Le Serre Nuove dell'Ornellaia 2014 vs Mas la Plana 2012

Är inne i ett Brunello2012 stim så egentligen skulle det här handla om Banfis tolva. Men så blev det inte. Istället blev den en ganska ojämn match mellan två mellantungviktare i den omoderna moderna klassen. Mas la Plana 2012 går på knock direkt och helt ärligt så har Le Serre Nuove dell'Ornellaia 2014 aldrig en sportkeps. Två olika uttryck men det spelar ingen roll. Le Serren visar upp en kraftlös version av sig själv, snygg och polerad absolut men det saknar både kraft och elegans. Vem eller vad som har trampat på bromsen vet jag inte men det här levde inte alls upp till förväntningarna. La Planan däremot, fullpackad med kraft, frukt, choklad, varma cabvibbar, balans och stringent uppiggande syra. Ja det finns faktiskt lite av varje som omfamnar och sveper med smaklökarna på en kramgo svängom. Trots att slagserien kommer i ett par rejält stoppade silkeshandskar har de kraften hos ett skenande vildsvin. Nu ska jag i ärlighetens namn medge att det här blir aningen för mycket för mig idag, La Planan passar utmärkt till mörk söt industrichoklad, det säger faktiskt det mesta. Men som kvalitetskontroll funkar det finfint. Resultatet blir således - La Planan till källaren och Le Serren ser vi inte mer.

Tills nästa gång. Spontansemester må vara bra men det tar på nerverna...

Campos Góticos Tempranillo 2010..

Nej men hallå där, vad har vi här? Är det månne ett spanskt fullblod, fullpackad med mörk mustig frukt ackompanjerad av tydliga toner av ekfatsbehandling, mjuka tanniner men ändå med en alert nerv. Ekologiskt odlat, en bit under hundringen också. Jo, jag tackar ja, jag är inte den som är den om en småsval Campos Góticos Tempranillo 2010 (nr 2097, 89 kr, varuprov) skulle ställas fram till lite tapas, en krämig pasta eller varför inte nystekt chorizo med fransk potatissallad.

Tills nästa gång. Äntligen helg...

Faustino I Gran Reserva 2001. Äntligen..

Faustino I Gran Reserva 2001

Jag blir så glad, i hyllan på mitt lokala bolag står det ett hederligt gammaldags vin. Det är ingen tillfällig lansering, det är inget köp som blivit över utan står där till allmän beskådan i pluralis. Kanske inte årets vin som Decanter Magazine utnämnt det till, faktiskt inte ens månadens om jag tänker efter men utan förutfattade meningar, kanske taget för den igenkännande etiketten, den blästrade flaskan eller som i mitt fall ren nyfikenhet, bjuder Faustino I Gran Reserva 2001 (nr 2678, 156 kr) på en bekväm resa, en liten nostalgitripp, till vad som möjligen kan anses vara oföränderlig, nämligen spansk Rioja i sirlig läderbiten stil.

Doften är helskön, begynnande mognad, balanserat, lite läder, marsipan, något eteriskt och mörkt. Allt samlat i en ursrpungstypiskt lätt skrud med volymen på mellan. Munkänslan är verkligen åt det syrligare hållet, nästan lite småsnipigt men ändå bra pigg rödsirlig frukt, gott om ekmarkörer och ett torrt lite småträigt slut med minimala uttorkande tanniner. Eftersmaken har en liten slagsida över i ek även om den lätta rödfrukten även här gör sitt bästa. Med luft och tid växer det fram lite mer mörker och uttrycket blir än mer lättsippat.

-Ska jag hälla något annat i ditt glas?
-Nej, det är riktigt gott.
Behövs egentligen inte tillägga mer, ett fullgott betyg med tanke på att alla inte har samma fabläs för "snipiga" viner som en annan.

Tills nästa gång. Fredag it is...

Handla nätvin, här kommer ett axplock..

Vad är oddsen för att befinna sig i storstan två nätvinsprovningar i rad? Ungefär lika stora som att jag ska infinna mig på någon i vår. I vilket fall är det otroligt lärorikt att få möjlighet att prova så pass mycket vin på en och samma gång, även om intrycken har en tendens att smälta in i varandra. Överlag är nivån jämn och hög, inte några riktiga hallelujamoments men å andra sidan inga floppar heller. 

Stagård Riesling Grillenparz 2012

Stagård Riesling Steinzeug 2011

Min personliga favorit denna afton och något jag absolut ska köpa mer av är Stagårds Riesling Grillenparz 2012 (199 kr hos handlavin,se), helskön doft med en fräsch krispighet, komplext driv med gott om mineral. Munkänslan är åt det fetare hållet, härlig syra som driver uttrycket och backar upp den småtropiska frukten och skapar en intagande balans som mynnar ut i en lång stenig och småfruktsyrlig eftersmak. I dagsläget mycket mer intagande än den supertajta, komplexa och småtjuriga Stagård Riesling Steinzeug 2011 (359 kr hos handlavin.se) som övertygade så på hemmaplan. Å andra sidan var denna bäst dag tre och så länge kunde jag tyvärr inte stanna.

Guy Charbaut Millésime 1er Cru 2005

En Champagne bjöds det också på, Guy Charbaut Millésime 1er Cru 2005 (314 kr hos Invinitum.com) som tyvärr kändes aningen ung och tajt. Doften var dock inbjudande, stor och homogen med mogna äpplen, lite mandarin och stenig mineral. Det är i munnen som tungskruven vrids ett varv, trots en gräddig och skön mousse blir uttrycket lite småsnårigt med syrliga Granny Smith, citrus och en pigg smaksam beska. Eftersmaken är hyfsat lång med mer syrlig frukt och mineral.

Lugiter 2008

I andra ändan av skalan kan nämnas Prioraten Lugiter 2008 (259 kr hos vintjänsten.se),varm, generös och cederkryddig. Som sitt allmänna generösa uttryck till trots upplevs pigg och alert med skön struktur.

Châteu Haut-Batailley 2009 

Påtal om skön så är Châteu Haut-Batailley 2009 (nuvarande årgång är 2012 för 239 kr hos winefinder.se) underskön. Härlig, ärlig och utsprungstypiskt modern doft med gott om både frukt och fat. Generös, solmoget rund med ståndaktig struktur. Alldeles underbar i dagsläget men kan säkert bjuda upp länge till. De bitiga runda tanninerna, den helgjutna balansen och den långa eftersmaken påminner mig om att det dricks alldeles för lite Bordeaux. 

Tills nästa gång. Nu dröjer det nog ett tag till nästa... 

Viña Pomal Reserva 2008 och pulled pork. Som en fläskläpp..

Viña Pomal Reserva 2008

Ibland behöver man lite extern inspiration, pulled pork har lagats både en och två gånger här hemma. Denna gång tog jag inspiration, nej rättelse, jag följde slaviskt receptet som damp ner i e-lådan. För att göra det extra enkelt tog jag sonika vinrekommendationen som följde med. Viña Pomal Reserva 2008 (nr 6712, 119 kr) har jag ju provat innan med gott resultat, för att inte tala att det alltid är intressant att prova en ny årgång.

2008:an känns fräsch, finstämd doft med lika delar fat och frukt. Den lilla hint av dill skvallrar om att vi kanske är i Rioja men annars skulle jag nog kunnat hamna lite varstans. En frisk och lätt munkänsla, fin balans mellan murrigare fat och svalare rödfrukt. I avslutet lägger tanninerna ut en mjuk matta som mynnar ut i saftig medellång eftersmak. Skulle må bra av att ligga till sig lite och aningen tillrättalagd, men proffsigt och snyggt.

Köttet var som sig bör otroligt mört, den extra krydda som chilin och den rökta paprikan tillförde gjorde det hela extra spännande. För att inte tala om hur koncentrerat och smakrikt det blev när all vätska fick koka in. Tillsammans med vinet bildar det ett sammelsurium av smaker, syran tar hand om det mustigare, det rökiga slingrar ikapp med eken och frukten backar upp det hela på ett föredömligt sätt. Inte en kombination som jag på förhand skulle satt själv, desto roligare att det passade så bra. Tänk va roligt det är att testa nytt.

Tills nästa gång. Nu ska här transkriberas, pust!...

Pst. Receptet i sin helhet.

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005. Slaktbänken nästa..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005

Bodegas Valdemar

En riktigt hyggligt prissatt Gran Reserva i ordinarie kan de va nåt? Jag tyckte det sist, frågan är hur årets modell ter sig. Men vänta nu, jag har för mig att Conde de Valdemar Gran Reserva 2005 (nr 12601, 119 kr) kostade en tjuga mer för två år sedan. Trevlig prisutveckling, minst sagt.

Och nog får man valuta allt, doften har klivit in i en begynnande mognad, inte alls så mycket kräftspa och gammalt trä utan mer målarlåda, eterisk och faktiskt riktigt händförande. Vet inte vad jag väntade mig, men inte det här, personligt, begynnande mognad och bibehållen frukt, skulle nästan kunna vara i Italien vid en blindbocksgissning.

I munnen är det först smått krävande, nästan lite hårt och kantigt, syra och rödfrukt slåss så det ryker om det. Slankt, snipigt kanske någon skulle säga, men med mörkare inslag som ger tyngd och som säkerligen tittar fram ännu mer med lite tid. Tanninerna torkar upp ordentligt, inte hårt eller bryskt bara ihållande och övertygande. Eftersmaken är bra lång, frukt, färskare trä och lite mer torkad frukt. Med tid och luft sätter sig allt tillrätta en aning och träet känns aningen torrare. (87-88+)

Inte alls lika tillgänglig och flörtigt som jag upplevde 01:an utan mer jäklar anamma, personligare och framförallt intressantare. Det känns nästan dumt att inte stoppa ner någon i källaren för att se vad något års vila kan göra. Kanske, bara kanske, kan smaken följa doften utan att tappa allt för mycket spänst, hoppas kan man alltid.

Tills nästa gång. Igår box, idag ont...

Viña Pomal Reserva 2007. Helt Rätt(vik), fast lite fel.

Siljan, sett från stugan

Har varit på en underbar men intensiv semester, som brukligt tar jag seden dit jag kommer. Försöker alltid äta och dricka som lokalbefolkningen hur konstiga dessas vanor än må te sig. Så, vad dricker man i Rättvik? Eftersom jag är något av en vinsnobb, i alla fall enligt vissa, undersöker jag enbart hundrakronorplus hyllan, ingen box och inget starkvin den här gånger. Det gav mig ca 83 alternativ, hyfsat bra för att en liten ort, eller? Men, vad är det jag kikar på egentligen? 36 röda poster där 13 är någon sorts Amarone. Inget ont om Amarone, jag kan njuta av ett glas då och då men att det skulle motsvara ca en tredjedel av det röda utbudet, så bra är inget vin. Äldsta vinet av dessa 36 poster är från 2007, flertalet är klart yngre, detta i ett segment som ska vara kvalitativt bättre och en vinsort som överlag tål några års lagring till många års lagring. Fast det är klart, urvalet kanske inte är kvalitativt, går man enbart på pris finns det ingen flaska över 300 kr, 6 st över 200 kr där majoriteten igen utgörs av Amarone.

Över till vitt, 16 poster, där 13 är från Frankrike, 8 innehåller chardonnay och 7 är någon form av enkel Chablis. Här är 2010 äldsta årgång och prismässigt finns det inget över 200 kr. Mousserande då? Jorå 31 poster, men vänta nu, många upprepningar på halv, hel eller rent av magnumformat. Av dessa är 28 från Frankrike, 26 från champagne. En Moët klockar in på över 400 kr för ett helrör annars mest runt 200 kr. Nog för att jag inte har provat särskilt mycket från Champagne men till och med jag har provat det mesta som finns här. Äsch, lika bra att att rycka en av de äldsta röda och hoppas på det bästa. Ja just, glömde nämna att det fanns 83! olika boxar och 70 olika poster med någon sorts Whisky.*

Viña Pomal Reserva 2007

Temporärt hemma, den hyrda stugan på kullen, var allt man kunde önska och lite till. Helt utrustad, från tvättmaskin till veranda i solnedgång. För att göra inramningen rättvisa skulle ett medelfylligt, drickvänligt rött som man inte tröttnar på efter ett glas sitta som en smäck. Helt rätt igen, Viña Pomal Reserva 2007 (nr 6712, 119 kr) infriade de få förhoppningar som fanns. En lika stor dos fat och frukt, ok aningen mer frukt men ett liiitet besök på kräftskivan och stallet fick man på köpet. Varken burdust eller särskilt personligt men direkt drickvänligt med precis rätt dos "Rioja" och tillräckligt motstånd för att inte upplevas som vare sig mjäkigt, torrt eller tråkigt. Just där och då satt det som en smäck till den medtagna chark och ostbrickan, ok för att jag gärna lever lokalt men första kvällen är det bäst att vara på den säkra sidan.

Tills nästa gång.  Borta bra men hemma bra mycket bättre, i alla fall i vissa hänseenden...

* Källa: systembolaget.se. Kan ha räknat fel eller missat någon post. Ni som trodde att jag gjorde denna räkning på plats har inte varit i Rättvik under campingsäsong eller "semestrat" med tre små barn för den delen.

Tio Pepe Fino En Rama 2013 edition. Sista dan för året..

Tio Pepe Fino En Rama 2013 edition

Vin med bäst före datum, nej det här är så långt från slätstruken baginbox man kan komma. Färsk Sherry, inte för alla, men se för bövelen till att prova. Jag lovar att den inte lämnar dig oberörd. Själv blev jag blixtförälskad, frun sa mäsk, mor sjöbotten och far moscatel. Nog för att man ska ha en fabläs för oxiderat men gillar man stilen får man en ovanligt fräsch, torr och tyngdlös upplevelse som passar till oförskämt mycket. Mina två ledsagare i ämnet, Anders och Magnus, har skrivit mer utförliga noter, men som alltid är det bäst att göra sig en egen uppfattning. Så köp, drick och drick lite till.

Tills nästa gång. Först semester sedan f-ledig, jo jag tackar ja...

Pst. Tillfälligt på Bolis för 149 kr.

Psst. Vad är Sherry? Anders och Magnus berättar igen..

Real Tesoro del Principe Amontillado muy Viejo. Ännu en sådan där vecka..

Real Tesoro del Principe Amontillado
Muy Viejo

Kan nästan tjata ihjäl denna fras men det tåls att upprepas, jag dricker för lite..., i det här fallet gäller det Sherry. Hur jag än vrider och vänder på saken finns det otroligt mycket vin, för lite tid, begränsad budget och lite kunskap. Fast egentligen handlar det om hur man ser på saken. Istället för att gräma sig, ta hem en flaska Sherry och låt det roliga börja.

Sherrytypisk doft, kanske inte rätt person att uttala mig men jag tror ni fattar vad jag menar, nötter, lite bränt socker, pomerans, hästsadel och andra mindre greppbara nyanser. Intagande, sötlovande och balanserat nötig, inga konstigheter här inte. Men hallå, första sippen får det bokstavligen att gå baklänges. Sötman som utlovades i doften finns det inte ett spår av, snarast snustorrt och lite småkrävande. Komplext, balanserat med en skaplig dos acquired taste, om jag får säga det själv. Ett sammelsurium av smaker, fikon, nötter, apelsinskal för att nämna några och ett småbittert men smakfullt avslut. Eftersmaken är låång med en viss fräschör, torkad frukt och mer nötter. Trots relativt låg syra och oxiderad stil känns helheten fräsch, helgjuten, intagande och allmänt smuttvänlig.

Ekologiska jordnötter och ett glas Sherry

Men det är i sällskap som det verkligen blommar ut, först ut vildsvinssalami och Gruyère, ok men delarna lyfts inte. Långlagrad bergsparmesan, inte alls särskilt bra. Däremot till ekologiska salta jordnötter, bam vilken kombo. Nu gäller bara att ta modet till sig att beställa Sherry nästa gång jag ska gå på puben.

Nu får ni inte tro att Real Tesoro del Principe Amontillado muy Viejo (nr 76183, 199 kr) är vilken Sherry som helst, årets munskänksvin 2011, prisat i pressen och rosad i inlägget som fick upp mina ögon på allvar. Men det visar å det tydligaste att det inte behöver kosta skjortan för att smaka riktigt gott. Om ni vill, i likhet med mig, ha mer inspiration och kunskap om fortifierade viner finns det utmärkta källor på nätet. Den svenska utbildaren och sherry konnässören, Anders Öhman, samt den svenska men engelsk skrivande Madeira virtuosen, Niklas Jorgenssen, är två bra exempel på kunskaps- och inspirationskällor som aldrig sinar, hoppas jag. Tack mina herrar, ni skänker en enkel novis massor av mersmak.

Loppisfynd och Sherry, ingen dålig kombo

Tills nästa gång. Undrar hur länge det dröjer till nästa gång...

En, inte helt vanlig, kväll i Hufvudstaden.

Hur sammanfattar jag egentligen min senaste resa till El Stockholmo? Och vad va egentligen bäst? Två, så här i efterhand, både omöjliga och onödiga frågor att besvara. Låt mig istället säga att lördagen den nionde februari 2013 för alltid har etsat sig fast i smakminnet, en dag och kväll som möjliggjorts av de underbara, generösa, vänliga, professionella människor som jag delat bröd och vin med. Här kommer en haltande återgivelse, egentligen inte alls rättvis, av krämig risotto, textur i en riktigt Champagne, bröd bakat med kärlek, porlande glädje, kärlek till riktiga råvaror, total vilsenhet, glädje, skratt, värme och total samvaro.

The Artisan 2009 och mkt annat hos
handlavin Peder

En av de riktiga guldkornen i Peders, handlavin.se, sortiment måste vara The Artisan 2009. Total njutning i en mjuk, rund, publik, opulent men ändå stringent, strukturerad och smått krävande Merlotblend som verkligen visar varför man ska köpa vin från Österrike. Helt enkelt strålande och när nästa årgång släpps ska jag hänga på låset. Sedan att det inte har gjorts mer än totalt 283 flaskor är en helt annan sak.

Bollinger La Grande Année 1996
och Special Cuvée Brut NV

Om man ska dricka Champagne ska man få det upphällt av rödtjutsUlf. Helt enkelt underbart intagande med strålande blandning mellan moget och knivskarpt. Det här måste vara bra, att det var den bästa Champagne jag druckit behöver inte betyda mycket men det var det. Hur man kan kombinera stålhård syra i en så mogen, mjuk kropp är för mig en gåta. Fast det är klart, Bollinger La Grande Année 1996 är ju inte vilken Champagne som helst. Stort tack för den upplevelsen, och DÄR var jag övertygad om Champagnes storhet.

Sedan kvällens första lektion i ödmjukhet, samma version av samma vin bara två olika ålder. Bollingers ”standard” Cuvee köpt 2006 och 2013 visar varför man ska lagra Champagne. Inte på långa vägar samma klass som glas ett men vilken skillnad några år på rygg gör, till det bättre tycker jag.

Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010, Gryuère och Mousserande Gutturnio

Kvällens andra lektion i ödmjukhet och dessutom kvällens matchning. Men innan dess slår Uffe bokstavligen sönder publiken med sin fullträff på Chenin Blanc, Vad hände? Hur gjorde han? Va sa han att det var? Va några av frågorna som poppade upp. Snygg uppvisning i bästa, "det är inte den druvan" metoden. Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010 och lagrad Gryuère, mums. Låt bara vin och ost få lite luft först. Och på tal om rätt sällskapsvin, Roberto hade tagit med, förutom ost i särklass, tre läskande bubblare från hemtrakten  Jag tyckte att det röda mousserande Gutturnio, var klart bäst i en lambrusco liknande stil med lekfull, lätthet och en osöt sötma, matvänligt som bara den. Bara att öppna kranen till Svedala.

Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981 och  Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999

Lagrat är ändå bäst, Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981, ojojoj. Korken föll sönder men det gjorde verkligen inte doft och smak. Att vi hade ytterliggare en ytterst vital 32 åring vid bordet var det ingen som anade, dessutom snurrar vi runt i Italien, Frankrike och slutligen Portugal. Det slog ingen, förutom mig som hade med vinet, att vi befann oss i det bespottade spanska Rioja. Halleleuheja varje gång en gammal flaska lever, framförallt när det lever livet som denna. När vi ändå snackar ålder så visade Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999 varför jag ska dricka mer lagrat vin. En underbar italiensk målarlåda, mörka mustiga bär och en skolboksuppvisning av fyllig slank munkänsla, stort tack för det Fredo!

Baguette från Femme Bonne

Foccacia på durumvete

Sex sorters ost

Spaghettoni och Sugo alla Pancetta

Risotto, confiterad anka, Passopisciaro 2009

Enrico Caffée Passione 

Vaniljparfait

Vinerna var bra, ok riktigt j*vla bra, men bordet bokstavligen dignade av andra gosaker. Eller vad sägs om Baguette och spontanbakad foccacia på durumvete, båda signerat maestro Jacques på Bonne Femme. Spaghettoni och "färdig" pastasås innehållande pancetta med ofantliga mängder parmesan, tack för det Roberto. Sex olika ostar, allt från vår svenska hushållsost, lagrad förstås, via en fluffigt fyllig mozzarella liknande, måste ta reda på namn, till två parmesanostar där den mer krävande Vacche Rosse knappast behöver någon till presentation. Lite andra Italienska gosaker, krämig risotto toppat med confiterade anklår och ännu mer parmesan. Mjukt, fylligt och personligt kaffe signerat Erik Berglund, Enrico Caffé. Och slutligen en snabb, enkel men otroligt god fyraingrediensparfait som Uffe slängde ihop med stöd av Tores salige ande. Enkelt uttryckt, en helt makalös kväll. Tack!

Tills nästa gång....

Marques de Griñon Svmma Varietalis 2005 o Kökschefens kotletter revisited. Även vi stod på menyn..

Vax on, vax off

Under den gångna veckan har vi haft fullt upp med att skola in på ny förskola, äsch fullt upp vetta katten. Har nog varit vi som oroat oss mest, de små trivdes som kor på grönbete. Nästa vecka börjar i alla fall allvaret på riktigt, varför inte avsluta denna långa och härliga ledighet med en övernattning hos päronen. Förutom att fylla på förråden med fylligt rött, jo jag har såklart tagit på mig att hålla deras vinkammare levande, är det alltid roligt att ta med något nytt som jag tror kan passa. Marques de Griñon Svmma Varietalis 2005 (varuprov, finns hos ewine.dk för 210 kr) ska bli mycket spännande att prova,

"Det är ett komplext vin med djupröd färg. Doften är stor och ung med inslag av peppar, kryddnejlika och björnbär. Smaken är stor och mycket fyllig med mörka körsbär, mogna plommon och mörk choklad samt fattoner. Svmma passar bra till vilt och kraftigare kötträtter samt till lagrade ostar" (saxat direkt från importörens hemsida)

utifrån smakprofil på hemsidan tror jag att det kan passa mina föräldrar i smaken samt fungera bra till det tidigare provade receptet på Kotletter med basilikasås från Kökschefen.nu, denna gång med tilltänkta kotletter dock med den variationen att jag även denna gång tog persilja istället för basilika i såsen. Hoppas bara att vinet inte är för mustigt så att det tar över.

Finns även gott om mygg i naturen 

Först vinet.
Doften är mustigt ekfatskryddad, fullspäckad med mörka mogna bär, choklad och lite småmurket trä, finns även en stramare eneträkänsla. Struktur och klass samlat i en mustig men balanserad bamsekram.

Munkänslan är fyllig men med en stramare touch. Finns såklart gott om mörka smårunda bär även här, en trevlig ekfatskrydda, mitt i mognad, men det är framför allt den stramare strukturen som utmärker sig.  Fylligt, mustigt, men ack så snyggt och med en färskare träkärna. Avslutet stramas upp med bra kännbara, torra men följsamma tanniner och en aning eldighet.

Eftersmaken är torr, fruktig med en färskare tränärvaro.  (90-91p)

Mums så gott, har faktiskt varit på jakt efter en "riktig" spanjor, och ta mig tusan om jag inte hittat rätt här. Trots att det är internationella druvor finns det ändå en klar härkomst känsla. Finns allt från fyllig frukt, ekfatskrydda och framför allt den där stramare kärnan som lyfter helheten.

Även såsen, ny favvo

Ihop med maten
blev det en fullträff. Vinet var precis så mustigt så att det mötte upp mot grillos, sås och fett i kött men inte så att det tog överhanden. Faktiskt många liknande drag i strukturen som Cuvée du Vatican C-d-R Village 2007 som dracks förra gången. Personligen föredrar jag karé före kotlett, till skillnad från resten av familjen äter jag gärna fettet på köttet. Köttet blev i vilket fall riktigt mört, för att vara kotlett, och vi har fått en nya enkel favvomarinad.

Tills nästa gång. Kanske skulle ta o bli troende, här är Söndag långt från vilodag..

Pata Negra Gran Reserva 2004 vs Coto de Imaz Gran Reserva 2001. Trådlöst..

Guld o svart är kvällens givna skrud

Dags att kliva av Telia tåget och kliva på 2010-talet. Eller vad sägs om 15 ner 6 upp istället för 2 ner 0,5 upp mer än hundra kronor billigare i månaden? Jo tack, jag gillar a-lot och då bor vi ändå på landet. Först ska dock Telia ha en tre månaders avskedsfest, vad är det egentligen? Tre månaders uppsägningstid?? Lägg till att de smyghöjt vår abonnemangskostnad med över hundra kronor per månad under de tre år som de har varit enda! möjliga leverantör. Mmm kanske fler monopol som borde upplösas? Ett extra tack till Micke för testkörning.

Dags att ge näsa och gom en dust. Varför inte lite jämförande studier av en avsomnad svensk romans, nämligen Rioja, Gran Reserva style. Har hört att det hinkades en del Rioja i de svenska stugorna, fast det var före både min och BiBarnas tid.

Utmanarna är:
Pata Negra Gran Reserva 2004 (varuprov, nr 12613, 86 kr)
Coto de Imaz Gran Reserva 2001 (Inspirations gåva, nr 2748, 169 kr)

Tester gör sig absolut bäst blint men då det inte var möjligt fick det bli halvblint.

Glas 1
Relativ fräsh rödfrukt, vinbärsaktig, lite murrigare fattoner men på intet sätt tunga. Drar aningen åt kräftspad (fick jag till det rätt nu) men ändå inte. Känns moget men ändå med bibehållen fräshör, inte helt och hållet mitt i prick men ok.

I munnen beter det sig bra mycket bättre, en medelfyllig, näst inpå slank, fruktig struktur med matpigga syror och en mörkare ryggrad av mognare toner. Eftersmaken är bra lång, torr med gott om frukt. (86-87p)

Om doften inte övertygar beter det sig bra mycket bättre i munnen, känns piggt, fruktigt med en klockren matorienterad struktur. Det här dricker jag gärna igen.

Glas 2
Stor smått artificiell doft, osökt drar associationen iväg mot Chilensk Carménère av billigare slag, inte alls särskilt smickrande. Om man bortser från den första chocken lugnar intrycket ner och landar i eklandet lagom. Nja ingen hitt direkt.

Nej, känns aningen slappt och strukturlöst i munnen. Frukten är åt det smårunda hållet, den artificiella känslan finns kvar och avslutet snörper till med torra, träiga tanniner. Eftersmaken är torr med lite klen frukt. Det här var inte alls särskilt bra. (77-78p)

Två glas, ett var drickbart

Summering.
Ok att det från början, prismässigt, inte är någon jämn match men jag hade nog ändå räknat med en trevligare upplevelse. Om Glas 1 gör en trevlig entre och övertygar i huvudnumret blir glas 2 utbuat och utvisat fortare än illa kvickt. Brukar inte skriva ner något i onödan men när jag nu gör ett duellnummer av det hela är det svårt att låta bli. Det bästa och enklaste betyget är att glas ett slinker ner av bara farten medan glas två spottas ut i vasken. Frun får också båda glaset halvblinda och instämmer i mina intryck.

Skamvrån

Tills nästa gång. Fast med fast ett litet tag till...

Pst. Om det inte framgick så här är facit:
Glas 1: Coto de Imaz Gran Reserva 2001
Glas 2: Pata Negra Gran Reserva 2004


Psst. För en mer nyanserad bild av Pata Negra GR 2004, kolla in två till som provat i närtid:
Anders Öhman
Magnus Reuterdahl
Vård o Vin, fortfarande anonym men jag vet allt vad du heter ;).

Embocadero Tempranillo 2009. Betyg..

Är flera bättre?

Uha poäng, who wants them and who needs them? Jag, tydligen. Om ni inte sett det tidigare så har jag som oftast en dubbelpoäng följt av mina noter på vin. Noter och betyg satt efter mina referenser där jag som oftast följt vinet under en längre tid, med eller utan tillbehör. Ett betyg som på intet sätt är fixt utan snarare en fingervisning för, och av mig för att kunna gå tillbaka och få ett hum om hur det specifika vinet upplevdes vid den givna tidpunkten och under dessa omständigheter. Med andra ord, min momentana sanning hur upplevelsen var.

Men då var vi där igen, vem är jag att betygsätta vin eller något annat för den delen? Som utbildad pedagog så bör och ska jag sätta betyg, alltid utifrån en given mall, oftast med tolkning, alltid med individen och satta betygskriterier i fokus. Där kan vi snacka om skarpa skott. När det kommer till vin så handlar det om många aspekter, mallen är hyfsat given, omständigheterna skiftar och upplevelsen är sig aldrig lik. Med andra ord är det ett betyg som ska och bör tas med en stor nypa salt. Jag tror, utan att överskatta min egna person att det finns folk som faktiskt bryr sig om vilket betyg jag sätter på ett vin och följaktligen hoppas jag att densamma utmanar och ställer sina egna preferenser mot mina.

Med det sagt, tänker jag fortsätta hålla på med mina professionella betyg och mina mer hobbiebetonade, med förhoppningen om att jag ska bli bättre, få större referensramar, ständigt ifrågasätta och utmana mina och andras normer. För slutligen handlar det, när det kommer till betyg på vin, mat och dryck som så mycket annat, om den egna smaken, omständigheterna kring det upplevda och vilka referenser den person har som betygsätter.

Däremot ska man inte undervärdera, eller övervärdera för den delen, ett betyg som blir satt på ett vin. Det råder ingen tvekan om att det finns en besatthet vid poäng och jag kan bara motvilligt medge, att jag i likhet med många andra påverkas. Att ett "dyrt", och såldes förhoppningsvis påkostat vin, får en hög poäng känns inte annat är naturligt då processen att skapa detta vin kostar mer än att tillverka ett "billigt" massproducerat vin. Men där upphör också logiken, att ett vin skulle få högre betyg för att det är svårt att få tag i, producerat i  liten skala, av någon berömd vinmakare eller någon annan påverkbar faktor kan i och för sig påverka upplevelsen men egentligen inte vinet i sig.

Samtidigt kommer man inte från att "billiga" viner som får en hög poäng skapar en hel del intresse. Om man använder sig av att klassa vinet som ett fynd, prisvärt eller något annat betyg som ställer sig i direkt jämförelse gentemot pris har man oavsett smakprofil endast uttalat sig upplevelse - pris. Något som vi i Sverige verkar oerhört intresserade av. Om man istället använder en gradering utifrån upplevelsen ska ett 90 poängsvin ge samma upplevelse oavsett om det kostar 90 eller 900 kr. En i mitt tycke intressantare klassning.

Å andra sidan har jag hört i flera forum att det skiljer sig markant även här, ett 96 poängsvis för trehundra är aldrig lika bra som ett 96 poängsvin för tretusen. Där kan jag inte uttala mig då jag mig veterligen aldrig upplevt ett 96 poängsvin oavsett prisklass. Hur ska man då som vinsörplande amatör förhålla sig till hela poäng kontra pris förhållandet. För att de lever ett förhållande, om än i disharmoni, känns oundvikligt. Enklaste sättet, framförallt när det kommer till billiga viner, är att smaka och ta reda på vad man själv tycker. Förhoppningsvis har, kritikern i fråga rätt och då är det bara att jubla eller så når upplevelsen inte riktigt upp till sitt rykte och då har man själv blivit en upplevelse rikare. I vilket fall är det alltid intressant att ifrågasätt och utmana ett betyg.

Därför kändes det givet att prova  Embocadero Tempranillo 2009 (9,95 Euro) från Bodega Pedro Regalado i Ribera del Duero. 92 poäng från advokaten i väst, för hundra kronor kändes det nästan för bra för att vara sant.

92 pinnar?

Hur var då vinet?
Det är en stor fruktdriven doft med mörka mogna bjönrbär, vinbär och lite hallon. Utrycket är överlag åt det mörkare hållet med ett litet likörstick i slutet, annars är det, trots sin ungdom, en hyfsat balanserad doft med småmycket av allt.

Smaken är framförallt fruktig, smårund, med gott om den mörka frukten som trängdes i doften. Uttrycket är balanserat generöst med en småfyllig munkänsla. Nog för att det finns gott om mörkare toner, en del fat, men de tar på intet sätt överhanden. Avslutet stramar upp med pigga och småtorra minimala tanniner.

Eftersmaken är hyfsat lång, torr, med strama fruktoner blandat med lite smårostad kaffe och choklad. (87-88p inte en pinne till ;))

Generöst, fylligt men ändå med en balanserad och hyfsat nyanserad skepnad. En övertygande spanjor som gav mersmak. Se dock till att servera hyfsat svalt, kan bli lite alkoholstickigt om tempen blir för hög. Passar utmärkt till något grillat men samtidigt tillräckligt smidigt för att passera utan något till om du är sugen på något fylligare rött.

Tills nästa gång. Sedan har vi det här med flaskvariationer också...