Anselmo Mendes Passaros 2012. Snaart är det sommarlov..

Passaros 2012

Han har gjort det igen, Anselmo Mendes alltså. Levererat ett härligt, ärligt vin som passar mig som handen i handsken, lättflörtigt och lättsamt med personlighet. Doften bjuder på pigg gul smårund frukt, backat av en grönare örtkvist. Någonstans mellan Riesling och Chardonnay, vilket betyder att jag säkerligen skulle gissat på både om jag fått det blint.

I munnen är det först ganska generöst, pågränsen till lite fetare, piggt, fruktbetonat men även här smyger en grönare örtkvist in i slutet och stramar upp. Härlig balans, följsamhet, ung och intresseväckande charm. Eftersmaken är fruktstram och ganska kort.

Superfynd ropar frun när hon får veta pris och det är bara att hålla med. En frisk fläkt som visar att vin varken behöver vara komplicerat eller särskilt dyrt för att vara mersmakande.

Smultron

Tills nästa gång. Nya fönster, check!...

Pst. Nu gäller det bara att SBs inte får upp ögonen, för bra för sitt pris verkar ju inte vara melodin om du frågar dem.

Psst. Har du inte provat storebror/storasyster, gör det!

Anselmo Mendes Alvarinho Contacto 2011. De tre musketörerna och jag..

Fler som fått span på Anselmo Mendes

Hade fått korn på flaska och producent hos Niklas, du vet han som har koll på Portugal, också. Eftersom tanke och handling tyvärr inte sitter ihop blev jag desto gladare när importören påminde mig om att jag borde prova Anselmo Mendes Alvarinho Contacto 2011 (varuprov, nr 6707, 119 kr). Ibland är livet inte svårare än så.

Blommor

lite gräs

Och det tackar jag för, den enda risken är att jag på detta sätt även kommer att fylla på självmant för det här var goa grejjor. Friskt, fräscht med en tropisk citruskrispighet ackompanjerad av gräsiga inslag. Men låt dig inte luras av den ytterst tillgängliga charmen det finns en inneboende struktur och stramhet som inte släpper fokus för en sekund. Det känns lätt och ledigt med en egen, personlig, småbångstyrig känsla som biter sig fast och fortsätter länge i den långa balanserat skalbeska eftersmaken. (88-89p)

Tänkt tilltugg

En apitetretare när den är som bäst, kan säkert kombineras med mycket men just den fräscha känslan, den subtila men ytterst närvarande steniga mineralen och det egna uttrycket gör sig nog bäst lagom svalt, till bredden fyllt i goda vänners sällskap. Till den tänkta laxburgaren hade den drunknat, fick bli vatten.

Tills nästa gång. Första hela dag som ensampappa, jag önskar mig själv lycka till...

Pst. Ringde en klocka långt bak, nog hade Uffe nallat på en flarra i somras?? Jorå, han gillade också.