Cascina Lo Zoccolaio Langhe Baccanera 2007. Helgen är summan av vardagens måsten..

Bjudvin?

Det är trevligt att bjuda på mat, synd att det inte händer allt för ofta. Känns inte riktigt som att inramningen med två små battingar alltid gör sig men skam den som ger sig. Försökspersoner denna gång blev mina föräldrar, en spontan söndagsmiddag. Tiden är given, klockan fem, vi är ju trots allt inga vilda ungdomar vi har våra rutiner.

Alla som har lagat mat med små, och små runt om kring sig vet att det ställer vissa krav på tillagning och vad som skall tillagas. I jakten på den optimala småbarnsmatlagningen, där enkelhet möter smak, har jag kommit fram till följande: Långkok

Barnen (barnet, den minsta stjärthasar mest omkring) kan vara med och förbereda sedan görs det mesta småputtrande eller ungsbakande. En härlig kombo som skapar smaker och dofter som dröjer kvar både i huset och i sinnet. Sedan att barnen tycker om både mat och matlagning gör det inte sämre. I går blev det lågtempad filè och ugnsgrönsaker med rödvinssyltad rödlök samt en burk med bea. Lika enkelt som gott.

Till detta blev det ett av testen från den första Gourmondo beställning. Det är alltid lika spännande när en ny näthandlare ska prövas, att jag för det mesta tar det säkra före det osäkra och väntar in tips och råd från mer vana beställare minskar spänningen något men ändå. Nu handlar det alltså om Gourmondo, en tysk sida som har allt från kaviar till starksprit. När beställningen var lagt fick jag ett kollinummer så att jag kunde följa försändelsen, DHL tyskland hade en liten fördröjning annars var allt väl. När försändelsen, två dagar efter beställning, kom till Sverige försvann den. För att sedan dyka upp på mitt lokala postkontor, DHL travels in mysterious ways. Jaja, fort gick det och innehållet var framme.

Cascina Lo Zoccolaio Langhe Baccanera 2007 (10,90 Euro) har fått utmärkelsen: Årets Italienska vin 2009 (då årgång 2006) av den tyska tidskriften Weinwirtschaft. Obildad som jag är, har jag varken hört talas om producent eller tidskrift. För knappa hundringen kan det ändå vara värt ett försök.

Doften är rödbärig med solmogna mörka körsbär, rosor, lite tjära och en aning glöggkrydor möjligen lite muskot. Faten gör sig påminda med mörkare mocca toner och en rund ekinramning som känns både trevlig och lite modern tilrättalagda. Efter ett tag öppnad så öppnar det upp med mer eteriska toner, marsipan och lite målarlåda.


Smaken är fylligt rund, saftig, med gott om mörkröd frukt, syrliga körsbär och andra mörka fat inslag, choklad, mocca och lite läder. I slutet kommer en dos tanniner som stramar upp och torkar ut. Eftersmaken är lång och även den riktigt saftig med lika mycket bär och fat.


Jotack, sällskapet berömde och jag kan inte annat än att nynna med i lovsången. Aningen snällt och tillrättalagd men det finns en komplexare sida som träder fram med luft och som säkerligen tar mer plats med lagring. Trots att det upplevs som fylligt och runt blir det inte för jolmigt utan har en bra dos syra och tanniner som balanserar upp. Det hela känns välgjort med en modern framtoning men med komplexare tonerna som tar plats och skapar en härlig helhet. Om man väger samman samtliga aspekter blir detta ett säkert köp, om än något tillrättalagd, som jag tänker fylla på med vid nästa beställning. Ibland är det skönt att ha ett allmängillat "säkert kort" i källaren. (89p)


Tills nästa gång. Nu börjar laddningen inför nästa helg...

Kerpen Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese 2007. Kan det få bli vår denna gång..

Halvsött kan vara helgott.

Det är vår i luften och vad passar då inte bättre än ytterliggare en smak av sommaren. Halvsött bersåvin, eller vuxenlemonad om du så vill hör våren, eller möjligen försommaren till. Under den varmare tiden på sommaren får det gärna vara lite krispigare men nu när solen värmer så sällskapet på södersidan tar av sig både flecekläder och vantar kan något småsimmigt, sött och lättsamt vara passande. Eftersom livet som småbarnsföräldrar går i 110 med trixande och fixande får vi nöja oss med att alla korvar inte blev vidbrända mellan sovstunder och ammningar.

Men till kvälls när solen har gett kinderna ett härligt rött skimmer och sinnet är redigt avtrubbat efter flera timmar utanför villaväggarna kan något småsött passa till panerad fisk med chillisås. Förra året beställde jag ett provpaket med blandat godis från Weingut Kerpen. Flaskorna börjar så sakteliga ta slut men maken till fina prestationer till en ytterst rimlig penning har jag sällan skådat.

En spätlese från 2007 borde inte vara något undantag.
En fet stor doft med en skön mix av tropisk primärdoft och begynnande dieselmognad. Söta honungstoner och aningen citrus spär på tillgängligheten. 


Smaken är framförallt söt men med en frisk syra som balanserar upp. En begynnande mognad även här och frukten backas upp av tyngre dieseltoner. I dagsläget är sötman lite för framträdande för att vara riktigt bra men det råder ändå en skön balans mellan vad som komma skall och det som har varit. 


Eftersmaken är lång där en blommig druvighet dröjer kvar längst. Litche om ni vill ha en specifik smakåtergivelse.


Efter ett tag öppnad i flaska kliver syran fram och visar på lagringspotential och tametusan om inte sötman upplevs mindre. (89p)

En riktigt fin singelflaska där den enda nackdelen är att jag var på den lite tidigt, som tur är finns det 07:or kvar att tillgå hos Wein Weber. Hoppas att jag hinner lägga nästa beställning innan de tar slut. För trots att mina preferenser går mer åt det torra hållet är det aldrig fel att ha några säkra halvtorra i källaren.

Tills nästa gång. Ny vecka, nya tag...

Vallemayor Gran Reserva 2001. Nu är alla julkalendrar klara..

En gran(n) färg

Ett distrikt som har fått ett skamfilat rykte måste vara Rioja, för att på åttiotalet (har jag hört) varit en riktig trotjänare i flera hem fått ge efter för mera fruktstinna nyavärlden (eller moderna om man föredrar) viner. Viner som inte luktar dillspa och där dess fruktprakt är lika svårmatchade med mat som de fungerar till prat. Jag är inte en av de som resolut talar mot eller för den ena eller andra utan jag förespråkar mångfald. Även om jag ibland själv kanske inte lär som jag lever.

Jag gjorde en tidigare bekantskap med en gran reserva, alltså ett vin som lagrats länge på fat och som trots sina modiga åtta år var i full vigör. Nu var det dags igen, när Vallemayor Gran Reserva 2001 (nr 94428, då 199kr, nu 152 kr) släptes i september var det på vippen att en flaska följde med hem. Nu när den reas ut känns det inte mer än rätt.

Men först en liten uppdatering om familjeläget, sjukdomsförfall i hela familjen, skottning på kooperativdagis samtidigt som förkylningen härjade och besök av vännen J. Först så överlevde vi ännu en förkylning x3 även skottningen var med facit i hand riktigt trevlig trots mående. Besök av J blev bara ett välkommet avbrott och jag ser fram emot nästa besök.

Vallemayor Gran Reserva 2001

Tillbaka till vinet.
Doften är ganska stor med inledande jästa katrinplommon och lite smågammalt murken trä, en aning kräftspad men inte överdrivet. Efter lite luftning blir den mörkröda frukten mer vital med en stramhet och en antydan till en sötma som kändes inbjudande. Lite vanilj och fetfilskänsla blandades med en starkvinston som lämnade en smått eterisk och hänförande doft även om den ändå inte var överdrivet komplex. 


Smaken är utfyllande med mörka lite murriga bär, som efterhand luftas liv i och bärs upp av en pigg och förvånansvärt vital syra. Tanninerna är rejält torra och biter tag i avslutet och stramar upp ytterliggare. 


Eftersmaken är lång med mogna plommon, russin, choklad och en touch av trä. Trots det mogna intrycket så blev vinet överlag mer vitalt med lite luft och kändes faktiskt lite "ofärdigt", så en vidare lagring är nog inte helt fel. (89p)


Men det är till maten som detta blir en riktig fullträff, lågtempad filé med potatisgratäng och vinet riktigt sjunger. Eftersmaken försvinner men mellanregistret lyfts.

Efter att reatrissen gjorde hela svenska befolkningen, ja eller den lilla del som läser vinbloggar, uppmärksamma på septembersläppets grannare rea flaskor har dessa försvunnit i ilfart. Men denna något skamfilade kusin från landet finns kvar, så passa på och fynda gammalt hederligt rödtjut. Jag har köpt på mig, så nu är det era flaskor som är kvar..

Tills nästa gång. Idag går kollegan på föräldraledighet, ja om det är ledighet kan diskuteras...

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007. Sjukdom och bristande ork men lite glass är inte dumt..

Då var det dags igen, hela familjen är i karantän. Sjukdom har drabbat oss och det känns flera resor värre att se mina små sjuka än det faktum att jag inte är på topp själv. När du dessutom lägger samman summan av sjukdom är det synd om oss, riktigt synd om oss. För att inte tala om att det är riktigt jobbigt att upprätthålla en någorlunda fungerande vardag, under rådande omständigheter blir det inte mycket inmundigat än det som känns lämpligast när man är sjuk, nämligen gass (glass alltså). Någonstans stannar upplevelsen vid att det är kallt, krämigt och vaniljigt även om det är stor skillnad på glass och glass. Just nu pendlar det mellan Sias olika varianter och Icas gammeldagsvarianter, om man vill vara riktigt syndfull väljer man Sias choklad och apelsin även om den för tillfället har blivit bannlyst i hemmet pga av överkonsumtion.

Eftersom ork och tillfälle för egen rekreation tryter passar jag på när en välbehövlig mormor kommer förbi. Lunchen har hon med sig tillsammans med en leklusta som tyvärr har lyst med sin frånvaro innanför dessa fyra väggar. Dags att summera ytterliggare en upplevelse som har legat och dammat ett tag. Så passande att det faktiskt var födelsegåvan från mina svärföräldrar.

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007 öppnar upp eldigt, mogna jordgubbar, vinbärsblad och en överhängande körsbärskänsla tillsammans med allehanda franska örter ger en typisk men inte särskilt inbjudande start. I slutklämmen finns en antydan till kork vilket inte förbättrar upplevelsen. Banne mig om det inte är en slinga salmiak också, ok ganska komplext men det känns inte riktigt som att alla bitar har kommit på plats.

Smaken fortsätter i den eldiga stilen, fylligt med en slank känsla börjar bli en återkommande beskrivning men fullt lika adekvat i detta fall. Det är något med syran som gör intrycket lättare. Vidare återfinner jag gott om mörkröd frukt, örter och en antydan till förmultna löv. Tanninerna är i det närmast obefintliga vilket ger en ambivalent känsla. Samtigt som det ökar på drickbarheten så funderar jag över hur detta ska hålla, men ju mer jag funderar över saken desto mer övertygad bli jag att det nog blir bättre med lite lagring och att syran och den överflödiga frukten kan hålla stånd mot tidens tand. Avslutet är något kort för att bli riktigt minnesvärt.

Ja, detta var lite av en besvikelse. En Ch9dP ger ändå en förhoppning om något större. Sista slatten gömdes undan och fick pågrund av en spontan övernattning tre dagar i flaskan.

Men nu har det hänt nåt. Ett mer sammansatt intryck och alkoholen är som bortblåst, häftigt. Istället har vinbärskänslan blivit mer påtaglig. Får en direkt association till La Ferme du Monts Ch9dP som jag drack tidigare, förutom att detta saknar lite fyllighet och den stuns i uttrycket som lyfte "Cotes Capelan". Men i jämförelse med förra besöket var det en klar förbättring. Tyvärr var vinet precis på väg till oxidationens gräns med en något otrevlig syrlighet som påföljd. Men hade jag flera flaskor av detta skulle de få övervintra i källarens lugna vrå några år till. (89-90p, stannar nog på 89 men med några år till vet man aldrig vad som kan hända.)

Tills nästa gång. Nu gäller det att överleva eftermiddagen...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2004. Regn i värmen gör det bara fuktigare..

Egentligen undrar jag hur vi är funtade, när det är kallt klagar vi på kylan och när det är varmt svär vi över värmen. Samtidigt ligger det något tabubelagt över att klaga på värmen, nu är sommaren här så njut förfasen. Jo nog kan jag njuta allt om inte livet skulle fortgå i samma überjäkliga tempo som alltid. Den enda skillnaden på nu och förr var att förr när jag var på semester vilade jag upp mig, nu får jag vila när jag kommer hem. Same, same but soo different.

Både jag och min kära tyckte att det var på tiden att ta fram en gammal slagdänga, en flaska Châteauneuf-du-Pape. Har faktiskt blivit en och annan flaska inköpt på senare tid men de känns alldeles för unga för att våga närma sig med skruvkorken. Ångesten är total när budgeten bara tillåter ett fåtal inköp. Men något drickfärdigt borde vi kunna skramla fram. Sagt och gjort.

Det känns inte som att Château Mont-Redon behöver någon närmare presentation. Representerad på nästan samtliga bolag i vårt avlånga land och har så varit i alla år jag kan minnas. Enligt Robert Parker en underpresterare men passar nog många i sin välgjorda, strömlinjeformade och lättgillade stil. Ett "vanligt" vin men med lite extra allt som vinner på att luftas, så har mina tidigare erfarenheter varit.

Ska bli spännande att se om 04:an (inköpt för ca 2 år sedan) har utvecklats och åt vilket håll. Direkt från källaren ges strama röd bär, lakritsbåtar, franska örter och den berömda eken. Integrerat, vitalt och ganska långt från en fruktbomb utan att för den delen ha tappat stinget. En härlig "fransk" doft som lika gärna hade kunnat vara en Côtes-du-Rhône med lite stoppning.

Smaken är slankare än doften anger med gott om intakta syror, tanninerna har sjunkit in och är närmast obefintliga utan lämnar bara ett torrt avstamp i den långa eftersmaken. Frukten är lite torkad men ändå vital med vinbär, hallon, jordgubbar. Lakritsen och örterna återfinns även i smaken. Ett säkert kort till det lilla lammet men fungerar mer än väl på egenhand. 

Jag har inte druckit så många Ch9dP:er och inga med några år på nacken, men även jag blir förvånad vad fort detta har utvecklats. Vinet känns helt drickfärdigt och jag tror inte att det blir så mycket bättre än så här. Det råder en skön balans mellan mognadstonerna i den torkade frukten, de insjunkna tanninerna och den friska syran samt den välgjorda helheten. 

Efter ett tag i öppnad flaska moppsar vinet upp sig med en fylligare mörkare frukt och mer svårdefinierade nyanser och mer kännbara tanniner, men vad som skulle kunna bli riktigt bra sjönk ihop dag två till ett minne av sitt forna jag. Mitt råd blir att dricka nu med lite luftning. (89p)

Hur är era erfarenheter av "mogen" Mont-Redon, tål de att hållas på eller? Har några 05:or i källaren, känns som att de hade lite bättre stoppning för längre lagring, men vem vet..

Tills nästa gång. Utflykt i helgen, vilket ska bort? Mas la Plana, Eckerolinjen, Buffé eller storm... 

Roagna Langhe Rosso 2003. Tropisk hetta, tack för barnpoolen..

Tropisk värme, eller klockan är halv nio och det är varmare ute än inne. Roagna verkar vara lika het som vädret, usch vilken liknelse men det känns som att detta är en producent som inte behöver presenteras mer ingående.

Åhh vilken doft, direkt från flaskan bjuder Langhe Rosso 2003 (nr 75237, 199 kr) näsan upp till dans. Sirliga solvarma körsbär, romrussin, aningen målarfärg, läder och glöggkryddor för att nämna några associationer. Doften känns sensuellt stor utan att vara burdus. Men egentligen är detta ett sådant vin där doften görs bäst att bara njuta av. Står och får ståpäls, trots närmare 30 grader utomhus.. Undrar just om smaken kan möta upp, i så fall blir det något i hästväg.

Smaken inleder med söta tomater sedan går dofterna igen i en slank och läskande munkänsla, härligt integrerat och drickfärdigt. Syran är riktigt hög och avslutet har rikligt med uttorkande tanniner om än något i vassaste laget med en viss hetta.

Eftersmaken är lång och riktigt torr med körsbärslikör och russin, läder samt en avslutande ekton. Sammanfattningsvis känns det som att det är bättre tryck i doft än i smak. En smak som kan upplevas som krävande och kärv om man är lagt år det moderna fruktstinna hållet. Ett personligt, drickfärdigt och en helt underbar doft gör detta till en av de bättre vin upplevelserna på länge. Om ni vill ha en mer utförlig beskrivning av några med mer erfarenhet läs här.

Först tänkte jag ta köpepotatissallad till den lågtempade och eftermarinerade fläskfilén men när jag smakade vinet kändes det inte rätt. Fick bli en egenkomponerad färskpotatissallad med rikligt av Creme Frâiche, Majonäs och Parmesanost. Fantastiskt gott och helt rätt i sommarvärmen.

Tills nästa gång. Tänk den som alltid fick vara värd, himmelriket...

Ps. Intressant att både Roagnas Dolcetto och denna har Barbaresco kork. Ds