Fontanafredda Briccotondo Barbera 2011 och Syltade trattkantareller med granskott. Ett eko, bra nära, ekonära..

En naturlig blandning

Hade ni också ett sådant där småhemligt ställe? Ni vet, där det serverade lite annan mat än vad man var van vid hemifrån. Och om man dröjde sig kvar, något längre än vad resterande familjemedlemmar orkade vänta, fick sig en tallrik eller två. Jo, jag hade ett sådant i tonåren. Det speciella i detta hushåll var att det som oftast var plockmat, det närmaste plockmat vi kom i vår familj var smörgåsborden vid någon av högtiderna och då var ändå "plocket" bekant. Missförstå mig rätt, jag var mer än nöjd med maten vid familjebordet men omväxling förnöjer. En sak var mer "exotisk" än mycket annat, inlagda gula kantareller. Som jag älskade dessa kantareller, härlig kantarellsmak förhöjd av syra och lite lätt sälta.

Döm av min förvåning när jag ramlar över den syltade trattvarianten här i Storvik?! Var ner till centrum med mina små för några livsnödvändiga inköp. Av en händelse ser jag att Ekonära butiken är öppen. Ska i ärlighetens namn säga att jag tidigare inte blivit särskilt imponerad av "butiken", styrkan ligger i utkörningen där hela sortimentet visas på nätet. Denna dag var det dock en annan femma, fortfarande inte mycket men det som trängdes i disken var desto bättre, lite mixade grönsaker, några ostar från favvo stället Jarseost, lite härligt marmorerad entrecote och några olika varianter lax från Wahlström's fiskardotter, där en kallrökt bit fick följa med hem. Under konversationen med en av ägarna föll blicken på ett litet svampdekorerat lock, och ta mig tusan var det inte syltade kantareller.

Låt mig, för protokollet, säga att jag verkligen gillar syltade och inlagda saker. Det är något med syran, sötman och sältan som biter tag i svalg och sinne och kräver mer. Har ett vagt minne av en gymnasieincident där jag och en bekant snarrade i oss varsin enliters hink med oliver, chilifrukter och annat gött som legat till sig i preserverande vätska.

Det naturliga tillbehöret

Nåväl, dessa tokigheter inte riktigt förföljt mig till vuxen ålder men minnena lever kvar. Dags att prova syltade trattkantareller med granskott från Romsens Örtagråd i Okelbo. Jorå, inte lika mycket kantarellsmak som i den gula varianten, god syrlighet och en fet lag av olja och skogssmaker som förhöjder. Mums vad gott, vad jag vill minnas var det mindre sälta och syra i den från minnenas bank men likväl fullgott substitut. Kanske på tiden att leta fram den "gamla" mamman och luska fram ett recept.

Svårt att motstå en smakbit

Fungerar perfekt precis som det är på en bit bröd eller, som igår, som tillbehör till bratwurst, potatismos, harrico och mild senapssås. Till detta smakade jag nuvarande årgång av en gammal enkel favorit, Fontanafredda Briccotondo Barbera 2011 (nr 2773, 77 kr).

Det är en mustig men ändå relativt pigg doft med gott om fullmogna surkörsbär, en stramare känsla och mörkare kryddigare ekdrag. Riktigt bra även om jag får en känsla av att det är i yngsta laget.

Munkänslan är slank, gott om syrliga körsbär och en mörkare ekbetonad krydda som stödjer upp intrycket. Uttrycket är hyfsat stabilt genom hela munnen och avslutas snarare med mer syra än tanniner.

Eftersmaken försvinner hyfsat fort men lämnar en pigg bärig känsla. (84-85p)

En redig syra attack, nog den värsta jag upplevt i någon version av detta vin. Trots det känns syran inte överjäklig utan funkar, för att inte tala om till rätt mat, är detta alldeles förträffligt. Fungerade ypperligt till den syrliga tonen i svampen och skär genom den feta korven, såsen och mosen som ett lasersvärd.

Funkar även i år

Tills nästa gång. Tänk, ibland finns det man söker alldeles runt husknuten...

Pst. För er i närområde Gävle, ta en titt på Ekonära Gävles hemsida. Sa jag att allt kan fås hemkört till dörren.

Psst. Precis som jag misstänkte blev vinet bra mycket bättre med luft och tid. Syran har sjunkit in och hela uttrycket har landat, riktigt övertygande i all sin enkelhet.

Tenuta di Biserno Insoglio del Cinghiale 2008 och Fontannafredda Barbera Briccotondo 2009. Till götet och tebax..

Fynd eller ej, gott är det.

Så bar det iväg, 50 mil enkel resa. Enkel? Jo det gick över förväntan, synd att man inte kan resonera med en niomånaders ung man. Man får helt enkelt vänta tills han behagar somna och sedan hålla tummarna. Destinationen var kära vänner som trots avstånd känns behagligt nära.

Som den törstande lantbo jag är tog jag tillfället i akt när vi passerade Gränby centrum, några flaskor Tenuta di Biserno Insoglio del Cinghiale 2008 åkte ner i varukorgen. Och ja, får nog sälla mig till hyllningskören och ringa i fyndklockan. Det här landade mitt i lustcentra för mig. Doften var ganska återhållen, lite gröna stick mitt i all den mörka frukt tillsammans med tobak och lite fatig choklad bildades en typisk, atypisk bordeauxblandning. Smaken var härligt fyllig med både personlighet och generös drickbarhet. Ingen direkt utmärkande syra eller tanniner för den delen även om den ganska långa eftersmaken bjöd på en viss torr bitterhet. I nuläget kändes intrycket, trots dess omedelbara charm, lite oförlöst och resterande flaskor får nog vila ett tag i källaren. Om detta utvecklas åt rätt håll kan vi nog få flera trevliga framtida bekantskaper (89p-90p)


Bättre förr än senare..
Dag 3 så har vinet dragit på gasen, en mörk mustig plommonbetonad doft, lite gummi, chark och en stram kant svingar sig upp ur glaset, nog för att doften var trevlig innan men nu är alla gröna inslag som bortlåsta. Det har även tillkommit en svag starvinston som ökar på charmen, riktigt skön doft.


Smaken är riktigt härlig, en genuint fyllig mörk gestaltning där den tidigare paprikan endast kan skönjas svagt. Vinet känns fylligt, följsamt nästan köttigt med en omdelebar charm som gör det svårt att vilja urskilja specifika toner, här är det bara att dricka. Avslutet är mindre bittert än tidigare och långt och plommonbetonat med en ektvist. Intressant att det gröna nästan är som bortblåst. Vinner säkerligen en del på lagring men jag misstänker att det inte är något långtidprojekt, lite för lite syra och tanniner. Men varför spara? I dagsläget är det riktigt gott, lufta lite innan bara så att du får njuta av hela kakan. (90-91p)

Stjärthasning med fart

Till den hemmabakade pizzan bjöds på ett vin som jag hade rekommenderat, Fontannafredda Barbera Briccotondo 2009 är ett vin som sällan gör mig besviken även om den inte direkt drar ner stående ovationer heller. Ett helgjutet Italienskt uttryck med gott om småsyrliga körsbär, solsken och slank munkänsla. Denna årgång kändes mycket mer generös med en omedelbar tillgänglighet än föregående som jag provat. Personligen tycker jag inte att det är bättre men jag kan förstå om andra inte håller med. Saknar lite av den syrliga charm som tidigare har varit mer påtaglig. Trots detta skämdes inte min rekommendation och värden tog påfyllining av detta och inte av den mer än dubbelt så dyra Insoglion. Enkelt, rättframt med en känsla av tillhörighet vad mer kan begära av ett vardagstjut? Ok möjligen lite strömlinjeformat men å andra sidan behöver inte det vara negativt om man är fler runt bordet än vinsörplande nördar. (86-87p)


Tills nästa gång. Tröttare efter ledighet än innan...

Fontanafredda Briccotondo Barbera 2008. Förhoppningsvis snuvad på förkylningen..

Det är inte sant, just när man trodde att man var safe visar det sig att viruset ännu en gång griper med sina bedövande klor efter en. Men denna gång verkar det som att jag kom undan i blotta förskräckelsen. Även om det i likhet med konjungturens förväntade uppgång är för tidigt att säga något definitivt ännu.

För att fira en åter fungerande näsa, dock med en viss bedövning, korkades en av Marsinköpens budgetalternativ upp. De fålanserade godbitarna får vänta tills min älskade kan dela upplevelsen. Vinet som man kan älska att hata redan innan korken har dragits behöver egentligen ingen närmare presentation. I själva verket har dess ryckte överskridit alla förväntningar som ett 75 kronors vin någonsin kan uppbåda. Frågan som inställer sig är lika naturlig som befogad, är det verkligen såå gott? Flera har, i rättfärdigandets tecken, visat intresse men ingen har varit lika generös och välvillig som mr Suckling. Som jag avslöjar i titeln på inlägget handlar det om Fontanafreddas Briccotondo Barbera (nr 2773, 75 kr), dock inte någon av 90 taggarna från 2006, 2007 utan den aktuella SB årgången 2008. Poäng på denna vet jag inte men är det någon som vet så delge gärna. 

Ja just ja, jag höll på att glömma. Detta var dessutom årets mest prisvärda vin 2009 enligt AoM:s vinprovargrupp. Vilken årgång de provade framgår, i likhet med SB:s ordinarie hemsidesinfo, inte.

2008:an doftar lovande, solmogna jordgubbar samsas med syrliga körsbär, läder, lite örter, salmiak, toppat med lite söt vanlij. Utifrån min ringa erfarenhet går associationerna direkt till Italien. Smaken är slank med gott om syrlighet och en aning krydda. Det mest påtagliga är faktiskt syran. Frukten domineras av syrliga körsbär, viol, örter följt av lite mörk choklad med vaniljinslag. Eftersmaken är överraskande lång där liknelsen med att suga på en körsbärskärna är mest slående.

Sammanfattningsvis blir intrycket syrligt med en viss ostämd ton. Det känns helitalienskt ok, varken mer eller mindre. Den är inte tillräckligt inställsam för att vara en "crowd pleaser" och inte tillräckligt personlig för att locka till merköp. Men ok, 75 kr är inte mycket och man får absolut valuta för pengarna men personligen går jag gärna upp en eller två prisklasser och får mer pang för pengen.

Tills nästa gång. Man får tycka olika...

Langhe Nebbiolo Fontanafredda 2007. En låång kväll..

Tanken var: Trevligt sällskap + långkok av oxfilé i ugn + gratäng av diverse rotgrönsaker + nattning av lillen i sedvanlig tid + en ung nebbiolo och icke årsgivet alkoholfritt alternativ = En trevlig vuxenmiddag. Så blev det inte, allt stämde förutom nattningen vilket drog ut på tiden ca 2 timmar vilket i sin tur gjorde att kvällen blev väldigt lång samtidigt som den bara försvann.

I ett tidigare inlägg blev jag tipsad om Langhe Nebbiolo Fontanafredda 2007 (nr 22300, 99 kr) av en annan bloggande vindrickare. Vinet har tidigare pockat på min uppmärksamhet då det i tidigare årgångar har väckt både förtjusning och förfäran.

Det börjar lockande med en mörkröd doft av kirsh, fat och lite kryddor. Det doftar mycket men känns ändå lite återhållet. Smaken är medelfyllig med körsbär som följder med ända till tanninerna som tar vid i slutet och lämnar ett ganska stramt men fruktigt avtryck. Det något kantiga intrycket och en smått läskande syra gör att tankarna far till källaren. Helhetsintrycket blir gott men inte något att hurra och slå frivolter för. Pio Cesaren som hade legat till sig i källaren var bra mycket bättre och frågan är om det inte är värt att investera de extra kronorna för att få ett vin som helt enkelt ger lite mer tryck i alla avseenden.

Trots en utdragen nattning var maten helt underbar, oxfilén var precis så mör som den blir efter att ha legat i hundra grader några timmar. Vinet i kombinationen med maten var ok och som måltidsdryck fick det klart godkänt.

Tills nästa gång. Allt ordnar sig tillslut...

Ps.

För att tillfredställa vännen lägger jag upp receptet:

-Lägg filén i vin dagen innan, vet egentligen inte om det behövs men det skadar inte.

-Putsa och bryn filén runt om i salt och peppar.

-In i ugnen på ca 100 grader. Häll på lite soja och vin. Ös lite då och då.

-Låt vara i ugnen till köttet når ca 65 grader, är då riktigt trevligt ljusrosa.

-Skär upp köttet och pensla med valfri glace, gärna något med lite sötma (tex sweet chili eller honung). Jag använde både och, rosmarin och lite grillolja.

-In i ugnen på ca 175-200 grader för att få en fin yta. Längde beroende på hur välstekt köttet ska vara.

-Svep in i folie för att hålla värme.

Lika enkelt som gott, Ät och njut!

Ds.