Ruinart R Brut N.V. Bara att ladda om..

Ruinart R Brut N.V

Äldst, inte vinet men huset, 1729 slog Ruinart upp portarna för världen med sin champagne. Då lämnade 170 flaskor egendomen, nu har man utökat lite och frambringar runt två miljoner flaskor årligen. Det var Dom Thierry, munkkompis med Dom Pérignon, som försåg brorsonen Nicolas med tillräcklig kunskap för att kunna erbjuda några flaskor bubbel tillsammans med de tyger och klädesvaror som ursprungligen såldes. Idag förfogar man över 15 hektar i Sillery och Brimont, resterande köper man in från över 200 olika byar. Dags att öppna upp den småfeta flaskan och ta en titt på innehållet.

Ruinart R Brut N.V (helflaskan finns i BS för 379 kr) har en frisk fläkt av gula äplen, citrus, briosche och något blommigt, finns en viss rondör, lite mognad och möjligen en fläkt öljäst. På det hela taget är volymen ganska låg men intagande. I munnen får man ett ganska runt vin, mogna gula äpplen, lite brödighet, aningen vattnig i mitten, moussen är mjuk, nästan gräddig och riktigt behaglig. Avslutet stramas upp, lite störande grape beska som försvinner med luft och temp, tropisk frukt pastill och en lång musselmineralbetonad efterklang..

Stilen är välkomnande, ganska rund, komplex och lite allmänt inställsam. Känns som halvflaskemodellen har gjort sitt till och skyndat på mognaden. Blir definitivt nyfiken på "tyngre" doningar från Ruinart, gillar hur man kombinerar tyngd och fräschör. Om jag ska klanka ner på något är det aningen för hög dosage för att hamna helt rätt i gommen och den där vattniga känslan i mitten som stannar kvar när luft och temp mjukar upp det andra hade jag kunnat varit utan.

Tills nästa gång. Snart dags för en båttur...

Bocelli Prosecco Extra Dry. Nog för i år..

Bocelli Prosecco Extra Dry

Spiegelau Sparkling

Än är sommaren inte slut, hoppas jag i alla fall. I ett försök att fördröja det oundvikliga, långbyxor och annat trams, häller jag upp ännu en Prosecco. Det porlande guldet från Italien har förgyllt både en och två sommarkvällar

Å tänka sig, det är precis så lätt, friskt och fräscht som jag önskade. En mild parfym av moscato, fläder och kabom så förflyttas jag till ännu en ljummen sommarkväll. Smaken följer i samma spår, okomplicerat, lätt, svalt, sten och frukti. Inte stort, inte påträngande utan följsamt, lent och gemytligt. Avslutet gör sig knappt påmind men lämnar en fruktpust som bara gör suget efter nästa sipp desto större.

Ibland kan man undra vad som får en att välja ett vin, kändisvin går bort i min värld, de har sin beundrarskara och behöver verkligen inte en till som hejjar på. När jag så ramlar på det mindre okända namnet Bocceli dras mungiporna snett nedåt, men vänta nu, en snabb sökning gör det klart att familjen Bocceli har gjort vin långt innan Andreas stämma gjorde sig hörd. Min enda kvarvarande invändning blir således priset, 109 pickadoller är aningen för mycket, och med tanke på den takt flaskan försvinner finns det en klar risk att sommaren tar slut alldeles för fort.

Tills nästa gång. 2 dagar avklarat, vi syns igen nästa år...

Anselmo Mendes Passaros 2012. Snaart är det sommarlov..

Passaros 2012

Han har gjort det igen, Anselmo Mendes alltså. Levererat ett härligt, ärligt vin som passar mig som handen i handsken, lättflörtigt och lättsamt med personlighet. Doften bjuder på pigg gul smårund frukt, backat av en grönare örtkvist. Någonstans mellan Riesling och Chardonnay, vilket betyder att jag säkerligen skulle gissat på både om jag fått det blint.

I munnen är det först ganska generöst, pågränsen till lite fetare, piggt, fruktbetonat men även här smyger en grönare örtkvist in i slutet och stramar upp. Härlig balans, följsamhet, ung och intresseväckande charm. Eftersmaken är fruktstram och ganska kort.

Superfynd ropar frun när hon får veta pris och det är bara att hålla med. En frisk fläkt som visar att vin varken behöver vara komplicerat eller särskilt dyrt för att vara mersmakande.

Smultron

Tills nästa gång. Nya fönster, check!...

Pst. Nu gäller det bara att SBs inte får upp ögonen, för bra för sitt pris verkar ju inte vara melodin om du frågar dem.

Psst. Har du inte provat storebror/storasyster, gör det!

Roger Perrin Vieilles Vignes 2009 o 2010. Några få dagar kvar..

Domaine Roger Perrin

Côtes-du-Rhone Cuvée Vieilles Vignes
2010 och 2009

Ibland kryper nörden i mig fram, äsch vem försöker jag lura. Jag gör mitt bästa för att inte släppa fram nörden jämt men ibland kan jag helt enkelt inte stå emot. När det finns möjligheten att testa två, utmärkta, årgångar mot varandra finns det ingen återvändo. Varför inte testa själv? Ta samma vin, två, gärna flera, årgångar och sveps med i skillnader, likheter, årgångsvariationer och annat väsentligt. Bara låta det roliga börja.

2009 bjuder på småjästa vinbär, björnbär, salmiak och ett lass örter, smyger sig fram lite jordiga toner också. Ung, rättfram, hyfsat homogen med ett rejält löfte om slank drickbarhet. Tänk mörkt småmurket trä. Smaken känns ung, rejält drag i syrorna, friskt med gott om bär och mörkare, lite obalanserad tyngd. Slank, snudd på enkel med en rättfram uttalad matsällskapsvibb. Avslutas med en viss bitterhet, torra minimala tanniner och en ganska kort bärig eftersmaken med lite mer mörkt trä. (84-85p)

2010 har liknande drag men elegantare, ljusare och bättre balanserad. Tänk mer färskt ungt trä. Munkänslan är snällare, mer balanserad, följsammare utan ett spår av bitterhet. Frisk rödlätt frukt, bra bit i syra och små minimala men uttorkande tanniner. Finns något småmörkt även i detta glas men inte alls lika klumpigt som i glas ett. Eftersmaken är saftig, len och klingar ut halvfort. (86-87p)

2010 längtar jag tillbaka till, en sipp till bara för att smaka hur det var. 2009 snarast avskräcker med sin lite klumpiga tyngd. Nu låter det som stora skillnader, att 2009 skulle vara direkt dåligt, men nej inte alls. Bara väldigt tydliga nyansskillnader när man har båda glasen bredvid varandra. Vid en senare påhällsning känns 2009:an fortfarande lite klumpig och 2010:an fortsätter att leverera.

2 x Côtes-du-Rhône

Tills nästa gång. Borta bra men hemma ännu bättre...

Pst. Var det någon som sa exakt vetenskap? Frun, som i mitt tycke har en kräsnare kran, föredrog 2009:an. Tyckte att det var något konstigt i eftersmaken hos 10:an. Desto bättre då jag hade hällt upp ett glas av varje, nu blev båda nöjd.

Psst. 2009 finns i BS för 120 kr och 2010 finns i sexpack för 834 kr. Desto bättre att 2009, 2010 och 2011 finns hos Wein-bastion.de, för i sammanhanget moderata 8 euro styck.

Pssst. Om man kikar närmare i SBs hyllor kan man ha tur och hitta olika årgångar av samma vin, kanske rent av ditt favoritvin.

Fontanafredda Briccotondo Barbera 2011 och Syltade trattkantareller med granskott. Ett eko, bra nära, ekonära..

En naturlig blandning

Hade ni också ett sådant där småhemligt ställe? Ni vet, där det serverade lite annan mat än vad man var van vid hemifrån. Och om man dröjde sig kvar, något längre än vad resterande familjemedlemmar orkade vänta, fick sig en tallrik eller två. Jo, jag hade ett sådant i tonåren. Det speciella i detta hushåll var att det som oftast var plockmat, det närmaste plockmat vi kom i vår familj var smörgåsborden vid någon av högtiderna och då var ändå "plocket" bekant. Missförstå mig rätt, jag var mer än nöjd med maten vid familjebordet men omväxling förnöjer. En sak var mer "exotisk" än mycket annat, inlagda gula kantareller. Som jag älskade dessa kantareller, härlig kantarellsmak förhöjd av syra och lite lätt sälta.

Döm av min förvåning när jag ramlar över den syltade trattvarianten här i Storvik?! Var ner till centrum med mina små för några livsnödvändiga inköp. Av en händelse ser jag att Ekonära butiken är öppen. Ska i ärlighetens namn säga att jag tidigare inte blivit särskilt imponerad av "butiken", styrkan ligger i utkörningen där hela sortimentet visas på nätet. Denna dag var det dock en annan femma, fortfarande inte mycket men det som trängdes i disken var desto bättre, lite mixade grönsaker, några ostar från favvo stället Jarseost, lite härligt marmorerad entrecote och några olika varianter lax från Wahlström's fiskardotter, där en kallrökt bit fick följa med hem. Under konversationen med en av ägarna föll blicken på ett litet svampdekorerat lock, och ta mig tusan var det inte syltade kantareller.

Låt mig, för protokollet, säga att jag verkligen gillar syltade och inlagda saker. Det är något med syran, sötman och sältan som biter tag i svalg och sinne och kräver mer. Har ett vagt minne av en gymnasieincident där jag och en bekant snarrade i oss varsin enliters hink med oliver, chilifrukter och annat gött som legat till sig i preserverande vätska.

Det naturliga tillbehöret

Nåväl, dessa tokigheter inte riktigt förföljt mig till vuxen ålder men minnena lever kvar. Dags att prova syltade trattkantareller med granskott från Romsens Örtagråd i Okelbo. Jorå, inte lika mycket kantarellsmak som i den gula varianten, god syrlighet och en fet lag av olja och skogssmaker som förhöjder. Mums vad gott, vad jag vill minnas var det mindre sälta och syra i den från minnenas bank men likväl fullgott substitut. Kanske på tiden att leta fram den "gamla" mamman och luska fram ett recept.

Svårt att motstå en smakbit

Fungerar perfekt precis som det är på en bit bröd eller, som igår, som tillbehör till bratwurst, potatismos, harrico och mild senapssås. Till detta smakade jag nuvarande årgång av en gammal enkel favorit, Fontanafredda Briccotondo Barbera 2011 (nr 2773, 77 kr).

Det är en mustig men ändå relativt pigg doft med gott om fullmogna surkörsbär, en stramare känsla och mörkare kryddigare ekdrag. Riktigt bra även om jag får en känsla av att det är i yngsta laget.

Munkänslan är slank, gott om syrliga körsbär och en mörkare ekbetonad krydda som stödjer upp intrycket. Uttrycket är hyfsat stabilt genom hela munnen och avslutas snarare med mer syra än tanniner.

Eftersmaken försvinner hyfsat fort men lämnar en pigg bärig känsla. (84-85p)

En redig syra attack, nog den värsta jag upplevt i någon version av detta vin. Trots det känns syran inte överjäklig utan funkar, för att inte tala om till rätt mat, är detta alldeles förträffligt. Fungerade ypperligt till den syrliga tonen i svampen och skär genom den feta korven, såsen och mosen som ett lasersvärd.

Funkar även i år

Tills nästa gång. Tänk, ibland finns det man söker alldeles runt husknuten...

Pst. För er i närområde Gävle, ta en titt på Ekonära Gävles hemsida. Sa jag att allt kan fås hemkört till dörren.

Psst. Precis som jag misstänkte blev vinet bra mycket bättre med luft och tid. Syran har sjunkit in och hela uttrycket har landat, riktigt övertygande i all sin enkelhet.

Helgens födelsedagsherre..

I helgen var det dags, då klev jag över tonåren och in i gubbvärlden. Hm, möjligen inte riktigt så enkelt men ändå. I omvärlden är det något magiskt över siffrorna som gör att man bevisligen inte borde vara någon ungdom längre utan mer åt det gubbiga hållet. Kan inte hålla med mindre. Gubbe? Det har jag varit länge, minst lika länge som jag tänker förbli ung.

Vissa dagar kräfva bubbel

Allt som bubblar är inte skumpa

Inledningsvis en släng av bubbel, läcker, lätt, fruktigt, förföriskt med all avsaknad av substantiell personlighet men med charm an masse. Beska? inte, eftersmak? knappt. Terre al Piano Prosecco Spumante DOC Extra Dry gick hem och slank ner. Möjligen den sista slängen av sommar detta år. (84-85p)

Tyskland 2010, hmm

Räkbakelse med lite pepparotstouch, in slänger jag lite halvtorrt. När jag öppnade Weingut Immich-Batterieberg  Riesling Kabinett C.A.I. 2010 var det, för att låna några ord av du vet vem du är, en riktig acidattack. Har nog aldrig hittills varit med om något dylikt, så jag var faktiskt lite rädd att det inte skulle funka. Men efter tre dagar öppnad i flaska hade det lugnat ner sig. Uttrycket var inte lika fruktigt och runt som man kan vänta sig av en Mosel kabinett, utan mer mineral och personlighet. Ett medelfylligt uttryck som riktigt tar tag i slutklämmen. Det jag har smakat av 2010års tyska skörd lovar viner med mycket syra, me like. (87-88p)

Kött o vin, har sagt det förut men öj va gött.

Andra flaskan Domaine Vincent Paris Cornas Granit 30 2003, lite tröttare än första flaskan men fortfarande i full vigör. Härliga portvinstoner blandat med kompost, jord och mörk frukt. I eftersmaken ringlar röda äppelskal kvar bra länge. (88-89p). Hur som är det riktigt trevligt att kunna hala upp en mogen flaska och när den dessutom får sällskap av en mustig gryta. Ok det kan kanske bli bättre men inte mycket.

Fortfarande lika svårt att fotta i motljus.

Till den köpta, jo ni hörde rätt, chokladtårtan blev ett glas I Castei Recioto della Valpolicella Classico 2003 (nr 77207, 195 kr nu årgång 2007) alldeles förträfflig. Ett sött amaroneliknande vin som möjligen hade sett sina bästa dagar. Uttrycket är i dagsläget fint integrerat med relativt pigg rödbärig frukt men framförallt en syra och sötma som balanseras utmärkt. Eftersmaken sitter i hyfsat länge. Denna kväll var det kombinationen med tårtan som lyfte. Ett tjusigt vin att servera till vilken chokladanrättning som helst bara den inte är för sööt. (87-88p)

Morgonstund.

Det är inte helt fel på utsikten hos mina kära päron.

Sist men inte minst

Ahh, småmurket och väldigt mycket dyngvarning med en helgenomblöt kork ändrar Quercecchio Brunello di Montalcino 2005 scenen. Men efter bara lite luft visar den sin allra bästa sida, personligt, mörkt och fortfarande med molto undervegetation sprider sig en luftfylld doft i de stora kuporna. Frukten är vital, mörk och med komplexa attribut. Tanninerna finns där men är redigt nerslipade och ramar in helheten. Eftersmaken vill faktiskt inte ge sig på ett bra tag. Till rotisar, vinkökt lök och meat är det helt makalöst bra. Påfyllning tack, tror nog att detta kan överleva både ett och flera år på en sval mörk plats. Men varför vänta? Korka ur, drick och njut. (90-91p)

Tills nästa gång. Tack för en ytterst tillfredsställande helg...

Pst. Kan nog vänta lite med någon flaska Quercecchio, dag tre är det magiskt. Lent, mörkt, mulligt, komplext och så, så wunderful.

Casa Rivas Brut. En kort återblick så här i sjukdomstider..

Kvällens bubblare

Vid mitt förra besök i stora staden värmde jag och Ulf upp med lite trivsam provning hos Stockholm Winelab. Efter vant guidande, från Ulfs sida alltså, stod vi framför tre välexponerade skyltfönster på en av de mer centralt belägna adresser man kan få i storstaden, i alla fall så kändes det så för den lantbo som jag är. Väl inne välkomnas vi med flertal bubbel och ett rött. Ok handen på hjärtat, inte de mest uppseendeväckande vinerna som jag har provat men väldigt trevliga i segmentet: Lättsamma bubbel som alltid borde finnas hemma i skafferiet för det där spontana tillfället.

Trevligt bemötande och många produktblad

Förutom det tidigare provade Patriarche Crémant de Bourgogne Brut (nr 77310, 85 kr) så var det framförallt ett trivsamt bubbel som stod ut. Casa Rivas Brut (kommer att ha nr 7760, 69 kr) är ett Chilenskt bubbel i lågprissegmentet som ska lanseras i nyhetssläppet 1:a April.

Ganska stor fruktig doft med småsmöriga toner. Druvig och småsöt med en liten ton av mineral och grönt gräs. 


I smaken fås en massiv bubbelatack men när det har lagt sig öser frukten på.  Ganska rund druvig smak, lite som moselriesling med utan sötma och bubblor. En intressant touch av gräs hittar jag också.


Avslutet är förhållandevis långt med frisk frukt och en citrustvist. (84-85p)

Om du vispar runt glaset redigt eller rent av dekanterar detta innan för att få ner den massiva bubbelatacken så är det ett riktigt trivsamt bubbel med lite annorlunda karaktär är vad som vanligen ges. Druvblandningen är 50% Chardonnay, 30% Pinot Noir och 20% Sauvignon Blanc.

Tills nästa gång. Nu laddar jag inför friska tider och nästa storstadsresa...

Lanson Black Label. Jag ger upp..

Chips + bubbel = Gott

Chips + bubbel + räkor + röra = Såå gott

Chips + bubbel + räkor + röra + ljus + laxnittar = Mys gott

En underbar gest och en ny bekantskap i bubbeldjungeln. Julklapparna som uppskattas mest, ja kanske inte mest men mycket, de som kluckar. Bröllopsdag, kvinnodag och semmeldag. Många dagar men jag vet vad som smäller högst i vårat hem.

Vi har provat en del bubbel, både mer och mindre prestigefulla men nu har jag kommit till en konklusion. Inge mer Champagneköp. Ta trehundra och lägg på stilla vitt eller rött och du får något som smäller bra mycket högre än dessa ointetsägande bubbel. Nog för att det kan vara festligt med något bubbligt men då kan jag lika gärna ta en cava, prosecco eller annat utomeuropeiskt. Lite som att svära i kyrkan, men om någon bjuder säger jag inte nej.

Hur Lanson smakade?
Ganska inbjudande doft men lite småblyg, citrus, äpplen och en liten mineralton. Smaken är lätt, krispig med en del grapekrydda men överlag överraskande strömlinjeformad. Eftersmaken är kort med lite äppelskal och citrus. Hm känns det igen? Inga överraskningar här inte. (84-85p)

Tills nästa gång. En natt med en extra timmes sömn och hoppets låga tänds, för att blåsas ut lika fort igen...