Xavier Côtes-du-Rhône 2009. Vad är bra?..

Bra eller för bra?

Har du gått och blivit bortskämd? En fråga som dycker upp titt som tätt i den svenskfostrade hjärna som jag nu lyckligtvis besitter. För det är ett faktum att hur jag än vrider och väder mig i spasmiska försök att undkomma jantelagens bojor så blir jag, trots urspung, till vis del kvar i ett av det svenska samhällets grundstrukturer. I kombination med den andra "vi ska vara duktiga och till perfektion klara av jobb, familj, vänner och hushåll samtidigt som våra fritidsintresssen blomstrar och våra små moln vi svävar på aldrig kolliderar" är det minst sagt körigt i min förhållandevis enkla hjärna. I viss utsträckning kommer jag aldrig kunna leva upp till mitt eget ego.

När är något bra? När är det så bra att man nått målet? När är det egentligen för bra för sitt eget bästa? Om du som enkel Côtes-du-Rhône kammar hem 91 poäng av vinvärldens nuvarande guru, vad som händer med Parkers ryckte när han nu skär ner på sin rapportering kan man bara sia om, befinner man sig i ett dilemma. Du vet att du är bra, men hur bra kan egentligen ett C-r-R vara. Tillslut återstår enbart måluppfyllelse som är ouppnålig och besvikelse. Eller? För en svensk hundring kan det vara värt att prova.

Hallon och lakrits, nästan som fifty fifty klubban men utan den påklistrade sötman. Efter kommer ett redigt knippe franska örter. Det är en klart mustig doft med både lite småjästa stick och en påminnande alkohol. Men jag tycker ändå att det landar i en skön, om än ung helhet.


Smaken är fyllig med gott om mörkröd frukt men även här en påtaglig lakrits känning och örtigkrydda. Syran är relativt pigg och avslutet är torrt och bra uttorkande. Det ger ett saftigt intryck, inte den söta varianten utan mer första tuggan på ett äpple. Eftersmaken är lång med både en småjäst känsla, lite småbitterhet och äppelskal. Smaken känns lite obalanserad och aningen aningen alkoholskadad. Med mer luft och tid tittar det fram en småbesk ton längst bak i munnen som stör mig och drar ner helhetsintrycket ytterliggare. (88p)

Trots mina, i sammanhanget små, negativa påpekanden så är detta ett bra vin som ger utmärkt utdelning för ynka 99 kr. Tyvärr träffar inte detta min sweet spot men det kanske är tur att jag inte älska allt. Tänk va fullt det skulle bli i källaren.

Tills nästa gång. Jag är gärna bortskämd...

Psst. Andra som har druckit här och här.

Saint Cosme Côtes-du-Rhône 2009. Hemmapappa på deltid..

Mörkt är det nya ljusa

Då var det dags igen, frun i huset börjar jobba om än bara deltid och jag är följdaktligen hemmapappa på deltid. Faktiskt en genialisk lösning om du frågar mig, nu får vi en varsin bit av varje kaka och när någon av oss klagar över det ena eller andra kan den andra med menande blick intetgöra den andra och lägga locket på.

Ne det är faktiskt riktigt härligt att både få ha kvar en fot i vuxenlivet och samtidigt få vara delaktig i de ungas uppväxt. Påtal om det så är lillkillen inte så liten längre, nu är rumphas, spontanvändningar och härmande fraser en del av den unge mannens vardag.

Det har blivit många beställningar utomsocknes, men det finns några fördelar med vårt lokala sortiment. Framförallt behöver man inte beställa 12-pack, dessutom visar BS på en bra bredd bara man vågar ge sig hän. Oavsett hur mycket vin det finns tillgängligt så verkar de bekanta vattnen lite bättre. Så här kommer ytterliggare en Côtes-du-Rhône från den trevliga årgången 09. Ok jag lovar, nästa vin ska inte vara från tyskfranskitaliensk mark. Puh svårt, men det ska gå. Å andra sidan, varför bege sig bort när hemma smakar så bra..

Lite smått bångstyrig med mörkröd småjäst frukt. Tillsammans med de sedvanliga franska örterna, lite salmiak och en ton av bränt gummi och chark bildar det en ung om än väldigt skön doft kombo.


Munkänslan slank och läskande med gott om pigg röd frukt, mosade jordgubbar, hallon, salmiak och en avslutande småbitter örtighet. Syran är påtaglig och så även tanninerna som gör sig påminda i slutet och lämnar ett torrt avstamp i eftersmaken som är torr, fräsh, lite syrligt bitter och ungjästfruktig.


Inte alls lika charmig som La Ferme du Monts 09:a men ändå med tillräcklig kropp och personlighet för att inte verka tunn och intetsägande. Hela intrycket landar någonstans i mellanland, inte för mycket av något men ändå har det en inneboende charm. Även om det är ungt och lite småbångstyrigt dricker jag det med välbehag i dagsläget, möjligen att det blir lite avslipat med tiden men jag gillar det här lite opolerade. (88p)

Det var Birk som inspirerade till beställningen, varför inte låta honom göra dig samma tjänst.

Tills nästa gång. Jag säger bara en sak, lergryta...

Vila Santa Reserva 2008. Är det någon som har ett immunförsvar till salu?.

Vila Santa Reserva 2008

Jag vet inte för vilken gång i ordningen men nu är vi sjuk, igen.. Denna gång med lite variation mellan sjukdomarna men likväl uttömmande och riktigt krävande. Tur att det är ledighet snart så att jag inte behöver sjukskriva mig.

Nog för att min smakförmåga inte har tagit stryk denna gång utan nu är det magen som inte pallar med starka drycker. Vad passar då inte bättre än att ta fram en gammal nämnvärd upplevelse. Vissa inlägg måste helt enkelt luftas, detta är ett sådant.

Då det begav sig..
Där var den igen, den där frukttonen som är omisskännlig men inte speciellt klädsam. Ok den är inte lika burdus som i vissa sämre sydamerikanska varianter utan mer stram. Men vad det kan liknas med har jag inte kommit fram till än. Förutom den självklara fruktigheten finns det en ton av pinjenötter, barr och krydda. Trots den inledande "dåliga" doften är det personligt och tillräckligt intressant för att inte avskräcka.

Smaken är faktiskt ganska krävande, syra, tanniner och frukt nästan slåss om uppmärksamheten för att med lite luft lugna ner sig avsevärt. Första anslaget är lite åt det söta hållet och fylls på av en fyllig blåröd frukt, trots det låter tanninerna och syran inte intrycket komma över till den syltiga sida utan lämnar snarare en slank om än ufyllande munkänsla. Eftersmaken är inte allt för långt men tillräckligt för att ge ett helgjutet intryck. Överlag är detta ett personligt, matkrävande (kanske vissa skulle hävda), genuint vin som levererar en fullgod vardagsupplevelse med löfte om mer om man vill låta det ligga lite. I dagsläget saknar det lite komplexitet men helhetsintrycket vägs ändå upp av den personliga kärvhet som jag finner väldigt tilltalande. (88p)

Efter det till synes perfekta sällskapet, i form av entrecote och klyftpotatis har tagit slut befarar jag att vinet ska bli lite för krävande, men istället visar det upp en personlig tillgänglighet som gör att den lilla flaskan försvinner i ett nafs. Detta ska jag absolut köpa mer av och glömma i några år.

Fler som har druckit här och här.

Tills nästa gång. Nu gäller det att ladda batterierna inför julens drabbningar...

Château Lousteauneuf 2005 & Tedeschi "San Rocco" 2007. Tänk vad en veckas ledighet går fort..

Vin är om möjligt den bästa måltidsdrycken som jag har stött på, ok att ett glas riktigt kall Cola till en fettdrypande hamburgare är något i hästväg men det är nästan fusk. Men förutom mat sällskap så är det riktigt trevligt att dricka ett glas eller två i goda vänner lag, både före och efter maten. Det är med viss förvåning som jag konstaterar att denna sorts vin inte trängs i facken nere i källaren. Det måste jag råda bot på, måste nog medge att det har blivit något vitt eller bubbligt nu under sommarhalvåret. Men i takt med att frekvensen på brasans sprakande ökar kan det vara lite extra värmande med något rött. Vilken tur att jag prickade två klockrena "comfort wines" i senaste köpet.

Vackert! Egentligen har jag inte erfarenhet att uttala mig om vad som är Bordå typiskt eller inte men det behöv inte i detta fall. När man får denna doft mot sig är det helt enkelt vackert. Det är klassiskt och generöst, fruktbetonat men ändå nedtonat komplext och med en snyggt klädsam ekkant. Om jag ska försöka dissiskera doftintrycket mer ingående, så hittar jag mörka plommon, svartvinbärsgele, ek och en svårbenämnd krydda samt ett drag av choklad.


Smaken är sval, fyllig, fruktigt avhållsam och med ett stramt avslut med hyfsad tanninkänning. Eftersmaken är ganska lång och mynnar ut i mer återhållen ek, vinbär och plommon. Fantastisk drickbarhet, följsamt och framför allt riktigt gott. Glasen hos mig och frun försvinner försvinnande fort.


Om man väger in priset, vilket i detta fall är helt berättigat så är jag riktigt glad att jag köpt på mig i pluralis. Rent spontant tror jag att detta är njutningsfullt flera år framåt, med start i kväll. (89-90p)

För att krydda till det hela häller jag upp ett andra glas, det är så mycket enklare att jämföra skillnader och likheter när man har två glas bredvid varandra. Även fast det är tredje dagen för detta vin och ursprunget inte är den samma så bjöd detta också på en härlig drickbarhet. Dags att dissekera.

Stram doft med en ytterst tydlig vinbärsgodis känsla, möjligen Antonbergs plommonchoklad. Efter ett tag kommer den klockrena associationen, sötsur sås med tillhörande asiatisk kolsallad. Inte fruktigt, inte komplext utan det är denna enda ton som sticker ut och skapar en doft association som inte är omisskänlig men svårbeskrivlig. Tidigare dagar tycker jag mig funnit både mörka plommon och lite körsbär men nu nästan endast detta.


Smaken inleder med ett sött anslag, fylligt, med en tydlig om än inte markerad syra som gör det hela något slankare. Frukten är fräsh men inte burdus eller stor, även i smaken återfinns vinbärsgodisplommonshokladsötsursås känslan från doften men nu är den mer komplex och samsas med andra frukter. Avslutet är inte lika långt som i första glaset men en klar körsbärskärna tittar fram tillsammans med de riktigt småkorniga tanninerna bildar de ett torrt och upstramande avslut. 


Möjligen att detta inte låter så gott och jag måste nog medge att det var klart sämst denna tredje dag, dag ett var frukten mer slösaktig och det gick inte att ta miste på drickbarheten att döma av de glada minerna kring bordet. Så nog för att intrycket lever lite på gamla meriter men även utan dessa är det ett personligt, bra rödtjut. (88p)

När vin smakar och beter sig som dessa två är jag lycklig, nej rättelse jag är nöjd. Nöjd att jag köpt dessa, nöjd att jag rekommenderat dessa, nöjd att jag har fler flaskor kvar men framför allt nöjd att jag fått hjälp att hitta dessa guldkorn. Båda går att få till en högst rimlig, nej fyndmässig peng hos der Wein Weber.

Tills nästa gång. En avklarad, två kvar...

Corsendonk Christmas Ale anno 2009. Julen kommer tidigt i år..

Nog för att julen inte kommer tidigare än något annat år men till skillnad från föregående år har jag redan nu fått en besk smak av jul. Anledningen är inte någon rejält bränd ale utan tanken på alla klappar som ska köpas och utdelas till den ena släcktingen efter den andra. Egentligen har jag inget emot klapparna utan det är snarare det faktum att man inte kan lägga så mycket som man skulle vilja istället blir det en halvdan kompromiss som ändå kostar skjortan och femti. Nog om detta och över till ett glädjeämne, nämligen julöl.

Corsendonk Christman Ale kommer inte årgångsbetecknad men vete tusan om den inte skulle det. Förra året köpte jag på mig enskilda exemplar av allehanda julölar/julalear. Under året som gått har dessa avverkats med mer eller mindre nöjt resultat. Kvällens belgare är en av topparna och självskriven som ett av denna juls öligare inslag. Även om jag inte kommer att dricka den till just julmaten utan snarare framför brasan någon eller några kvällar före och efter. Å andra sidan tillhör jag den kategorin som tycker att en smakrikare malt kan passa lite när som under året oavsett om den är single eller jäst.

Corsendonk Christmas Ale doftar lätt fruktigt med den för mig typiska alesötman tillsammans med lite lätt brända malttoner ges ett relativt blygt men förhållandevis fräsht intryck.

Smaken är fruktig, dov ton av bränt bröd, en mitt i munnen beska som inte sätter sig på tvären utan bara fungerar mersmakande. Bra balans mellan friskt fruktig, brödighet och beska. Till skillnad från många "tyngre" alear så är denna riktigt lätt med en trevligt utklingande eftersmak. Känns polerat och fint men inte slätstruket. Persika, efter ett tag i glaset är det solklart. 

För min del är detta en av topparna i sortimentet, klart bättre än de beska och ofta dyrare alternativ som finns. Men var är alkoholen? De 8,5 % märks knapt och alla tankar på stark fulöl är som bortblåsta. (88p) 

En av anledningen att jag skriver om detta nu är för att den 15 November släpps årets upplaga av julölar. Är ni som jag varit föregående år, totalt ovetande om vad som kommer att släppas och med handen på hjärtat struntar ni i bryggeri eller typ bara det står julöl, eller rent av christmas ale på flaskan. Eller är det kanske så att ni är lite mer selektiv och går på någon exotisk lite dyrare flaska men är fortfarande helt nöjd med det faktum att det dyraste ölet ändå inte är i närheten av vad ni brukar spendera på en flaska vin. Eller har ni som jag tror mig gjort nu hittat några favorit bryggerier och spetsat in er på dessa. I vilket fall är julölen som vilket tillfälligt släpp som helst, onödigt, övergående och alldeles alldeles underbart.

Tills nästa gång. Sol, ved och vänner kan det bli bättre?... 

Palmer & Co Millésime Brut 2002. Ny vecka, nya möjligheter..

Finns det något härligare än Måndag? Ja möjligen Tisdag eller Onsdag.. Äsch egentligen spelar dagarna mindre roll, det är vad vi gör dem till som räknas. Varför ska helgen ståta med alla lustfyllda attribut, vad är det i vårt leverne som har gjort att vi negligerar de fyra första dagarna i veckan och stenhårt suktar efter de resterande tre? Nu är jag på intet sätt unik, jag likväl som min nästa kastar mig in i helgens vidunderliga värld. Men inte lika handlöst som förr. Kan det bero på min hemmavarande situation där dagarnas namn har kommit att bli sekundär, där istället dagens kvalitet räknas som bra eller dålig huruvida kvällsömn och dagsform är bra eller dålig. Eller är det helt enkelt så att livets sköra tråd har gjort sig påmind och spinner mig längre och längre in i vad som upplevs som dödlighetens nystan? Nåväl lite flärd gör vi oss förtjänta av mer ofta än sällan.

Efter flertalet nitar på halvflaska var det dags för helflaska. Man "kan" ju faktiskt spara skumpa både en och två dagar i kylskåpet och på så sätt blir det njutning i pluralis. En av fåtal årgångsskumpor som finns tillgängliga på de flesta bolag är Palmer & Co Millésime Brut 2002 (nr 7867, 267 kr).

De 50% Pinot Noir, 45% Chardonnay och 5% Pinot Meunier ger först en fruktdriven doft med en antydan till mognad som ger associationer till färsk brie och lite nötter. Vidare kan vi dessutom känna sparris, krutrök, kokos, gula äpplen och stenfrukt. Inte speciellt stor men ändå fyllig och härligt sammansatt.


Inledningsvis attackerar bubblorna munnen men när de lugnar ner sig känns det förhållandevis fylligt, frisk syra med gula äpplen. Efterhand kommer allehanda rotfrukter upp och avslutet har inte ett uns av beskhet. Istället får jag associationer till apelsinsyra i avslutet, ett avslut som verkligen är åt det syrliga slaget. (88p)

Överlag en väldigt trevlig bekantskap. Möjligen att den är i syrligaste laget med lite för attackerade bubblor i dagsläget, lite mer mognad skulle inte skada. I det stora hela är jag mer än nöjd med kvällarnas upplevelser, till skillnad från halvflaskorna som har kommit i min väg bjuder detta på lovande framtidsutsikter samtidigt som det finns nog med attribut för att passa nu.

Tills nästa gång. En dag till sen är det helg...

Domaine de la Janasse Terre de Bussière 2007. Idag är en sån där dag..

Egentligen vet jag inte var jag ska börja, eller med vad. Idag känns det som att jag har legat steget efter, min fru och jag konstaterade att det är bra att ligga steget före och planera för kommande händelser för att på så sätt vara förberedd på öden och framför allt missöden när vi nu är fyra i familjen. Men idag är jag efter, big time. Skulle vara skönt att kunna skylla på bakfylla eller andra nattliga aktiviteter som har en förödande effekt på efterdagen, men ingen fylla så långt barnalivet kan skåda och nattliga aktiviteter? Skulle vara ett och annat tröstande ord när stortjejen vaknar och inte kan sova men inget utöver vanligheterna.

Måste helt enkelt var att jag hade min första arbetsdag på det "nya" jobbet igår. Usch, varför måste vi arbeta. Missförstå mig rätt, jag tycker om mitt arbete och förhoppningsvis mina nygammla arbetskamrater. Det är snarare att samtiden med familjen känns så rätt, ett givande (från oss) och ett tagande (från barnen) som skänker så mycket tillfredsställelse. Eller så är det helt enkelt lite mycket efter tre månader i hemmavarande.

En fredag utan jobb, vad gör vi då? Jo en familjeutflykt till "pappasnyajobb" haha livet är bra ironiskt.

Efter lite hallonplock, filéstekning och klädtvätt börjar jag sakteliga komma ikapp. Ett sovande barn och ett lekparksförtrollat gör att tankarna till och med kan passera till lite eftertanke. Sitter med "lappen" i knä på en soldränkt trädgårdsbaksida med tillräckligt ro för lite egen kontemplation, vad jag kommer fram till? Livet är bra härligt i alla fall.

För att inte göra någon långsökt "så ska det låta" association slänger jag mig direkt på kvällens vin. Domaine de la Janasse har blivit en av bloggsverigeelitens älsklingar, ja och varför inte om något är riktigt bra så är det väl riktigt bra? I bakvattnen på de stora fiskarna får jag chansen att prova en 07:a från nämnda producent. Hur kanske någon undrar? Bristly svarar.

Terre de Bussiére 2007 (nr 72982, 109 kr) är ett Vin de pays, följer alltså inte AOC reglerna för regionskontrollerade varor utan har en större frihet i urvalet av innehåll men kan till skillnad från bordsviner som endast märks med ursprungsland märkas med regionsursprung. Och nog är det regionstroget eller möjligen årgångsmärkt fast på ett bra sätt. Nästan att man börjar bli bortskämd med all denna stora generösa och inbjudande fruktprakt.

Möjligen att det även denna gång var likörvarning, mer åt svartvinbärshållet denna gång, tillsammans med aningen jästa björnbär, plommon och övermogna jordgubbar men ändå balanserat med en pigg örtighet. Efter ett tag i öppnad flaska upplevs intrycket ungbusigt där särskilda drag är svåra att urskilja. En härligt stor doft som nästan slår omkull en i all dess prakt.

Smaken ger inlednigsvis ett sötaktigt anslag sedan kommer en sval örtiget med gott om fyllig frukt där avslutet är aningen kryddigt, ett mer sammanhållet intryck än La Fermes CdRV men även mindre personligt. Frukten drar åt det mörkare röda hållet med tanniner som håller avslutet i chack utan att bli speciellt kännbara. Syrorna balanserar upp helheten som känns övertygande lättgillat.

Eftersmaken som präglas av fräsh frukt och en liten touch fat är anonymare än vad smak och doft slår an. Men tillräckligt lång för att väcka mersmak. Ett helgjutet stabilt mörkköttsvin som tyvärr inte sitter som en smäck till den portermarinerade och långstekta oxfilén. Desto bättre både före och efter. Se till att servera det något svalt för annars tar alkohol och krydda över.

Men vänta nu, vad är det som inte är typiskt. Möjligen de 55% Merlot som ger en fyllighet och direkt drickbarhet som jag inte märkt av tidigare eller så är det bara inbillning. Det är helt enkelt så att jag inte druvckit någon 07:a från södra Rhône som inte har utmärkt sig med liknande attribut som denna.

Tills nästa gång. Vad som börjar vid lunch, slutar vid nattning...

Terre da Vino Barolo 2005 & Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007. Åland tur och retur..

Kajutan styrs mot de Åländska farvattnen, siktet är inställt på medeltemperatur, hotellvistelse och trevlig umgänge men egentligen är vi mer än nöjd om allt fortlöper relativt smärtfritt. En tillfällig kuling gjorde att resan sköts upp en dag och bantades till en natt istället för två. Med facit i hand var detta mer än tillräckligt, varma hotellnätter med rockfestival runt knuten tillhör det förflutna med obligatorisk fylla som behövlig bedövning. Nu stupade vi isäng ändå, tack och lov för uttröttade familjeliv.

Semester nu är inte som semester förr. Om vi föräldrar har tur kan man klämma in egen njutning, annars blir dagarna klart bäst och enklast om man tillgodoser de smås behöv först. Nu fick dock pappan sitt lystmäte, båttur med tillhörande shopping och ett vingårdsbesök! Samtidigt måste jag medge att storflickans glädje över båttur och hotellvistelse mer än nog förgyllde denna resa.

Jag hade i förväg botaniserat i katalogen, följande varor såg intressanta ut: Mas La Plana (235 kr, SB 319), Masi Amarone Costasera (199kr, SB 269 kr) och de två utmanarna Terre da Vinos Barolo (150 kr) samt Avignonesis VNdM (165 kr). Eftersom Eckerölinjen i likhet med SB inte tycker att årgången behöver sättas ut så fick jag ett spänningsmoment kvar.

Dags för kvällens sanning och ett test där Barolo för 150 kr står mot en av de tre bästa VNdM producenterna. Först och främst så måste jag betona att detta är kvällens sanning, vidöppna glas, oluftade viner, pendlade temperaturer och semestersinne. Alla faktorer som kan få den mest hårdföra provare att baxna, och då är jag inte ens en sådan..

Terre da Vino Barolo 2005 har en doft av röd lätt frukt med lite tomat och rotfruktsdrag. Aningen stallighet, stramt och körsbärsbetonat. Egentligen ganska blyg men ändå trevligt komplext. Smaken är stram med röd lite syrlig frukt, vinbär och körsbär samsas tillsammans med den uppstramande syran och de snustorra tanninerna. Eftersmaken sitter i ett bra tag med lite kärnighet. Överlag ger vinet ett skört intryck, tunn kanske någon skulle säga, men allting håller ihop tillräckligt för att ge ett bra intryck. Varken uppmuntrande, märkvärdigt eller fel. Vet inte vad som skulle kunna utvecklas med lagring. (Se Ps för poäng)

I ett klart mörkare utförande kommer Avignonesis Vino Nobile di Montepulciano 2007, här är de mörka körsbären doppade i choklad med möjligen lite kokos- och salmiktopping. Frukten är mogen och doften bjuder till bra mycket mer än Barolon. En mer fat och fruktdriven doft som är god om än inte vidare komplex i nuläget. Smaken är lite åt det sötfruktiga hållet, mogen och rund frukt med mer av den mörka chokladen. Eftersmaken är trevligt rund och håller i ett bra tag, även om den får känna sig slagen av Barolon. Detta vin känns mer insmickrande även om det dessutom känns som att ett år eller två på rygg kan öka på helhetsupplevelsen. (88p)

Sammanfattat bjuder båda på ett välgjort helgjutet intryck även om de kan upplevas som varandras motsatser. Denna dag drog dock Avignonesi det längsta strået, finns helt enkelt lite mer att hämta där.

Tills nästa gång. Undrar vad alla människor gjorde på båten?!?...

Ps. Efter två dagar i öppnad flaska och med riktiga kupor är Barolon mörkare, dessutom har det tillkommit en pikant doft av orientaliska kryddor och ett stänk av målarpenseln. Smaken är fortfarande snustorr med gott om syra och en eftersmak som inte vill ge sig. Det här är klart bättre än på ön även fast vinet fortfarande känns krävande i all sin torra kärvhet, men jag gillar det. (86p) Ds