Campos Góticos Tempranillo 2010..

Nej men hallå där, vad har vi här? Är det månne ett spanskt fullblod, fullpackad med mörk mustig frukt ackompanjerad av tydliga toner av ekfatsbehandling, mjuka tanniner men ändå med en alert nerv. Ekologiskt odlat, en bit under hundringen också. Jo, jag tackar ja, jag är inte den som är den om en småsval Campos Góticos Tempranillo 2010 (nr 2097, 89 kr, varuprov) skulle ställas fram till lite tapas, en krämig pasta eller varför inte nystekt chorizo med fransk potatissallad.

Tills nästa gång. Äntligen helg...

Faustino I Gran Reserva 2001. Äntligen..

Faustino I Gran Reserva 2001

Jag blir så glad, i hyllan på mitt lokala bolag står det ett hederligt gammaldags vin. Det är ingen tillfällig lansering, det är inget köp som blivit över utan står där till allmän beskådan i pluralis. Kanske inte årets vin som Decanter Magazine utnämnt det till, faktiskt inte ens månadens om jag tänker efter men utan förutfattade meningar, kanske taget för den igenkännande etiketten, den blästrade flaskan eller som i mitt fall ren nyfikenhet, bjuder Faustino I Gran Reserva 2001 (nr 2678, 156 kr) på en bekväm resa, en liten nostalgitripp, till vad som möjligen kan anses vara oföränderlig, nämligen spansk Rioja i sirlig läderbiten stil.

Doften är helskön, begynnande mognad, balanserat, lite läder, marsipan, något eteriskt och mörkt. Allt samlat i en ursrpungstypiskt lätt skrud med volymen på mellan. Munkänslan är verkligen åt det syrligare hållet, nästan lite småsnipigt men ändå bra pigg rödsirlig frukt, gott om ekmarkörer och ett torrt lite småträigt slut med minimala uttorkande tanniner. Eftersmaken har en liten slagsida över i ek även om den lätta rödfrukten även här gör sitt bästa. Med luft och tid växer det fram lite mer mörker och uttrycket blir än mer lättsippat.

-Ska jag hälla något annat i ditt glas?
-Nej, det är riktigt gott.
Behövs egentligen inte tillägga mer, ett fullgott betyg med tanke på att alla inte har samma fabläs för "snipiga" viner som en annan.

Tills nästa gång. Fredag it is...

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005. Slaktbänken nästa..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005

Bodegas Valdemar

En riktigt hyggligt prissatt Gran Reserva i ordinarie kan de va nåt? Jag tyckte det sist, frågan är hur årets modell ter sig. Men vänta nu, jag har för mig att Conde de Valdemar Gran Reserva 2005 (nr 12601, 119 kr) kostade en tjuga mer för två år sedan. Trevlig prisutveckling, minst sagt.

Och nog får man valuta allt, doften har klivit in i en begynnande mognad, inte alls så mycket kräftspa och gammalt trä utan mer målarlåda, eterisk och faktiskt riktigt händförande. Vet inte vad jag väntade mig, men inte det här, personligt, begynnande mognad och bibehållen frukt, skulle nästan kunna vara i Italien vid en blindbocksgissning.

I munnen är det först smått krävande, nästan lite hårt och kantigt, syra och rödfrukt slåss så det ryker om det. Slankt, snipigt kanske någon skulle säga, men med mörkare inslag som ger tyngd och som säkerligen tittar fram ännu mer med lite tid. Tanninerna torkar upp ordentligt, inte hårt eller bryskt bara ihållande och övertygande. Eftersmaken är bra lång, frukt, färskare trä och lite mer torkad frukt. Med tid och luft sätter sig allt tillrätta en aning och träet känns aningen torrare. (87-88+)

Inte alls lika tillgänglig och flörtigt som jag upplevde 01:an utan mer jäklar anamma, personligare och framförallt intressantare. Det känns nästan dumt att inte stoppa ner någon i källaren för att se vad något års vila kan göra. Kanske, bara kanske, kan smaken följa doften utan att tappa allt för mycket spänst, hoppas kan man alltid.

Tills nästa gång. Igår box, idag ont...

Viña Pomal Reserva 2007. Helt Rätt(vik), fast lite fel.

Siljan, sett från stugan

Har varit på en underbar men intensiv semester, som brukligt tar jag seden dit jag kommer. Försöker alltid äta och dricka som lokalbefolkningen hur konstiga dessas vanor än må te sig. Så, vad dricker man i Rättvik? Eftersom jag är något av en vinsnobb, i alla fall enligt vissa, undersöker jag enbart hundrakronorplus hyllan, ingen box och inget starkvin den här gånger. Det gav mig ca 83 alternativ, hyfsat bra för att en liten ort, eller? Men, vad är det jag kikar på egentligen? 36 röda poster där 13 är någon sorts Amarone. Inget ont om Amarone, jag kan njuta av ett glas då och då men att det skulle motsvara ca en tredjedel av det röda utbudet, så bra är inget vin. Äldsta vinet av dessa 36 poster är från 2007, flertalet är klart yngre, detta i ett segment som ska vara kvalitativt bättre och en vinsort som överlag tål några års lagring till många års lagring. Fast det är klart, urvalet kanske inte är kvalitativt, går man enbart på pris finns det ingen flaska över 300 kr, 6 st över 200 kr där majoriteten igen utgörs av Amarone.

Över till vitt, 16 poster, där 13 är från Frankrike, 8 innehåller chardonnay och 7 är någon form av enkel Chablis. Här är 2010 äldsta årgång och prismässigt finns det inget över 200 kr. Mousserande då? Jorå 31 poster, men vänta nu, många upprepningar på halv, hel eller rent av magnumformat. Av dessa är 28 från Frankrike, 26 från champagne. En Moët klockar in på över 400 kr för ett helrör annars mest runt 200 kr. Nog för att jag inte har provat särskilt mycket från Champagne men till och med jag har provat det mesta som finns här. Äsch, lika bra att att rycka en av de äldsta röda och hoppas på det bästa. Ja just, glömde nämna att det fanns 83! olika boxar och 70 olika poster med någon sorts Whisky.*

Viña Pomal Reserva 2007

Temporärt hemma, den hyrda stugan på kullen, var allt man kunde önska och lite till. Helt utrustad, från tvättmaskin till veranda i solnedgång. För att göra inramningen rättvisa skulle ett medelfylligt, drickvänligt rött som man inte tröttnar på efter ett glas sitta som en smäck. Helt rätt igen, Viña Pomal Reserva 2007 (nr 6712, 119 kr) infriade de få förhoppningar som fanns. En lika stor dos fat och frukt, ok aningen mer frukt men ett liiitet besök på kräftskivan och stallet fick man på köpet. Varken burdust eller särskilt personligt men direkt drickvänligt med precis rätt dos "Rioja" och tillräckligt motstånd för att inte upplevas som vare sig mjäkigt, torrt eller tråkigt. Just där och då satt det som en smäck till den medtagna chark och ostbrickan, ok för att jag gärna lever lokalt men första kvällen är det bäst att vara på den säkra sidan.

Tills nästa gång.  Borta bra men hemma bra mycket bättre, i alla fall i vissa hänseenden...

* Källa: systembolaget.se. Kan ha räknat fel eller missat någon post. Ni som trodde att jag gjorde denna räkning på plats har inte varit i Rättvik under campingsäsong eller "semestrat" med tre små barn för den delen.

Pata Negra Gran Reserva 2004 vs Coto de Imaz Gran Reserva 2001. Trådlöst..

Guld o svart är kvällens givna skrud

Dags att kliva av Telia tåget och kliva på 2010-talet. Eller vad sägs om 15 ner 6 upp istället för 2 ner 0,5 upp mer än hundra kronor billigare i månaden? Jo tack, jag gillar a-lot och då bor vi ändå på landet. Först ska dock Telia ha en tre månaders avskedsfest, vad är det egentligen? Tre månaders uppsägningstid?? Lägg till att de smyghöjt vår abonnemangskostnad med över hundra kronor per månad under de tre år som de har varit enda! möjliga leverantör. Mmm kanske fler monopol som borde upplösas? Ett extra tack till Micke för testkörning.

Dags att ge näsa och gom en dust. Varför inte lite jämförande studier av en avsomnad svensk romans, nämligen Rioja, Gran Reserva style. Har hört att det hinkades en del Rioja i de svenska stugorna, fast det var före både min och BiBarnas tid.

Utmanarna är:
Pata Negra Gran Reserva 2004 (varuprov, nr 12613, 86 kr)
Coto de Imaz Gran Reserva 2001 (Inspirations gåva, nr 2748, 169 kr)

Tester gör sig absolut bäst blint men då det inte var möjligt fick det bli halvblint.

Glas 1
Relativ fräsh rödfrukt, vinbärsaktig, lite murrigare fattoner men på intet sätt tunga. Drar aningen åt kräftspad (fick jag till det rätt nu) men ändå inte. Känns moget men ändå med bibehållen fräshör, inte helt och hållet mitt i prick men ok.

I munnen beter det sig bra mycket bättre, en medelfyllig, näst inpå slank, fruktig struktur med matpigga syror och en mörkare ryggrad av mognare toner. Eftersmaken är bra lång, torr med gott om frukt. (86-87p)

Om doften inte övertygar beter det sig bra mycket bättre i munnen, känns piggt, fruktigt med en klockren matorienterad struktur. Det här dricker jag gärna igen.

Glas 2
Stor smått artificiell doft, osökt drar associationen iväg mot Chilensk Carménère av billigare slag, inte alls särskilt smickrande. Om man bortser från den första chocken lugnar intrycket ner och landar i eklandet lagom. Nja ingen hitt direkt.

Nej, känns aningen slappt och strukturlöst i munnen. Frukten är åt det smårunda hållet, den artificiella känslan finns kvar och avslutet snörper till med torra, träiga tanniner. Eftersmaken är torr med lite klen frukt. Det här var inte alls särskilt bra. (77-78p)

Två glas, ett var drickbart

Summering.
Ok att det från början, prismässigt, inte är någon jämn match men jag hade nog ändå räknat med en trevligare upplevelse. Om Glas 1 gör en trevlig entre och övertygar i huvudnumret blir glas 2 utbuat och utvisat fortare än illa kvickt. Brukar inte skriva ner något i onödan men när jag nu gör ett duellnummer av det hela är det svårt att låta bli. Det bästa och enklaste betyget är att glas ett slinker ner av bara farten medan glas två spottas ut i vasken. Frun får också båda glaset halvblinda och instämmer i mina intryck.

Skamvrån

Tills nästa gång. Fast med fast ett litet tag till...

Pst. Om det inte framgick så här är facit:
Glas 1: Coto de Imaz Gran Reserva 2001
Glas 2: Pata Negra Gran Reserva 2004


Psst. För en mer nyanserad bild av Pata Negra GR 2004, kolla in två till som provat i närtid:
Anders Öhman
Magnus Reuterdahl
Vård o Vin, fortfarande anonym men jag vet allt vad du heter ;).

Embocadero Tempranillo 2009. Betyg..

Är flera bättre?

Uha poäng, who wants them and who needs them? Jag, tydligen. Om ni inte sett det tidigare så har jag som oftast en dubbelpoäng följt av mina noter på vin. Noter och betyg satt efter mina referenser där jag som oftast följt vinet under en längre tid, med eller utan tillbehör. Ett betyg som på intet sätt är fixt utan snarare en fingervisning för, och av mig för att kunna gå tillbaka och få ett hum om hur det specifika vinet upplevdes vid den givna tidpunkten och under dessa omständigheter. Med andra ord, min momentana sanning hur upplevelsen var.

Men då var vi där igen, vem är jag att betygsätta vin eller något annat för den delen? Som utbildad pedagog så bör och ska jag sätta betyg, alltid utifrån en given mall, oftast med tolkning, alltid med individen och satta betygskriterier i fokus. Där kan vi snacka om skarpa skott. När det kommer till vin så handlar det om många aspekter, mallen är hyfsat given, omständigheterna skiftar och upplevelsen är sig aldrig lik. Med andra ord är det ett betyg som ska och bör tas med en stor nypa salt. Jag tror, utan att överskatta min egna person att det finns folk som faktiskt bryr sig om vilket betyg jag sätter på ett vin och följaktligen hoppas jag att densamma utmanar och ställer sina egna preferenser mot mina.

Med det sagt, tänker jag fortsätta hålla på med mina professionella betyg och mina mer hobbiebetonade, med förhoppningen om att jag ska bli bättre, få större referensramar, ständigt ifrågasätta och utmana mina och andras normer. För slutligen handlar det, när det kommer till betyg på vin, mat och dryck som så mycket annat, om den egna smaken, omständigheterna kring det upplevda och vilka referenser den person har som betygsätter.

Däremot ska man inte undervärdera, eller övervärdera för den delen, ett betyg som blir satt på ett vin. Det råder ingen tvekan om att det finns en besatthet vid poäng och jag kan bara motvilligt medge, att jag i likhet med många andra påverkas. Att ett "dyrt", och såldes förhoppningsvis påkostat vin, får en hög poäng känns inte annat är naturligt då processen att skapa detta vin kostar mer än att tillverka ett "billigt" massproducerat vin. Men där upphör också logiken, att ett vin skulle få högre betyg för att det är svårt att få tag i, producerat i  liten skala, av någon berömd vinmakare eller någon annan påverkbar faktor kan i och för sig påverka upplevelsen men egentligen inte vinet i sig.

Samtidigt kommer man inte från att "billiga" viner som får en hög poäng skapar en hel del intresse. Om man använder sig av att klassa vinet som ett fynd, prisvärt eller något annat betyg som ställer sig i direkt jämförelse gentemot pris har man oavsett smakprofil endast uttalat sig upplevelse - pris. Något som vi i Sverige verkar oerhört intresserade av. Om man istället använder en gradering utifrån upplevelsen ska ett 90 poängsvin ge samma upplevelse oavsett om det kostar 90 eller 900 kr. En i mitt tycke intressantare klassning.

Å andra sidan har jag hört i flera forum att det skiljer sig markant även här, ett 96 poängsvis för trehundra är aldrig lika bra som ett 96 poängsvin för tretusen. Där kan jag inte uttala mig då jag mig veterligen aldrig upplevt ett 96 poängsvin oavsett prisklass. Hur ska man då som vinsörplande amatör förhålla sig till hela poäng kontra pris förhållandet. För att de lever ett förhållande, om än i disharmoni, känns oundvikligt. Enklaste sättet, framförallt när det kommer till billiga viner, är att smaka och ta reda på vad man själv tycker. Förhoppningsvis har, kritikern i fråga rätt och då är det bara att jubla eller så når upplevelsen inte riktigt upp till sitt rykte och då har man själv blivit en upplevelse rikare. I vilket fall är det alltid intressant att ifrågasätt och utmana ett betyg.

Därför kändes det givet att prova  Embocadero Tempranillo 2009 (9,95 Euro) från Bodega Pedro Regalado i Ribera del Duero. 92 poäng från advokaten i väst, för hundra kronor kändes det nästan för bra för att vara sant.

92 pinnar?

Hur var då vinet?
Det är en stor fruktdriven doft med mörka mogna bjönrbär, vinbär och lite hallon. Utrycket är överlag åt det mörkare hållet med ett litet likörstick i slutet, annars är det, trots sin ungdom, en hyfsat balanserad doft med småmycket av allt.

Smaken är framförallt fruktig, smårund, med gott om den mörka frukten som trängdes i doften. Uttrycket är balanserat generöst med en småfyllig munkänsla. Nog för att det finns gott om mörkare toner, en del fat, men de tar på intet sätt överhanden. Avslutet stramar upp med pigga och småtorra minimala tanniner.

Eftersmaken är hyfsat lång, torr, med strama fruktoner blandat med lite smårostad kaffe och choklad. (87-88p inte en pinne till ;))

Generöst, fylligt men ändå med en balanserad och hyfsat nyanserad skepnad. En övertygande spanjor som gav mersmak. Se dock till att servera hyfsat svalt, kan bli lite alkoholstickigt om tempen blir för hög. Passar utmärkt till något grillat men samtidigt tillräckligt smidigt för att passera utan något till om du är sugen på något fylligare rött.

Tills nästa gång. Sedan har vi det här med flaskvariationer också...

Marqués de Riscal Reserva 2005. Jaha då var det tvåsiffrigt på celsiusskalan igen..

Modern eller oldschool, välj själv.

Vem försöker jag lura? Är man förkyld så är man sinnligt handikappad och det där med våren är bara en myt för att locka oss nordbor att det finns hopp om livet. Två konstateranden som SB verkar tagit fasta på för i dag lanseras den så kallade vårlanseringen. Inget vin över 200 kr, och de fåtal över hundringen verkar föga upphetsande. Men vem är jag att uttala mig? Jag är knappast representativ för svenska folket, det såg mina biologiska föräldrar till, och dessutom gjorde jag ett uttalande om en eventuell vår i förra inlägget. Bäst att gå vidare och konstatera att månadens, förlåt vårens, intressantaste köp för min del är den Armangac som släpps från nådens år 1971. Är säkerligen, i Armangac kretsar, lika strömlinjeformat och utslätat som resterande sortiment men där har jag inga referenser att tala om. Som min goda vän brukar säga, spännande.

Ok jag vet..
Ja jag vet att det släpps "dyrare" vin varje månad och ja jag vet att de flesta flaskor som är intressanta släpps i tre butiker och tar slut innan man hinner leta sig till närmaste butik för en beställning och ja jag vet att det inte är roligt att lägga detta i händerna på folk som för det mesta bara tycker att man är till besvär och ja jag vet att jag är lite väl synisk men prova att gå upp några gånger om natten för att sedan inse att morgonen börjar kl 05:00 så är du också snart där. Ja just ja du måste nog bo på landet också annars kan en sådan uppstigning vara fördelaktig om du vill ha en plats långt fram i kön.

Annat var det ju, min kära hälft utnyttjar en av fördelarna med ett närliggande sortiment. Häromdagen kom hon hem med en spontan flaska för att överraska. Men något är snett när även hon uttalar följande: - Nog var det lite svårt att hitta något nytt, känns som att vi har provat allt på hundraplusshyllan. Öh och det i en kedja som profilerar sig med ett av världens bästa sortiment.. Faan nu var jag där igen, en helt underbar gest i vilket fall.

Vinet? Marqués de Riscal Reserva 2005 kan du hitta på en hylla nära dig, frågan är hur det smakar.
Eftersom jag smakade först när min näsa fortfarande var bedövad fick munnen säga sitt, ett piggt fruktbetonat vin med riktigt kännbar syra en märkbar avslutande torrhet som övergick i en eftersmak som tittade fram förvånansvärt länge. Min kära tyckte att det var riktigt bra och så fick det bli.


Andra dagen var det ett helt annat vin, trött tråkigt med en överdos av murket trä letade sig fram i min nu fungerande näsa. Den bästa referensen är igen min kära, - usch vilket dåligt vin här du får mitt glas. 


Svårt med betyg när helheten inte kan vägas in, men nog ska det kunna stå två dagar utan att övergå i ett trött troll. Behöver jag säga att resten frystes in för kommande såsanrättning. 

För den som vill ha en mer nyanserad beskrivning besök den mycket läsvärda och insatta Tomas i Bryssel, han har nyligen provat.

Tills nästa gång. Bitter? Vem jag...

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001. Det här gör vi om flera gånger..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001

Det var en gång ett par belägna utanför ett litet systembolag någonstans i Sverige.
Mannen sade:
- Ta en flaska vilken som helst.
Kvinnan sade:
- Är det någon speciell önskan?
Mannen sade:
- Den skall kosta från 100 kr och uppåt.
Kvinnan sade:
- Jo det förstod jag..
Föga anade mannen vad som skulle komma men kvinnan som var vis och kände sin man valde efter smak och tycke så mannen var lugn i övertygelsen om att det blir det en trevlig överraskning. Och nog var det trevligt, vinet? Inte mindre än en Gran Reserva från det uppskattade året 2001. Överraskningen? Jo att något så bra finns på i stort sett samtliga bolag runt om i vårt avlånga land.

Ibland är det givande att inte ha all kontroll på vad som skall serveras, eftersom frun ändå skulle göra en avstickare in på det lokala köpcentret så kändes det helt rätt att hon skulle bestämma. Egentligen bestämmer hon mer ofta än sällan eftersom det i mångt och mycket är hennes smak som ska tillfredsställas men det är en annan historia.

Det har blivit en och annan Rioja under senhösten och vintern, känns överlag som ett vin som passar utmärkt till lättare kötträtter och som sällan underpresterar i förhållande till prisklass. Med det sagt så återstår fortfarande de där riktiga höjderna, men som med mycket annat antar jag att det korrelerar med vad man är villig att hosta upp. En annan tanke är att Gran Reserva från 2000 talet möjligen är för ungt, den som lever får se.

I dagsläget får jag följande intryck.
Doften är varm, näsborsvidgande med en fyllig mustig frukt som drar åt körsbär och katrinplommon. Frukten är mogen men har inte ramlat över och blivit gammal eller uttorkad. Ganska påtaglig ekbehandling som varken känns överdrivet dillbetonad eller murken bara mustigt kryddig. Överlag känns doften vital och slagkraftig vars begynnande komplexitet skvallrar om lite ålder, men inte känns upplevs det att det är nio år efter skörd.

Smaken är fyllig med gott om frukt, varm coh gott om tanniner som känns som små små sandkorn som stramar upp och torkar ut en aning. Mitt i allt återfinns lite choklad och vanilj men på intet sätt kladdigt utan kryddigt där helhetskänslan ännu en gång känns vital och endast i en begynnande mognadsfas.

Eftersmaken är hyfsat lång, stram och nu upplevs plommen mer torkade än riktigt mogna. Sammanfattningsvis ges en kvalitativ, gedigen känsla som ålder till trots inte visar några direkta ålderskrämpor.  (88-89p)

Ännu en gång en Gran Reserva som i mitt tycke överpresterar i jämförelse till pris men som inte har det där lilla extra som lyfter upplevelsen ytterliggare en dimension. Om ni är ute i sista sekund och letar efter något sällskap till kvällens helstekta fläskfilé med ett smågräddigt tillbehör och "bara" har det lokala utbudet så skäms denna flaska inte för sig, den är rent av så bra att den kan planeras in i en mindre spontan bjudning. Men se till att lufta den ett tag innan, dag 2 och 3 var  upplevelsen om inte bättre verkligen inte sämre.

Tills nästa gång. Varför kan inte reklambladen alltid vara lika späckade med delikatesser till bra pris?...

Vallemayor Gran Reserva 2001. Nu är alla julkalendrar klara..

En gran(n) färg

Ett distrikt som har fått ett skamfilat rykte måste vara Rioja, för att på åttiotalet (har jag hört) varit en riktig trotjänare i flera hem fått ge efter för mera fruktstinna nyavärlden (eller moderna om man föredrar) viner. Viner som inte luktar dillspa och där dess fruktprakt är lika svårmatchade med mat som de fungerar till prat. Jag är inte en av de som resolut talar mot eller för den ena eller andra utan jag förespråkar mångfald. Även om jag ibland själv kanske inte lär som jag lever.

Jag gjorde en tidigare bekantskap med en gran reserva, alltså ett vin som lagrats länge på fat och som trots sina modiga åtta år var i full vigör. Nu var det dags igen, när Vallemayor Gran Reserva 2001 (nr 94428, då 199kr, nu 152 kr) släptes i september var det på vippen att en flaska följde med hem. Nu när den reas ut känns det inte mer än rätt.

Men först en liten uppdatering om familjeläget, sjukdomsförfall i hela familjen, skottning på kooperativdagis samtidigt som förkylningen härjade och besök av vännen J. Först så överlevde vi ännu en förkylning x3 även skottningen var med facit i hand riktigt trevlig trots mående. Besök av J blev bara ett välkommet avbrott och jag ser fram emot nästa besök.

Vallemayor Gran Reserva 2001

Tillbaka till vinet.
Doften är ganska stor med inledande jästa katrinplommon och lite smågammalt murken trä, en aning kräftspad men inte överdrivet. Efter lite luftning blir den mörkröda frukten mer vital med en stramhet och en antydan till en sötma som kändes inbjudande. Lite vanilj och fetfilskänsla blandades med en starkvinston som lämnade en smått eterisk och hänförande doft även om den ändå inte var överdrivet komplex. 


Smaken är utfyllande med mörka lite murriga bär, som efterhand luftas liv i och bärs upp av en pigg och förvånansvärt vital syra. Tanninerna är rejält torra och biter tag i avslutet och stramar upp ytterliggare. 


Eftersmaken är lång med mogna plommon, russin, choklad och en touch av trä. Trots det mogna intrycket så blev vinet överlag mer vitalt med lite luft och kändes faktiskt lite "ofärdigt", så en vidare lagring är nog inte helt fel. (89p)


Men det är till maten som detta blir en riktig fullträff, lågtempad filé med potatisgratäng och vinet riktigt sjunger. Eftersmaken försvinner men mellanregistret lyfts.

Efter att reatrissen gjorde hela svenska befolkningen, ja eller den lilla del som läser vinbloggar, uppmärksamma på septembersläppets grannare rea flaskor har dessa försvunnit i ilfart. Men denna något skamfilade kusin från landet finns kvar, så passa på och fynda gammalt hederligt rödtjut. Jag har köpt på mig, så nu är det era flaskor som är kvar..

Tills nästa gång. Idag går kollegan på föräldraledighet, ja om det är ledighet kan diskuteras...

Montecillo Gran Reserva 2003. Gammalt är det nya..

Plötsligt utan att jag egentligen har märkt hur det gick till ståtar tre välfyllda Gormhyllor i källaren, nog för att det inte är fulllängd men från att ha några flaskor i bokhyllan känns det som en förmögenhet. Precis som sig bör är en signerad Frankrike, en Italien och en Tyskland med lite blandat plock. Eller vänta nu, som sig bör kanske vän av ordning frågar sig? Var är Spanien, Portugal, USA, Australien, Nya Zeeland, Sydamerika och Sydafrika? Bara för att nämna några regioner. Ja, den enklaste förklaringen är väl egentligen att jag inte hunnit dit, den som ligger lite närmare sanningen är en kombination av ekonomi, tid och feghet. Varför plocka fram en okänd flaska när du "vet" att en druva, region, producent eller rent av speciellt vin är SÅ gott. Jo därför att det är spännande, roligt, lärorikt och framför allt gott att hitta nya viner som tilltalar. Jag pläderar detta för i stort sett alla jag träffar, varför ska det vara så svårt att följa sina egna råd.

Jag tänker inte utlysa något i stil med: "För varje bekant flaska jag köper ska jag köpa en obekant", "Ett nytt land varje månad" eller rent av "En ny producent i veckan". Nej, jag nöjer mig med ett stilla konstaterande och glädjer mig åt den Montecillo Gran Reserva 2003 som någorlunda spontant följde med hem och gick ett resolut öppnandes till mötes. Matchningen med pepparrökt lax från det lokala rökeriet var förvånansvärt bra.

Doften är i öppnandet stram med ändå generös, dill och mörkröd något torkad vital frukt samsas i ett trevligt sammansatt uttryck. Även om mina erfarenheter av Rioja är ringa så är det inga tvivel var detta hör hemma, samtidigt som det andas bra mycket mer kvalitet än tidigare provade flaskor. Nice.


Munkänslan är slank men i likhet med doften är den generöst utfyllande med mer mörkröd frukt, läder, choklad och en avslutande bittermanel. Tanninerna är småkorniga och ganska uttorkande. 


Eftersmaken är torr och ganska lång med en solklar association till skalen på vindruvor, läder och dill. (88-89p) 

Inget charmtroll, men det är nog det jag gillar. Allt från den, i mitt tycke, heltraditionella doften till det småbittra och uttorkande läderbitna slutet. Att det dessutom säkerligen vinner på lagring gör det till ett tänkbart merköp, priset är något bättre på havet än hemma.

Fler som nyligen smakat.

Tills nästa gång. Är helt enkelt för trött för att tänka en vettig tanke...

Ramón Bilbao Finca Valpierre 2006, Bricco Quaglia Moscato d'Asti 2009 och Sommerwind 2009. Alla mödrars dag med tillhörande handgnuggande handlare..

Besök på förmiddagen och en första övernattning borta med de båda små, detta var tillräckligt för att framkalla en och annan sakta rinnande droppe från pannfästet. Tur att sällskapet både på för och eftermiddagen var så trevliga för att inte prata om den förfärligt goda och mättande kvällsmaten. Tack kära mor för ett alldeles utmärkt sällskap till kvällen viner.

Ramón Bilbao Finca Valpierre 2006 (nr 3071, nu 127 kr förr 159 kr) har jag provat tidigare med ungefär samma intryck. Något syrliga nu men med samma mörka mulliga chokladströsslade röda frukt. Möjligen att träanslaget var något mindre framträdande men fullt fungerande till den grillade oxén. Min sista flaska och ett välsjungande farväl. Togs dessutom emot med öppna armar av sällskapet.

I provpaketet från Tyskland anlände Sommerwind 2009 från firman J Koegler. Vinet kostar 5.5 Euro vilket måste anses vara ett kap för denna friska, fruktdrivna sommarbris. Päron utmärker sig i ett annars ganska tropiskt anslag. Ingen beska och krydda som stör och frågan är om det är torrt eller halvsött. Lutar nog åt det första. Eftersmaken är överraskande lång för att vara ett så okomplicerat och lättgillat.

Kvällens absoluta höjdare i min gom var det godissmaskiga söta bubblet Bricco Quaglia Moscato d'Asti 2009 ( nr 94169, 119 kr) från La Spinetta. Ni vet de där som brukar ha noshörningsprydda flaskor.  Måste säga att Moscatoviner är slående lika, dock utmärker sig denna med lite mindre sötma och desto mer syra. Mer gråpäron än piggelin. En sakta avklingande eftersmak och en ypperlig smakkombo i form av jordgubb och rabarberskum gjorde kvällen och vinet mer än lovligt minnesvärd. Ska tilläggas att mina erfarenheter är att Moscato d'Asti sällan smakar bra i billigare format och då menar jag från runt 90 kr och neråt.

Tills nästa gång. I morgon är det Juni, nyhetens behag..

Castillo Turis Crianza 2004. Ytterliggare ett dussinvin..

För att göra en kort historia ännu kortare. Besök hos föräldrar, vin ur deras gömmor, ok rödfruktigt med lite bett till grillat, frun står över eftersom det ändå inte bjuder på någon upplevelse. Ja så kan det gå. Ännu ett vin som inte lämnar något stort smakavtryck i minnet.

Frågan inställer sig varför man dricker något dyligt? Ja för att det passar bättre än läsk och vatten. Som måltidsdryck är vin nästinpå oslagbart bara det är hyfsat korrekt. Men det är även sådana upplevelser som påminner om varför man lägger en extra slant och framför allt en extra tanke på det som ska inmundigas till maten, det är helt enkelt värt det.

Tills nästa gång. Tänk vad lite tanke kan göra...