barn är det svårt att styra upp något mer varaktigt än nästa veckas matlista. Nej det är bara att tuffa på, vilket spår, får vi se.

Vad jag vet är att källartömningen fortsätter, någon flaska presterar som väntat och någon aningen oväntat. Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola faller inom kategorin oväntat. Först skitigt, kantigt och inte alls särskilt gästvänligt. Ska det verkligen smaka så här, har jag gått bet på de rara flaskor Roagna som ligger i källaren och gottar till sig, ska förälskelsen till en av Piemontes traddodoningar sluta så här. Puh, nej tack och lov inte. Dag två är det skitigt underbart, mentol, malört, mörk gästvänlig frukt och en nos som man aldrig vill bli av med. Inte direkt moget utan snarast perfekt polerat. Ok, inga riktiga stordåd men underbart vänligt och lättbegripligt. Stilen är såklart lite småkrävande och bonnig, precis som det ska vara. Sista flaskan Prima och Roagnas flagga vajar fortfarande på topp, precis som det ska vara då med andra ord.

Tills nästa gång. De e bar å åk...

Erbaluna Barolo Piccole Vigne 2009..

Känslolöst, försöker upprepade gånger skaka liv, luft, luft luft men inget händer. Missförstå mig rätt det är på alla sätt korrekt, en ganska stor mörk gestalt med gott om torra uttorkande tanniner, ganska Baroloaktigt på alla sätt och vis. Kanske beror det på att årgången är varm, känns lite klumpigt, men den största invändningen jag har är att det inte slår an, är helt enkelt för platt och tråkigt.

Synd, för jag vill verkligen tycka om Erbaluna Barolo Piccole Vigne 2009 (ca 30 euro). Ekologiskt certifierad, hyfsad Barbera och Dolcetto. Fast det är klart, samma sak där egentligen, inget som riktigt lyfter. Nej, vidare till nästa, för nog ska det finnas bra Piemontejuice som behandlar jorden juste.

Tills nästa gång. Sol, snö och semester...

Middag med BaroloBoys..

Tydligen var det en middag som skulle till för att lusten skulle återvända, för hur kan man inte bli inspirerad av en bjudning hos chez Barolista. Bloggen har däremot blivit lite avskalad, ut med lite gammalt, ännu lite mer fokus på foton och såklart vin och mat. Och voilà, nytt försök. Stort tack för en kväll som inte glöms bort i brådrasket och ett extra stort tack till kvällens värd för en helt fantastisk upplevelse, tack!

Pilgrimsmussla och puré på jordärtskocka med tryffel

J.J Prüm Wehlener Sonnenuhr Spätlese 1989

Verget Chablis 1er Cru Fourchaume och Vaillons 1996

Kalvbräss

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 1982 och 1985

Vaktelterrin

Confiterade vaktellår

Ceretto Barolo Riserva 1964, kvällens vin, ett magiskt vin

Ceretto Barolo Brunate 1964

Ceretto Bricco Rocche Barolo 1982, 1985 och 1990

Kanin, Kal Johan, parmesan, pancetta, pasta och dragon

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 88,89 och 90 Magnum

Château Latour 1931

Companhia Vinicola da Madeira Malmsey 1880

Ceretto Barolo Riserva 1964 var helt enkelt kvällens vin för mig, elegant, skir, rosor, eterisk med ett gott stänk mjölkchoklad. I munnen är det lätt, nästan lite söt frukt, balanserat med mjuka finfinkorniga tanniner och en lång slingrande eftersmak. Helt enkelt magiskt gott och satt som en smäck tillsammans med de ankfettsconfiterade vaktellåren.

Vafan säger man, gissar sent 2000 tal och den galet unga Ceretto Bricco Rocche 1990 visas upp. Sötbärig som attan, urtjusigt med en munkänsla som både är inställsam, komplex och förförande men också ung med gastkramande tanniner och precision. Lång kakaobitter eftersmak som riktigt biter sig fast i lustcentrat. Det här skulle jag vilja dricka om säg sådär 10, 20, 30 år.

Château Latour, seriöst, CHâTEAU LATOUR, vem hade kunnat ana att den cassisdoftande åldringen var en Château Latour från före andra världskriget. Ja inte jag i alla fall. 1931 var tydligen inte det bästa året för det beryktade vinet men ojojoj va härligt att få smaka. Förutom cassis fanns det lite aska, lövhög och en omedelbar drickbarhet, både glas och påfyllning försvann i ett rasande tempo.

Näst sista glaset var galet, galet koncentrerat, galet hög syra och galet gott till några väl valda chokladbitar. Hur kan det vara annat än galet när vinet är från förförra århundradet. Companhia Vinicola da Madiera Malmsey 1880 var lika gott som galet överraskande.  

Tills nästa gång. Magiskt, helt enkelt magiskt!...

Pst. Och ett stort tack för alla uppmuntrande ord, de gjorde också underverk för lusten.

Psst. Mer ingående noter hittar du här.

Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005. Bara att fuska på..

Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005

Ibland tappar jag bort mig själv, tur att det inte behövs mer än en sniff för att hitta tillbaka. En sniff av rostjärviolbalsamicoundervegetations nirvana. En sniff av mörkröda småmurriga bär och av sadel och balsamträ. Allt samlat i en urtjusig småsvår men charmig italiensk skrud prydd med finaste sirlighet, jordskitiga naglar och torraste tanniner. Jag vet att det inte är den bäste, snyggaste, häftigaste eller rent av bästa Barolo som huset kan uppbåda men ikväll fixar den allt som inget annat kan, nämligen perfekt drickmogen druvjuice från en druva och område som både gäckar, lockar och avskräcker i all sin prakt. Sa jag att det bara blir mer och mer medhårs ju längre kvällen lider. Sista flaskan av Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco 2005 (köpt för ca 120 kr hos Carlo Merolli sommaren 2010) och kanske är det bäst så, det guldkantade minnet av denna känns onödig att utmana.

Tills nästa gång. Inte professionellt, inte hobby, vad är det egentligen?...

Ricossa Barbaresco o Barolo. Jahaja..

Ricossa x 2

Är något för bra för att vara sant, är det oftast så. Därför kändes det inte mer än rätt att testa denna devis när tillfälle gavs. För seriöst, Barbaresco för en Linné och Barolo för ytterliggare en Lind till kan inte vara bra? eller? Sedan handlar det ju såklart om vad man upplever som bra och bra, bra kan vara att det står en Barbarolo på bordet som inte kostar en förmögenhet men som ändå lyser upp med hyfsad struktur och drickvänlighet. Bra kan också vara att få ett trevligt vin som funkar i rätt sammanhang och med sin närvaro ger lite extra glitter till tillställningen. Men sedan har vi hela biten med obra saker, något säljer mer för att det står ett förnämt och känt namn på etiketten som egentligen inte har så värst mycket mer innehållet att göra. Variationer av obra har jag råkat på vid flertal tillfällen och sanna mina ord, det gagnar varken mig, producent eller försäljare/importör.

Ricossa Barbaresco 2010

En sniff av Ricossa Barbaresco 2010 (nr 76369, 101 kr) och pang så är jag i Piemonte, riktigt skön balanserad doft med volymen på medel. Smaken följer i samma spår, ursprungstypisk utan några kladdiga klumpiga översteg, takten som innehållet försvinner i talar sitt tydliga språk, påfyllningen också. Eftersmak, komplexitet och personlighet kanske kommer på efterkälken men inte är det särskilt lång. Spelar ingen roll om det står Langhe Rosso, Langhe Nebbiolo eller Barbaresco på etiketten, kostar det 99 kr och smakar såhär förtjänar det nästan en hyllplats på närmaste utlämningsställe. Men å andra sidan finns det bra mycket som är intressantare som också förtjänar hyllplatser men det är en helt annan sak. Efter ett tag blir det i syrligaste laget för att funka på egen hand.

Ricossa Barolo 2009

Mörkare, mustigare, bättre? 50 kronor bättre? Jo faktiskt så känns Ricossa Barolo 2009 (nr 76367, 151 kr) just det. Seriöst bra mycket intressantare. Om Barbarescon är drickvänlig så är Barolon drickvänlig med en intressant knorr. Det finns ett mörker och djup som intresserar, dessutom känns syra och tanniner i bättre schack om än något opolerade vilket osökt leder mig in på vad som skulle kunna hända med lite lagring. Kan inte lova att jag köper detta igen, men om det fanns där framför näsan på mig när jag skulle ha ett passande tjut till risotton, Osso bucon eller bara till en charktallrik och utan närhet till min egna källare, ja då skulle jag lätt haffa en i farten. Förtjänar definitivt en hyllplats på ditt lokala bolag.

Tills nästa gång. Tillbaka till vardag...

Pst. Anders och J-C har också testat, har ni?

Ett besök på Terra Jovia och lite blandat småplock från Panta Reis källare..

Vinbaren Panta Rei

Le Serre Nuove 2002

Sassicaia 2008

Pira Barolo 2004

Som vissa av er kanske minns så var jag ganska nyligen i Apulien, och ja jag kommer att tjata om det ett tag till. Mestadels mat ska medges men även en del vin rann ner för strupen. Mest minnesvärd var kanske den drickfärdiga och småsvampiga Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove 2002 eller möjligen den überunga och supertajta Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia 2008 som dock fick se sig slagen på knock av ren nebbiolonjutning i form av Luigi Pira Barolo 2004. Allt intaget under Marcellos vakande öga på vinbaren Panta Rei i Gioia del Colle.

Vinkällare, Terra Jovia

Balongpress

Betongtank

Luigi Filippo Colapinto, Terra Jovia

Vad som däremot gjorde störst intryck var besöket hos den lilla och kvalitetsmedvetne primitivoproducenten Terra Jovia. Deras Red Label är den absolut bästa primitivo i matvänlig stil som jag smakat. Terra Jovia har förutom Red label också den alkoholstarkare Black Label och Riservan, den totala produktion är på cirka 20 000 flaskor, allt uppfostrat på betongtank i tre år, riservan minst 6 månader till på flaska och total avsaknad av ek genom hela linjen. Allt sker ekologiskt, inget tillsatt jäst och noggrann selektering. Tyvärr görs inte den svagare Red Label varje år, det som styr är vädret och mognaden på druvorna, det är helt enkelt vingården som bestämmer.

Terra Jovia Red Label 2008

Med det sagt är jag den första att medge att vin gjort på primitivo inte tillhör favoriterna, däremot har alla vinerna från Terra Jovia en fräshör, till och med Riservan som ändå klockar in någostans rund 16 procent, som inte tillhör vanligheterna från den här varma trakten. Om det beror på druvornas kvalitet, att de skördas tidigt på dagen, snabb hanteringen från vingård till källare eller frånvaro av eklagring låter jag vara osagt, kanske en kombination. Klart är i alla fall att Terra Jovia Red Label 2008, min favorit, har en gedigen välbyggd struktur, mörka bär, balanserad helhet, läskande dolcetto liknande pigghet och rund matvänlighet i bästa barbera manér. Passar såklart som en smäck till det mesta från, gissa vart?, Apulien såklart.

Tills nästa gång. Tillbaka till specialpedagogikens förtrollade land...

Burlotto Langhe Nebbiolo 2011. För fem år sedan..

Burlotto Langhe Nebbiolo 2011

Orrefors Mature

Det är inte dig utan mig det är fel på, hur förklarar jag annars att det inte uppstod någon riktig kärlek till Burlottos nebbiolo från finaste Barolomarker, superårgången 2006 och hanterat varsamt i stora fat. Försökte gjorde jag verkligen, tre gånger faktiskt, men nej det klickade aldrig på riktigt. Fem år senare, vet inte om det är för att de unga stockarna har vuxit på sig en aning, preferenserna kanske har förändrats eller att det helt enkelt är ett bättre vin men nu finns det känslor för Burlotto Langhe Nebbiolo 2011 (Finns hos Atomwine för 140 kr plus frakt). Och nej, det började inte bra denna gång heller. Men snurr, snurr och lite till snurr så lossnade det. Fortfarande farligt slankt för att passa alla men huja vilken underbar varelse. Totalt befriad från betungande ek, hallon och salmiakpastill dansar ikapp med surkörsbär, apelsin, rosor och någon färskare trävariant. Farligt lätt men med betryggande botten som säkert kommer växa både ett och två snäpp med lite tid på rygg. Läskande syror, förförande, elegant med ett avslut som torkar upp, piggar upp och lämnar en färsk känsla av nytuggad träpinne och röd sirlig frukt. (88-89p+)

Ett vin som måste andas, ett vin att andas med, ett vin som behöver sin smak, ett vin som smakar, ett vin som behöver sällskap, ett sällskapsvin. Vet inte hur ni gör men jag dricker och sparar, med största glädje och tillfredsställelse. Fruns ansiktsuttryck visade klart ett annat sätt att se på saken, surt och ofärdigt, jahaja lite mer åt mig alltså.

Tills nästa gång. I helgen blir det party, inte att förväxlas med förra årets kalas...