Andy snackar och pappa smakar. Ikväll middag annorstädes..

Mr Andy Simpson

Alexander III, Cromatie och 1978 

Provsmakning

The Dalmore

Varannan

Vatten

En av mina favoriter

Det var ju faktiskt här allt började, i whiskyhyllan. Mitt intresse för mat och dryck har, som vissa av er kanske märkt, eskalerat de sista åren. Men innan då? Jovars, god mat har jag alltid njutit av och vin som tillbehör och sällskapsdryck har förgyllt men det var framförallt i whiskyhyllan som min djupdykning började. Med det sagt så svalnade intresset ganska snabbt. Jag insåg att någon slags fördjupning skulle innebära årgångsbuteljer, speciallanseringar och nedlagda destillerier, med andra ord ganska saftiga tuggor av plånboken för att inte tala om att det är en ganska liten del av världens sinnliga upplevelser. Däremot var det svårt att tacka nej när jag fick en inbjudan att lyssna på Andy Simpson, världsledande expert på värdering av whisky, för att inte tala om chansen att prova tre av Dalmores exklusiva buteljer. Bara att slänga in farsan i bilen och ställa siktet mot Scholandersa rummet, Grand Hotell Stockholm.

Andy är en ytterst kunnig, underhållande och snabbpratande skotte, med ett genuint djupt rotat intresse för whisky och siffror. Det ena ledde till det andra och idag är han en av få, vilket kanske är tur, som fått smak för whisky som spädbarn för att sedan livnära sig på de reella och spekulativa värden hos den samme i vuxen ålder. Förutom att bekräfta en del jag redan visste, och en hel del jag såklart inte visste, kan man koka ner hans råd till att investera i nedlagda destillerier, årgångswhisky, gamla buteljer, att efterfrågan styr pris och att det egentligen inte finns någon utstakad väg till whiskyägarnirvana. Trots den positiva uppåtpekande trend, som visades med både ett och två diagram, poängterar Andy vikten, syftet och det allmänna bästa i att ha råd att förlora det du investerar och framförallt älska drycken du ska investera i. För om allt går åt skogen kan du åtminstone glädja dig när du dricker ur dina surt förvärvade klenoder, en ytterst lättförståelig sanning som åtminstone jag har lätt att ta fasta på. Av just dessa anledningen kommer mina whiskyinvesteringar inskränka sig till det jag ska dricka i en ganska snar framtid och mina långsiktiga investeringar blir i annat.

Det enda som var något av en besvikelse var att vi inte fick prova det som stod utlovat i programmet. Fast det är klart, när Andy står och säger att det på bordet inte är någon investeringswhisky, förutom möjligen 78:an, tror jag att det var både en och två bland de ansvariga som drog åt sig öppningsreflexerna. Bättre att sälja de rara dropparna istället. Nu var det på intet sätt snålt, jag hann prova flera buteljer varvid det var två, King Alexander III och 18 yo, som jag fastnade lite extra för, där den sistnämnda absolut kan tänkas få en plats i skåpet hemmavid.

The Dalmore 18 yo

Dalmores 18 yo (nr 85157, 1299 kr) är inget annat än en sammetslen elegant fruktdriven skapelse. Otroligt mjuk, balanserad med en igenkännbar husstil bestående av pomerans, torkad frukt, liten nötighet och välavvägda snygga fattoner, lång härligt len och balanserad finish. Den känns, trots sin komfortabla och mjuka framtoning, aldrig tråkigt utan elegant, lyxigt med en helgjuten balans från start till mål.

Tills nästa gång. Kan sluta hursomhelst...

Pst. Tack för inbjudan och tack till Interbrands Wine and Spirits för möjligheten att träffa Andy Simpson och smaka några gobitar från Dalmore.

Loch Lomond 17 Years o Appleton Estate Extra 12 Years. Frisk, tills vidare..

Viss skillnad i mängd och innehåll

Uscha, vilken pina det är när näsan är inte släpper igenom ett uns doft. Fast det är klart, när den väl gör det blir det desto roligare. Av de kommande elva rom- och whiskynyheterna som släpps den 1 Oktober har jag smakat hälften, vilket någonstans måste vara ett omedvetet personbästa. Den största besvikelsen var den 18 åriga Laphroaigen, hade helt enkelt förväntat mig mycket mer men det är som att tiden slipat bort personlighet och bångstyrighet som jag gillar i de yngre buteljeringarna.

Highlander

Ne, då gillade jag Loch Lomond 17 Years (varuprov, släpps 1:a Oktober, nr 464, 529 kr) desto mer. En förhållandevis mild rökig doft med väl avvägd citrus/tropisk frukt och färskt trä. Beståndsdelarna är härligt integrerade och ger ett solitt intryck. Munkänslan har ett aning sött anslag, fyllig, bastant, med en fyllig blötare rökighet. Överlag är känslan frisk och helheten har en övertygande tyngd. Eftersmaken sitter i riktigt länge med torv, rök och hyggligt ungt trä och frukt.

Det här gillar jag, en humant prissatt rökig sak med tillräckligt ålder för att inte upplevas som allt för enkel och stickig. Riktigt bra rent av och ett bra alternativ om du tröttnat på rökbomberna från Islay, den grövsta generalisering i mannaminne jag vet, men ändå.

Jamaica man

Tycker du att Whiskey kan bli aningen för starkt, krävande eller om du har sällskap som föredrar sötare saker kan Appleton Estate Extra 12 Years (varuprov, släpps den 1:a Oktober, nr 517, 369 kr) vara ett alternativ. Här kommer ett lass med söta gosaker, doften formligen osar av desertbord, torkad tropisk frukt, vanilj och en angenäm ton av målarpyts.Smaken följder upp med ett lass sötma, bra integrerad alkohol och ett komplexare ton av trä och kryddtoner. Eftersmaken klingar av hyfsat fort men lämnar en småsöt, mjuk känsla.

Personligen tycker jag att det blir aningen sött, nog för att det finns struktur och komplexare toner som lockar men det här blir i mesta laget. Om man som jag vill ha ett sötare komplement till whisky och cognac då tycker jag att man hittar ett personligare och bättre alternativ i Diplomático Reserva Exclusiva 12 Años (nr 356, 435 kr)

Tills nästa gång. Dags att damma av korkskruven...

Påsken, inte bara bilder..

Kan rymma mer än snaps

Ja, vad kan man säga. Fiasko, sammanfattar det ganska väl. Tebax till början, jag är i likhet med många lite väl överkänslig mot prebjörkbarn. För att ändå få en påsklivlig stämning med lite ris och pynt plockades kala grenar, lämnades ute över natten, och pyntades sedermera med färdigmålade ägg och dyligt. Döm av vår förvåning när grenarna var fulla med löss, löss på kala grenar? Jotack, snabbt som tusan fick den lilla pyntbusken flytta ut. Fjädrarna var redan ute då vår katt löper amok vid åsynen.

Men, påsken sitter varken i fjädrar eller pynt. För mig handlar det främst om god mat, goa viner och gott sällskap. Hm, som de flesta högtider om jag tänker närmare på saken. Lagade en grymt god och enkel laxgryta till långflunch, lite sen men mycket efterlängtade kom fruns syster med familj. Ett inferno av barn, hittils fem och två till väntar, och gemenskap varade i ett intensivt dygn. Undrar hur det blir när familjerna blir fulltaliga? Ojoj, hursom frodas gemenskap och värme av mat o dryck. Något ugnen fick känna på, den fick endast vila någon timme mellan den långlagade skinksteken och lördagens perfekt stekta kalkon.

Drick nu

Till skinkan öppnades La Ferme du Mont Châteauneuf-du-Pape "Côtes Capelan" 2008 (köpt hos Atomwine på rea för ca 250 kr, slut nu). Inte alls lika instensiv och charmig som 07:an men fullfjädrad drickbarhet redan nu, något årgångsmärkt med lite obalans och aningen alkoholkänning. Inget att spara på även om luftning är att föredra, vid närmare eftertanke var uttrycket slimmat och uttrycksfullt på samma gång. Som svågern uttryckte det, smaken var som en puckel. En topp på mitten men dog ut ganska fort. När alkoholen dämpades av gräddig rotgrönsaksgratäng och den rostade vitlökssåsens söta coh småkryddiga drag hade gjort sitt var vinet riktigt bra.

Helt rätt

Döm av min förvåning när Sartori Amarone della Valpolicella 2007 (varuprov från The Wine Company, kostar 249 kr) var desto charmigare. En ytterst trevlig Amarone i en slank mer matorienterad stil. Gott om mogen, välavvägd frukt, inge direkta övertagande ekfatstoner, trevlig inbäddad syra som hjälpte till med balansen. Intressant hur olika vin kan upplevas beroende på tillfälle, ett vin som i vanliga fall möjligen skulle upplevt något anonymt och tillrättalagt var just denna kväll perfekt. Inget som tog överhanden, tillräckligt bra för att inte tröttna och dessutom helgjutet till parmesan, fikonkaka och torkad skinka. Ibland ska det vara precis så enkelt.

En första förrätt

Liite snaps blev det

En av två

21 är bra

Aftonen var bra mycket lugnare då vi tog in på helpension hos päronen, en härligt mysig god kväll tillsammans med systerfamilj. Förutom allmänt mys, godisstinna barn och en underbar lekfarbror kan nämnas, två überpyntade tårtor på en och samma dag, en perfekt avvägd aptitretande guinness, påskobordsfavoriterna paj och laxtårta, samt en med hedern åldrande 21årig Glengoine.

Tills nästa gång. Hemma igen...

Classic of Islay. En kort summering av en full dag..

Heldag på tu man hand, flera timmar avverkade i bil, några spankulerandes i stadsluft. Hemkommen till sovande barn och inte allt för slutkörda föräldrar, sa jag tack från djupet av mitt hjärta.

Upp med benen på bordet, samma bord som barnen inte får ha fötterna på. I med slurken från den bruna flaskan, luta mig tillbaka och njut av lugnet. Rättvis bedömning? Knappast men så är sällan livet rättvist heller.

Classic of Islay (nr 85641, 998 kr) bjuder upp med en stor djup komplex doft med alla komponenter som får igång mig när det kommer till whiskey, en smeksam ton av tropisk frukt, ett stänk vanlij, en touch av karamell och dov mullrande rök och allt samlat i ett sammelsurium toppat av lite småstickig alkohol. Fattas bara när det har en styrka på 56%.


Smaken är stor, rökigt komplex med både frukt, lite sötma, fruktig rök, färskt trä och alkoholfylld fyllighet. Eftersmaken är lång, riktigt lång med torr rök och en mustig fyllighet. 

Detta är precis som jag vill ha min whisky, fatstark, rökig, komplex och lite bångstyrig men ändå med alla bitar på plats. Måste nog medge att jag verkligen gillar de lite "yngre" starkare doningarna. Känns som en komplett blandning av allt det goda som kan bjudas.

Tills nästa gång. Tack o godnatt...

Banff "The cross hill" 1975. Måndag, behöver egentligen inte upprepas..

Inte lika fager som den "riktiga" flaskan men innehållet är densamma

En kall och dyster måndag, arbete igen, en "vardag" som nu för tiden präglas av väldigt lite kontinuitet. Skönt att sjunka in i kontorsstolen en kort sekund för att sedan ryckas vidare. Helgen var hektisk med en helstekt fågel som punkten över pricken. Roligt att ha hela familjen på besök, riktigt trevlig, men söndagen försvann lika fort som den kom. Mer om det kommer troligen i ett senare inlägg. Nu över till något helt annat

Börjar så smått närma mig trehundra inlägg, en ofantlig siffra om du frågar mig. När jag började plita ner mina anteckningar vintern 2009 var jag vis om att jag varken kunde skriva eller kunde något om vin. Kan fortfarande inte så mycket om vin, även om vyerna har vidgats avsevärt. Skrivandet? Det lämnar jag åt andra att bedöma men det tar inte en hel dag att skriva ett inlägg så flytet har onekligen kommit igång. Tydligen tycker vissa att jag kan formulera mig för en av de stora skillnaderna, nu från förr, är att jag får erbjudanden om att prova produkter. Jag, får grejjor där jag endast behöver skriva om mina intryck som tack. Fantalastiskt om du frågar mig, hade du sagt det för två år sedan hade jag skrattat och hänvisat dig till någon annan.

Det är alltid lika roligt och spännande när det dyker upp något nytt. Extra roligt när det är något som jag i vanliga fall inte inmundigar. Magnus, hm jag menar Anders förlåt ännu en gång, på Bizling Wine & Spirits skickade tidigare ett paket bruna små flaskor innehållande diverse destilat. Nu har turen kommit till den ekonomiska tungviktaren. Eller vad sägs om 33 år gammal whiskey för nätta 2300kr flaskan? Banff "The cross hill" 1975 tappades 2008 av den oberoende buteljeraren Jack Weiber och krängs av Bizling, kommer att dyka upp i beställningssortimentet den 1 december.

Det är en dov komplex doft med lite gamla tång toner. Faktiskt inte allt för insmickrande men ändå intresseväckande. Det finns fortfarande gott om fruktighet, lite ljunghonung och faktiskt en aning torr rök.


Smaken är desto bättre, mycket bättre faktiskt. Fyllig mjuk men ändå med gott om tryck i smakerna. Fruktigt len men en slutkläm där röken, trots att den sjunkit in, sticker till bra och bildar en bastant matta i munnen. Det finns lite murknare toner men överlag känns uttrycket piggt, komplext och intresseväckande.  


Eftersmaken är lång men lite smådov där basturöken sjunkit in, torr frukt och färskare trä av någon sort rundar av.

Uttrycket är långt från trött och gammalt och helt ärligt vet jag inte vad jag förväntar mig. Doften inleder lite småtrevande, smaken övertygar och eftersmaken blir lite i anonymaste laget. Personligen blir det pass på en flaska men jag tror att den här hittar hem till sina entusiastiska anhängare. Riktigt roligt att få prova och är det någon som häller upp några droppar så är jag inte den som nekar. Är alltid speciellt att få ta del av ett stycke historia. Tack.

Tills nästa gång. Dags att hålls tummarna igen, ingen sjukdom nu tack...

Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut & Auchentoshan Select. Semester, första men inte sista..

Idag fick vår vän semester, jasså säger du men ta då i beaktning att det är hennes första "riktiga" semester någonsin. Själv har jag varit "ledig" sedan Maj men det är först nu som den riktiga semesterkänslan infunnit sig, miljöombyte, bortasovning och bjuddricka. Härligt!

Vad passar då inte bättre än att skåla in den nya tiden i lite bubbel. Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut (nr 7555, 239 kr) innehåller mestadels Pinot Noir (70 %) men även Chardonnay (20%) och Pinot Meunier (10%).  Doften känns fyllig men ganska blyg, gula äpplen och en aning brödighet. Smaken är fyllig näst inpå halvtorr med en blyg gul frukt, smaklig brödighet och en förnimmelse av beska i en avslutande ton av grape. Syrorna finns där men inte alls lika pigga som i de rena Chardonnay champisar jag druckit. Eftersmaken är tyvärr lite för kort för att kännas riktigt bra men en trevlig ny bekantskap i den publika men fylligare stilen. (85 p)

Tills nästa gång. Undrar vad morgondagen har att bjuda på...

Ps. Kvällen avslutas med en Auchentoshan Select. Fruktigt mjuk med marmeladkulor, apelsinskal och honung. Fantastiskt mjuk och lättsam. Eftersmaken är kort vilket kan förklaras med den netta fatlagringen. Men detta är flera resor bättre än vilken blend som helst. Ett hett tips till de som inte säger sig tycka om Whiskey, å andra sidan kan du bjuda på något annat och spara denna till dig själv (83 p). Ds

Le Bonheur Prima 2005 och Glenmorangie Nectar d'Or Sauternes Cask Extra Matured. Han led och vi fick ledigt..

Fortfarande en defekt näsa, men när föräldrarna bjuder långsamt ungsstekt filé med rotgrönsakspuré och fetaostsallad känner jag mig manad att leverera något från källaren. Le Bonheur Prima 2005 (nr 2084, nu 99 kr förr 125) är reaflaska nummer två i ordningen, en snabb koll på SB visar att denna har försvunnit i ett rasande tempo. Vad som föranleder detta kan man sia i men rea är rea oavsett innehåll. 

Det som lyckas forsera mina tilltäpta luftvägar är en mogen plommonfrukt med något mörkt träanslag. Choklad frågar jag papsen? Jo det kan det nog vara svarar han med en viss säkerhet på rösten. Det inledande anslaget upplevs som söt med påföljande mogen frukt och en avslutande krydda som tilltar ju varmare vinet blir. Tanninerna är minimala näst inpå obefintliga och eftersmaken hänger knapt med men avslutar ändå övertygande. En publikfriare ska det visa sig när jag frågar om omdöme, men personligen tycker jag att det känns lite för sötfruktigt och slätstruket men fungerar utmärkt till maten. Resterande flaskor säljer jag med gott samvete till päronen. Ni som köpt på er, drick nu blir uppmaningen för det kändes moget. 

Kvällens exotiska står Glenmorangie Nectar d'Or Sauternes Cask Extra Matured (nr 84924, 549 kr) för. Dubbellagringen har på något mystiskt sätt tagit sig hela vägen till det franska söta elexiret, nu återstår att se om den fantasifulla lagringen har belönat sig. Antingen är det den ökade mängden alkohol i ångorna eller så håller näsan på att släppa till. I vilket fall känner jag tydlig doft av pomerans, apelsinskal med ljus choklad och en fruktig honungsljung. Smaken följer upp med en viss spritighet (46 %), inte alls dumt och nog finns det en komplex parfymton som spelar lite med fantasin. Får dock känslan av att man försöker "sminka" en grundsmak som faktiskt inte behöver en makeover. Eftersmaken sitter i med mer apelsinskal och lite tropisk frukt. Helheten är inte lika fantasieggande som lagringen är innovativ men om någon bjuder igen så tackar jag absolut inte nej.

Tills nästa gång. Påsken är slut och nedräkningen fortsätter... 

Påsken 2010. Inga nyanser här inte..

Fram med kameran, ner med näsan i glaset, på med skygglapparna och ut i vårsolen. Om det vore så väl, det som momentant verkade bli en lättnad i näsan slöt sig likt en oskuldsfull mussla och kröp tillbaka i det tilltäpta mörkret. Viruset har gått hårt åt vår lilla trio men nu verkar det som att vi har ridit ut ännu en livsfarlig, inte så farlig och rent av ordinär förkylning. Fyfasen vad det är tråkigt att vara berövad ett av våra mest underskattade underbara sinnen.

Eftersom luktsinnet sviker får jag förlita mig till det som kan urskiljas i munnen och då främst, sött, surt och beskt. Varför då inte smaka ett något som inte överraskar. Om jag säger piggelin, tropiskt frukt, sött och bubbligt. Vad säger ni då? Moscat i kvadrat. Det intressanta i sammanhanget när det kommer till denna dryck är enligt mig, Finns det syra som balanserar?, Håller smaken samman?, Är beskan i slutet hanterbar?, Finns det en eftersmak att prata om?. På fråga a svara jag b och på c får vi se. Nej, för att inte göra detta pågränsen till vetenskapligt kan jag säga att Moscato d´Asti Viberti 2009 (nr 95707, 92 kr) var väldigt hemtamt och trevligt. Ingenting överdrivet och ingenting som stack ut, inte lika helgjuten som Moscato d´Asti Prunotto 2008 men absolut köpbar och kommer säkerligen att framkalla ett och annat gillande hummande till en fruktig desert eller på egen hand för den delen.

Eftersom det är påskfirande i tid där fylla endast förnippas med mängd mat i matsäcken förflöt kvällen i ett lugnt och väldigt smakfullt tempo.

Blåkulla Påsköl (nr 1395, 24,80 kr), Halvmörkrostad med lite för mycket bitterhet och lite för lite personlighet. Fungerade ok till påskbordet, minnesnot till mig själv: Köp inte detta igen..

Cidre Bouché Brut (nr 1800, 55 kr), Torr-halvtorr något tunn äppel doftanden bubbeldryck som hade en plastig bismak i både doft och smak. Levde inte upp till mina förväntningar men mycket mer matorienterad än den söta kemiskt smakande ciderkaraktärsdrycken.

Kvällens överraskning stod godiset för, en helt underbart söt men sammansatt smak av mandel och choklad i en perfekt symbios.

Bushmills Malt 10 Years (nr 499, 339 kr), Precis så rund, fruktig och strömlinjeformad som man kan förvänta sig av en lagrad blend. Ett trevligt avslut som varken kräver eller drar fördel av en fungerande näsa.

Tills nästa gång. Även med en skadad näsa kan man dricka och äta...

The Balvenie Doublewood 12 Years. Och (h)julen rullar på..

Gårdagen var riktigt trevlig, massa folk, massa mat, massa klappar. Det som först verkade bli ett fiasko med tio minuters sömn efter maten för den lille, istället för de sedvanliga 1-1,5 timmarna, blev istället en väldigt lyckad kväll med en knapp märkbar humördipp. Länge leve L. Ne som vanligt men ändå så ovanligt, är något visst med julen när man kan uppleva den med och igenom sina barn.

Mat och dryck fanns som sagt i överflöd, lyckades dock låta bli en överätning denna gång. Länge leve jag :). Det som stack ut på julbordet var en trevlig hemmgjord citronsnaps som gifte sig med både den rökta och gravade laxen. Annars blev det ett och annat smakprov av årets julölar, Wisby Julbrygd var lite mondant besk med de sedvanliga kryddorna, Nils Oscar kalasjulöl var lite söt med en bränd karamell ton i mitten, för att nämna några. Till avec serverades eller serverade man själv efter behag.

En ny bekantskap var The Balvenie Doublewood 12 Years (nr 10477, 419 kr). Som namnet antyder lagras denna på två olika typer av fat, först 12 år på bourbonfat sedan 6-12 månader på sherry. Doften är ganska stor med en påtaglig fruktighet (tropisk frukt) med inslag av honung, vanlij och karamell. Lukten går igen i smaken men ger ett lite obalanserat intryck. Eftersmaken sitter kvar ett tag med lite knäck och torkad frukt. En lite udda upplevelse och inte riktigt min melodi. Vill ha rent sötfruktigt från sherryn eller en stram vanlij atack från bourbon det här blir något mitt emellan. Då levererarade Glenkinchie 12 Years (nr 83823, 419 kr) ett mer samlat intryck, lent, smakrikt och dämpat istället för den trumpetande Balvenien.

Sammantaget en mycket trevlig kväll utan något spektakulärt, alltså precis som vilken annan jul..

Tills nästa gång. Trevlig fortsättning... 

Caol Ila 18 yo. Whisky, bara whisky..

Doften är riktigt lovande, söt, lite fruktig med en härligt inslingrande touch av rök, Rätt fram med många nyanser utan att bli framfusig. Så här vill jag att den lätta rökiga sidan ska dofta. Det märks att Caol Ila har fått ett minimum av 18 år dofterna känns integrerade och ger ett klart helhetsintryck. Stilla förväntan, ni vet när ni inte riktigt kommer er för att smaka för att doften är så härlig. Men tillslut tar nyfikenheten överhanden. Jag har druckit detta vid ett flertal tillfällen tidigare och verkligen sparat på de kvarvarande dropparna. Flaskan har nu levt sitt sällsamma liv längst bak i skåpet tillräckligt länge för att en ny påhällsning var på sin plats. Men vad har hänt? I munnen känns det först tunt och lent jag får vänta på att vätskan ska förflytta sig en bit in svalget innan jag känner lite av det doften lovar. Efterhand tar en lätt rök över för att övergå i en ganska lång men ändå tunn eftersmak av mer rök och lite fat.

Minns jag så fel? Har mina smakpreferenser förändrats så drastiskt? Kan det ha blivit dåligt av att stå öppen? Frågorna hopar sig i samma takt som vätskan försvinner ur glaset. Jo det är fortfarande drickbart men har tappat många placeringar på den inofficiella Svenssonska top 10 lista där den tidigare hade en given topplacering.

Tills nästa gång. Sörjer inte att denna är slut på SB, men det kanske du gör?...

Meia Pipa 2005, Villa Puccini 2004 Magnum och flera nygammla bek.antskaper en regning och gemytlig midsommar..

Midsommar, familjer samlas, alkoholhaltiga drycker konsumeras med mått eller omått. Här varade ett kontrollerat lugn. En väldigt trevlig dag med mycket mat och surr inpå småtimmarna. Småtimmarna tillhör inte vanligheterna, ett väldigt trevligt välkomnande på den förhoppningsvis analkande sommartiden.


Jag kommer inte att försöka återge alla smaknyanser utan bara fundera lite över de smakintryck som stack ut eller fastnade i medvetandet. Välkomst skål i form av 2005 Rotari Riserva (nr 7567, 99 kr), har druckit 2004 tidigare med belåtenhet. 2005:an var lite stickigare, mer champinjon och mindre rondör och smak. Fortfarande ok, men jag låter nog resterande flaskor vila lite.

Till den svenska oxfilén dracks magnumvarianten av Villa Puccini 2004 ( nr 32417, 159 kr 1500 ml), ett lätt frisk med mycket frukt och lite strävhet. Måste medge att jag valde detta för att infria publikens jubel, men dess runda smak charmade även mig. Kändes mindre nyanserat än den lilla 2003:a som drack tidigare. Min favorit blev instället den mer mörkfruktiga Meia Pipa 2005 (nu 2007, nr 2564, 79 kr), även denna var otroligt lättgillad med en fyllig mörk frukt, den strävhet som en gång kanske fanns var borta efter några månader i ryggläge och en angenäm helhet var på plats. Ett överraskande bra vin helt enkelt.

Överraskande var definitivt inte Moscato d´Asti Prunotto 2008 (nr 95187, 99 kr), vinet var precis lika läskande, druvblommigt som förra gången. En säker hitt som lämnade stående ovationer. Fler inköp stundar i väntan på sommarens värme och analkande jordgubbsstunder. Vad vi åt till? Jordgubbar, vispgrädde med en touch vanlij och rivna citronskal. Lika självklar som mumsigt.

Kaffe och avec, eller rättare sagt avec med en gnutta kaffe. I form av allehande likörer och smaksatta konjakssubstitut. Mitt val Glengoyne 10 Years (nr 416, 369 kr), en nyanserat mild enmaltare som egentligen inte lämnar några större intryck, men ändå försvinnande i den svenska sommarkvällen.

Tills nästa gång. Glad väntan tills nästa midsommar...

Mackmyra Den första utgåvan. Nygammal svensk, spännande..

Farsdag förra året, då tyckte jag att min far var värd lite extra. Han är alltid värd lite extra men då visade jag det genom att köpa en för oss nästinpå lokalproducerad Whisky. Bryggeriet som ligger i Mackmyra utanför Gävle har välsignats av några mycket begåvade marknadsförare som i sin tur har satt Mackmyra på den Svenska kartan. För frågan är hur stor denna företeelse är utanför Sveriges gränser.

Det är med viss skeptis och ökad nyfikenhet som jag har läst spaltmetrar om den smått häpnadsväckande vätskan, häpnadsväckande på så sätt att den under väldigt kort tid dels sålts slut och dessutom fått ett smått fantastiskt andrahandsvärde. Så det är med viss tillförsikt som jag köpte den första flaskan som inte kommer att sälja slut eller öka så mycket i värde som sina tidigare kusiner. Mackmyra Den första utgåvan (nr 409, 543 kr) är en snyggt förpackad ganska trevlig bekantskap. Jag möts först av en ganska stor mättad doft, med inslag av honung och lite fruktighet. Smaken är lite spritigt obalanserad men trots detta överraskande god. Med lite vatten kommer lite mer fruktighet fram och whiskyn blir riktigt angenäm. Så det är alltså så här en svensk whisky smakar, lite som en finare skottsk blandmalt med en liten spritighet. Den ganska långa eftersmaken gör att helheten faktiskt håller.

Det ska bli intressant att se vad framtiden kan erbjuda. Då kanske i form av en något längre lagrad variant, kanske med ett rökigt recept

Tills nästa gång. Svensk whisky? Kan bli lovande och intressant...

Caol Ila Sherry Wood 12 Years. En fru att tacka.. något försenat

Började detta inlägg i början av veckan..

Tillbaka till arbetet, allt är som vanligt.

Finns en begynande tillförsikt till framtiden som faktiskt är ganska angenäm. Veckan har med andra ord artat sig. Men det kanske inte är så konstigt när den började med att min kära fru överraskade mig med att köpa flaskan som stoltserar på kortet. Caol Ila Sherry Wood 12 Years 1997 (nr 10425, 599 kr) är en alltigenom sherrylagrad tolvåring från Caol Ila med den lilla modifikationen att den är omhändertagen av butiljeringsfirman Gordon & MacPhail. Det blev dessutom ännu bättre när hon ville provsmaka den omgående.

Utseendet: Blekt gul, inte vad som förknippas med sherrylagring men det känns äkta. Utan färgämnen och filtrering kanske ska tilläggas.

Doft: Stor sötrökig doft, inte så mycket hav som kärindränkt vedbrasa

Smak: Söt, rökig, hade dock förväntat mig en sötare touch. Fylligt mjuk eftersmak. Som sitter kvar så pass länge att man hinner börja längta efter nästa sipp.

Vatten: Med vatten blev det mer av allt, stark rekomendation med andra ord.

I Stort en välldigt angenäm upplevelse, en viss Caol ila karaktäristisk doft men med mer mjukare muskler.

Lagavulin 16 yo. Helt färdig..

Jag är officiellt slutkörd. Min fru som för närvarande är mammaledig har ryggproblem så nu får jag rycka in och vara heltidslyftkran åt vår lilla dotter. Detta sätter perspektiv på vad stark och uthållig min kära fru egentligen är. Hon gör ju detta hela dagarna. Måste villigt erkänna att det inte är lyften i sig som är jobbiga utan den ständiga beredskapen till nästa utryckning.

Nog gnällt, dotter och fru i horisontalläge för nattning. Jag har fått besök av en rökig ölänning vid namn Lagavulin 16 yo (nr 400, 579 kr). Med sina, för whisky, mogna 16 år har jag gott sällskap. Om jag sluter ögonen står jag vid en liten fiskeby vid kusten, tjära och rök blandas och jag får små sotflager på kinden. Plötsligt slår en våg in och några stänk havssalt väter mina läppar. Vågen tar tid på sig att skölja bort och kvar lämnas jag törstande efter mer. När allt kommer omkring har jag det väldigt bra i alla fall.

Tills nästa gång, vissa har det riktigt bra...

Ardbeg Uigeadail. Sådant vi minns, från den starka sidan

Konstaterar att det håller på att bli en vinifierad sida. Måste bryta detta med några rader från en av mina tidigare alster.

Helt enkelt fantastiskt... Ardbeg Uigeadail

Höjden av njutning, i små sippningar för att inte bränna bort smaklökarna och för att kunna njuta av den komplexa smaken där rök slingrar sig mellan en fruktig sötma och en intensiv styrka. En Whisky i all dess prakt, stavas Ardbeg Uigeadail (nr 10407, 599 kr).

Har glömt bort hur underbar denna fatstarka förening av ölänsk whisky,bourbonfat och gamla sherryfat är. Ett bevis på att det inte måste stå en åldersbeteckning på whiskyflaskan för att den skall vara på toppen av sin förmåga. Några centiliter av detta muskedunder räcker till en hel kvälls njutning. Bara att rekomendera om ni inte har hunnit till systemet ännu.