Burlotto Langhe Nebbiolo 2011. För fem år sedan..

Burlotto Langhe Nebbiolo 2011

Orrefors Mature

Det är inte dig utan mig det är fel på, hur förklarar jag annars att det inte uppstod någon riktig kärlek till Burlottos nebbiolo från finaste Barolomarker, superårgången 2006 och hanterat varsamt i stora fat. Försökte gjorde jag verkligen, tre gånger faktiskt, men nej det klickade aldrig på riktigt. Fem år senare, vet inte om det är för att de unga stockarna har vuxit på sig en aning, preferenserna kanske har förändrats eller att det helt enkelt är ett bättre vin men nu finns det känslor för Burlotto Langhe Nebbiolo 2011 (Finns hos Atomwine för 140 kr plus frakt). Och nej, det började inte bra denna gång heller. Men snurr, snurr och lite till snurr så lossnade det. Fortfarande farligt slankt för att passa alla men huja vilken underbar varelse. Totalt befriad från betungande ek, hallon och salmiakpastill dansar ikapp med surkörsbär, apelsin, rosor och någon färskare trävariant. Farligt lätt men med betryggande botten som säkert kommer växa både ett och två snäpp med lite tid på rygg. Läskande syror, förförande, elegant med ett avslut som torkar upp, piggar upp och lämnar en färsk känsla av nytuggad träpinne och röd sirlig frukt. (88-89p+)

Ett vin som måste andas, ett vin att andas med, ett vin som behöver sin smak, ett vin som smakar, ett vin som behöver sällskap, ett sällskapsvin. Vet inte hur ni gör men jag dricker och sparar, med största glädje och tillfredsställelse. Fruns ansiktsuttryck visade klart ett annat sätt att se på saken, surt och ofärdigt, jahaja lite mer åt mig alltså.

Tills nästa gång. I helgen blir det party, inte att förväxlas med förra årets kalas...

Sottimano Langhe Nebbiolo 2009. Imorn åker jag o farsgubben till stan..

Sottimano Langhe Nebbiolo 2009

Dricks med fördel ur Orrefors Mature

Tilltugg, Papa dei Boschis hasselnötter

Skir rödlätt frukt, rosor, tjära, orientaliska kryddor, målarlåda, undervegetation, silkeslätt men tyngd hos en tungviktare med stadigt tanningrepp om halsen för att avsluta i en långdragen kamp med smaklökarna. Ibland blir sugen efter bra nebbiolo för övermäktigt, tur att det finns några säkra kort i källaren som ger exakt utdelning varje gång.

Sottimano Langhe Nebbiolo 2009 bekräftar regeln ännu en gång, livfull doft med sköraste rosor, bärig frukt antydan till målarlåda betryggande tyngd i de mörkare partierna, som det finns ganska gott om, orientaliska kryddor och lent trä. Munkänslan är som sig bör, slank, men se upp det finns gott om kraft i de mörkare partierna även här. Tanninerna kopplar ett stadigt grepp om tungan redan från start men lättar lite på trycket när tid och temp gör sitt. Eftersmaken är en skön uppvisning i balans, ungdom och torr lite träig bångstyrighet.

Svårt att hitta ett säkrare kort i min källare, tror att jag gav ca 130 kr när det begav sig. Tyvärr har Atomwine slutat att förse mig så nu får blicken vandra bortåt i jakt på 2010:an. Ser att det finns på SB för 190 kr eller på winefinder.dk för 185 kr (som egentligen inte är något alternativ då de inte levererar till oss lantbor), ett påslag på femtio kronor är i saftigaste laget men känns fortfarande som ett bra köp.

Seriöst, vilka nötter

En annan sak som jag måste fylla på med är de förträffliga nötterna, fungerar utmärkt som snacks till ett, eller snarast två glas, skön nebbiolo.

Tills nästa gång. Får se vart näsan tar oss...

Vacche Rosse och Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 för att inte tala om Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008. Oj vilken lång titel..

Så lovande

Ibland kör jag rätt i diket, smakmässigt alltså. Händer mer och mer sällan men när det väl händer är det ingen vacker syn. Vad var de då som blev så fel? Tanken kändes rätt, go italiensk hårdost och gott italiensk tjut. Äsch varför hålla på det, denna gång var det vinets fel.

Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 (varuprov, kostar 210 kr hos ewine.dk) öppnar med en stor doft, gott om mustig frukt som drar mot jästa björnbär, skrämmande när en småsvulstig zin när jag tänker efter. Även om det finns gott om mörka moreller och en liten stramare kant med aningen alkoholkänning förblir doften aningen för burdus.

Munkänslan är smått kompromisslös, gott om mörk frukt även där men en stenhård inbäddad syra, ganska dirket tar en strävare, beskare ton vid med både läder, trä och allehanda kärnor.

Eftersmaken är bra lång, körsbärskärnsbitter med lite mer krävande inslag. (svårt att bedöma, nog för att det finns vissa kvalitéer men för mig blir det inte mer än godkänt denna kväll 80-81p)

Intressant och ganska långt från insmickrande men nej, ikväll är det tvärstop för min del. Uttrycket känns för stort, beskt och aningen för obalanserat. Till osten blir det rena katastrofen, smakerna funkar hyfsat först men sen skär det sig som värsta sura mjölken. Funkar faktiskt inte heller speciellt bra till kotletter med gräddig sås.

Röda kossor kan

Osten däremot var himmelskt god,
nog för att jag säkerligen är partiskt till min bit Vacche Rosse, från bekanta Gattimondo, men sanna mina ord om den inte uppfyllde varje liten förhandsönskan som möjligen poppat upp. Krämig, hård, muskulös, följsam, komplex, inställsam och underbar är bara några av associationerna som dök upp. Ja jag vet, det är en bit ost men när ost är så här bra så vete katten om det inte är den bästa bit parmesan som passerar min gom. Nu håller vi varje tumme som finns för att Ekonära får hem dessa godbitar, håll!.

Tills nästa gång. Man kan inte ha rätt jämt...

Tur att det finns mer vin

Pst. Ja just, räddaren i nöden heter Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008 (betalade någonstans runt hundringen när det begav sig) Såklart inte den bästa matchningen och såklart inte den mest komplexa varelse men såklart hade den vuxit sedan sist och såklart var det en lättnad för gommen efter denna attack. Efter lite tid i källaren kvalar denna in i segmentet, bra köp och absolut tänkbara kandidater för merköp. Om man inte har en ostälskande langare till hands så går det utmärkt att fylla på med en nyare årgång härifrån. (86-87p)

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2009. Varför?..

Dags för tur till returen, nuigen

Sjuk, sjukare, ja du, fortfarande sjuk. Va är det här? Var det inte nyss jag beklagade mig över sakernas tillstånd och nu är vi här igen. Kanske inte så konstigt att jag för tillfället är i vad som milt sagt skulle kunna kallas svacka när det det kommer till allt vad vin och mat har att göra. Å bättre blir det inte av att jag har en hel del nyinkommet i källaren som pockar på uppmärksamhet. Gör ett försök till självhjälp, ett litet inlägg som skulle iväg innan sjukdomsomtag. Vi får se om det är vad doktorn skulle ordinerat.

Efter en viss förvirring angående vilket bolag som hade vad i metropolen Västerås, blev valet ganska enkelt. Åkte helt sonika till fel bolag, det som ligger i stan, och upptäckte att utbudet var väl begränsat. Men en flaska kom jag ut med. Tror inte att La Spinettas Langhe Nebbiolo behöver någon vidare presentation, första Mars äntrade 2009 års upplaga hyllorna.

I doften finns det gott om mörk mullig frukt, bra mycket ekattribut och en köttigare ton. En generös, öppen, varmblodig modern tappning, hyfsat balanserad men en småskev bild av ursprung, eller det kanske beror på vem man frågar.

Smaken följer samma spår, men vänta nu, inte lika generöst faktiskt riktigt trevligt stramt. Frukten och eken mullrar på men inte klumpigt utan riktigt grassiöst för att vara ett så stort djur som etiketten skvallrar om. Syran gör ett förträffligt jobb i balansakten tillsammans med de torra minimala tanninerna blir det en riktigt skön generös svängom.

Eftersmaken är torr, lite mörkmurrig och träbetonad. (88-89p)

Trots min ringa erfarenhet av La Spinettas viner va detta precis vad jag förväntade mig, välgjort i en mörk skrud, bra mycket fat men ändå generöst balanserat och en tydlig modernitalensk touch. Egentligen handlar det bara om tycke och smak för ett dåligt vin är det verkligen inte. Men se till att lufta ordentligt, började komma på plats dag 2 och var nog allra bäst dag 3.

Två saker till jag blev påmind om när vi var iväg:

Tack, men nej tack

Ett, vikten av vettiga glas. Nog för att glasen på resande fot absolut inte behöver ha "hemma kvalitet" men så bedrövliga som hotellets får man leta efter. Finns flera bra glas, några riktigt bra och fantastiskt många som gör slarvsylta av alla doft och smakintryck som möjligen kan frigöras ur en dryck.

I ren förtvivlan inköptes glas

Två, Pata Negra på Coop har två ansikten. Det ena är vakuumförpackat med välarbetad kartong och den andra ligger i disken i vårt lokala Forum. Trots högre pris på ettan väljer jag nummer två alla dagar i veckan.

Icke att förväxlas med diton i disken

Tills nästa gång. I ren desperation dödas näsan med Otrivin Menthol, undrar om jag lyckas återuppliva den något mer i år...

Sottimano Langhe Nebbiolo 2007. Igår korvgrillning, idag världen..

On fire

Igår intogs lunchen ståendes, mellan tuggorna servade jag resten av familjen, och matro var igen ett begrepp som kändes avlägset. Det till trots, finns det inte mycket som är lika mysigt som en live eldning. Problem med tändning, övertändning, svidande rök, illaluktande rök, grillglöd, utebliven grillglöd allt som hör en bra jopphejdi till, lägg till ketchup på kinder, kläder och ett ofrivilligt dopp i bäcken och allt med en överton av glädje.

Idag blev det mer civiliserade former av umgänge, lunch på lokal och ett flängande mellan diverse affärer. Kan egentligen inte säga att något är bättre än det andra, är på sätt och vis ytterligheterna som gör det. Båda dagarnas eskapader underlättades och förgylldes av att vännen J var på besök. Maken till barnvänlig, tålamodsbesittande och snäll människa får man leta efter. Sa jag att hon hade med sig en present till mig, me like alot.
 

Fotogenisk

Till säsongens första, men absolut inte sista, lergryteduvning behövdes ett rejält sällskap. Sottimanos Langhe Nebbiolo 2007 (årgång 2009 finns på SB nr 71544, 190 kr) fick sätta korken till. IV-Patrik har provat 07:an och PR-Niels har satt tänderna i 09:an. Jag förväntar mig bra doningar, någon sa något i stil med mini-Barbaresco.

Men smudars det var väl en härlig doft, röda solmogna bär med mörka jordiga toner, precis avvägt med fat och topptoner av mustig målarfärg. Vidare finns det tjära och mera undervegetation. Och det här är direkt efter att kroken dragits. Doftinslagen är härligt sammanvävda och uttrycket balanserar mitt mellan primärfrukt och mognad, mer av den här varan tack.


Munkäslan är åt det slankare matvänliga hållet men med en mörk mullrande botten. En härlig syra biter tag men låt er inte luras, det finns fortfarande gott om skinande röd frukt och fyllighet för att verka mer fylligt än tunt. Jord, aningen kompost och även här lite målarfärgskänsla bildar en komplex helhet och fantastisk drickbarhet om man gillar lite ruffigare tag. När tempen höjs tillkommer en pikant likörkänsla. Avslutet markeras med gott om tanniner, som trots att de är halvt inbäddade, fungerar rejält upptorkande.


Eftersmaken är lång och torr där frukten spelar ikapp med lite smaksam kärnbeska och andra toner som är mer svårbestämda. Även eftersmaken är balanserad, med alla uttryck som kan önskas för att väcka mersmak.


Å, här var det svårt att sluta "smaka". När något är så här balanserat, klädsamt och komplext har jag svårt att värja mig och varför? Ska bli intressant att smaka 08:an och 09:an. Ah, tänka att det finns så mycket gott vin. Sa jag att tempen låg på ca 16 grader. (90-91p)


Tills nästa gång. Måndag imorn, kom du bara...

Cascina Lo Zoccolaio Langhe Baccanera 2007. Helgen är summan av vardagens måsten..

Bjudvin?

Det är trevligt att bjuda på mat, synd att det inte händer allt för ofta. Känns inte riktigt som att inramningen med två små battingar alltid gör sig men skam den som ger sig. Försökspersoner denna gång blev mina föräldrar, en spontan söndagsmiddag. Tiden är given, klockan fem, vi är ju trots allt inga vilda ungdomar vi har våra rutiner.

Alla som har lagat mat med små, och små runt om kring sig vet att det ställer vissa krav på tillagning och vad som skall tillagas. I jakten på den optimala småbarnsmatlagningen, där enkelhet möter smak, har jag kommit fram till följande: Långkok

Barnen (barnet, den minsta stjärthasar mest omkring) kan vara med och förbereda sedan görs det mesta småputtrande eller ungsbakande. En härlig kombo som skapar smaker och dofter som dröjer kvar både i huset och i sinnet. Sedan att barnen tycker om både mat och matlagning gör det inte sämre. I går blev det lågtempad filè och ugnsgrönsaker med rödvinssyltad rödlök samt en burk med bea. Lika enkelt som gott.

Till detta blev det ett av testen från den första Gourmondo beställning. Det är alltid lika spännande när en ny näthandlare ska prövas, att jag för det mesta tar det säkra före det osäkra och väntar in tips och råd från mer vana beställare minskar spänningen något men ändå. Nu handlar det alltså om Gourmondo, en tysk sida som har allt från kaviar till starksprit. När beställningen var lagt fick jag ett kollinummer så att jag kunde följa försändelsen, DHL tyskland hade en liten fördröjning annars var allt väl. När försändelsen, två dagar efter beställning, kom till Sverige försvann den. För att sedan dyka upp på mitt lokala postkontor, DHL travels in mysterious ways. Jaja, fort gick det och innehållet var framme.

Cascina Lo Zoccolaio Langhe Baccanera 2007 (10,90 Euro) har fått utmärkelsen: Årets Italienska vin 2009 (då årgång 2006) av den tyska tidskriften Weinwirtschaft. Obildad som jag är, har jag varken hört talas om producent eller tidskrift. För knappa hundringen kan det ändå vara värt ett försök.

Doften är rödbärig med solmogna mörka körsbär, rosor, lite tjära och en aning glöggkrydor möjligen lite muskot. Faten gör sig påminda med mörkare mocca toner och en rund ekinramning som känns både trevlig och lite modern tilrättalagda. Efter ett tag öppnad så öppnar det upp med mer eteriska toner, marsipan och lite målarlåda.


Smaken är fylligt rund, saftig, med gott om mörkröd frukt, syrliga körsbär och andra mörka fat inslag, choklad, mocca och lite läder. I slutet kommer en dos tanniner som stramar upp och torkar ut. Eftersmaken är lång och även den riktigt saftig med lika mycket bär och fat.


Jotack, sällskapet berömde och jag kan inte annat än att nynna med i lovsången. Aningen snällt och tillrättalagd men det finns en komplexare sida som träder fram med luft och som säkerligen tar mer plats med lagring. Trots att det upplevs som fylligt och runt blir det inte för jolmigt utan har en bra dos syra och tanniner som balanserar upp. Det hela känns välgjort med en modern framtoning men med komplexare tonerna som tar plats och skapar en härlig helhet. Om man väger samman samtliga aspekter blir detta ett säkert köp, om än något tillrättalagd, som jag tänker fylla på med vid nästa beställning. Ibland är det skönt att ha ett allmängillat "säkert kort" i källaren. (89p)


Tills nästa gång. Nu börjar laddningen inför nästa helg...

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005. 4 månader, nästan ett år, tänk vad lite tid kan göra..

Vad kom först hönan eller ägget, vinintresset eller det goda vinet därav tvista de lärda. För mig finns en sanning, desto djupare jag dyker desto troligare att jag hittar något värdefullt på botten även om resan dit blir intressant, mödosam och kostsam. Med andra ord, mer pengar, mer tid och framför allt mer engagemang resulterar ofta i bättre upplevelser. Vad som kom först? Om du frågar mig, ägget och det goda vinet..

En av de flaskor som fanns med i inledningen till mitt begynnande intresse som sedermera skulle eskalera är Pio Cesares Langhe Nebbiolo. Ett vin som hyllas av vinskrivande journalister år efter år men som tydligt har tappat mark i de finare salongerna. Varför? Har vinet blivit sämre eller har preferenserna utvecklats, säkert lite av båda. Varför inte ta en titt själv för att bedöma, i källaren ståtar en singulär flaska med modiga fem år på nacken. 

Det här var en mörk uppenbarelse, stor härligt doft med rosor, cholkaddoppade röda bär och en gnutta målarfärg och läder. Inbjudande, ganska praktfull men utan vidare nyanseringar. Känns som attt detta hade kunnat vila något år till. Doften är i dagsläget härligt kraftfull och gör åtminstone inte gör mig besviken.

Smaken är stram med relativt pigg syra, syrliga körsbär, chokladkantad och hyfsat fyllig. Rejält kännbara och uttorkande tanniner som biter tag i slutklämmen och lämnar ett otroligt uppstramande uttorkande avstamp in i eftersmaken som sitter i ett riktigt bra tag med russin, trä, läder och körsbärskärnor.

Med lite tid och värme blir intrycket rundare men tametusan om det inte smyger in en aning bitterhet i avslutet. Strömlinjeformat och fullt acceptabelt blir dagens summering. Sa jag att det var en rejäl fällning i flaskan så dekantering är behövlig. (86p)

Trots min inledande antydan om vidare lagring motsäger det torra och aningen beska avslutet att vinet skulle vinna något på längre tid i ryggläge. När jag tittar tillbaka på mina tidigare upplevelser så var nog vinet på topp vid förra påhällsningen.

Sammanfattningsvis känns det som att dagens 125 kr på SB känns lite väl salt, ungefär som när man köper kolor, korvar eller vad det nu kan vara som skolklasser säljer. Det är tillgängligt och smaken är helt ok men nog finns det bättre valuta för pengarna.

Tills nästa gång. Lillkillen är 4 månader idag, oj vad tiden går fort...

Ps. Idag extraknäcker en "gammal" kamera eftersom minnet förlades i samma stund som jag blev tvåbarnsförälder. Ds.