Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature (2011)

Ibland är det skönt att ha flera, ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. Men i det här fallet är det snarast syndigt trevligt. Det har gått några flarror och det är sannerligen inte sista för att inte tala om priset, en spottstyver i sammanhanget.

Mums! Finstämd och frisk äppelcitrus med mineral i form av både skaldjur och lite smårökig stendam. Rakbladsvass knastertorr balansgång mellan überpigg syra, bred småkornig mousse, gula omogna äpplen och mineralsalt rökig komplexitet. Det är så jäkla snyggt och försvinnande gott. Eftersmaken är riktigt läskande med drag av orange citrus, sten och tandbitande syra. Komplexitet och fräschör personifierad. Kanske i yngsta laget men ack så intagande.

Förutom att vara välsmakande har Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature en föredömlig baksidestext där man kan utläsa att det handlar 50% chardonnay, 40% pinot meunier och 10% pinot noir. Allt har en bas i 2011 års skörd, 50% reservvin, deggad Juni 2016 och zéro dosage, alltså inget tillsatt socker i dosagen. Förutom det så odlar J-M Seleque mestadels ekologiskt och en del biodynamiskt. Bara att ta av hatten och bocka djupt!

Som om inte det var nog, sippar på det här under flera dagar och det är hela tiden så förbaskat gott. Lite lugnare, lite gulare men samma fokus och skärpa.

Tills nästa gång. Post nationella prov och gräsänkling, lika bra att göra det enda rätta och slockna i soffan...

Dehours Coteaux Champenois 2010..

Stensäker fransos men sen då? Torr, lite fatkänsla, gott om mineral, kall hyfsat generös frukt och ett lass med personlighet. Loire eller förresten icke oxiderad Jura, finns en obeskrivlig livsbejakande nerv, nehej inte det. Men vad är det? Gott, men det känns som att det fattas något, mer personligt än gott måste jag tillslut medge. Hög syra, gul frukt mer mineral, sval. Men vad tusan är det för något?

Låt vinet tala till dig hör jag maestro Ulf predika i bakgrunden, smakar som avslagen Champagne men den är ju precis urkorkad, nej blir inte klok på detta. Dag två finns det inga tvivel, det är avslagen Champagne. Dehours Coteaux Champenois 2010 (blindgångare från Rödtjusulf) är något av en anomali i det annars så bubblande distriktet. Kommer inte ihåg men det görs inte många flaskor av denna obubbliga bubblare. Stort tack Ulf, en ynnest att få prova, trots att det saknar bubblor, eller kanske just av denna anledning.

Svårt att inte gå igång, Champagne Dehours bör helt enkelt utforskas mer. Har ett varmt minne av två vingårdsbetecknade 2004:or som testades på Champagnedagen men som var slut när jag väl kom för mig att beställa. En kort fråga till Champagnegurun Björnstierne bekräftar att Dehours odlar en del biodynamiskt, gemensamt för samtliga viner är dock en stor respekt för naturen hos denna kvalitetsmedvetna odlare.

Tills nästa gång. Får se om jag kan hålla fingrarna i styr...

Domaine de Montbourgeau L'Etoile 2011

Domaine de Montbourgeau L'Etoile 2011

Sådär ja, efter en dag med efterlängtad värme, en kortare intensiv springtur och till den sedvanliga tallriken med grottlagrad Gruyère, salami och Taralli sitter Domaine de Montbourgeau L'Etoile 2011 som den berömda kepsen. En fräsch doft av hö, gula mognande äpplen och lite färsk sherry följs av en följsam, medelfyllig men ändå frisk och svalkande munkänsla som övergår i en ganska lång medelsmackande eftersmak. Som hos de flesta vita från Jura krävs en aning aquired taste och även om nötigheten och oxidationen i denna inte alls är särskilt påtaglig ger frun tummen ner. Själv bara älskar jag det mineralsalta avslutet, det lätta, läskande, nötiga och precis perfekta personliga. Vinlådans tredje sommarvin visar ännu en gång prov på hur mycket roligt vin som finns att tillgå bara man tar en avfart från den vinösa motorvägen.

Tills nästa gång. Premiärdopp, i tempererad bassäng, men ändå...

Ulf skjuter från höften..

Sommarlov, vad passar bättre än att Ulf och son kommer för att förgylla de första dagarna. Frågan var bara om barnen skulle löpa amok, och jo, fast på ett bra sätt. Lite gott fick vi i oss också, ok, inte så lite gott var det. Eftersom sommarlov snarast betyder mer jobb för en utmanövrerad pappa får det bli en bildlig återgivelse på dagarnas offer. Bäst var dock att se Ulf våndas över land, druva, årgång och annat väsentligt, blindbock ftw.

Ok, några korta lärdomar från det druckna. Årgångsmadeira är slösaktigt gott, syra, komplexitet och smuttglädje, ett kap och extra roligt att det går att få tag hyfsat enkelt. Alsace kan vara riktigt nasty, eller i det här fallet helt och hållet underbart, skulle vi vara lagd åt det hållet skulle vi ropa FYND! Vi lugnar dock ner oss och konstaterar lugnt att vi gärna hade gett någon hundring extra för just denna flaska. Tydligen hade vi ryckt samma champagne men vad gör det när det smakar så här, årgångens syra i kombination med en egen stil, mums till våfflor med syradgrädde och stenbitsrom. Mer lagrad Chablis och likaså med Ch9dp. Vit bourgogne kan vara snordyrt och minst lika gott, helgens vin med ett otroligt djup, frukt, mineralrök, rätt hanterade fat i en härlig symbios. Herr Brumont kan sin tannat även om den kanske blir aningen övermäktig som ung, Santa Duc lyckas även i en svårare årgång som 2011 och om det luktar sydrhône utan för mycket fläskig frukt är det USA.

Tills nästa gång. Och ännu är det inte slut på det goda...  

Middag med BaroloBoys..

Tydligen var det en middag som skulle till för att lusten skulle återvända, för hur kan man inte bli inspirerad av en bjudning hos chez Barolista. Bloggen har däremot blivit lite avskalad, ut med lite gammalt, ännu lite mer fokus på foton och såklart vin och mat. Och voilà, nytt försök. Stort tack för en kväll som inte glöms bort i brådrasket och ett extra stort tack till kvällens värd för en helt fantastisk upplevelse, tack!

Pilgrimsmussla och puré på jordärtskocka med tryffel

J.J Prüm Wehlener Sonnenuhr Spätlese 1989

Verget Chablis 1er Cru Fourchaume och Vaillons 1996

Kalvbräss

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 1982 och 1985

Vaktelterrin

Confiterade vaktellår

Ceretto Barolo Riserva 1964, kvällens vin, ett magiskt vin

Ceretto Barolo Brunate 1964

Ceretto Bricco Rocche Barolo 1982, 1985 och 1990

Kanin, Kal Johan, parmesan, pancetta, pasta och dragon

Ceretto Bricco Rocche Barolo Brunate 88,89 och 90 Magnum

Château Latour 1931

Companhia Vinicola da Madeira Malmsey 1880

Ceretto Barolo Riserva 1964 var helt enkelt kvällens vin för mig, elegant, skir, rosor, eterisk med ett gott stänk mjölkchoklad. I munnen är det lätt, nästan lite söt frukt, balanserat med mjuka finfinkorniga tanniner och en lång slingrande eftersmak. Helt enkelt magiskt gott och satt som en smäck tillsammans med de ankfettsconfiterade vaktellåren.

Vafan säger man, gissar sent 2000 tal och den galet unga Ceretto Bricco Rocche 1990 visas upp. Sötbärig som attan, urtjusigt med en munkänsla som både är inställsam, komplex och förförande men också ung med gastkramande tanniner och precision. Lång kakaobitter eftersmak som riktigt biter sig fast i lustcentrat. Det här skulle jag vilja dricka om säg sådär 10, 20, 30 år.

Château Latour, seriöst, CHâTEAU LATOUR, vem hade kunnat ana att den cassisdoftande åldringen var en Château Latour från före andra världskriget. Ja inte jag i alla fall. 1931 var tydligen inte det bästa året för det beryktade vinet men ojojoj va härligt att få smaka. Förutom cassis fanns det lite aska, lövhög och en omedelbar drickbarhet, både glas och påfyllning försvann i ett rasande tempo.

Näst sista glaset var galet, galet koncentrerat, galet hög syra och galet gott till några väl valda chokladbitar. Hur kan det vara annat än galet när vinet är från förförra århundradet. Companhia Vinicola da Madiera Malmsey 1880 var lika gott som galet överraskande.  

Tills nästa gång. Magiskt, helt enkelt magiskt!...

Pst. Och ett stort tack för alla uppmuntrande ord, de gjorde också underverk för lusten.

Psst. Mer ingående noter hittar du här.

Grongnet Special Club 2008. Vad gör man inte..

Grongnet Special Club 2008

Suget efter något gott blev för stort, skulle egentligen väntat till näsan är frisk men vadå, sämre kan man ha det. Grongnet Special Club 2008 (nr 99593, 396 kr) lanserades nu i Mars. Grongnet har sedan 1885 odlat sina 14 hektar, verkar vara 18 i dagsläget, i byn Etoges, strax söder om mer kända Côte de Blancs. Med Cécile vid rodret produceras årligen 70000 flaskor där toppen utgörs av årgångsblandningen Carpe Diem och den årgångsbetecknade Special Club. Special Club 2008 innehåller 57% Pinot Noir och 43% Chardonnay och har lagras med jäst på flaska fem år innan den sedermera kom i min ägo.

En superfrisk pust av gula äpplen, stjärnfrukt och en citrustvist. Gott om bubblor som formligen väller fram när man häller upp. Trots ett idogt snurrande möts munnen av en frisk vägg av munfyllande mousse, blir nästan som en gräddig matta av välsmak, följt av den frukt som inledde doften. Syran är såklart superfrisk, 08 frisk men inte lika gastkramande som i vissa andra årgångsbarn. Men vänta nu, när tempen sjunker, otålighet och ishink är kanske inte bästa kombination för att önskad temp, ökar syrans intensitet avsevärt trots längre kontakt med luft. Avslutet snörper upp, beska är att ta i men något tar tag i gommen ganska ordentligt och lämnar en lång frisk fruktpastill.

Supersmarrigt, till en början med betoning på lättdrucket och balans, med lägre temp och ökad syra går dricktakten ner och övergår i ett försiktigt men fullt lika angenämt sippande. Inte överkomplext i dagsläget men den ökande intensiteten, syrorna och det gräddiga inslaget skvallrar definitivt om att det finns mer att hämta med lite tid. Och kom ihåg, näsan är inte vad den brukar vara, så det är nog bäst att ni testar själv.

Special Club, är det någon mer än jag som är fast? Ok att jag fortfarande inte smakat någon som golvat mig totalt men vadå, för samma pris som de större husens standardblandningar får man ett personligt årgångsvin från en liten odlare som dessutom gått igenom Club Trésors de Champagnes vakande öga. Hittills har jag följt och inte ångrat Richard Juhlins råd om att köpa allt jag kommer över, den där biten med att vänta fem år har jag däremot haft större problem med.

Tills nästa gång. Helt klart rätt medicin...

Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008. Anledning att fira..

Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008

6 år, inte bara dottra som fyller det i år utan även vårt äktenskap. Värt att fira? Klart! Eller snarare fira att jag funnit min själsfrände och att detta är de första åren i raden på många fler. Hur firar man då? Vi skulle ta tillflykt till grannstaden, hotell, egentid och lite bubbel på kvällskvisten. Som alltid är det skakigt innan, ska någon bli sjuk och får vi barnvakt? Som tur är rycker mina föräldrar in mer ofta än sällan och så även denna gång. Och barnen, ja det var ju bara den lilla detaljen kvar. Vattkoppor och en förkylning, där flög den övernattningen bort.

Lika bra att göra det bästa av situationen, bubbel på hemmaplan funkar ju det också. Fast vad ska jag ta? Har inte övermycket att välja på men några flaskor har smugit sig ner sedan champagnefokuset började i höstas. Att det blir en 2008 står utan tvivel, känns inte mer än naturligt eftersom det är året vi firar och kommer förhoppningsvis att fira långt framöver. Men vänta nu, skytteltrafik till skrikande barn och två mycket sletna småbarnsföräldrar senare, äsch firande blir vad man gör det till.

80% Chardonnay och 20% Pinot Noir Premier Cru druvor behandlade med biodynamikens alla regler från Rilly-la-Montagne och Villers-Allerand samsas i Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008 (kostade 498 kr på Bolaget och 398 kr från Franska vinlistan). Av det jag tror mig veta i förväg kan sägas att odlaren är grymt bra, gärna använder fat, både små och stora, stilen är klart lagringsduglig och husets toppcuvée Coeur de Cuvee 1999 smakade alldeles förträffligt i somras. Av det jag kan läsa mig till kan nämnas att Vilmart producerar runt 110 000 flaskor årligen, biodynamisk odling utan att vara certifierad, grundades 1890, "trollar" under vinifieringen vilket resulterar i grymt bra resultat trots bristen på Grand Cru druvor och en förkärlek till fat gjorda i Allier. Lika bra att smaka.

Oj vilken intagande doft, dov lite syrastinn till en början men släpper fram en skön komplex mix av bland annat gul frukt, sten och lätt bröd, för att nämna något. Det är framförallt dissonansen mellan de lättare fruktigare inslagen och de tyngre brödiga som ger ett gott och intressant intryck.

Munkänslan är superfräsch, en våg av mousse slår som en vägg mot gommen, den vid det här laget så karakteristiska 08:a syran går som ett sylvasst spjut genom hela uttrycket, blir faktiskt lite svettig på näsan, gula äpplen, stenig mineral, bastantare toner av bröd virvlar runt och samlas upp i ett citrussyrligt avslut som bara fortsätter i den långa karamellsyrliga eftersmaken.

Måste säga att det är direkt lustframkallande i dagsläget även om jag är övertygad att det kommer bli en helt annan varelse med tid. Jag gillar verkligen balansen, elegansen, kombinationen av lättare och tyngre, för att inte tala om den gastkramande syran. Det ska blir ett sant nöje att återvända om något år och nog blir man sugen att prova Coeur de Cuvee 2008 när den kommer.

Tills näsa gång. Lätt överkörd av småbarnslivet, igen...

Philipponnat Clos des Goisses 1996. Imorgon är det Mars..

Philipponnat Clos des Goisses 1996

Jaha då var man lätt golvad igen, ännu en gång är det Ulfs fel. Philipponnat Clos des Goisses 1996 är helt enkelt oemotståndlig. Tänk att juice från druvor plockade för närmare 20 år sedan kan upplevas så fräscha. Nog för att det finns en del som vittnar om ålder, lite nötter, en fylligare djupare komplexitet både i doft och smak men helhetsintrycket som lämnar mitt anteckningslösa minne är stenig, komplett, följsam fräschör med en ryggrad av högsta kvalitet och löfte om mer. Helt plötsligt känns det inte helt orimligt att lägga runt tusenlappen på en flaska vin, fast det är klart, sedan ska man vänta i bra många år för att slutligen önska att man köpt flera. Äsch lika bra att fortsätta gotta sig åt minnet av denna ett tag till, sämre kan man absolut ha det.

Clos des Goisses är också namnet på den 5,5 hektar stora vingården belägen i Mareuil-sur-Ay som Pierre Philipponnat köpte 1935, 25 år efter att han öppnat portarna till huset. Av de 650 000 flaskor som produceras årligen är CdG deras dyraste och klart bäst ansedda. Årgång 1996 innehåller 50% Pinot Noir och 50% Chardonnay även om vingården är planterad med 70% Pinot och 30% Chardonnay. Vinifieringen sker delvis på ståltank även om merparten fortfarande ligger på ek, dosagen är på ca 4 g/l och vinet får ligga i källaren upp till 11 år innan det släpps på marknaden. Enligt utsago ska vinet helst dekanteras före dess 20 års dag vilket inte låter allt för otroligt med tanke på hur denna 18åring betedde sig.

Tills nästa gång. Vad tänker ni knipa av det kommande bubblet? Jag har mina aningar...