Castelnau de Suduiraut 2007 & Herrö Blå geten. Konflikthantering..

Dödligt god kombo

Vet inte om sonen tog varningarna om dagens väderhärjningar på allvar, eller om det var ett av ödets nycker men han valde att ta sovmorgon i morse. Det efter en nätt liten vakenperiod mellan 02:30 och 04:00, men 07:00 hade han fortfarande inte slagit upp sina stora bruna ögon. Frun väcker mig men jag kan verkligen inte förmå mig att stiga upp före pöjken, såå skönt och jobbet får vara utan mig en kvart in på starten. Något som mina medtrafikanter slår fast genom att hålla snigelfart på bara vägar bara för att vinterns manna singlar ner från himlen. Snöyra, älska eller hata?

Vist är det något speciellt med differentierad smak? Eller rättare sagt, hur någon kan tycka att något är vedervärdigt och andra gladeligen stoppar detsamma i munnen. När det kommer till ost där penicillium glaucum har fått härja, tillsatt eller spontant, delas hemmet i två fundamentala läger. Mitt som får ta flykt till spisfläckten och fruns som ledigt sitter kvar vid den bekväma köksstolen. Hade jag inte gjort ett grundligt saneringsarbete vet jag faktiskt inte hur kvällen hade slutat. Hursom tar jag fajten, i alla fall ibland, för möglig ost är så innibängen gott och med rätt tillbehör lyfter det och skapar smaksatta vingar som klarar vilken konflikt som helst.

Säger det ingen, Cheesus vilken ost

Först ut är helgens julmarknadsfynd, Herrö Blå Geten, fler förslag på ostar från Herrö finns här här..
Doftar mycket, svamp, nötter, animaliskt men inte fränt på något sätt.


Smaken är pikant salt med bra stuns i tuggmotståndet, nästan som en vällagrad hårdost. Mycket smak, som sig bör, men balanserat. Mitt i gör sig getostens ursprung tillkänna så smått med små typiska drag av ull, men ska jag vara helt ärligt kan det bero på att jag vet ursprung. Avslutet sticker till med lite extra toner av amoniack men annars är uttrycket vältämjt för att vara en så smakrik ost.


Eftersmaken är låång, med lite ull, mögel och andra skogliknande dofter.

Säger det ingen, dricks för lite sött

Sedan Castelnau de Suduiraut 2007 (nr 3690, 159 kr, 375 ml)..

Söt doft med torkad aprikos, gula russin, bivax, ett drag mot arrak men annars är det svårt att utskönja nyanseringar. Mättad men ändå något dov. Hm känns som att det finns flera växlar att lägga i här.


Smaken är söt, så klart, med gott om mättad frukt. Frukten spelar första fiol men det finns även gott om uppstramande syra som gör ett hyfsat jobb med att balansera all sötma. Lägg till mer komplexa toner av saffran, honung, lite arrak så är du nästan där. Det är en skönt sjungande fyllig kör som gör en sista markering i form av ett småtorrt avstamp in i eftersmaken.


Eftersmaken är tyvärr något kort, men läskande och söt i en frukthonungskyss toppat med lite mer saffran. (87-88p)

Nedless to say, ost och vin i kombination. Så j*vla bra, så innibängen bra. Ingen marmelad behövs egentligen, även om en släng fikon aldrig är fel, ikväll blir det bara ost o vin. Behövs verkligen inte mycket av vare sig ost eller vin för att både mätta själ och mage.

Tills nästa gång. Undrar vilken konflikt som drar igång nu...

Benjamin du Vieux Château Gaubert 2007. Ovanligt, otroligt men likväl kattpiss..

Ibland vet jag inte vad jag tycker om ett vin, händer inte ofta men de gånger det händer är det som om jag och/eller vinet förändras under kvällen. Fenomenet inträffar oftare med vita än med röda ska tilläggas.

Dagen har flugit förbi med visit hos hemmatrevlig kollega för lunch och umgänge och sedan en tur ut i vintervädret för att avslutas med en god men hastigt tillagad middag. Det sistnämnda är en sanning med modifikation, då vi gjorde potatismos på bakpotatis, men den sammanlagda insatsen från mänsklig sida var ganska minimal.

Det underbara moset serverades till den hastigt men nyanserade fläskfilén med bacon och äpplen varvid ett tyngre vitt säkerligen skulle fungera. Något fatlagrat som är gjort på druvor jag i vanliga fall inte kommer i kontakt med. Finns det vinet hemma? Ja av en tillfällighet fanns en halvflaska Benjamin du Vieux Château Gaubert 2007 (nr 95638, 79 kr, 375 ml). Vinet spontanköptes med en lättare kötträtt i åtanke, 60% Semillion och 40% Sauvignon Blanc hör som sagt inte till vanligheterna. På Billigt Vin kan jag läsa mig till att vinet får sin första jäsning på ek för att sedan spendera nio månader på jästfällningen. Mycket mer än då får jag inte fram trots idogt sökande på den vida webben. Verkar som att Patrice Haverlan på Dominique Haverlan inte valt att profilera sig genom en hemsida. Nåväl jag får helt enkelt låta vinet tala för sig.

Det första kära frun utbrister när hon häller några droppar i grytan är: -vilken doft, jag börjar bli väldigt sugen på vin.. Och ja det är en aromatisk inbjudande doft, dock mer påtaglig i grytan än i glaset. Glaset ger frukter främst annanas, gula äpplen, citron och nässlor. Lite kryddighet och ett vist fatanslag ger sig också till känna. Smaken är viskös, med lite smörighet men ändå fräsh med en pigg syra och en avslutande kryddighet som tilltar ju varmare vinet blir. I eftersmaken sitter kryddan kvar för att sedan övergå i citrus och gula äpplen. Gott, nytt och läskande. En riktigt trevlig bekantskap måste sägas. Till maten slår syran och kryddan igenom och vinet känns överlag ungt och lite spretigt.

Men det är efter ett tag i glaset som saker och ting börjar hände. Kattpiss, jo det är kattpiss. Den omisskännliga doften av kattpiss som också kan kännas i nässelsnår, nog för att doften lätt luftas bort men det är nog min absolut konstigaste lukt association. Ju längre kvällen lider desto mindre kattpiss och desto mer krydda.

Tills nästa gång. First impression, should last..

Ps. Om det finns någon som har mer info om vin eller vinmakare tas det emot tacksamt.. Ds

Château Septy 2005. Två fel blir ett halvt rätt..

Nyfikenheten tog överhanden och bidrog till en mindre lyckad kombination. Först var det ett av nyhetssläppen i Mars. Château Septy 2005 (nr 95013. 55 kr) är ett sött vitt från Monbazillac. Mestadels Sémillion men även en del sauvignon blanc och muscadelle. Inköpspriset var mer än humant vilket väckte min nyfikenhet. Sedan var det en opastöriserad komjölksost från Frankrike, Morbier vars specialitet visade sig vara träkol som delade osten i två gräddiga halvor.
Kvällen till ära skulle min fru få besök så något misslyckande kunde inte komma på tal, jag ska dock villigt erkänna att vännen är i likhet med oss en glad amatör så pressen var måttlig. Vid dekanteringen av vinet visade denna upp en söt mättad doft, påminde om romrussen vilket gick över i arrak (punch) med en släng gummimattor. Samma intryck återkom i smaken, lite honung och banan blandade sig med mer gummi. varken speciellt komplext eller med några avbrytande syror, ett tråkigt och ganska jolmigt vin. Osten kändes ganska tunn och det som framkom var en animalisk smak som inte var särskilt angenäm. Hur gör jag nu? En tanke var att slänga bort allting och ställa fram Gouda, marmelad och The... Inte alls lika spännande.

Samtidigt påminnde min fru mig om att det brukar kunna bli bättre om allt får stå lite. Sagt och gjort, vinet in i kylen och osten ut i rumstemp. Eftersom osten inte var någon hitt i sig fick det bli vittbröd, honung, olja, grovsalt och några drag med pepparkvarnen. På detta luftorkad skinka och osten, toppa med lite oregano och in i ugnen. När vännen kom hade vinet hunnit bli någon grad kallare och lite av gummit hade försvunnit. Kombinationen var nu riktigt lyckad även om jag inte kommer att köpa varken vinet eller osten någon mer gång.

Tills nästa gång. Mer sött vin...

Dr Loosen R S B K & Château du Levant 2005. Sådant vi minns, del 1

Jag har några inlägg från mina "gamla" betraktelser som jag tycker förtjänar en plats här. Mest för att jag ska kunna minnas utan att behöva bläddra.
Här kommer den första

Födelsdagsmiddag...


Middagens höjdpunkter var följande:

Dagens vin: Dr Loosen Riesling spätlede... Oj vilken fruktigt, sött, läskande, aptitretande, bersådoftande godbit. Tog med slatten hem så att min fru som vad DS skulle få njuta av denna härliga skapelse. Som sagt såld på halvtorr riesling.

Dagens kombination: Sött, vitt, fruktigt till en himmelsk tårta gjord med marsipanbotten, Nästan perfekt, det enda som skulle kunna passa bättre är en tokaji, men ack så gott

Dagens rätt: Oxfile, rödvinsås, rotgrönsaker i honung, potatisgratäng med västerbotten ost. Det är min melodi.

Tills nästa gång..

Kort reflektion, en härlig middag som verkligen visade att halvtorrt, eller jag kanske ska säga "halvsött" är en knockout.