Château Guiraud 2000. Naturen kallar..

Château Guiraud

Vintage 2000

Är det någon annan som hör hur trädgården ropar? Ett långsamt lågmält men rent klingande tjut från knoppande träd, grönskande gräs, lerig jord och pockande stenar. Visst har jag nämnt att är en 110% människa, just nu är det hemtamt jordbruk som lockar. Det tillsammans med en långdragen sjukstuga har gjort att fokus varit på lite annat än det förtärda. Men något har jag lyckats få i mig.

En underbar flaska sött pockar fortfarande på uppmärksamhet. Sauternes liraren Château Guiraud 2000 (uppsnappat från Wein-bastion för 25 euro plus övriga avgifter) skäms verkligen inte för sig. Det hela började med en fruktsöt, intensiv, elegant och ungdomlig mix av aprikos, honung och saffran. Livfull söt nektar, härlig balans, intensitet, lågmäld men kraftfull. Glömdes bort och gav igen med samma inbjudande pigga toner, aningen tajtare, mer sammanhållen och inte ett trötthetstecken eller oxidation så långt ögat når. Ska medge att jag ibland har lite svårt för sött vin, blir helt enkelt aningen för mycket av det goda. Men inte här, det aspirerar aldrig på att vara stort och överkomplext men singdudeldej vilken len, balanserad och smeksam munkänsla. Inte överlång eftersmak men vadå, bara att ta en sipp till, det här kräver en sipp till.

Orrefors Difference Sweet

Tills nästa gång. Nä nu går jag ut igen...

Chateau Filhot 1999 och Domaine de Bresse. Gräsligt..

Lökig - gräs

Gräs - i behov av solbränna

O - gräs

Blommigt - gräs

Jag har varit inne på det tidigare, och jag kan inte lova att jag slutar, det som utgör största delen av vår 1400 kvm tomt är gräs. Gräs som får min näsa att rinna, gräs som är behaglig för små barnfötter att beträda, gräs som skänker ångest och motion. Juryn är fortfarande ute, men det lutar åt att de gräsliga egenskaperna är övervägande possitiva, men vem f*n vet vad jag tycker nästa gång det är knähögt och det spöregnar. Vad vore alternativetet, en helt stenklädd trädgård, buskar, träd, äng? Nej, gräs it is.

Vinet, något ur fokus

Något mer som kommer i fler utföranden än vad som är möjligt att hålla reda på är ost och vin i kombination. Vad sägs om småmogen Sauternes, mild blåmögelost och en naturligt sötkoncentrerad fikonmarmelad? Låter väl helt ok, men inte ikväll. Chateau Filhot Filhot 1999 var något för finstämd för att möta Domaine de Bresses ammoniakinslag i kanten, för att inte tala om att marmeladen var i sötaste laget. Nja, vad göra? Jag bytte ut vinet, som i sig var riktigt gott, till Toni Hartls mer sötmättade BA Syrah 2006 som ändå stod öppnad i kylskåpet. Den ökade sötman rundade av den småfräna kanten och sötman i marmelad samt vin spelade bättre ihop. Funderade på att byta ut marmeladen mot saffranskryddad honung och inte ta någon bit av ostkanten, kanske testar det ikväll.

Chateau Filhot Filhot 1999 (köpt hos der Wein Weber för 12,60 euro) behöver ett extra omnämnande. För, trots att det fick sitta en stund på avbytarbänken kvällen till ära, är det inte var dag man hittar drickfärdig Sauternes runt hundralappen. Handlar du enbart på ditt lokala SB kan jag lova att det aldrig kommer att ske.
  
Doften är sötmättad, stor med gott om pigg aprikososande frukt. En tvist på slutet som drar mot mandelmassa blandat med lacknafta.

Munkänslan är balanserat söt med en mycket trevlig och bra pigg gul frukt. Finns drag av mognad men känns snarare homogent färdigt än komplext och kontemplativ. Slutet stramas upp och tyvärr försvinner smakerna aningen för fort.

Eftersmaken är medellång och inleder med gula russin för att sedan gå över i saffran och en mer stramare ton. (87-88p)

Riktigt trevlig där all småfet barnhull försvunnit, direkt drickbart med en härlig struktur. Inte stort på något sätt utan bara färdigt, precis rätt.

Jag gick i andra ring

Tills nästa gång. Men nuså, vädret alltså...

Castelnau de Suduiraut 2007 & Herrö Blå geten. Konflikthantering..

Dödligt god kombo

Vet inte om sonen tog varningarna om dagens väderhärjningar på allvar, eller om det var ett av ödets nycker men han valde att ta sovmorgon i morse. Det efter en nätt liten vakenperiod mellan 02:30 och 04:00, men 07:00 hade han fortfarande inte slagit upp sina stora bruna ögon. Frun väcker mig men jag kan verkligen inte förmå mig att stiga upp före pöjken, såå skönt och jobbet får vara utan mig en kvart in på starten. Något som mina medtrafikanter slår fast genom att hålla snigelfart på bara vägar bara för att vinterns manna singlar ner från himlen. Snöyra, älska eller hata?

Vist är det något speciellt med differentierad smak? Eller rättare sagt, hur någon kan tycka att något är vedervärdigt och andra gladeligen stoppar detsamma i munnen. När det kommer till ost där penicillium glaucum har fått härja, tillsatt eller spontant, delas hemmet i två fundamentala läger. Mitt som får ta flykt till spisfläckten och fruns som ledigt sitter kvar vid den bekväma köksstolen. Hade jag inte gjort ett grundligt saneringsarbete vet jag faktiskt inte hur kvällen hade slutat. Hursom tar jag fajten, i alla fall ibland, för möglig ost är så innibängen gott och med rätt tillbehör lyfter det och skapar smaksatta vingar som klarar vilken konflikt som helst.

Säger det ingen, Cheesus vilken ost

Först ut är helgens julmarknadsfynd, Herrö Blå Geten, fler förslag på ostar från Herrö finns här här..
Doftar mycket, svamp, nötter, animaliskt men inte fränt på något sätt.


Smaken är pikant salt med bra stuns i tuggmotståndet, nästan som en vällagrad hårdost. Mycket smak, som sig bör, men balanserat. Mitt i gör sig getostens ursprung tillkänna så smått med små typiska drag av ull, men ska jag vara helt ärligt kan det bero på att jag vet ursprung. Avslutet sticker till med lite extra toner av amoniack men annars är uttrycket vältämjt för att vara en så smakrik ost.


Eftersmaken är låång, med lite ull, mögel och andra skogliknande dofter.

Säger det ingen, dricks för lite sött

Sedan Castelnau de Suduiraut 2007 (nr 3690, 159 kr, 375 ml)..

Söt doft med torkad aprikos, gula russin, bivax, ett drag mot arrak men annars är det svårt att utskönja nyanseringar. Mättad men ändå något dov. Hm känns som att det finns flera växlar att lägga i här.


Smaken är söt, så klart, med gott om mättad frukt. Frukten spelar första fiol men det finns även gott om uppstramande syra som gör ett hyfsat jobb med att balansera all sötma. Lägg till mer komplexa toner av saffran, honung, lite arrak så är du nästan där. Det är en skönt sjungande fyllig kör som gör en sista markering i form av ett småtorrt avstamp in i eftersmaken.


Eftersmaken är tyvärr något kort, men läskande och söt i en frukthonungskyss toppat med lite mer saffran. (87-88p)

Nedless to say, ost och vin i kombination. Så j*vla bra, så innibängen bra. Ingen marmelad behövs egentligen, även om en släng fikon aldrig är fel, ikväll blir det bara ost o vin. Behövs verkligen inte mycket av vare sig ost eller vin för att både mätta själ och mage.

Tills nästa gång. Undrar vilken konflikt som drar igång nu...

Dr Loosen R S B K & Château du Levant 2005. Sådant vi minns, del 1

Jag har några inlägg från mina "gamla" betraktelser som jag tycker förtjänar en plats här. Mest för att jag ska kunna minnas utan att behöva bläddra.
Här kommer den första

Födelsdagsmiddag...


Middagens höjdpunkter var följande:

Dagens vin: Dr Loosen Riesling spätlede... Oj vilken fruktigt, sött, läskande, aptitretande, bersådoftande godbit. Tog med slatten hem så att min fru som vad DS skulle få njuta av denna härliga skapelse. Som sagt såld på halvtorr riesling.

Dagens kombination: Sött, vitt, fruktigt till en himmelsk tårta gjord med marsipanbotten, Nästan perfekt, det enda som skulle kunna passa bättre är en tokaji, men ack så gott

Dagens rätt: Oxfile, rödvinsås, rotgrönsaker i honung, potatisgratäng med västerbotten ost. Det är min melodi.

Tills nästa gång..

Kort reflektion, en härlig middag som verkligen visade att halvtorrt, eller jag kanske ska säga "halvsött" är en knockout.