Château Lousteauneuf 2005 & Tedeschi "San Rocco" 2007. Tänk vad en veckas ledighet går fort..

Vin är om möjligt den bästa måltidsdrycken som jag har stött på, ok att ett glas riktigt kall Cola till en fettdrypande hamburgare är något i hästväg men det är nästan fusk. Men förutom mat sällskap så är det riktigt trevligt att dricka ett glas eller två i goda vänner lag, både före och efter maten. Det är med viss förvåning som jag konstaterar att denna sorts vin inte trängs i facken nere i källaren. Det måste jag råda bot på, måste nog medge att det har blivit något vitt eller bubbligt nu under sommarhalvåret. Men i takt med att frekvensen på brasans sprakande ökar kan det vara lite extra värmande med något rött. Vilken tur att jag prickade två klockrena "comfort wines" i senaste köpet.

Vackert! Egentligen har jag inte erfarenhet att uttala mig om vad som är Bordå typiskt eller inte men det behöv inte i detta fall. När man får denna doft mot sig är det helt enkelt vackert. Det är klassiskt och generöst, fruktbetonat men ändå nedtonat komplext och med en snyggt klädsam ekkant. Om jag ska försöka dissiskera doftintrycket mer ingående, så hittar jag mörka plommon, svartvinbärsgele, ek och en svårbenämnd krydda samt ett drag av choklad.


Smaken är sval, fyllig, fruktigt avhållsam och med ett stramt avslut med hyfsad tanninkänning. Eftersmaken är ganska lång och mynnar ut i mer återhållen ek, vinbär och plommon. Fantastisk drickbarhet, följsamt och framför allt riktigt gott. Glasen hos mig och frun försvinner försvinnande fort.


Om man väger in priset, vilket i detta fall är helt berättigat så är jag riktigt glad att jag köpt på mig i pluralis. Rent spontant tror jag att detta är njutningsfullt flera år framåt, med start i kväll. (89-90p)

För att krydda till det hela häller jag upp ett andra glas, det är så mycket enklare att jämföra skillnader och likheter när man har två glas bredvid varandra. Även fast det är tredje dagen för detta vin och ursprunget inte är den samma så bjöd detta också på en härlig drickbarhet. Dags att dissekera.

Stram doft med en ytterst tydlig vinbärsgodis känsla, möjligen Antonbergs plommonchoklad. Efter ett tag kommer den klockrena associationen, sötsur sås med tillhörande asiatisk kolsallad. Inte fruktigt, inte komplext utan det är denna enda ton som sticker ut och skapar en doft association som inte är omisskänlig men svårbeskrivlig. Tidigare dagar tycker jag mig funnit både mörka plommon och lite körsbär men nu nästan endast detta.


Smaken inleder med ett sött anslag, fylligt, med en tydlig om än inte markerad syra som gör det hela något slankare. Frukten är fräsh men inte burdus eller stor, även i smaken återfinns vinbärsgodisplommonshokladsötsursås känslan från doften men nu är den mer komplex och samsas med andra frukter. Avslutet är inte lika långt som i första glaset men en klar körsbärskärna tittar fram tillsammans med de riktigt småkorniga tanninerna bildar de ett torrt och upstramande avslut. 


Möjligen att detta inte låter så gott och jag måste nog medge att det var klart sämst denna tredje dag, dag ett var frukten mer slösaktig och det gick inte att ta miste på drickbarheten att döma av de glada minerna kring bordet. Så nog för att intrycket lever lite på gamla meriter men även utan dessa är det ett personligt, bra rödtjut. (88p)

När vin smakar och beter sig som dessa två är jag lycklig, nej rättelse jag är nöjd. Nöjd att jag köpt dessa, nöjd att jag rekommenderat dessa, nöjd att jag har fler flaskor kvar men framför allt nöjd att jag fått hjälp att hitta dessa guldkorn. Båda går att få till en högst rimlig, nej fyndmässig peng hos der Wein Weber.

Tills nästa gång. En avklarad, två kvar...