Guigal Côtes-du-Rhône 2009. Frun väntar en vecka till..

Guigal Côtes-du-Rhône 2009

Finns inte många stabila trotjänare kvar, Telia kastade in handduken för länge sen, SJ likaså, Systembolaget ska vi inte prata om, inte ens vädret håller jämn kurs nu för tiden. Vad kan man egentligen lita på? Lika bra att vända blicken ner i glaset, tre miljoner flaskor per år och en given plats på landets alla hyllor och i min, Guigals Côtes-du-Rhône (nr 2011, 99 kr, nuvarande årgång 2010) kan man lita på. Intrycken är nästan som sist, aningen mer mognad och rondör bara, precis som sig bör efter ett år på rygg.

Påtal om ett år, inte så mycket när allt kommer omkring men den lilla som låg i fruns mage då, kryper nu omkring i ett hissnande tempo.

Tills nästa gång. Semester, en annan typ av jobb...

Pst. 2010:an är inget undantag, svalare med härlig följsamhet. Helt enkelt urbota bra.

Roger Perrin Vieilles Vignes 2009 o 2010. Några få dagar kvar..

Domaine Roger Perrin

Côtes-du-Rhone Cuvée Vieilles Vignes
2010 och 2009

Ibland kryper nörden i mig fram, äsch vem försöker jag lura. Jag gör mitt bästa för att inte släppa fram nörden jämt men ibland kan jag helt enkelt inte stå emot. När det finns möjligheten att testa två, utmärkta, årgångar mot varandra finns det ingen återvändo. Varför inte testa själv? Ta samma vin, två, gärna flera, årgångar och sveps med i skillnader, likheter, årgångsvariationer och annat väsentligt. Bara låta det roliga börja.

2009 bjuder på småjästa vinbär, björnbär, salmiak och ett lass örter, smyger sig fram lite jordiga toner också. Ung, rättfram, hyfsat homogen med ett rejält löfte om slank drickbarhet. Tänk mörkt småmurket trä. Smaken känns ung, rejält drag i syrorna, friskt med gott om bär och mörkare, lite obalanserad tyngd. Slank, snudd på enkel med en rättfram uttalad matsällskapsvibb. Avslutas med en viss bitterhet, torra minimala tanniner och en ganska kort bärig eftersmaken med lite mer mörkt trä. (84-85p)

2010 har liknande drag men elegantare, ljusare och bättre balanserad. Tänk mer färskt ungt trä. Munkänslan är snällare, mer balanserad, följsammare utan ett spår av bitterhet. Frisk rödlätt frukt, bra bit i syra och små minimala men uttorkande tanniner. Finns något småmörkt även i detta glas men inte alls lika klumpigt som i glas ett. Eftersmaken är saftig, len och klingar ut halvfort. (86-87p)

2010 längtar jag tillbaka till, en sipp till bara för att smaka hur det var. 2009 snarast avskräcker med sin lite klumpiga tyngd. Nu låter det som stora skillnader, att 2009 skulle vara direkt dåligt, men nej inte alls. Bara väldigt tydliga nyansskillnader när man har båda glasen bredvid varandra. Vid en senare påhällsning känns 2009:an fortfarande lite klumpig och 2010:an fortsätter att leverera.

2 x Côtes-du-Rhône

Tills nästa gång. Borta bra men hemma ännu bättre...

Pst. Var det någon som sa exakt vetenskap? Frun, som i mitt tycke har en kräsnare kran, föredrog 2009:an. Tyckte att det var något konstigt i eftersmaken hos 10:an. Desto bättre då jag hade hällt upp ett glas av varje, nu blev båda nöjd.

Psst. 2009 finns i BS för 120 kr och 2010 finns i sexpack för 834 kr. Desto bättre att 2009, 2010 och 2011 finns hos Wein-bastion.de, för i sammanhanget moderata 8 euro styck.

Pssst. Om man kikar närmare i SBs hyllor kan man ha tur och hitta olika årgångar av samma vin, kanske rent av ditt favoritvin.

Guigal Côtes-du-Rhône 2009. Enough already, dags för sol o dotter att titta fram..

Regn och rusk

Uuha, vilka förhållanden. Sänder en stilla tanke till alla galningar som gav sig ut och sprang en dag som denna. Även om de bästa väderförhållanden inte skulle få iväg mig 42 195 meter, möjligen 4219,5 meter, förvillande lika om du råkar fråga vissa av mina elever. Ne, istället provade jag och mina två små hur roligt det var med marknad och karuseller vid snålblåst, regn och 6 grader. Jorå, största tyckte att det var kallt och blött medan minsta ville åka meja, meja.

Årgången glänser

Precis bredvid värmestugan låg det lokala flaskoteket. Sommarlanseringen bjöd inte direkt på några ryckningar i spontannerven däremot föll blicken på en gammal trotjänare. Säga vad man vill om Guigals Côtes-du-Rhône  men det är imponerande att man kan skicka ut 3 miljoner flaskor med hyfsat hög kvalutta varje gång. Dags för test av 2009 (nr 2011, 99 kr). 

Doften är till en början ganska sluten, röd sirlig frukt toppat med en krydda som drar mot färskare trä. Trots att volymen är något neddragen bådar det gott, fin balans och ursprungstyiska bär-, gummi-, salmiakstänk. Efter bra med tid i glaset har det växt på sig avsevärt, mörkt och ganska kralligt med topptoner av lite vinbärslikör.

Smaken inleder övertygande, fylligt men dansant slankt. Alla bitar sitter på precis rätt ställe för att bjuda upp till en riktig svängom i munnen. Fräsh röd frukt mot en mörkare botten, precis rätt avvägt med fattoner, svala örter och ett bra uppstramande torrt avslut som lämnar en medellång eftersmak med saftiga bär och torrare trä.

Samma sak händer här, som i doften, med lite tid. Fylligare, mörkare, köttigare men ändå med bibehållen fräshör och något lätt som svävar över det hela. (87-88p)

Här finns precis allt jag kan önska för att börja tänka i termer som merköp, ursprungstyiskt, eggande och mångsidigt. Ett riktigt hyggligt vardagsbygge som är användbart till mycket. Skadar inte heller att det finns i nästan varje vrå i vårt avlånga land.

Ute bra, inne bättre

Tills nästa gång. Som så ofta tidigare blir gårdagens summering, dagens morgongymnastik för de små grå...

Pst. Vad jag vill minnas är denna version bra mycket mer tillgänglig, mörkare och faktiskt charmigare än vad 07 var vid ungefär samma tid.

Psst. Vov och vve har också provat.

Pssst. Frun är sprickfärdig och nio månader har nu tagit ut sin rätt. Hallå där inne du är färdig, kom ut!

Guigal Côtes-du-Rhône 2005. 301..

Bild 653

Ups, det går fort när man har roligt. Gjorde tidigare en kort notis om att det sakteliga började närma sig 300 inlägg. Och se där, så var det passerat. Istället för att göra en kort historia lång konstaterar jag glatt att det aldrig har varit lika roligt, lika berikande, lika intressant, lika utmanande, lika osv.. Det är helt enkelt j'vligt roligt att få ta del av och få delge sin betraktelser hur amatörmässiga de än må vara. Fast roligast måste nog vara kontakten med likasinnade, oliksinnade och allmänna galningar som detta skrivande har gett upphov till.

Fast det är klart, utan huvudfigur nummer ett, vinet skulle jag aldrig fortsätta. Först ut våren 2009 var Guigals Côtes-du-Rhône 2005 (nr 2011, då 99 kr nu 99 kr, då 2005 nu 2007) . En trotjänare på bolis med över tremiljoner producerade buteljer. Flera röster om lovande utveckling och klar plats i alla begynnande vinkällare. Klart jag köpte på mig, men sedan försvann det i mängden av alla andra "mer intressanta" inköp. Varför? Det här är ju riktigt bra grejjor.

anno 2005

Det är en stor härlig doft med mörka lite småspolerade bär, mustiga örter, aningen chark, lite gammalt trä, enbär och salmiak. En helfransk inbjudande doft där primärfrukten fått gett vika och mognaden har tagit plats. En riktigt härlig snigg måste jag medge. Med luft tillkommer mer mognadstoner som likör och läder.


Munkänslan är åt det slankare hållet, eller? Ja jäklars nog är det ovanligt fylligt för att vara slankt? frukten är småspritig med härligt integrerade mörkare toner som drar något åt källartrakten. Har dock inte riktigt kommit till undervegetationstadiet ännu, franska örter mot oreganohållet, en touch salmiak, en släng åldrande träslag. En pikant syra gör sig direkt påmind och uttrycket balanserar på småbitterhetens rand utan att för den delen tippa över. Tanninerna har i stort sett helt gått in i härligheten och gör sig endast påmind med ett småtorrt avslut.
Eftersmaken är torr men ändå fruktigt bärig, lång och småstram med örtiga inslag.. Röda äppelskal dröjer sig kvar längst. (89-90p)

Men nu så, det här var annat än bloggens första post. Jag vet att jag gillade detta då men nu känns det tamejtusan så bra det kan bli. Mums.

Tills nästa gång. Tack alla som läser, extra tack till er som lämnar en kommentar eller två. Fett nice helt enkelt...

Xavier Côtes-du-Rhône 2009. Vad är bra?..

Bra eller för bra?

Har du gått och blivit bortskämd? En fråga som dycker upp titt som tätt i den svenskfostrade hjärna som jag nu lyckligtvis besitter. För det är ett faktum att hur jag än vrider och väder mig i spasmiska försök att undkomma jantelagens bojor så blir jag, trots urspung, till vis del kvar i ett av det svenska samhällets grundstrukturer. I kombination med den andra "vi ska vara duktiga och till perfektion klara av jobb, familj, vänner och hushåll samtidigt som våra fritidsintresssen blomstrar och våra små moln vi svävar på aldrig kolliderar" är det minst sagt körigt i min förhållandevis enkla hjärna. I viss utsträckning kommer jag aldrig kunna leva upp till mitt eget ego.

När är något bra? När är det så bra att man nått målet? När är det egentligen för bra för sitt eget bästa? Om du som enkel Côtes-du-Rhône kammar hem 91 poäng av vinvärldens nuvarande guru, vad som händer med Parkers ryckte när han nu skär ner på sin rapportering kan man bara sia om, befinner man sig i ett dilemma. Du vet att du är bra, men hur bra kan egentligen ett C-r-R vara. Tillslut återstår enbart måluppfyllelse som är ouppnålig och besvikelse. Eller? För en svensk hundring kan det vara värt att prova.

Hallon och lakrits, nästan som fifty fifty klubban men utan den påklistrade sötman. Efter kommer ett redigt knippe franska örter. Det är en klart mustig doft med både lite småjästa stick och en påminnande alkohol. Men jag tycker ändå att det landar i en skön, om än ung helhet.


Smaken är fyllig med gott om mörkröd frukt men även här en påtaglig lakrits känning och örtigkrydda. Syran är relativt pigg och avslutet är torrt och bra uttorkande. Det ger ett saftigt intryck, inte den söta varianten utan mer första tuggan på ett äpple. Eftersmaken är lång med både en småjäst känsla, lite småbitterhet och äppelskal. Smaken känns lite obalanserad och aningen aningen alkoholskadad. Med mer luft och tid tittar det fram en småbesk ton längst bak i munnen som stör mig och drar ner helhetsintrycket ytterliggare. (88p)

Trots mina, i sammanhanget små, negativa påpekanden så är detta ett bra vin som ger utmärkt utdelning för ynka 99 kr. Tyvärr träffar inte detta min sweet spot men det kanske är tur att jag inte älska allt. Tänk va fullt det skulle bli i källaren.

Tills nästa gång. Jag är gärna bortskämd...

Psst. Andra som har druckit här och här.

Saint Cosme Côtes-du-Rhône 2009. Hemmapappa på deltid..

Mörkt är det nya ljusa

Då var det dags igen, frun i huset börjar jobba om än bara deltid och jag är följdaktligen hemmapappa på deltid. Faktiskt en genialisk lösning om du frågar mig, nu får vi en varsin bit av varje kaka och när någon av oss klagar över det ena eller andra kan den andra med menande blick intetgöra den andra och lägga locket på.

Ne det är faktiskt riktigt härligt att både få ha kvar en fot i vuxenlivet och samtidigt få vara delaktig i de ungas uppväxt. Påtal om det så är lillkillen inte så liten längre, nu är rumphas, spontanvändningar och härmande fraser en del av den unge mannens vardag.

Det har blivit många beställningar utomsocknes, men det finns några fördelar med vårt lokala sortiment. Framförallt behöver man inte beställa 12-pack, dessutom visar BS på en bra bredd bara man vågar ge sig hän. Oavsett hur mycket vin det finns tillgängligt så verkar de bekanta vattnen lite bättre. Så här kommer ytterliggare en Côtes-du-Rhône från den trevliga årgången 09. Ok jag lovar, nästa vin ska inte vara från tyskfranskitaliensk mark. Puh svårt, men det ska gå. Å andra sidan, varför bege sig bort när hemma smakar så bra..

Lite smått bångstyrig med mörkröd småjäst frukt. Tillsammans med de sedvanliga franska örterna, lite salmiak och en ton av bränt gummi och chark bildar det en ung om än väldigt skön doft kombo.


Munkänslan slank och läskande med gott om pigg röd frukt, mosade jordgubbar, hallon, salmiak och en avslutande småbitter örtighet. Syran är påtaglig och så även tanninerna som gör sig påminda i slutet och lämnar ett torrt avstamp i eftersmaken som är torr, fräsh, lite syrligt bitter och ungjästfruktig.


Inte alls lika charmig som La Ferme du Monts 09:a men ändå med tillräcklig kropp och personlighet för att inte verka tunn och intetsägande. Hela intrycket landar någonstans i mellanland, inte för mycket av något men ändå har det en inneboende charm. Även om det är ungt och lite småbångstyrigt dricker jag det med välbehag i dagsläget, möjligen att det blir lite avslipat med tiden men jag gillar det här lite opolerade. (88p)

Det var Birk som inspirerade till beställningen, varför inte låta honom göra dig samma tjänst.

Tills nästa gång. Jag säger bara en sak, lergryta...

Côtes du Rhône Joseph Pellerin 2007. Och så var vi bara fem..

Det nya året får tyvärr ringas in utan de kära vännerna i Toretorp, sjukdom har satt krokben för morgondagens eskapader. Vi får helt enkelt njuta av varandras sällskap nästa år istället.

Men skam den som ger sig, fem tappra är kvar om man räknar lillen. Dagen har varit kantad av allehanda bestyr, den obligatoriska gäst städningen, tvättning, tvagning ja ni fattar galoppen. En av de trevligare förberedelserna är mat och dryck relaterade besyr. Porten ska ställas upp, vinet ska tempereras och köttet ska putsas. Eftersom det ska vara ganska stora mängder vin till köttet, i såsen och i gryta är den första boxen på över ett år ett faktum. Egentligen spelar det ingen större roll hur vinet smakar om det ska vara smaksättare men nyfikenheten tog som så många gånger innan överhanden.

Vient fruktigt med jordgubbar och björnbärssylt, ganska inbjudande med lite örter och en touch fat som är snyggt inbakat. Smaken tar vid och är relativt slank men med hög syra och näst inpå obefinliga tanniner. Eftersmaken sitter i överraskande länge med körsbär som mest framträdande. Vinet känns korrekt, drickbart och lättillgängligt. Egentligen är dess opersonlighet dess svaga sida, i likhet med de flesta boxviner finns där ingen riktig tjusning, ingen orginalitet, ingen potential till något mer. Men för 72 kr litern har ni ett fullt drickbart vin som i mitt fall förhoppningsvis ska bjuda en och annan nyans i maten.

Tills nästa gång. En box per år räcker...

Côtes du Rhône 2005. En nygammal repris..

Historien upprepar sig, allt från börskrash till personliga vinorienterade spekulationer. Den senaste tiden har varit kantad av personliga återupprepningar. Mitt vinbloggande, s(vin)dlande funderingar med flaskor som överstiger personlig budget likväl personliga smakpreferenser och återkommande viner. Slutligen tillbaka till ursprung. Ännu en gång, jag funderar hur många gånger mitt vintänkande kan ta stickspår till oändligheten och tillbaka. Det återstår att se.

Varför inte fira en annars helt ok tisdag med en återblick? Svärmor kom förbi med älgbullar, L och jag tog en utflyckt till Gävle för att hämta hem frun i huset, jag tog ett avstick till Systembolaget och lämnade tillbaka två 198 kronersflaskor och kom hem med fyra 90 kronersflaskor. Mer om det senare. Hemkommen, hungrig och trött, fanns vinvalet redan framtaget ur källaren. Nämligen en repris på inlägg nummer ett. Côtes du Rhône 2005 (nr 2011, 99 kr), det jag kommer ihåg från förra gången var en något återhållen frukt med en lovande framtid. Efter nästan ett år i källaren doftar vinet härligt inbjudande av enbär, lite ek och blåa bär kanske lite björnbär och hallon. Inte alls lika varmt inbjudande som den tidigare C-d-R Villages 07 utan mer återhållen stram men ändå läskande. Smaken tar vid med mer läskande frukt, blåbären blir mer tydliga än björnbären och ackopanjeras av de efterhänsna hallnonen detta övergår i krydda för att sedan helt övergå i tanninernas våld! Är detta verkligen samma vin som jag drack tidigare i år. Känner inte alls igen den här tuffa stilen.

Detta är ett klart bevis på att vin från samma producent från samma år kan smaka väldigt annorlunda. Känns inte som att ett år i källaren har polerat av kanterna utan snarare tvärt om. Frågan är om vinerna från början smakade olika eller om det handlar om hur och när de dricks. Jag vet att detta är ett massproducerat vin men ändå? Ett är säkert, den flaska som finns kvar i källaren får vänta åtminstone ett år till.

Tills nästa gång. Inget blir som man tror...

Les Remparts des Ceps Dorés Rouge 2007. I valet och kvalet..

Söndagen var tillfredsställande, kort så klart, men det kändes som att familjen utnyttjade den väl. På kvällen var det meningen att vi skulle sammanstråla med två andra par och grilla men så blev det icke. Hemkommen från en lite shoppingtur blev det istället in i ugnen med de honung och salvia marinerade kycklingbitarna och iväg till den lokala vallokalen för att göra sin medborgerliga plikt. Väl hemma igen var kycklingen klar, lite för klar tyckte jag men frugan var possitiv. Fräste på lite choritso och vitlök som topping och fram med ett matvin i tvåformat.

Jag hade tidigare spontanhandlat en halva Les Remparts des Ceps Dorés Rouge 2007 (nr 2825, 45 kr). Jag fann detta vin intressant av flera anledningar och då inte med den goda smaken i centrum.
nr 1. Nyhetssläpp som skall finnas ett helt år.
nr 2. En halvfalska som inte finns på helflaska.
nr 3. Ett långt och krångligt namn.
nr 4. Vin från region som enligt mig passar till mycket.
nr 5. Den bara stod där.
Intrigen tätnar och handen för sig mot kapsylen.

Vi möts av en varmfruktig doft. Den är nästan söt så mogen känns den. Röda bär absolut, lite alkohol, kryddigt, både franska örter och lite peppar. Nästan lite för sötfruktig.
Smaken är först samhetslen, röda mogna jordgubbar lite körsbär. Övergår i kryddighet med en överhand av svartpeppar. Men frukten och sötman finns där. Trots att det lämnar ett torrt avstamp på tungan hittar jag inte många spår av vare sig själk eller skal. Smaken som dröjer sig kvar är lite sötfruktigt mogen. Ett gott och ganska inställsamt vin som ligger på gränsen till att bli allt för sötfruktig. Men skruva av korken till något lättgrillat i sommar. Om du förväntar dig något vänligt som inte tar överhanden till ett ringa sällskap och penning som ligger lite i överkant hittar du det kanske här. Om inte så är det inte mycket att slå ut i vasken eller i grytan.

Till nästa gång. Lite är inte alltid fel…

Côtes du Rhône 2005, en tvådagars

Så till mitt första riktiga inlägg.. Jag började detta inlägg på min "gamla"plats men här kommer hela.

Dag 1
Kom hem med mitt nyförvärv direkt från den lokala varuutlämningen. Två Côtes-du-Rhône av Guigal (nr 2011, 99kr), en till mig och en till källaren. Magen kurrade och frugan var stingslig. Slängde in skav gjord på rostbiff och trattkantareller i micron samt korkade upp vinet. Först möttes jag av ek och kork men det försvann fort för att ersättas av milda röda frukter. Lukten var lite gummigartad men lovande. Ett relativt lätt vin med en riktigt "vinröd" färg. Första sippen kändes vinet fortfarande ganska slutet men jag har förstått att det känar på att luftas ett tag. Till maten var det kanon, kändes dock som att det inte riktigt hade hunnit öppna upp sig (på en halvtimme, kanske inte så konstigt), men röda bär med en välkomnande syra fanns där, ska bli spännande att se vad som har hänt tills imorgon.

Dag 2
Vinet hade på något sätt smält samman, svårare att uttyda några distinkta drag, kvar fanns röda bär med den precis avvägda syran som imponerade från gårdagen, kanske också en touch av fat. Maten, grädd och örtspäckade köttfärsbiffar på närproducerad köttfärs tillsammans med råstekt potatis och morötter i rödvin/honung, var en utmärkt kombination där C-d-R verkligen fick visa att sig från sin bästa sida.

Summering
Ett klart "måste" vin som har sin givna plats i källaren.