Mailly Grand Cru Brut Réserve N.V. Då var man fast igen..

Mailly Grand Cru Brut Réserve N.V. 

Champagne på halvflaska är perfekt att ha hemma om det kommer en oväntad gäst, om du helt sonika blir sugen på champagne mitt i veckan eller om du i likhet med mig vill testa så mycket som möjligt utan att behöva öppna plånboken för en stor flaska. Jag har samlat på mig några spridda skurar, både från vårt "kära" monopol och utomsocknes. Mailly Grand Cru Brut Réserve N.V. finns tyvärr bara i restaurangsortimentet, men vadå, är något bra kan man alltid privatimportera eller kolla Wine-Searcher för flera inköpsställen.

Champagne Mailly är ett litet kvalitetsorienterat kooperativ som grundades 1929, de huserar i Grand-Cru byn Mailly i Montagne de Reims. Här ligger främst fokus på Pinot Noir även om det odlas Chardonnay också. Oj, här kommer min nästa utmaning, som allmänt geografiokunnig, lokalisera och försöka minnas alla byar och vart de ligger. Tur att Google maps finns, och jo detta nyfunna Champagneintresse borde såklart mynna ut i ett besök, men det är en helt annan historia. Om geografi är en utmaning så är språket ett annat, tur att Mailly har en engelsk flik, där utläser jag med lätthet att just denna cuvée består av 75% Pinot och 25% Chardonnay. Inte helt vanlig fördelning för en multivintage cuvée, desto mer spännande.

Doften är helt klart åt det fylligare hållet, mogna gula äpplen, mandarin, brioche, champinjoner och ett stänk skaldjur. En riktigt angenäm doft som trots sina fylligare och mognare toner behåller en skön fräschör. I munnen följer det mogna större uttrycket med, en livlig och påtaglig syra balanserar upp de mustigare tonerna av bröd, skogschampinjon och gula mogna äpplen. Moussen är mjuk och riktigt behaglig, ska jag klanka ner på något känns den inte riktigt balanserad och i eftersmaken blir det aningen för mycket av det vita i grapefrukten för att kännas klockren, men vänta nu, de små skavankerna försvann nästan med ökad temp och mer luft. En mycket intressant och matvänlig stil som verkligen gör mig nyfiken på mer pinotdominerad Champagne.

Salmiakpyramider

Lakrits och Champagne kan det vara något? På mässan ställde jag frågan till Choklad och Lakrits. Med mig hem köpte jag en påse salmiakpyramider. Mjuk saltlakritsgelé pudrad med socker, kan det verkligen funka? Jotack, faktiskt riktigt bra, syra och sälta smälte samman och något i formeln tog bort det småbeska avslutet. Tyvärr var det inte en kombination vars delar lyfte och skapade en gemensam skönsång men för den lakritsfrälste kan jag gott rekommendera kombinationen. Själv återgår jag till mina chips, men vadå, smaken är som baken. Frun formligen älskade kombinationen, visst är det härligt med subjektiv smak.

Tills nästa gång. Band of Brother, probably the best serie in the world...

Palmer o Co Millésime 2008. Champagne i fokus..

Palmer o Co

Årgång 2008

Inspirerad av den smått vetenskapliga och småtokiga dedikation som vissa projekt och dess upphovsmakare uppbringar funderar jag på att starta ett eget. Champagne, med extra fokus på årgången 2008, kan det vara något, är det ens möjligt med en hyfsat begränsad budget? Allting beror väl på omfattning, dedikation och målmedvetenhet? Således, upp till bevis, dags att bege sig ut i skyttevärnet för en första dust. Varför kanske någon frågar sig? Champagne har pockat på uppmärksamhet ett tag nu, först funderingar kring huruvida det är alldeles för dyrt, sedan någon finfin flaska generöst hällt av rödtjuts Uffe, en återkommande knockout rosé, sedan en stilla tanke att det kanske inte alls är dyrt, sett i ett större napabordeauxbourgogne perspektiv. Dessutom lovas, vart jag nu har snappat upp det, en toppenårgång perfekt tajmat med min äldsta dotterns födelse.

Palmer o Co, borde vara lite småkändis i de svenska folkhemmen. Kooperativ som bildades 1947, idag ingår flera hundra odlare som tillsammans förfogar över 400 ha, ett högteknologiskt vineri och hel del lovord på senare år. Har själv testat flera årgångar, och varianter, med idel positiva erfarenheter, framförallt om man väger in pris och lyckas lägga undan någåt år. Inget stort men ytterst habilt. Palmer o Co Millésime 2008 (nr 7867, 269 kr) orde vara, om jag inte misstar mig, den billigaste årgångschampagne som man hyfsat lätt kan få tag på i vårt avlånga land. Även om jag inte tror att just denna kan ligga i 15+ år så kanske magnumvarianten kan det.

Så hur smakar det då? Jotack riktigt fräscht, tackar som frågar. Direkt från kylskåpet känns det som att någon kört in en fryst äppelbit i näsan, lite stickigt, ungt och lite återhållen krutrök. Sedan växer det på med lite bröd, färsk mild svamp, lite musselskal där på botten och pigg frukt. I munnen är det först en riktigt attack, syra griper riktigt tag, men moussen skyndar in och brer ut en mjuk matta som skydd, frukten är purfärsk, äpplen och citrus, sedan kommer syran igen och allt mynnar ut i en relativt lång lemonadsyrlig eftersmak. Där i bakgrund finns något djupare, en havsbris, elegant och riktigt läskande. Inte det mest komplexa men absolut inte dåligt, kan nog vara den elegantaste, syrligaste och bäst sammansatta unga Palmer o Co som jag smakat, säger inte mycket, men det avskräcker inte heller.

Larssons potatischips

Tjatat om det tidigare men det tåls att upprepas, riktiga potatischips kan vara det godaste, ja åtminstone det enklaste, tillbehör som finns till Champagne. Larssons potatischips, från gården i Stubbarp Skåne, är ett riktigt potatissmakande chips med en rejäl dos rapsoljan. Vet inte om det är inbillning men jag tycker nog att chipsen i påsen smakar olika, i vilket fall funkar de krispiga feta härligheterna bättre till än utan, det är något med syra och fetma som helt enkelt blir enastående.

Tills nästa gång. In success you deserve it and in defeat, you need it, jaja vi får väl se...

Villa Antinori 2009. Påtal om trollen..

Villa Antinori 2009

Zalto Bourdeaux

Nog känns namnet igen? Villa Antinori är så italienska klingande att det redan känns som att jag vet vad vinet ska smaka i förväg. Inget ont i det, ibland kan det vara skönt med en bekväm färd från hylla till glas. Eller spelar hjärnan mig ett spratt, finns i flertal av landets hyllor, stor firma med flera egendomar i Toskana, den här i Chianti, påkostat, korrekt, proffsigt och en första årgång som såg dagens ljus 1928. Lika bra att korka upp 2009:an (nr 2300, 139 kr) och se var mina förutfattade meningar tar mig.

Urtypiskt modern, färsk, generös, välkammad toskanare, gott om mörka körsbär, lite chokladtopping, däck och färskare trä. Bra med gas i doften och med ett avvägt tryck på pedalen kör det varken i diket eller för fort. Samma sak i munnen, bra syra, saftigt med härligt grundtryck i frukten. Passerar någonstans mellan slankt och medelfylligt, trots det generöst med ett uppstramande slut, färskare trä och en torr ganska lång eftersmak. Allt sitter där det ska, inget att klanka ner på men inget att ropa hurra för heller. Känns på det hela taget aningen bekvämt, lite tillrättalagt, men vadå, ibland vill man bara åka med, utan vägbulor eller allt för mycket vind i håret.

Å på fredag åker jag till Italien, ska bli så innerligt skönt, härligt, spännande, slappt, varmt och tusen andra saker som inte ryms inom några få teckens beskrivande. Jag har, vid en närmare koll på passet som såklart behövde förnyas, inte varit utomsocknes sedan vår äldsta föddes. Fem långa år och vart tar näsan mig denna gång, Italien baby!!!

Tills nästa gång. Där trollet är ITALIEN!!!

Berlucchi '61 Brut. Nu fattas det brädor..

'61 Brut, bubbel från Franciacorta

Producent, Berlucchi

Några kalla dagar och tjong så slog solen på charmen och värmen kom som ett efterlängtat brev. Ungarna blir sådär somrigt solmosiga på kinderna och snickarglädjen infinner sig igen. Ploff, lite bubbel senare är sommarlovet skrämmande nära.

Berlucchi '61 Brut (nr 77864, 199 kr) har en lätt citrus/äpple betonad doft, lite krutrök och musselskal ökar på personligheten. I munnen möts man av en bred skön mousse, fräscht, med bra bett i syran, gula äpplen och desto mer citrus. Lättsamt men med aningen hård karaktär i dagsläget, skulle nog inte må dåligt av lite avrundning i källaren. Men det är klart med lite snurr och stigande temp funkar det helfint att sippa redan nu. Lång citrusgrapesur eftersmak med ett stänk hav.

Klockrent sätt att välkomna sommaren på, bubblande från Franciacorta fick jag upp ögonen för när allas vår yrkesgrävande winelover Magnus gjorde ett personligt nedslag i området. Det var ett tag sedan och helt ärligt föll det lite i glömska. När det sedan damp ner en notis i den elektroniska brevlådan blev suget för stort. Sagt och gjort, ploff, sniff, snurr och klunk. Enkelt, okomplicerat men tillräckligt spännande för att slå de enklaste champagnerna på fingrarna.

Zalto Universal

Tills nästa gång. Vilken härlig dag...

Pesquier Gigondas 2010 o 2011. Ständigt dessa trädgårdsprojekt, jag bara älskart..

Domaine du Pesquier Gigondas 2010 och 2011

Då var det dags igen, två årgångar, samma vin, låter dem sakteliga vandra upp från 15 grader till rumstemp (ca 20). De tjockbottnade brillorna är på, den oberoende experten är inkallad, sa jag att jag gillade 2010:an skarpt förra gången.

2010:an sparar inte på krutet, öser på med en mörk bastant fruktmatta blandat med örter, lite gummi och trots ett svalt anslag vet man att man hamnat i en solig sydfransk sluttning. Med lite tid murrar det på sig en aning, lite mer alkohol märks och det känns blommigare. 2011:an är elegantare, lättare rödare frukt, slankare men ändå långt från tunn. Växer också på sig med ökad temp, kralligare men bibehåller en elegantare, slankare framtoning.

I munnen visar båda vinerna vart skåpet ska stå, 2010 lägger i en högre växel, mer krävande, köttigare med mörk mustig frukt, gott om örter, som nästan upplevs lite småbittra, tanniner och ett bitigt småbittert avslut. Hela skapelsen säger med ganska bestämd röst att jag är för snabbt på, lufta eller låt ligga ett tag. 2011:an är något helt annat, upplevs nästan söt i jämförelse. Rödare mer polerad frukt, direkt njutbart på ett helt annat sätt, även denna har en släng av örtbitterhet men på intet sätt i jämförelse med 2010:an, mer balans och elegans. Kan säkert växa någon storlek i komplexitet med tid men dricks med fördel idag.

2011, klart bäst idag

Någon dag senare får jag det bekräftat, båda blir följsammare, mer mot motten, dock behåller 2010:an en ganska påtaglig örtbitterhet. Ingen tvekan om vilket som presterar bäst, frun håller med.

Tills nästa gång. Den där latmasken kan nästan göra lite ont ibland...

Pst. 2011:an kan du hitta på bolagets hyllor för rättvisa 145 spänn.

Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape 2010 o 2011. En dag för lite..

Châteauneuf-du-Pape

2x Le Hurlevent

Jag fortsätter på inslaget spår, mer Châteauneuf-du-Pape, mer årgångsjämförelser. Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape (nr 2291, 159 kr) torde vara bolagets billigaste Ch9dp, undrar just hur det smakar.

Direkt vid öppnandet bjuder båda på en sötaktig godisbetonad frukt, 2010 har medelhög-hög volym medan 2011 snarare har fastnad på lägsta. Ingen av dofterna slår an hos mig, aningen för godissött helt enkelt. Lika bra att låta stå ett tag.

Efter ett tag har godistonerna vädrats bort i 2010 och gett plats för lite ungdomlig charm, rödlätt frukt, örter och gummi, 2011 har också höjt volymen en aning men fortfarande söt ton, finns också en liten släng av blomvatten. Lika bra att smaka.

2010 är en slank sak med gott om pigg nästan syrlig syra, följsamt med en ganska enkel bukett av rödlätt frukt, gummi och örter. Avslutet stramas upp och lämnar en medellång, fruktpigg eftersmak. Inte den självklara associationen till Ch9dp, men bra Côtes-du-Rhône är det allt. Inte ett spår av ek, utan stål- och betong fruktig tillgänglighet. 2011 är aningen tunnare, lite spretigare, spritigare. Blomvatten fastnar och avslutet är lite småbittert och aningen alkoholvasst.  

2010 bättre än 2011

Om 2010:an beter sig som en bra C-d-R beter sig 2011:an som en sämre. 2010:an har enligt utsago sålt över förväntan vilket jag kan förstå, det är inte helt fel i förhållande till pris och man kan ju dessutom ståta med en Ch9dp på bordet. Mitt tips blir således om ni är nyfikna, försök att hitta 2010:an och passa på 2011:an.

Tills nästa gång. Korthelg, klart sämre än långhelg...

Pst. 2010 har jag själv ryckt i hyllan och 2011 fick jag som varuprov från importör.

Psst.
2010 (86-87p)
2011 (82-83p)

Roger Perrin Vieilles Vignes 2009 o 2010. Några få dagar kvar..

Domaine Roger Perrin

Côtes-du-Rhone Cuvée Vieilles Vignes
2010 och 2009

Ibland kryper nörden i mig fram, äsch vem försöker jag lura. Jag gör mitt bästa för att inte släppa fram nörden jämt men ibland kan jag helt enkelt inte stå emot. När det finns möjligheten att testa två, utmärkta, årgångar mot varandra finns det ingen återvändo. Varför inte testa själv? Ta samma vin, två, gärna flera, årgångar och sveps med i skillnader, likheter, årgångsvariationer och annat väsentligt. Bara låta det roliga börja.

2009 bjuder på småjästa vinbär, björnbär, salmiak och ett lass örter, smyger sig fram lite jordiga toner också. Ung, rättfram, hyfsat homogen med ett rejält löfte om slank drickbarhet. Tänk mörkt småmurket trä. Smaken känns ung, rejält drag i syrorna, friskt med gott om bär och mörkare, lite obalanserad tyngd. Slank, snudd på enkel med en rättfram uttalad matsällskapsvibb. Avslutas med en viss bitterhet, torra minimala tanniner och en ganska kort bärig eftersmaken med lite mer mörkt trä. (84-85p)

2010 har liknande drag men elegantare, ljusare och bättre balanserad. Tänk mer färskt ungt trä. Munkänslan är snällare, mer balanserad, följsammare utan ett spår av bitterhet. Frisk rödlätt frukt, bra bit i syra och små minimala men uttorkande tanniner. Finns något småmörkt även i detta glas men inte alls lika klumpigt som i glas ett. Eftersmaken är saftig, len och klingar ut halvfort. (86-87p)

2010 längtar jag tillbaka till, en sipp till bara för att smaka hur det var. 2009 snarast avskräcker med sin lite klumpiga tyngd. Nu låter det som stora skillnader, att 2009 skulle vara direkt dåligt, men nej inte alls. Bara väldigt tydliga nyansskillnader när man har båda glasen bredvid varandra. Vid en senare påhällsning känns 2009:an fortfarande lite klumpig och 2010:an fortsätter att leverera.

2 x Côtes-du-Rhône

Tills nästa gång. Borta bra men hemma ännu bättre...

Pst. Var det någon som sa exakt vetenskap? Frun, som i mitt tycke har en kräsnare kran, föredrog 2009:an. Tyckte att det var något konstigt i eftersmaken hos 10:an. Desto bättre då jag hade hällt upp ett glas av varje, nu blev båda nöjd.

Psst. 2009 finns i BS för 120 kr och 2010 finns i sexpack för 834 kr. Desto bättre att 2009, 2010 och 2011 finns hos Wein-bastion.de, för i sammanhanget moderata 8 euro styck.

Pssst. Om man kikar närmare i SBs hyllor kan man ha tur och hitta olika årgångar av samma vin, kanske rent av ditt favoritvin.

La Tour de By o Fourcas Hosten 2008. Internationella kvinnor i all ära, för mig finns bara en..

2 x Bordeaux

60% CS, 36% Merlot och 4% CF

59% Merlot, 40% CS och 1% CF

Årgång 2008

Fick ett sug efter vardagsbordå och en saftig köttbit, egentligen världens enklaste och godaste snabbmat, om du frågar mig. Ett stycke rumstempererat redigt kött, några drag med pepparkvarnen och lite salt. Stek tills det börjar blöda en aning, en klick smör, sedan skjuts in i munnen. Behöver kanske inte tilläggas men köttkvaliteten är a och o.

För att krångla till det lite gör jag ett jämförande test, båda från Médoc, båda på halvflaska och 2008.

Glas 1
Röd småjäst vibärsfrukt, kryddigare trätoner, slank, bärfylld och ganska endimensionell. Fortsätter slankt i munnen, småsyrligt med matkrävande syra och tanniner. Frukten är närvarande men snyggt inbäddad i helheten. Framförallt tjusigt balanserat. Eftersmaken är torr, bärig och småträig. Med tid, luft och högre temp blir uttrycket följsammare, lenare nästan slätstruket. (85-86p)

Glas 2
Lite skitagare, aningen bondgård, frukten ligger under ytan. Slank och intagande på ett litet svårmodigt sätt. Munkänslan är slank, samma sak här, ganska krävande, syra, tanniner. Mer toner av bondgård, lite blod och metall, frukten är mindre framträdande än i glas ett men kämpar på bra, bättre med tid och luft. Eftersmaken är mörkare och aningen mer utmanande, hyfsat lång. (86-87p)

Inget av glasen är till en början direkt tillgängliga utan kräver sitt sällskap eller smakpref åt det lite småkärva. Dock blir både bra mycket rundare med tid nästan på gränsen till intetsägande. Personligen föredrar jag det lite mer egna uttrycket i glas 2. Båda fungerar såklart som en smäck till köttet, nästan förvillande lika i matsällskap.

Tills nästa gång. Fem år och förhoppningsvis många till...

Pst. Facit
Glas 1 = Château Fourcas Hosten 2008 (nr 99236, 95 kr, 375ml)
Glas 2 = Château la Tour de By 2008 (nr 3083, 79kr, 375ml)

Undurraga T.H. Pinot noir 2011. Från blött, till snö, till blötsnö..

Ett kyligt glas,

Nyss ändrat November, nog för att det fanns en del som lockade i det tillfälliga släppet på Bolis, men vana trogen ligger jag lite lågt. Finns så mycket bra vin som man inte behöver köa för att köpa, å andra sidan ska man aldrig säga aldrig. Om det finns någon flaska kvar en bit in i månaden brukar det kunna slinka ner en eller två i den virtuella varukorgen. Nu har jag dock fått möjligheten att prova en nyhet i december, gäller att vara ute i tid, även om jag inte kommer att köa för Undurraga T.H. Pinot noir 2011 (Varuprov, lanseras 1:a december, nr 90464, 139 kr) finns det en överhängande chans att jag kommer att få med mig en eller två flaskor hem, om det finns kvar vill säga.

För jag blev ganska tjusad av den stora körsbärs/vinbärsstrama doften på mörkare botten. Den trevliga örtkryddiga, sammansatta och hyfsat tillgänglig doft profilen. Munkänslan med sin matstrama men ändå rundare touch, den friska fruktkompott av småsyrliga röda och blå bär. Hur det, sina generösa drag till trots, ändå lyckas ge ett småsvalt, kryddigt och balanserad intryck. Även om tanninerna är lite småtorra och kännbara blir de inte för utmanande. För att inte tala om den bra långa friska bäriga eftersmaken som bara har ett uns ekkrydda. (86-87+)

i svalt klimat

Jag är som sagt glatt överraskad av denna flaska , inte en skymt av några kemiska toner, som jag annars kan hitta i chilenska viner. För att inte tala om vad som händer efter några dagar öppnad, förvarad i kylskåp.  Nu har tanninerna slipats ner, frukten blivit bärigare och hela uttrycket har blivit följdsamare. Bättre? Jo faktiskt, mer i harmoni och med en lovande säg 1-3 års utveckling, kanske mer. Osökt kommer jag att tänka på en bättre enklare chianti, frisk, fruktig och härligt matorienterad.

Tills nästa gång. Vänt kompost, ställt in grill och låst lekstuga, nu kan vintern komma...

Pierre Peters, Henry Fessy och Louis Jadot. Födelsedag x3..

Hösten är grym

Har tjatat lite om min egen, men vi är faktiskt tre höstbarn i familjen  Nog för att det knappast längre handlar om några barn, men lite firande skadar aldrig. Gemensamt sak, trerättersklassiskt med den sedvanliga, äta efterrätt när barnen lagt sig.

Pierre var bäst

Fast först lite bubbel, tillsammans med Bollinger N.V kvalar Pierre Peters Cuvée de Réserve Blanc de Blancs N.V (nr 7350, 279 kr) in som en av mina favoriter bland SBs årgångslösa hyllvärmare. Lätt, fräsh och läskande men med bra motstånd, ståndaktig struktur och tydlig mineral. En solklar rekommendation till den champagnenyfikne som inte vill lägga ut mer än tre nystrukna Linnéor på "riktig" Champagne. (88-89p)

Dyra fiskbullar

Sedan kom förätten, som tyvärr blev en katastrof. Pilgrimsmusslorna var kalla och missade smaklökarna på flertalet runt bordet. Jag och min tvååring tyckte dock att de lätt halstrade, chili och vitlöksmarinerade fiskbullarna smakade. Sedan skadade det inte med lite riven 30månaders bergsparmesan, salsiccaslantar och purjolöksbädd heller. Men,men man kan inte lyckas jämt.

Charmig åldrande Louis

Desto bättre var kvällens paradnummer, kalkonen. Här var jag för upptagen med att äta för att ens tänka på att ta upp kameran men däremot hann jag föreviga bästa vinet till. Säga vad man vill om det järn, blod, småkomposterade och av tidens tand nedslipade Louis Jadot Beaune Premier Cru 2001 (nr: Slutsålt, ca 160 kr). Perfekt drickmogen bourgogne för en spottstyver hör inte till vanligheterna, satt som en fläskläpp till den saftiga fågeln. (87-88p)

Henry var inte heller dum

Som sparringpartner fungerade Henry Fessy Côte de Brouilly 2009 (nr: Slutsålt, ca 140 kr), men fick se sig besegrad, i alla fall i min gom. Körsbär/vinbär/lingon samsades på en mörkare botten. Följsamt men med en uppstramande struktur, möjligen aningen anonymt men på alla sätt korrekt och ganska långt ifrån nidbilden av fruktsöt, jolmig Beaujolais. (86-87p)

Inte bara vin denna afton

Avslutningsvis kom chokladtårtan fram, till detta sörplades både det ena och andra. Det mesta bra många snäpp starkare än kvällens tidigare vinösa inslag.

Tills nästa gång. Korvgrillning är inte fel det heller...

Lacrima lui Ovidiu 12. Imorgon tar jag officiellt ett steg närmare graven..

En gyllene tår från Rumänien

Rumänskt vin? Jaså inte det heller. Nog för att jag har lapat sol vid Svarta havets strand, förundrats över trevliga och ytterst arbetsamma människor och duckat för en och annan framrusande Dacia men det här är det närmaste jag kommit rumänskt vin. Jo, jag vet, om jag besökt landet borde något slunkit ner, och det gjorde det kanske men detta var innan intresse och fokus var vinöst.

Lacrima lui Ovidiu 12 (nr 76194, 189 kr) är en spännande bekantskap, lagrat minst 12 år, 15 % alkohol, blandad kompott på Pinot Gris, Chardonnay, Riesling och Sauvignon blanc ger en frisk och fräsch doft trots en hel del sötmättad russin/fikon/torkad topisk frukt. Riktigt fräsch faktiskt men se till att det det är bra kallt.

Munkänslan är söt, trevligt balanserad, med en piggare ton blandat med en ganska satt mix av nötter, torkad frukt och komplexare jordigare drag. Det finns en ton, som jag endast kan härleda till gammalt läder som spär på den egna känslan. Vet inte om det enbart är av godo, men eget är det absolut. Den relativt låga alkoholhalten är snyggt integrerad.

Eftersmaken är hyfsat lång, med nötter, fikon och gula russin. (86-87p)

En rumänsk tolva

Säga vad man vill men eget är det absolut, den relativt fräscha tonen gör att de inte blir allt för sötjolmigt och de torkade frukterna/nötterna gör det säkert gångbart till en och annan dessert, fast bäst tycker jag att det är till en bit lagrad hårdost. Skadar verkligen inte att pimpa en och annan sås med heller.

Tills nästa gång. Man lär så länge man lever, vad finns det annars för mening...

Vacche Rosse och Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 för att inte tala om Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008. Oj vilken lång titel..

Så lovande

Ibland kör jag rätt i diket, smakmässigt alltså. Händer mer och mer sällan men när det väl händer är det ingen vacker syn. Vad var de då som blev så fel? Tanken kändes rätt, go italiensk hårdost och gott italiensk tjut. Äsch varför hålla på det, denna gång var det vinets fel.

Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 (varuprov, kostar 210 kr hos ewine.dk) öppnar med en stor doft, gott om mustig frukt som drar mot jästa björnbär, skrämmande när en småsvulstig zin när jag tänker efter. Även om det finns gott om mörka moreller och en liten stramare kant med aningen alkoholkänning förblir doften aningen för burdus.

Munkänslan är smått kompromisslös, gott om mörk frukt även där men en stenhård inbäddad syra, ganska dirket tar en strävare, beskare ton vid med både läder, trä och allehanda kärnor.

Eftersmaken är bra lång, körsbärskärnsbitter med lite mer krävande inslag. (svårt att bedöma, nog för att det finns vissa kvalitéer men för mig blir det inte mer än godkänt denna kväll 80-81p)

Intressant och ganska långt från insmickrande men nej, ikväll är det tvärstop för min del. Uttrycket känns för stort, beskt och aningen för obalanserat. Till osten blir det rena katastrofen, smakerna funkar hyfsat först men sen skär det sig som värsta sura mjölken. Funkar faktiskt inte heller speciellt bra till kotletter med gräddig sås.

Röda kossor kan

Osten däremot var himmelskt god,
nog för att jag säkerligen är partiskt till min bit Vacche Rosse, från bekanta Gattimondo, men sanna mina ord om den inte uppfyllde varje liten förhandsönskan som möjligen poppat upp. Krämig, hård, muskulös, följsam, komplex, inställsam och underbar är bara några av associationerna som dök upp. Ja jag vet, det är en bit ost men när ost är så här bra så vete katten om det inte är den bästa bit parmesan som passerar min gom. Nu håller vi varje tumme som finns för att Ekonära får hem dessa godbitar, håll!.

Tills nästa gång. Man kan inte ha rätt jämt...

Tur att det finns mer vin

Pst. Ja just, räddaren i nöden heter Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008 (betalade någonstans runt hundringen när det begav sig) Såklart inte den bästa matchningen och såklart inte den mest komplexa varelse men såklart hade den vuxit sedan sist och såklart var det en lättnad för gommen efter denna attack. Efter lite tid i källaren kvalar denna in i segmentet, bra köp och absolut tänkbara kandidater för merköp. Om man inte har en ostälskande langare till hands så går det utmärkt att fylla på med en nyare årgång härifrån. (86-87p)

Ajvarbiffar på ekologisk nötfärs med quinoa och bulgur plus some greens och Pecchenino Dolcetto di Dogliani Siri D'Jermu 2006. Vem är han? Jaha jag..

In da making

Hur många kan motstå en upplagd boll? Inte jag i alla fall. Fast denna gång borde jag, fullt upp ändå med att hitta mig själv i allt vad dagisstart, nyjobbsstart och allmän femvilsenhet innebär. Men när den eminenta Freddo på bloggen Who Cut the Cheese lägger upp ett direktpass kan jag omöjligt värja mig. Verkar dock som att Ajvarbiffar på blandfärs med quinoa och bulgur plus lots of greens ska vara riktigt enkelt och gå så fort att det ska kunna klämmas in tillagning efter jobb och dagishämtning, bara att testa med andra ord.  

En färggrann tallrik

Nja inte vet jag, blev inte helt lyckat att byta ut blandfärs mot en mager nötdito hur ekologisk den än är, hade ju inget annat hemma ju. Järparna blev aningen för stabbiga med för lite stekgojs som reslutat. Fick helt sonika ha i en skvätt vatten för att ta till vara på lite av smaken som satt i pannan. Men jag måste nog säga att grunden ändå är grymt solid. En mild (tog mild ajvar), smakfull och riktigt trevligt lättsam anrättning med rekordsnabb tillagning och minimal inblandning om man inte ska hålla på och fotofjanta som en annan. Nu hade vi fullfets Créme Fraïche men näsa gång blir det nog yoghurt istället. Inte för att jag är feträdd utan för att rätten skulle vunnit på ett fräschare, syrligare tillbehör. Frun applåderade, barnen lite mindre, kan tillägga att vi nästan aldrig brukar äta vare sig bulgur, guinoa eller ajvar men skam den som inte testar något nytt, eller hur? Stort tack igen, han kan även sin mat den där ostkillen. ;)

Inte riktigt mitt i prick, men nästan

Vinet till blev, 
upphovsmakarinspirerat, en liten smaksam italienare som brukar passa till det mesta, dolcetto. Just denna variant har jag aldrig testat innan och även om kombinationen inte blev någon sensorisk fullträff funkar det riktigt fint i hop, vilket det såklart skulle gör med mycket annat också. Pecchenino Dolcetto di Dogliani Siri D'Jermu 2006 (varuprov, 2007:an kostar 139 kr hos ewine.dk) har en doft av mogna mörka moreller, mörk choklad, mustig men ändå balanserat med mer tonvikt på mognad än ungdom. Känns för det på inga sätt trött utan bara drickfärdigt. Efter ett tag tillkommer flera dofttoner, en pelargon dyker upp bland annat .

Munkänslan är fyllig, mörkfruktig, smårund och inte särskilt dolcetto typisk. Men vänta det finns en medspelande syra, avslutande bitterhet och riktigt gott om torra tanniner som ändå fungerar riktigt dugligt i matsällskap. Hela uttrycket har smält samman och känns helt drickfärigt med gott om Italien vibb men med en modernare mörkare touch. En aning likörkänsla finns där också.

Eftersmaken är bra lång, bra torr och fruktigt mandelbitter. (86-87p)

Hade inte gissat på det

Detta är en dolcetto i en fylligare, modernare stil. Jag gillar samspelet mellan det mjuka, generösa och kärva småtjuriga, möjligen att det kan finnas en och annan som skulle ha en invändning mot aningen för generös ekbehandling och en brist på härkomstkänsla, men jag tycker att det funkar. Skadar inte att det är helt drickfärdigt heller. Frun rynkar på näsan och säger surt och sedan att hon lika gärna kan dricka vatten till maten, men å andra sidan gillar hon maten desto mer, konstigt det där att man kan tycka olika.

Tills nästa gång. Nu dröjer det till nästa inlägg, kanske...

Pata Negra Gran Reserva 2004 vs Coto de Imaz Gran Reserva 2001. Trådlöst..

Guld o svart är kvällens givna skrud

Dags att kliva av Telia tåget och kliva på 2010-talet. Eller vad sägs om 15 ner 6 upp istället för 2 ner 0,5 upp mer än hundra kronor billigare i månaden? Jo tack, jag gillar a-lot och då bor vi ändå på landet. Först ska dock Telia ha en tre månaders avskedsfest, vad är det egentligen? Tre månaders uppsägningstid?? Lägg till att de smyghöjt vår abonnemangskostnad med över hundra kronor per månad under de tre år som de har varit enda! möjliga leverantör. Mmm kanske fler monopol som borde upplösas? Ett extra tack till Micke för testkörning.

Dags att ge näsa och gom en dust. Varför inte lite jämförande studier av en avsomnad svensk romans, nämligen Rioja, Gran Reserva style. Har hört att det hinkades en del Rioja i de svenska stugorna, fast det var före både min och BiBarnas tid.

Utmanarna är:
Pata Negra Gran Reserva 2004 (varuprov, nr 12613, 86 kr)
Coto de Imaz Gran Reserva 2001 (Inspirations gåva, nr 2748, 169 kr)

Tester gör sig absolut bäst blint men då det inte var möjligt fick det bli halvblint.

Glas 1
Relativ fräsh rödfrukt, vinbärsaktig, lite murrigare fattoner men på intet sätt tunga. Drar aningen åt kräftspad (fick jag till det rätt nu) men ändå inte. Känns moget men ändå med bibehållen fräshör, inte helt och hållet mitt i prick men ok.

I munnen beter det sig bra mycket bättre, en medelfyllig, näst inpå slank, fruktig struktur med matpigga syror och en mörkare ryggrad av mognare toner. Eftersmaken är bra lång, torr med gott om frukt. (86-87p)

Om doften inte övertygar beter det sig bra mycket bättre i munnen, känns piggt, fruktigt med en klockren matorienterad struktur. Det här dricker jag gärna igen.

Glas 2
Stor smått artificiell doft, osökt drar associationen iväg mot Chilensk Carménère av billigare slag, inte alls särskilt smickrande. Om man bortser från den första chocken lugnar intrycket ner och landar i eklandet lagom. Nja ingen hitt direkt.

Nej, känns aningen slappt och strukturlöst i munnen. Frukten är åt det smårunda hållet, den artificiella känslan finns kvar och avslutet snörper till med torra, träiga tanniner. Eftersmaken är torr med lite klen frukt. Det här var inte alls särskilt bra. (77-78p)

Två glas, ett var drickbart

Summering.
Ok att det från början, prismässigt, inte är någon jämn match men jag hade nog ändå räknat med en trevligare upplevelse. Om Glas 1 gör en trevlig entre och övertygar i huvudnumret blir glas 2 utbuat och utvisat fortare än illa kvickt. Brukar inte skriva ner något i onödan men när jag nu gör ett duellnummer av det hela är det svårt att låta bli. Det bästa och enklaste betyget är att glas ett slinker ner av bara farten medan glas två spottas ut i vasken. Frun får också båda glaset halvblinda och instämmer i mina intryck.

Skamvrån

Tills nästa gång. Fast med fast ett litet tag till...

Pst. Om det inte framgick så här är facit:
Glas 1: Coto de Imaz Gran Reserva 2001
Glas 2: Pata Negra Gran Reserva 2004


Psst. För en mer nyanserad bild av Pata Negra GR 2004, kolla in två till som provat i närtid:
Anders Öhman
Magnus Reuterdahl
Vård o Vin, fortfarande anonym men jag vet allt vad du heter ;).

Kientzler Tokay Pinot Gris Kirchberg de Ribeauvillé 2000. Vi hade i alla fall tur med vädret..

Smultron

Jordgubb

Nu ska jag sluta tjata om trädgårdens attribut, en sista anhalt bara vid barnens favvobär. Hur många har smultron, jordgubbar och hallon tio meter från ytterdörren? Jasså inte, aja något ska man ha för att man bor på "landet".

En till sak som är bra med att bo på "landet" är just närheten till den samma. Snabbt iväg och grilla en korv eller två medan regnat samlar kraft för ytterliggare en omgång. Tio minuters promenad och lite joxande och smack så befinner man sig mitt i skogen med brinnande brasa, tokiga ungar och en korv i handen. Underbart!

Gårdagens lilla har legat till sig ett bra tag i källaren, Kientzler Pinot Gris Kirchberg de Ribeauvillé 2000 (ca 70 riksdaler) på halva hittade jag i Atomwines reaback, just denna är slut sedan länge men det brukar alltid dyka upp något nytt intressant till ett pris som är alldeles för svårt att motstå.

Mogen lite oxidativ doft med inlagda persikor, musselspad, honung och krusbärssaft. Spännnade, moget och eget. Har lite svårt att sätta fingret på om det bara är intressant eller om den dessutom är god.

Munkänslan är åt det rundare hållet, men fortfarande hyfsat torrt, gula mogna äpplen, något småoljigt, balanserad syra som tar tag i sluttampen och lyfter upp helheten. Ganska gott om oxidaktiva inslag och en personlighet som balanserar mellan udda, spännande och god.

Eftersmaken är bra lång, bokna äpplen, något musselskal och en citrustvist långt bak i bakgrunden. (86-87p)

Jaha, vad va det här då. Finns vissa likheter med den söta tokji som jag drack nyligen men fräschare mer återhållen och såklart inte lika söt. Finns även vissa likheter med jura vin, med sina oxidaktiva drag. Tror att jag gjorde helt rätt i att ta denna nu och inte senare, trots vissa invändingar är det en spännande dryck med bibehållen stuns och charmiga egna drag.

och hallon

Tills nästa gång. Grattis Sverige, ännu en gång visar vädret sin charm...