Masi Amarone Costasera 2006 och "gammal" Bergsparmesan. Så var det dags igen..

Samma vin, olika skepnader

Sjukdom och elände, lika bra att pigga upp sig när tillfälle ges. Varför inte ta reda på vad som händer med en Amarone om man väntar sisådär 6 år från skörd? Om man väntar fyra år på Masi Amarone della Valpolicella Classico Costasera 2006 (Köpte min för 199 kr på Ålandsbåten 2010, 2008 finns på SB nr 2345, 275 kr) kan det te sig såhär men nu, två är senare, är det faktiskt en helt annan skapelse. Olika flaskor? Absolut, men ändå.

Stor hyfsat nyanserad doft med gott om körsbärspigg frukt. Stoppningen är det verkligen inget fel på och nog för att det finns en del starkvinsvibbar men det är riktigt intagande i en stor, publik stil men ändå skönt balanserad. Med lite tid kommer några schysta mognadstoner fram, härligt.

Munkänslan är relativ slank, lite körsbärssyrlig faktiskt, varken tung eller tråkig. Riktigt matorienterat, pigg, aningen kärnbeska i slutet tillsammans med gott om andra italienska markörer. Tanninerna är kännbara, torra men ändå väldigt lena. Med lite tid och värme blir uttrycket rundare, mer tillgängligt men fortfarande snyggt strukturerat och väldigt tillgängligt. Eftersmaken är pigg, lång, aningen körsbärskärnor och mer vital mörkröd frukt. (90-91p)

Överst vin, nedan blomma

Ja vad hände egentligen? Det tidigare tunga, något mättade uttrycket är som bortblåst. Nu finns det ett härligt, fylligt och matorienterat vin som säkerligen skulle passa lika bra till en redig köttbit som kvällens chark- och parmesanplock. Och jo, den skäms verkligen inte för sig utan tillbehör heller.

Större bitar tack

Sedan skadar det inte att osten är min nya favvoparmesan, ja förutom den något maskulinare och mer krävande Vacche Rossen då förstås, Bergsparmessan med minst 30 månaders lagring, jo jag tackar ja. Mild, krämig med precis nötighet, komplex,personlig och ruskigt balanserad gör denna makalöst användbar, eller väldigt svår att stoppa väl du fått smakvittring. Möjligen framstår jag partisk, men det var det samma, den Gattimondo importerade osten är precis lika god för det. Om du är nyfiken har Roberto, den trevliga italienska gentlemannen som driver nämnda företag, skrivit en utmärkt artikel i ämnet. Och jo, osten finns att tillgå hos Ekonära Gävle, nöjd är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Fem sjuka, är det vad som kallas full hand?...

MASI Campofiorin 2007. Jag ger upp, nästan..

Igår var en trött dag, arbetsveckan var slut och hemma väntade samliv med mina kära. Tyvärr fanns inte orken, veckan har helt enkelt tagit ut sin rätt. Då som gubbinnan ur lådan rycker hustrun in och styr upp både mig och barnen. Vilken härlig människa.

Slutligen hamnade vi på en spontanövernattning hos mina föräldrar, något drickbart skall vi väl ha i oss efter sedvanlig lättlager till "kinamaten". MASIs Campofiorin har inte imponerat tidigare, resultatet av detta blev att Vård o vin medicinerade omprövning. Sagt och gjort, helflaska fram och denna gång i 2007 års tappning. Ännu en gång stoltserar de fem stjärnorna, vilket jag nu har lärt mig reflekterar årgångens kvalitet.

Träbetonad, antydan till mörk choklad, lite sura körsbär, inte speciellt generöst snudd på småsnipigt återhållen. Möjligen en antydan av tomat som snirklar sig fram. Träighten återhämtar sig med lite luft och försvinner in i den mörkröda frukten, en behagligare mer sammanflätad doft uppenbarar sig men generöst kan man inte påstå att det blir.


Överraskande sur, frukten är röd och åt det torkade hållet, läder och lite choklad slår an tonen i det strama och oinställsamma uttryck som avslutas med gott om mikroskopiska uttorkande tanniner. Avslutet är torrt och bra långt med mer torkad röd frukt.

Nej jag blir inte tjusad av denna återhållsamma Italienare, varken speciellt komplext eller generöst inbjudande. Ska bli intressant att se om detta kan utvecklas till något mer i framtiden. För mot bättre vetande rekommenderade jag detta till mina föräldrar som köpte i pluralis på de åländska farvattnen. Som tur var tyckte fadern att det var njutbart så något rätt blev det i alla fall.

Tills nästa gång. Idag är humöret bättre, men det dåliga verkar ha smittat frugan...

MASI Amarone Costasera 2006. Inskolningen forsätter och arbetslivet närmar sig med rasande fart..

Sista veckan som hemmapappa och sedan goddag förvärvsarbete, tur att jag mjukstartar med lediga fredagar. Finfint att fokusera på ledighet nu när jag "äntligen" får börja arbeta, men med handen på hjärtat så är pappaledighet något alldeles underbart härligt. Tur att jag får uppleva det igen inom en ganska snar framtid.

När vi var på den korta men intensiva "semestern" så införskaffade jag en av bloggvärldens minoriteter. Bespottad, föraktad, fuskande producenter och alldeles, alldeles underbart. Så kan man sammanfatta begreppet Amarone. För det handlar faktiskt inte om något annat än ett begrepp, att dricka amarone är folklig lyx. Att smutta på det torkade vinet från Veneto och samtidigt förundras över hur ett vin kan vara så fylligt och smakrikt. Men vad är det egentligen som väcker både förrakt och hänförelse? Finns säkerligen många aspekter men en som jag slås av själv är hur detta vin landar i gränstrakten mellan vin och likör. Med en egenhet utan att vara personlig. Nu har jag bara testat ett fåtal så det är en generalisering å det grövsta. Som så många andra gånger är det bäst att bilda sin egen uppfattning. Ett sätt är att handla i plural och följa utvecklingen på eget bevåg, först ut.

Mörk choklad, russin och andre torkade frukter, en hint av dill och rent av en klar doft av blod. Stor, eldig och inbjudande i all dess alkoholprakt, likör och port associationen är inte långt borta. Möjligen något för alkoholeldig i dagsläget för att helt och hållet tillfredställa min näsa men nog känns det välgjort och genomarbetat. Måste till något extra för att få så mycket extrakt från druvorna. En hata eller älska uppenbarelse, själv landar jag motsägelsefullt någonstans mittemellan.

Fylligt som sig bör med en skönt utfyllande munkänsla, en något småunken träsmak, gott om torkad men ändå fräsh frukt. Inledningsvis känner man av en viss sötma som sedan stramas upp av syran och avslutet som bjuder på gott om tanniner även om de känns publika i dess runda och inte fullt så sträva och krävande form. Nej det här är ett fylligt vin på ett publikt och välgjort sätt. Inte så mycket utmärkande nyanser i dagsläget utan lite mer av allt bara.

Eftersmaken är lång med katrinplommen, dadlar och russin. Man vet inte riktigt om man svalt eller om man har vinet kvar. Imponerande i all dess prakt.

Sammanfattningsvis känns MASI Amarone Costasera 2006 gediget, det är svårt att hitta några egentliga brister men en sak dyker upp när jag funderar på vad upplevelsen givit. Bristen på upplevelse, jag kan förstå att denna typ av vin blivit publikt eftersom det inte finns något att ogilla men samtidigt finns det inget att riktigt gilla heller. Nyanseringar, associationer till mer än torkad frukt och fat är det jag efterlyser, förhoppningsvis kommer det med lite tid. En sak är säker, jag tror att frugan går igång på detta och med handen på hjärtat så gör nog jag det också. För ibland kan det vara härligt med lite fullt ös där man låter sig bli bortsvept och lite smått bedövad i all prakt. Så här står jag med min vimpel mitt i mainstreamen och ropar, mera amarone, mera amarone. För ska det till en fyllig crowedpleaser så är detta absolut en väg att gå.. (90p)

Tills nästa gång. Dag 3 utan Pappa på dagis, ännu inte en middagslur...

Masi Campofiorin 2006. Italienskt för hela slanten..

Längtan blev för stor och tiden för knapp, hem från staden och köpepizza är ett faktum. Det är något speciellt med en salt, flottig bortabakad Pizza. Av en ren slump hade jag slunkit in och köpt en lämplig halvflaska. Eftersom lyxformatet är begränsat fick en välkänd Italienare fungera som sällskap ur den lokala butiken. Producenten MASI är nog känd hos de flesta systembolagsbesökare, där Philipson-Söderberg förser den svenska marknaden med ett gediget utbud från den Italienska familjen. 

Just Masi Campofiorin 2006 (nr 5123) kan fås i halv, hel eller magnumflaska. Druvblandningen är Corvina 70%, Rondinella 25%, Molinara 5% och vinet är gjort efter Ripasso metoden där man låter Valpolicella få en andra jäsningen med hjälp av torkade druvor som skulle blivit Amarone om de fått vara kvar. Vinet lagras sedan 18 månader på stora fusto veronese (ca 600 liter) samt en liten del på barrique (ca 225 liter). Efter ca 2,5 år kommer den färdiga produkten ut för försäljning. Importören lovar att denna ska hålla 10-15 år en i sval källaren beroende på årgång.

Döm av min förvåning när jag möter en ganska trist snipig lite småsur historia. Doften är riktigt trevlig med kirshiga körsbär, lite mörka choklad drag och en rostad ekton. Smaken känns däremot tunn med en avsaknad av stuns i körsbärsfrukten, bristen på komplexitet och det småsura täcke som dör ut fortare än illa kvickt i den näst inpå obefintliga eftersmaken gör att vinet inte lockar till mersmak. Vinet känns lite föråldrat och ger överlag ett ganska trött intryck. Vad man skulle kunna lagra och förbättra i denna övergår mitt förstånd. Ok att halvflaskor mognar fortare men denna borde ju nyligen ha släpts ut på marknaden.

Tills nästa gång. Livet är fullt av överraskningar...

Ps. Efter en nämare titt på SB:s sida finner jag att provningsnoteringarna nästan är ett år gamla. Frågan är om ett år i SB:s hyllor gör detta med ett vin eller om det helt enkelt inte passar mina smaklökar? Ds